You are currently browsing the tag archive for the ‘Realistiskt våld’ tag.

God’s Pocket. Låter ganska så mysigt, inte sant? En liten känguruficka på magen där man kan boa in sig eller en elegant monogramförsedd näsduksficka? Om Philadelphia-stadsdelen God’s Pocket verkligen är Guds ficka är Gud i så fall identisk med den enbente alkis som rotar igenom soptunnorna efter vinslattar, för det här är banne mig så långt från mysigt man kan komma. En mer lämplig benämning skulle vara typ Guds susp.

Utan att det sägs rent ut känns detta som ett område på dekis. Vi ser inga barn, ett fåtal ungdomar. Alla invånarna synes antingen arbetslösa eller pyssla med mer eller mindre skumma affärer. Fritiden spenderas med fördel på lokala hänget The Hollywood där alla ser ut som de började röka redan när de låg i mammas mage. Över hela God’s Pocket ligger det liksom en sådan där kladdig, grå hinna av gammalt fett och damm. En hinna från ett kök hos någon som har ett bord med en sliten perstorpsplatta och som inte orkat bry sig om att dra en disktrasa över den på länge.

Så i det avseendet passar förstås Mickey Scarpato rätt bra in eftersom han spelas av en Philip Seymore Hoffman som i vanlig ordning ser både sliten, ledsen och ohälsosam ut. Håret är svettigt, ansiktet är rödmosigt och kulan på magen borde snarare börja kallas för en badboll. Samtidigt har han det förstås inte så lätt eftersom vi nästan med en gång förstår att han inte känner sig riktigt jämlik i förhållandet med den sexiga Jeanie (spelad av Christina Hendricks) och dessutom har ekonomiska bekymmer.

Frågan är dock om Jeanie har någon större anledning till att vara kräsen eftersom hon fullkomligt curlat sönder sitt vidriga lilla kryp till son, Leon. Han bor fortfarande hemma och förlitar sig på lilla mamma för att både komma upp till jobbet på morgonen och ha en lunch att stoppa i magen. Han kallar svarta kollegor för ”nigger”, skryter gärna med hur han dödat djur (mammas tolkning: ”He’s so fond of animals”) eller vad han skulle kunna göra med de kvinnor som kommer i vägen för honom och hans kniv.

Att Mickey dras med sina ekonomiska bekymmer filmen igenom och dessutom tar ett par dåliga beslut som knappast hjälper honom på traven kommer inte som någon större överraskning. Återigen blir jag påmind om hur lite jag gillar filmer där det redan från början är så uppenbart att allt kommer att gå åt helvete för huvudpersonen. Släng in en obegriplig relation i mixen (Jeanie och Mickey pratar inte särskilt mycket med varandra för att uttrycka det milt) och jag blir ännu mindre engagerad

God’s Pocket är (förstås) genomgående ett drama men här och där finns det scener som antingen är lite surrealistiskt roliga eller innehåller oväntat realistiskt våld. De lättade upp avsevärt men var tyvärr inte tillräckligt många för att rädda filmen som helhet. Det absoluta slutet innebar dock en oväntat positiv överraskning.

Jag ska villigt erkänna att God’s Pocket var en film som fick mig att fundera en hel del på varför både Mickey och Jeanie gjorde som de gjorde men det var tyvärr inget som resulterade i en mer underhållande eller rolig filmupplevelse. Älskar man Philip Seymore Hoffman lika mycket som bloggkollegan Fiffi gör slinker filmen förstås ned betydligt lättare. Samtidigt hade jag exempelvis också svårt att hänga med på den prestation som Fiffi såg hos Richard Jenkins, vilken spelar en alkad kolumnist (på dekis, vad annars?). Och då gillar jag Jenkins generellt sett bättre än PSH.

Det var tråkigt att inte kunna se samma kvaliteter i filmen som Fiffi efter hennes oreserverade hyllning i podden Snacka om film! men så är det ju ibland. Om man aldrig testar får man aldrig veta.

Annonser

Efter Jesus sista frestelse var det så dags för passionen. Som den listige läsaren kanske redan klurat ut har ordet ”passion” i det här sammanhanget inget att göra med ett våldsamt melodram som går ut på otrohetsavslöjanden, ond, bråd död eller knivbemängd hämnd.

Läs hela inlägget här »

the-godfatherOne Boss to rule them all, One Boss to organise them
One Boss to bring the all and in America normalise them

Nu är kanske inte Don Vito Corleone capo di tutti capi, i alla fall inte om han får säga det själv eftersom han är en ödmjuk man som föredrar att verka i kulisserna. Men med sitt sinne för diplomati och taktik (kombinerat med välplacerad hänsynslöshet) har han spelat en viktig roll inom New Yorks fem maffia-familjer. Så länge han sitter säkert i sadeln gör också Corleonefamiljen det.

Läs hela inlägget här »

TyrannosaurPaddy Considine är inte bara en brittisk Sam Rockwell-lookalike utan också en riktigt duktig regissör och manusförfattare. I alla fall att döma av debuten Tyrannosaur. Considine gjorde redan 2007 en kortfilm som heter Dog Altogether och som utgör grunden för historien som sedan blev Tyrannosaur. Annars skulle jag nog ha undrat om han helt enkelt inte bara hade snattat Clint Eastwoods Gran Torino och sedan svärtat ned den ytterligare eftersom brittisk realism ju är så mycket mer…realistisk än amerikansk dito.

Läs hela inlägget här »

LawlessLawless börjar med att introducera Forrest Bondurant, en av tre bröder som destillerar och säljer hembränt under förbudstiden i Franklin County, Virginia. Men det är kanske tur att den som guidar oss genom ”the wettest county in the world” inte är Forrest själv, för då skulle vi inte få oss många ord till livs.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Drakens år

Year of the DragonAllt eftersom jag läser på blir jag nästan mer fascinerad av regissören till Year of the Dragon, Michael Cimino, än filmen i sig. Filmens omslag (VHS, förstås, för den rätta åttiotalskänslan…) framhåller Cimino som något alldeles extra. Och visst, han är ansvarig för Thunderbolt and Lightfoot samt The Deer Hunter.

Läs hela inlägget här »

På förekommen anledning av gårdagens decennie-film hos Fripps filmrevyer

***

alt. titel: Maffiabröder

GoodFellasI know I’d go from rags to riches/If you would only say you care/And though my pocket may be empty/I’d be a millionaire

Läs hela inlägget här »

Layout 1Även om du inte har mycket, kan det du ändå har göra dig överlägsen. Under förutsättning att alla andra har mindre än du, förstås. Därav uttrycket ”i de blindas rike är den enögde kung”. I världen där alla blivit slagna med blindhet är det emellertid de som är födda blinda som är lyckligast lottade. De har ju haft ett liv på sig att vänja sig vid att inte se, jämfört med en oväntad och omedelbar blindhet.

Läs hela inlägget här »

The Firm 1989Sista singeln ut i sporttemafrenesin, vilken innehöll förvånansvärt få filmer som handlade om icke-amerikansk fotboll (var det kanske bara Shaolin Soccer?). När filmspanartemat rör sig i så fruktbara marker som sportfilmer handlar det inte så mycket om att hitta på något att skriva om som att försöka välja i överflödet. Man surfar runt på nätet och frågar sin nära och kära. Ändå blev jag lite förvånad när min kapitalt sportointresserade make kom med alternativet The Firm. Inte minst eftersom jag själv aldrig hört talas om filmen. Vilket å andra sidan kanske inte är så konstigt, fotbollsfilmer är inte min specialitet och detta var dessutom en TV-film om bara 70 minuter (den finns inte ens inlagd på IMDb).

Läs hela inlägget här »

Är du beredd på invasionen? Har du förberett dig fysiskt och mentalt, tränat varje dag, vant dig av med lyxiga onödigheter som snabbmat och mikrovågsugnar, provianterat och byggt upp ett adekvat vapenförråd? Kan du med bara timmars förvarning förskansa dig i din förberedda fristad och sedan försvara denna fristad mot fiender, vilka de än månde vara? Att kunna uthärda en belägring som kan vara i minst fem år, kanske så länge som tjugo?

Om inte kanske du skulle ta lärdom av Max Brooks och se till att få tummen ur. Man vet aldrig när de levande döda blir tillräckligt många för att kunna ta över.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Cold Moon
Stephen King, Blaze
Edward St Aubyn, Romanerna om Patrick Melrose vol 1

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg