You are currently browsing the tag archive for the ‘Realistiskt våld’ tag.
Efter Jesus sista frestelse var det så dags för passionen. Som den listige läsaren kanske redan klurat ut har ordet ”passion” i det här sammanhanget inget att göra med ett våldsamt melodram som går ut på otrohetsavslöjanden, ond, bråd död eller knivbemängd hämnd.
”Passionen” är helt enkelt ett annat ord för Kristi lidande och död på korset såsom det berättas i de fyra evangelierna. Regissör och manusförfattare Mel Gibson kastar sina tittare rakt in i Getsemanes trädgård där Jesus bli arresterad och låter oss sedan vare sig vi vill eller inte uppleva en rejäl portion lidande.
Gibson har sagt att hans främsta prioritet när han gjorde filmen var att förhålla sig trogen till evangelierna. Själv har jag som icketroende och definitivt icke-ivrig bibelläsare svårt att avgöra vad i Gibsons berättelse som tillhör evangelierna och vad som blivit mer av en tradition som funnits med så långt tillbaka att man kanske tror att de tillhör evangelierna.
Oavsett vilket checkar Gibsons bilder av de flesta mer eller mindre välbekanta hållpunkterna och föremålen – törnekronan, Golgatavandringen, svetteduken, piskrappen, orden på korset och spikarna. Det ska väl först som sist erkännas att The Passion of the Christ är en otroligt snygg film, på samma sätt som Apocalypto var det. Gibson har öga för detaljer (och en sannskyldig förkärlek för slow motion), det intressanta är väl att han allt som oftast väljer att vända det ögat mot kroppar som får utstå den mest brutala av tortyr.
För om The Last Temptation of Christ var en film om Jesus religiösa, psykologiska eller moraliska lidanden är detta mer eller mindre uteslutande en film om hans fysiska lidanden. I det avseendet gör förstås Jim Caviezel och hans kropp en helt fantastisk prestation, ganska snart är han inte stort mer än en bruten och sargad man med hasande steg, svullna läppar, sluddrande tal och igenmurade ögon. Redan när han begynner sin Golgatavandring känns det helt osannolikt att en enda människokropp kan ta så fruktansvärt mycket stryk.
Problemen i denna framställning blir förstås ganska givna – vad ger den mig som icketroende? Förutom två timmar av en allt mer torterad kropp på ett sätt som antagligen gjort David Cronenburg grön av avund. Jag upplever att The Passion… är en film för de redan frälsta (heh…)
Bara de torde kunna få ut någonting mer än det rent fysiska av Jesu lidanden. Gibson själv ska ha sagt att detta är en film som handlar om hopp och kärlek, att man ska få styrka från det faktum att Jesus led så fruktansvärt mycket för mänskligheten. Själv skulle jag kunna tänka mig att den funkar precis lika bra som tidernas guilt trip.
The Passion… ger oss icketroende ingen som helst hjälp på vägen att på något slags psykologiskt plan förstå vad som gör att en människa kan ta så mycket stryk. Det enda som sätter in filmens ”handling” i något slags sammanhang är om man går in i tittningen med den förutfattade meningen att vi nu ska få se Människosonen ta på sig världens lidande för att våra förmenta synder ska kunna förlåtas.
Ledsen Mel, men jag köper inte det. Vilket i sin tur leder till att jag efter ett tag faktiskt inte längre tycker att det blir så himla spännande att titta på hur de elaka soldaterna skrattar åt den skadade mannen. Ärligt, de romerska soldaterna som tog hand om korsfästningsbrottslingar verkar tycka att de har världshistoriens roligaste jobb. De får piska och håna folk och bli nedstänkta med blod – what’s not to like?!
The Passion… är en otvetydigt välgjord film som inledningsvis lyckades vara riktigt suggestiv men som sedan klänger sig fast vid evangelierna lika troget som Jesus vid sitt kors. Det är ingen film som är det minsta intresserad av att hjälpa sina tittare förstå vad det är som händer eller varför.
Annonser
One Boss to rule them all, One Boss to organise them
One Boss to bring the all and in America normalise them
Nu är kanske inte Don Vito Corleone capo di tutti capi, i alla fall inte om han får säga det själv eftersom han är en ödmjuk man som föredrar att verka i kulisserna. Men med sitt sinne för diplomati och taktik (kombinerat med välplacerad hänsynslöshet) har han spelat en viktig roll inom New Yorks fem maffia-familjer. Så länge han sitter säkert i sadeln gör också Corleonefamiljen det.
Paddy Considine är inte bara en brittisk Sam Rockwell-lookalike utan också en riktigt duktig regissör och manusförfattare. I alla fall att döma av debuten Tyrannosaur. Considine gjorde redan 2007 en kortfilm som heter Dog Altogether och som utgör grunden för historien som sedan blev Tyrannosaur. Annars skulle jag nog ha undrat om han helt enkelt inte bara hade snattat Clint Eastwoods Gran Torino och sedan svärtat ned den ytterligare eftersom brittisk realism ju är så mycket mer…realistisk än amerikansk dito.
Lawless börjar med att introducera Forrest Bondurant, en av tre bröder som destillerar och säljer hembränt under förbudstiden i Franklin County, Virginia. Men det är kanske tur att den som guidar oss genom ”the wettest county in the world” inte är Forrest själv, för då skulle vi inte få oss många ord till livs.
alt. titel: Drakens år
Allt eftersom jag läser på blir jag nästan mer fascinerad av regissören till Year of the Dragon, Michael Cimino, än filmen i sig. Filmens omslag (VHS, förstås, för den rätta åttiotalskänslan…) framhåller Cimino som något alldeles extra. Och visst, han är ansvarig för Thunderbolt and Lightfoot samt The Deer Hunter.
På förekommen anledning av gårdagens decennie-film hos Fripps filmrevyer
***
alt. titel: Maffiabröder
I know I’d go from rags to riches/If you would only say you care/And though my pocket may be empty/I’d be a millionaire
Även om du inte har mycket, kan det du ändå har göra dig överlägsen. Under förutsättning att alla andra har mindre än du, förstås. Därav uttrycket ”i de blindas rike är den enögde kung”. I världen där alla blivit slagna med blindhet är det emellertid de som är födda blinda som är lyckligast lottade. De har ju haft ett liv på sig att vänja sig vid att inte se, jämfört med en oväntad och omedelbar blindhet.
Sista singeln ut i sporttemafrenesin, vilken innehöll förvånansvärt få filmer som handlade om icke-amerikansk fotboll (var det kanske bara Shaolin Soccer?). När filmspanartemat rör sig i så fruktbara marker som sportfilmer handlar det inte så mycket om att hitta på något att skriva om som att försöka välja i överflödet. Man surfar runt på nätet och frågar sin nära och kära. Ändå blev jag lite förvånad när min kapitalt sportointresserade make kom med alternativet The Firm. Inte minst eftersom jag själv aldrig hört talas om filmen. Vilket å andra sidan kanske inte är så konstigt, fotbollsfilmer är inte min specialitet och detta var dessutom en TV-film om bara 70 minuter (den finns inte ens inlagd på IMDb).
Inom filmspanarnas utmaningstema fick Jojjenito något att bita i av Fiffi och i samband med det inlägget uppstod också diskussionen om hur en film som Cannibal Holocuast förhåller sig till mer sentida motsvarigheter som exempelvis A Serbian Film. Eftersom jag hade sett den senare men inte den förra fick jag genom Fiffi chans att ändra på det.
***
Det var en gång en liten film som verkligen inte hade de bästa av förutsättningar. Två skådisar hyrdes in enkom för att de var italienare som också kunde prata passabel engelska. En hyrdes in framförallt på grund av sin storlek – kostymerna gjorda för en avhoppare passade även honom.
That’s what HE said!