Point Break (2015)

Alltså, vi har våghalsen Johnny Utah som efter att ha förlorat sin bäste kompis i ett idiotiskt stunt (finns det några andra?) bestämmer sig för att han vill bli FBI-agent. Så något av äventyrslusten måste rimligtvis fortfarande finnas kvar i Johnny, för vore det bara struktur och ett vanligt tråk-liv han var ute efter skulle han väl snarare ha siktat på att bli handläggare på jordbruksdepartementet?

Tack vare sin bakgrund lyckas Johnny klura ut anledningen till tre djärva rån och får tillåtelse att fortsätta nysta. Det gör han genom att kasta sig ut på en surfingbräda utanför vad som ska vara franska kusten (FBI måtte nu för tiden ha en budget som går långt utöver vad som en gång i tiden betalade Mulder och Scullys trista hyrbilar) men som är märkligt likt något betydligt mer sydligt liggande hav (vilket inte är så konstigt eftersom inspelningen skedde utanför Tahiti).

Johnny bevisar raskt att hans chef hade rätt i att bekänna sig något tveksam till sin unge adepts kompetens eftersom hela uppdraget tycks vara glömt så fort första bästa tatuerade new age-bimbo tar av sig till bikini. Helt oförtjänt får Johnny dock chans att följa med grabbgänget som leds av den karismatiske Bohdi på både en flygtur och skidåkning.

Flygturen avslutas med den obligatoriska hoppande gruppkramen samtidigt som alla vrålar ”Yeahhhhh!!!!” medan skidåkningen avslutas med en något mer oplanerad flygtur för den olycksalige Chowder. Johnny får flashbacks till sin döde kompis men säg det tungsinne som inte kan botas med lite sex från bikinibruden som nu i och för sig svept en filt om sig eftersom de är uppe i bergen.

Eftersom Bohdis gäng är en man kort blir Johnny inbjuden att delta i deras aktion mot ett gruvbolag. Trots att han från början skulle infiltrera hela alltet eftersom att han mer eller mindre visste att det var de här killarna som utförde de inledande rånen tycks han ha blivit tillräckligt luddig i skallen av Bohdis new age-svammel för att bli ytterst förvånad när det visar sig att det verkligen ÄR de här killarna som utförde rånen. Men allt går åt helsike och Johnny har inget annat val än att skrika ”Noooooo!” och avfyra sin pistol rakt upp i luften.

Ok, jag är den första att erkänna att Kathryn Bigelows film från 1991 med Patrick Swayze och Keanu Reeves verkligen inte är något mästerverk. Men denna remake är så jävla dum så att om den har några förlåtande kvaliteter överhuvudtaget skulle det i så fall vara att den får originalet att framstå som en film i klass med Gudfadern, Citizen Kane, Taxi Driver, The Shining och Modern Times, alla på en och samma gång.

Ingen av skådisarna presterar något mer än förmågan att läsa innantill på sina repliklappar men med tanke på att manuset är ett skämt ska man kanske inte vara allt för hård mot dem. Överhuvudtaget blir jag mer och mer fundersam på om inte hela projektet är ett enda stort och svindyrt skämt som går ut på att man återanvänder en välkänd titel och sedan satt sprätt på lite kosing för att kunna besöka platser som Tahiti, Venezuela, Frankrike och Schweiz. Resultatet är inte stort mer än en 113 minuter lång extremsportvideo med lite inslag av raveparty för att visa vilka awesome liv dessa sponsrade extremsportare lever. Och det är minst 100 minuter för mycket.

Manusförfattaren Kurt Wimmer (vars Equilibrium mer och mer börjar framstå som ett one hit wonder) har inte ansträngt sig det allra minsta för att få någon slags logik eller grund i sin händelseutveckling. Övertydligheter staplas på varandra där priset sannolikt tas utanför Frankrike/Tahiti (Frankiti?) av åskådarna som bara måste skrika ”Look! Two guys are chasing the same wave!”. I och för sig vänligt för den händelse att hela publiken skulle vara gravt synskadad.

Som stark tvåa i den tävlingen skulle jag vilja nominera polisen som får påpeka att det faktiskt finns en ynkepynke liten bankfilial som fortfarande är öppen, långt uppe i något italienskt bergsmassiv (för är det något vi har lärt oss är det att öppettider alltid är mycket mer liberala på småorter jämfört med storstaden). ”But no one would be crazy enough to try anything there…” Really? REALLY??!!

Inget som Johnny Utah gör eller säger motiverar att han:

1. överhuvudtaget skulle klara av att hänga med Bohdis gäng på alla strapatser eftersom filmen är mycket noga med att påpeka att allt detta händer sju år efter att han själv var extremsportare,
2. skulle få fortsätta med sitt nuvarande FBI-uppdrag,
3. skulle vara förtjänt av en FBI-bricka (dessutom extrasnabbt expedierad eftersom han är en sådan klippa. Eller nåt…) eller
4. skulle få tillåtelse att tack vare någon slags personlig vendetta och med sin chefs goda minne (men juridiskt helt uppåt väggarna) jaga efter Bohdi i ett land som saknar utlämningsavtal med USA.

(And THAT’S how you create structure, Johnny U-tool!)

Point Break är den typen av remake som gör det avsevärt svårare för alla andra remakes att få någon som helst respekt i filmbranschen eller från publiken. Det är också den typen av film som får mig att överväga ifall det kan vara läge att försöka uppfinna det där mentala lavemanget så jag snabbt kan bli av med skiten.

Point Break var en av filmerna som visades på Stockholm filmdagar. Därmed finns det andra som hade möjlighet att avnjuta den monumentala uselheten.
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?