Farenheit 451 (1953)

Ray Bradbury är en författare som alltid befunnit sig i utkanten av min intressesfär, ständigt närvarande men samtidigt ingen som lockat särskilt mycket. Av någon anledning har har jag fått intrycket att Bradbury skriver böcker vilka gärna kategoriseras som sci-fi eller skräck men som inte alls uppfyller de kriterier man generellt förknippar med de genrerna.

Men i någon slags likhet med Samantha Jones är jag ”trisexual” när det kommer till både böcker och filmer – ”I will try everything at least once”. Och nu var det dags för Bradburys Farenheit 451, en klassisk dystopi i linje med Huxleys Brave New World och Orwells 1984.

Point Break (2015)

Alltså, vi har våghalsen Johnny Utah som efter att ha förlorat sin bäste kompis i ett idiotiskt stunt (finns det några andra?) bestämmer sig för att han vill bli FBI-agent. Så något av äventyrslusten måste rimligtvis fortfarande finnas kvar i Johnny, för vore det bara struktur och ett vanligt tråk-liv han var ute efter skulle han väl snarare ha siktat på att bli handläggare på jordbruksdepartementet?

Ultraviolet (2006)

Eftersom jag nu råkar vara barnsligt förtjust i Kurt Wimmers Equilibrium har jag förstås lite svårt att förstå varför regissören och manusförfattaren skulle känna ett trängande behov att göra om samma film bara fyra år senare.

Equilibrium (2002)

alt. titel: Cubic

Det bör kunna ses som något av en naturlag (eller kanske ännu hellre en kulturlag) att i samma sekund som en stat försöker förbjuda något måste samma stat också upprätta någon form av rättskipande kraft som dels ska hålla koll på det förbjudna, dels ”ta hand” om de medborgare som inte följer lagens bokstav.