alt. titel: Death Wish — Våldets fiende nr. 1
Ett par firar lycklig och idyllisk semester på Hawaii. Det är solnedgångar, blomsterkransar och ljumma vindar. Men snart måste de tillbaka till Staden. Även den vacker, men det är en bedräglig skönhet, för här finns faran. Inledningsvis förstår man att mannen, en arkitekt vid namn Paul Kersey, är en ”bleedings-hearts liberal” som inte blankt fördömer kriminella utan snarare tycker att det är samhället som har misslyckats. När ett gäng rånare bryter sig in i lägenheten och mördar hans fru och våldtar deras gemensamma dotter börjar han emellertid tänka i andra banor.
Kanske är det vi kallar civilisation egentligen bara feghet? Vad hände med pionjärandan, att kunna skydda sig själv och sin familj mot alla yttre hot? Det som byggde den amerikanska nationen var män som kunde stå upp för sina rättigheter till liv och frihet. På kommentaren ”We’re not pioneers anymore…” frågar Paul retoriskt ”Then what are we?”.
Tja, vad den före detta vapenvägraren Paul Kersey blir, är ju ingen större hemlighet. Stärkt av lite revolverförtroende ger han sig ut i storstadsdjungeln och blir ett enmansmedborgargarde, till en början mest genom att besöka ödsliga parker om natten och försvara sig när han blir rånad. Men snart eskalerar Pauls hämndvilja och han söker medvetet situationer som ska göra honom till ett åtråvärt rånoffer. Hans första offer togs av daga i självförsvar och nästan av en slump (om det inte hade varit för att Paul släpade med sig sin revolver överallt hade antagligen inget hänt) men snart hyser han inga samvetsbetänkligheter att skjuta flyende i ryggen och genomföra diverse manövrar för att komma undan polisen.
För polisen kommer honom givetvis på spåren, mer avancerad är han inte. Grejen är bara den att i och med Pauls framfart går rånfrekvensen ned till glädjestatistik och ingen är egentligen särdeles intresserad av att sätta dit honom. Dessutom inspirerar hans dåd andra medborgare till självförsvar mot de livsfarliga ligister som tidigare haft staden som sin egen lekplats.
Det känns som om det kom ganska många filmer av den här typen i mitten av 70-talet, Taxi Driver är bara ett exempel. Detta berodde sannolikt på att 70-talets New York knappast var någon turistidyll, snarare en plats där man så snabbt som möjligt tog sig mellan jobb och hem och inte var man särdeles trygg på någotdera av de ställena heller. Generellt anses Death Wish vara den första film där man tog ett klassiskt Western-tema — den hederlige mannen som tar till vapen mot laglösheten — och förlade det till en modern miljö.
Men där Taxi Driver bygger mycket på stämning och känsla är sådana subtiliteter inget för Death Wish. Vissa försök görs att kontrastera soldränkt hawaiiansk kust med begravningar i snöglopp, men vanligtvis är det pang på rödbetan. Det är ingen större tvekan om att staden är en stagnerande dypöl av våld och kriminalitet, helt utan lag och ordning. Den stämningen framhävs dock på ett föredömligt sätt i Herbie Hancocks vilda och påträngande score.
Filmens kärnfullhet är inte helt fel. Death Wish får fram sitt budskap (med en viss överlastning, det ska erkännas) och den väcker ändå intressanta frågor, känns på något sätt autentisk. Kritik har rests mot det överdrivna våldet mot Pauls fru och dotter men möjligen är jag totalt avtrubbad genom idogt filmtittande för även om det naturligtvis är våldsamt, ser jag det mer som ett sätt att filmiskt ge Paul ett moraliskt carte blanche.
Genus-o-metern skulle naturligtvis kunna ha invändningar av uppenbara skäl, men det hela känns liksom följdriktigt. Inom rape and revenge-genren är det här ju själva grunden. Kanske också på grund av Western-vibbarna, där det är mannens ansvar att skydda hem och familj? Och trots att Charles Bronson knappast är någon karaktärsskådespelare, finner jag mig övertygad och fascinerad av Pauls mänskliga undergång (blir han till och med galen?). För visst är det väl så att hans reaktion är fel?
Slutligen är detta en fantastiskt rolig birollsfilm för kalenderbitaren. Olympia Dukakis är ”Cop at the Precinct”, Christopher Guest spelar en liten men viktig polisroll och enligt Wikipedia ska också en mycket ung Denzel Washington finnas med som Farlig Svart Rånare (han går dock inte att hitta kopplad till filmen på IMDb). Men det kanske allra guldigaste är en långhårig (och lång!) Jeff Goldblum i en ganska matig första roll, ”Freak 1”.
alt. titel: 
Alltså, vi har våghalsen Johnny Utah som efter att ha förlorat sin bäste kompis i ett idiotiskt stunt (finns det några andra?) bestämmer sig för att han vill bli FBI-agent. Så något av äventyrslusten måste rimligtvis fortfarande finnas kvar i Johnny, för vore det bara struktur och ett vanligt tråk-liv han var ute efter skulle han väl snarare ha siktat på att bli handläggare på jordbruksdepartementet?
I know I’d go from rags to riches/If you would only say you care/And though my pocket may be empty/I’d be a millionaire
Välkända fraser för oss som växte upp på 80-talet. TV-serien 
Rörliga bilder och tryckta ord 