You are currently browsing the tag archive for the ‘Patrick Swayze’ tag.

Året börjar bra i konungariket Sverige. I februari presenterar Ny demokrati sin styrelse och programmet ”Drag under galoscherna” och i augusti genomför John Ausonius, senare kallad Lasermannen, sitt första attentat. Härliga tider!

Läs hela inlägget här »

Point BreakAlltså, vi har våghalsen Johnny Utah som efter att ha förlorat sin bäste kompis i ett idiotiskt stunt (finns det några andra?) bestämmer sig för att han vill bli FBI-agent. Så något av äventyrslusten måste rimligtvis fortfarande finnas kvar i Johnny, för vore det bara struktur och ett vanligt tråk-liv han var ute efter skulle han väl snarare ha siktat på att bli handläggare på jordbruksdepartementet?

Läs hela inlägget här »

Sara på Glory Box listade sex fiktiva kärlekar och skickade samtidigt utmaningen vidare ut i bloggosfären. Jag hade faktiskt väldiga problem med att komma på sex kärlekar och listan är därför något kaosartad rent mediemässigt. Av någon anledning tycks jag ha svårt att fastna i det där förälskeleläget, oavsett om det gäller fiktiva eller reella personer. Men en lista blev det hur som haver.

#1 Josh Macahan (How the West was Won aka Familjen Macahan)

Första TV-serien som jag kan påminna mig att jag följde. Ok, denna listetta är den största skämskuddevarningen och det är i sin tur antagligen också anledningen till att jag minns honom bäst, för så jäkla kär kan jag inte påminna mig att jag var. Men medan alla andra fastnade för storebror Bruce Boxleitner som var lite så där lagom snäll-farlig eller farbror James Arness, vars ansikte var lika läderartat som hans ständiga outfit, satt jag där med…William Kirby Cullen. Lillebror Josh. Jag kan inte ens riktigt förklara varför, det var länge sedan, moving on. Jag kunde i alla fall förena mig med resten av mina kompisar i fnissattacker över namnet Fionulla Flanagan, alltid något.

#2 Danny Amatullo (Fame)

Faktiskt den andra TV-serien som jag minns att jag följde (lättpåverkad? Who, me?). Återigen har jag en känsla av att jag stack ut lite, vill minnas att de flesta andra körde hårt på Leroy (svart, arg och vig; vad mer kan man begära?). Men jag har alltid (och är fortfarande) svag för roliga killar, so there you have it. Särskilt snygg har jag nämligen aldrig tyckt att Carlo Impetaro varit.

#3 Udo Brinkmann (Die Schwartzwald Klinik aka Kliniken)

Ni som inte är födda på 70-talet kanske inte riktigt förstår hur magert TV-utbudet var på den tiden (familjen skaffade heller aldrig satellit eller video så länge jag bodde hemma). Det här torde ge en fingervisning. Jag skulle väl misstänka att det var min mamma som började titta men jag blev under en period rätt hooked på de äventyr (med ibland minimal sjukvårdsanknytning) som utspelade sig i det idylliska Tyskland. När det gäller Sascha Hehn som Dr. Udo Brinkmann är det dock på gränsen för vad utmaningen omfattar för vad jag kan påminna mig var det egentligen främst de blonda lockarna och den bestämda hakan som attraherade mig, inte så mycket den sviniga personligheten (se #2).

#4 Johnny Castle (Dirty Dancing)

Ujuj, vem hade inte velat vara i timida Babys kläder när denne dansande adonis äntrade scenen? Jag såg den på bio och vad jag kan påminna mig är kärleksscenen mellan Patrick Swayze och Jennifer Grey första gången det blev ett sådant där riktigt förälskelsemagpirr av en film. ”Nobody puts Baby in a corner”? Amen, var lite schyssta nu, ingen hade kunnat fixa den repliken…

#5 Iceman (Top Gun)

Den här såg jag på video ett par år efter premiären och därför fanns det ju två män som tävlade om förstaplatsen. Tompa var ju så snygg, så snygg i Rain Man men jag hade hunnit se både Willow och möjligen också både Top Secret och Real Genious så i det läget fanns bara Val. Dessutom var han mycket coolare än hestiga Maverick, det hörs ju på namnet.

#6 Daredevil

Det var aldrig särskilt mycket serietidningar hemma och hur välmenande (för att inte tala om vänster) Bamse än var hade jag svårt att finna någon särskilt attraktion bland björnar, kaniner eller sköldpaddor (nä, inte ens bad guy-vargar). Betänk då påverkan av att direkt få en bunt tidningar i händerna som beskriver en på ett sätt svag (funktionsnedsatt i alla fall) hjälte som görs ännu svagare, på gränsen till totalt sammanbrott, av sin fiende. Mötet med Marvel och tidningarna som berättar ”Daredevil: Born Again” gör att Daredevil alltid har en särskild plats i mitt hjärta, till och med efter att Ben Affleck gjorde sitt bästa för att utplåna den.

Det var väl äntligen dags för Katryn Bigelow. Efter framgången med Point Break har det tagit 17 år av minst sagt skakiga filmer (Strange Days, anyone?) innan det hände igen. Men på vilket sätt… Spänningen har filmerna gemensamt men där Patrick Swayze var en, förvisso trovärdig, blond och solbränd surfare är Jeremy Renner en man som i de jävligaste av situationer ändå försöker bevara något av sin mänsklighet samtidigt som han långsamt bryts ned. Där Keanu Reeves var en torrboll som lärde sig att släppa lite på hämningarna är Anthony Mackie någon som bara försöker överleva så att även han ska få chansen att leva ett vanlig liv.

Läs hela inlägget här »

Tja, nu vet vi till nästa gång: det finns all anledning att förhålla sig lite tveksam till en film där regissören, två av producenterna och den unga barnstjärnan har samma efternamn.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, Sista färjan från Ystad
David Baldacci, The Last Mile

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg