alt. titel: En sensation

Fiffi har sett Citizen Kane i sitt klassikertema, en film som är vanligen förekommande på diverse listor över ”Best Movies Ever”. Inte sällan toppar den dessa listor. Om Citizen Kane tyckte Fiffi inte. Hennes lustmord på filmen, kombinerat med det faktum att hon fick mig att backa på en annan film som jag trodde att jag gillade, fick mig att börja ifrågasätta mitt omdöme. Jag har alltid haft Citizen Kane högt upp på gilla-listan men det var ju i ärlighetens namn ett bra tag sedan jag såg den sist. Kan jag ha misstagit mig så kapitalt även den här gången?

Mediemogulen Charles Foster Kane dör ensam i sitt palatslika gods Xanadu i Florida. Hans sista yttrande var det kryptiska ordet ”Rosebud”. Ingen tycks veta vad det betyder men en ihärdig journalist söker upp Kanes gamla bekantskaper för att se om de kan sätta ljus på mannen och myten.

Ur de olika berättelserna träder en komplex person fram, någon som ena sekunden kan vara jovialisk och sällskaplig för att i nästa vara härsklysten och egoistisk. En man som är van att få sin vilja fram, inte sällan bara för att han kan betala för sig. Någon som säger sig verka för den lille mannen men som egentligen kanske bara gör saker för eget gottfinnande.

Lyckligtvis räcker det nästan med att komma igång med den klassiska inledningen – den avskräckande skylten ”No Trespassing” utanför Xanadu, den ödsliga stämningen på godset, utandandet av ”Rosebud” och den krossade snögloben – för att jag ska känna mig säker på min sak. Jag minns inte fel, Citizen Kane är en fullkomligt fenomenal film.

Och så mycket mer imponerande eftersom den med sitt nyskapande inte bara kan anses vara en filmhistorisk ikon, utan för att de nyskapande elementen är sådant som fortfarande fungerar trots att de haft 70 år på sig att evolvera.

Visst, ibland blir det lite teatraliskt, gamlingsmakeupen är verkligen inte bra gjord och inte är väl kanske Dorothy Comingore som Susan Alexander världens bästa aktris. Men för min del är det inget som drar ned filmen som helhet i någon större utsträckning.

Jag gillar den inledande fejkade journalfilmen som med några snabba penseldrag, i likhet med introt till Lawrence of Arabia, visar på de olika tolkningar som följer på kändisskap. Beskrivningen av mannen Charles Foster Kane från flera olika och sinsemellan överlappande perspektiv skapar fler frågetecken än svar men det är bra frågetecken. Berättargreppet gör att man inte bara blir fascinerad över en mångfacetterad person utan utgör också en stor spänningsskapare – sitter kanske någon ändå inne med sanningen om Kane?

Så enkla som de ändå är tycker jag också om filmens humoristiska element. Särskilt de fysiska, som när den förre chefredaktören aldrig får en syl i vädret eftersom Kanes flyttgubbar stuvar in ett helt sovrumsmöblemang på hans kontor eller den hårt prövade sångcoachen förgäves försöker lyfta stackars Susan till nya operahöjden från sufflörluckan. Dessutom balanseras de oerhört väl mot historiens mer melankoliska och dramatiska delar.

Scenografin, inte så lite inspirerad av den tyska expressionismen, gillas också. Det imposanta Walter Parks Thatcher-biblioteket med sin snipiga bibliotekarie är magnifikt, inte minst när det kontrasteras mot den bedagade El Rancho-nattklubben. Fotomässigt är det mycket ljus och skuggor och det är så snyggt att man blir lite andlös vid åsynen. Detsamma gäller det ofta återkommande grodperspektivet eller varför inte scenen där Kane syns längst bort genom flera tunga dörröppningar.

Om möjligt gjorde den här omtitten att Citizen Kane klättrade ytterligare några pinnhål på min bästa-lista. Det är en film som utifrån narrativ, scenografi och foto skulle kännas innovativ om den hade gjorts förra året. Att den har 70 år på nacken och fortfarande kan ha en sådan genomslagskraft är inget mindre än remarkabelt. Så tack, Fiffi, för att du fick mig att tvivla. Annars hade jag ju inte sett till att göra mig säker igen.

Annonser