Citizen Kane (1941)

alt. titel: En sensation

Fiffi har sett Citizen Kane i sitt klassikertema, en film som är vanligen förekommande på diverse listor över ”Best Movies Ever”. Inte sällan toppar den dessa listor. Om Citizen Kane tyckte Fiffi inte. Hennes lustmord på filmen, kombinerat med det faktum att hon fick mig att backa på en annan film som jag trodde att jag gillade, fick mig att börja ifrågasätta mitt omdöme. Jag har alltid haft Citizen Kane högt upp på gilla-listan men det var ju i ärlighetens namn ett bra tag sedan jag såg den sist. Kan jag ha misstagit mig så kapitalt även den här gången?

Mediemogulen Charles Foster Kane dör ensam i sitt palatslika gods Xanadu i Florida. Hans sista yttrande var det kryptiska ordet ”Rosebud”. Ingen tycks veta vad det betyder men en ihärdig journalist söker upp Kanes gamla bekantskaper för att se om de kan sätta ljus på mannen och myten.

Ur de olika berättelserna träder en komplex person fram, någon som ena sekunden kan vara jovialisk och sällskaplig för att i nästa vara härsklysten och egoistisk. En man som är van att få sin vilja fram, inte sällan bara för att han kan betala för sig. Någon som säger sig verka för den lille mannen men som egentligen kanske bara gör saker för eget gottfinnande.

Lyckligtvis räcker det nästan med att komma igång med den klassiska inledningen – den avskräckande skylten ”No Trespassing” utanför Xanadu, den ödsliga stämningen på godset, utandandet av ”Rosebud” och den krossade snögloben – för att jag ska känna mig säker på min sak. Jag minns inte fel, Citizen Kane är en fullkomligt fenomenal film.

Och så mycket mer imponerande eftersom den med sitt nyskapande inte bara kan anses vara en filmhistorisk ikon, utan för att de nyskapande elementen är sådant som fortfarande fungerar trots att de haft 70 år på sig att evolvera.

Visst, ibland blir det lite teatraliskt, gamlingsmakeupen är verkligen inte bra gjord och inte är väl kanske Dorothy Comingore som Susan Alexander världens bästa aktris. Men för min del är det inget som drar ned filmen som helhet i någon större utsträckning.

Jag gillar den inledande fejkade journalfilmen som med några snabba penseldrag, i likhet med introt till Lawrence of Arabia, visar på de olika tolkningar som följer på kändisskap. Beskrivningen av mannen Charles Foster Kane från flera olika och sinsemellan överlappande perspektiv skapar fler frågetecken än svar men det är bra frågetecken. Berättargreppet gör att man inte bara blir fascinerad över en mångfacetterad person utan utgör också en stor spänningsskapare – sitter kanske någon ändå inne med sanningen om Kane?

Så enkla som de ändå är tycker jag också om filmens humoristiska element. Särskilt de fysiska, som när den förre chefredaktören aldrig får en syl i vädret eftersom Kanes flyttgubbar stuvar in ett helt sovrumsmöblemang på hans kontor eller den hårt prövade sångcoachen förgäves försöker lyfta stackars Susan till nya operahöjden från sufflörluckan. Dessutom balanseras de oerhört väl mot historiens mer melankoliska och dramatiska delar.

Scenografin, inte så lite inspirerad av den tyska expressionismen, gillas också. Det imposanta Walter Parks Thatcher-biblioteket med sin snipiga bibliotekarie är magnifikt, inte minst när det kontrasteras mot den bedagade El Rancho-nattklubben. Fotomässigt är det mycket ljus och skuggor och det är så snyggt att man blir lite andlös vid åsynen. Detsamma gäller det ofta återkommande grodperspektivet eller varför inte scenen där Kane syns längst bort genom flera tunga dörröppningar.

Om möjligt gjorde den här omtitten att Citizen Kane klättrade ytterligare några pinnhål på min bästa-lista. Det är en film som utifrån narrativ, scenografi och foto skulle kännas innovativ om den hade gjorts förra året. Att den har 70 år på nacken och fortfarande kan ha en sådan genomslagskraft är inget mindre än remarkabelt. Så tack, Fiffi, för att du fick mig att tvivla. Annars hade jag ju inte sett till att göra mig säker igen.

14 reaktioner till “Citizen Kane (1941)”

  1. Ah, trevlig läsning, speciellt efter Fiffis sågning, att liksom få den andra sidan av saken. Klipper in lite ur min recension som dyker upp på min blogg vad det lider. Mitt betyg? Haha, ja, rent matematiskt står jag nog lite närmare dig Sofia fast det är på gränsen.

    Jag tycker filmen som helhet, liksom karaktären Kane, ändå känns tom, torr och tråkig. Filmen känns som tre timmar även fast den bara är två. Jag får liksom inte ihop filmen. Den lovar väldigt mycket (inte minst inledningen som är briljant) men i slutändan får jag inte ut nånting av filmen. De många delarna, journalfilmen, de episodiska återblickarna, journalistens intervjuer, ger bara ett spretigt pretentiöst intryck.

  2. Ett nytt ord tillagt i ordförrådet: imposant. Ordet beskriver min uppfattning om Citizen Kane väl.

    En mycket bra recension. Du fångar det jag också minns och tyckte, plus några ytterligare infallsvinklar.

  3. @Jojjenito: Kul att du gillade den även om filmen uppenbarligen inte slog an riktigt lika mycket hos dig. Men med epitet som ”tom, torr och tråkig” undrar jag om vi egentligen sett samma film — jag tycker uppenbarligen inte att den är någotdera. 😉 Jag gillar sällan den typen av rätt öppna slut som vi får här men av någon anledning funkar det alldeles utmärkt och jag tycker inte att det känns det minsta spetigt. Men några definitiva svar har vi förstås inte fått.

    @Pladd: Tack, det var roligt att höra. Och det är ju bra att jag kan bidra med nya ord dessutom 🙂

  4. Vojne vojne vojne. Nu åldrades jag trettio år på tre minuter. Jag tittar mig i spegeln och jomenvisst ljusgrå slingor har tittat ut längs båda tinningarna och jag ser mer ut som en åldrad Morticia Adams än nånting annat. Rynkor djupa som Marianergraven, pannan ser ut som en stor jävla skruv. 😉

    Nämen, skämt åsido, det var superintressant att läsa din ingående och analyserande recension av filmen, det känns nästan inte som att det är samma film vi sett. Häftigt att det går att se på en och samma slutprodukt på SÅ olika vis och jag är glad att ditt minne av filmen var precis lika bra som du trodde – och hoppades (men det ÄR en skitfilm 😉 🙂 )

  5. @Fiffi: Ja, visst är det fascinerande att man kan se så olika på samma film?! Och nej, det är den _inte_ 😀

    @Henke: Det var roligt att höra, bästa betyget till en text!

    @Svart Noir: Nämen, vad är det med er?! Saknar ni Citizen Kane-genen allihopa? 😉

  6. Tysk impressionism, jo det är därför folk kallar den för film noir, vilket givetvis är fullkomligt felaktigt.

  7. Ja vem har rätt? Svaret kan jag bara få den dag av avplastar mitt dvd fodral o låter filmen hamna i dvd spelaren. Bör nog göras inom kort.

  8. Nu har jag sett den och jag sällar mig till de som står närmare din upplevelse av filmen än Fiffis. Mycket imponerande och intellektuell film. Saknar något, värmen (?), för högre betyg dock.

  9. @Henke: Nä, särskilt varm kan jag hålla med om att den inte är. Men ändå förvånansvärt lättillgänglig eller vad säger du?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: