Equilibrium (2002)

alt. titel: Cubic

Det bör kunna ses som något av en naturlag (eller kanske ännu hellre en kulturlag) att i samma sekund som en stat försöker förbjuda något måste samma stat också upprätta någon form av rättskipande kraft som dels ska hålla koll på det förbjudna, dels ”ta hand” om de medborgare som inte följer lagens bokstav.

I den framtida staten Libria anser man sig ha naglat fast orsaken till mänsklighetens faiblesse för krig och konflikter. Det är känslornas fel och med osviklig logik blir därmed slutsatsen: inga känslor, inget krig. Eller, för att citera en heeelt annan film: ”Fear leads to anger. Anger leads to hate. Hate leads to suffering.”

Men känslor och sinnesförnimmelser är inte så himla lätta att bara undertrycka, så för att hjälpa Librias invånare lite på farmakologitraven finns Prozium. Med ett antal dagliga injektioner kan man hålla känslorna i schack och de som inte kan eller vill klara av det, så kallade ”sense offenders”, tas om hand av Grammaton Clerics.

Men känslor är uppenbarligen en viktigare del av många människors liv än Librias styresmän räknat med och det finns därför en hel underjordisk rörelse som måste nedkämpas. Och även om motståndsrörelsen kämpar för känslor utförs den kampen inte medelst blommor och poesi utan med ren vapenkraft. Därför får den som utbildas till en Grammaton Cleric också lära sig den nyutvecklade kampsporten gun kata där man snabbt som ögat kan plocka ett helt gäng vapenviftande motståndsmän. I ett kolmörkt rum om så krävs.

Det krävs bland annat av John Preston, en av Librias skickligaste Clerics. Men även det skarpaste vapen kan få ett hack i klingan och för Prestons del sker det den där morgonen när han missar sin första Proziuminjektion. Eller började det hela redan när han tvingades avrätta sin Cleric-partner Errol Partridge som en sense offender? Eller kanske till och med när han såg sin fru Viviana föras bort, anklagad för samma brott (det verkar helt enkelt inte finnas så mycket annan brottslighet i Libria)?

Alltnog. Preston börjar regelmässigt hoppa över sina Proziumdoser och förförs sakta men säkert av sina egna upplevelser och förnimmelser. Det skapar samtidigt en situation där han börjar få en anings svårt att utföra sitt jobb. Hur länge ska det dröja innan hans nye och karriäristiske partner Brandt är honom på spåren?

Identifieringen av känslor som grund för krig, konflikter och allmänt lidande sker inte bara i Star Wars, Divergent-serien och cirkus en miljard filmer om olycklig kärlek. Nej, här finns en stolt tradition som kan spåras tillbaka till åtminstone både George Orwells 1984 och Aldous Huxleys Brave New World och Equilibrium står i stor skuld till dem bägge två.

Slutsatsen att mänskliga känslor inte kan undertryckas med några som helst medel är som synes inte särskilt revolutionerande men manusförfattaren och regissören Kurt Wimmer har framförallt paketerat det hela så svidande snyggt att han kan ursäktas alla eventuella ”lån” (när det är så här bra omvandlas lån per definition dessutom alltid till ”inspiration” eller ”homage”).

Filmen utnyttjar flera olika delar för sin visuella stil och design, rent filmiskt är den till exempel en fin avvägning av slow motion, ljus och skugga samt kameravinklar. Wimmer och inblandade koreografer lyckats bra med utvecklingen av ”kampsporten” gun kata. Jag får också känslan av att filmteamet lagt en hel del ansträngning på att utveckla en grafisk profil (i brist på bättre ord) som går hand i hand med själva språkbruket, exempelvis när det kommer till användandet av ordet ”grammaton” och att Librias ledare kallas för ”father”.

Många av filmens karakteristiska miljöer kommer från Berlin och det är sannolikt också förklaringen till att Equilibrium påminner om klassikern Metropolis. Det är avskalat och imposant och så långt från hemtrevlig individualism man kan komma. Nyckelordet, oavsett om det gäller bostäder eller kläder (apropås lån och Grammaton Cleric-uniformerna kan vi ju passa på att vinka entusiastiskt till The Matrix. Långa läderrockar är alltid helrätt i framtiden), är ”opersonligt” och det är i det avseendet som jag tycker att kontrasterna till motståndsrörelsens gömmor funkar allra bäst. För ska vi börja snacka mer objektiva estetiska upplevelser finns det väl egentligen inget som säger att en person inte kan tycka att Librias officiella arkitektur är lika vacker som något av allt det som staten förstör (hint: en viss leende kvinna)?

John Preston spelas av en sedvanligt sammanbiten Christian Bale men detta är en av de filmer där hans allvar funkar. Eller också är det Kurt Wimmer som får det att funka, vad vet jag? Allvaret flankeras också fint av Taye Diggs robotlike Brandt (på samma sätt som designen flankeras av scoret från en då fortfarande relativt okänd Klaus Badelt). Sedan ska väl erkännas att själva historien och dess utveckling är mer engagerande än Bales nyvakna känsloliv. Men hans avstängdhet vägs å andra sidan upp av Emily Watsons sense offender eftersom Watson i princip aldrig gör bort en rollprestation, oavsett vilken film hon är med i.

På det hela taget en ruggigt snygg dystopi som i alla fall inte missbrukar sina mer djupsinniga företrädare. Nu är bara frågan om jag ska våga mig på Ultraviolet, vilket sägs vara den film Equilibrium skulle ha blivit om Kurt Wimmer fått göra precis som han själv ville?

Annons