You are currently browsing the tag archive for the ‘Realistiskt våld’ tag.
God’s Pocket. Låter ganska så mysigt, inte sant? En liten känguruficka på magen där man kan boa in sig eller en elegant monogramförsedd näsduksficka? Om Philadelphia-stadsdelen God’s Pocket verkligen är Guds ficka är Gud i så fall identisk med den enbente alkis som rotar igenom soptunnorna efter vinslattar, för det här är banne mig så långt från mysigt man kan komma. En mer lämplig benämning skulle vara typ Guds susp.
Efter Jesus sista frestelse var det så dags för passionen. Som den listige läsaren kanske redan klurat ut har ordet ”passion” i det här sammanhanget inget att göra med ett våldsamt melodram som går ut på otrohetsavslöjanden, ond, bråd död eller knivbemängd hämnd.
One Boss to rule them all, One Boss to organise them
One Boss to bring the all and in America normalise them
Nu är kanske inte Don Vito Corleone capo di tutti capi, i alla fall inte om han får säga det själv eftersom han är en ödmjuk man som föredrar att verka i kulisserna. Men med sitt sinne för diplomati och taktik (kombinerat med välplacerad hänsynslöshet) har han spelat en viktig roll inom New Yorks fem maffia-familjer. Så länge han sitter säkert i sadeln gör också Corleonefamiljen det.
Paddy Considine är inte bara en brittisk Sam Rockwell-lookalike utan också en riktigt duktig regissör och manusförfattare. I alla fall att döma av debuten Tyrannosaur. Considine gjorde redan 2007 en kortfilm som heter Dog Altogether och som utgör grunden för historien som sedan blev Tyrannosaur. Annars skulle jag nog ha undrat om han helt enkelt inte bara hade snattat Clint Eastwoods Gran Torino och sedan svärtat ned den ytterligare eftersom brittisk realism ju är så mycket mer…realistisk än amerikansk dito.
Lawless börjar med att introducera Forrest Bondurant, en av tre bröder som destillerar och säljer hembränt under förbudstiden i Franklin County, Virginia. Men det är kanske tur att den som guidar oss genom ”the wettest county in the world” inte är Forrest själv, för då skulle vi inte få oss många ord till livs.
alt. titel: Drakens år
Allt eftersom jag läser på blir jag nästan mer fascinerad av regissören till Year of the Dragon, Michael Cimino, än filmen i sig. Filmens omslag (VHS, förstås, för den rätta åttiotalskänslan…) framhåller Cimino som något alldeles extra. Och visst, han är ansvarig för Thunderbolt and Lightfoot samt The Deer Hunter.
På förekommen anledning av gårdagens decennie-film hos Fripps filmrevyer
***
alt. titel: Maffiabröder
I know I’d go from rags to riches/If you would only say you care/And though my pocket may be empty/I’d be a millionaire
Även om du inte har mycket, kan det du ändå har göra dig överlägsen. Under förutsättning att alla andra har mindre än du, förstås. Därav uttrycket ”i de blindas rike är den enögde kung”. I världen där alla blivit slagna med blindhet är det emellertid de som är födda blinda som är lyckligast lottade. De har ju haft ett liv på sig att vänja sig vid att inte se, jämfört med en oväntad och omedelbar blindhet.
Sista singeln ut i sporttemafrenesin, vilken innehöll förvånansvärt få filmer som handlade om icke-amerikansk fotboll (var det kanske bara Shaolin Soccer?). När filmspanartemat rör sig i så fruktbara marker som sportfilmer handlar det inte så mycket om att hitta på något att skriva om som att försöka välja i överflödet. Man surfar runt på nätet och frågar sin nära och kära. Ändå blev jag lite förvånad när min kapitalt sportointresserade make kom med alternativet The Firm. Inte minst eftersom jag själv aldrig hört talas om filmen. Vilket å andra sidan kanske inte är så konstigt, fotbollsfilmer är inte min specialitet och detta var dessutom en TV-film om bara 70 minuter (den finns inte ens inlagd på IMDb).
That’s what HE said!