Farenheit 451 (1953)

Ray Bradbury är en författare som alltid befunnit sig i utkanten av min intressesfär, ständigt närvarande men samtidigt ingen som lockat särskilt mycket. Av någon anledning har har jag fått intrycket att Bradbury skriver böcker vilka gärna kategoriseras som sci-fi eller skräck men som inte alls uppfyller de kriterier man generellt förknippar med de genrerna.

Men i någon slags likhet med Samantha Jones är jag ”trisexual” när det kommer till både böcker och filmer – ”I will try everything at least once”. Och nu var det dags för Bradburys Farenheit 451, en klassisk dystopi i linje med Huxleys Brave New World och Orwells 1984.

Point Break (2015)

Alltså, vi har våghalsen Johnny Utah som efter att ha förlorat sin bäste kompis i ett idiotiskt stunt (finns det några andra?) bestämmer sig för att han vill bli FBI-agent. Så något av äventyrslusten måste rimligtvis fortfarande finnas kvar i Johnny, för vore det bara struktur och ett vanligt tråk-liv han var ute efter skulle han väl snarare ha siktat på att bli handläggare på jordbruksdepartementet?

Daybreakers (2009)

Året är 2019 (men saknar replikanter, what’s up with that?!) och de naturliga födoresurserna är på väg att ta slut. Världen skakas av upplopp när hungern blir allt mer påtaglig, både regeringar och företag står handfallna inför händelseutvecklingen. Förgäves försöker man experimentera fram substitut, men än så länge har chefsforskaren Edward Dalton på företaget Bromley Marks inte varit särskilt framgångsrik i sina experiment. Det snällaste man kan säga är att hans försök hittills fungerat snabbare än en långsam svältdöd.

Ultraviolet (2006)

Eftersom jag nu råkar vara barnsligt förtjust i Kurt Wimmers Equilibrium har jag förstås lite svårt att förstå varför regissören och manusförfattaren skulle känna ett trängande behov att göra om samma film bara fyra år senare.

2002 års tio bästa filmer

En hel del uppmärksammade dödsfall inträffar det här året. Morden på Pim Fortuyn, Fadime Sahindal och Daniel Pearl resulterar i många tidningsrubriker. En som däremot knappast kan sägas ha dött i förtid är den brittiska drottningmodern som dör en naturlig död vid 101 års ålder.

I Moskva går det åt en hel massa folk, tyvärr oskyldig gisslan, när militären stormar en teater som ockuperats av tjetjenska terrorister.

Vem är du, vem är jag?

Då var det dags att avsluta 2014 års Halloween. Sedan tar bloggen lite ledigt måndag och tisdag för att på tredje dagen (onsdag, alltså) återuppstå med ett filmspanartema. Ett som till och med kanske har en viss återklang i kroppssnattarna?

När jag nu utökade kroppssnattartemat till att inkludera fler kandidater än enbart de närmast sörjande till Jack Finneys The Body Snatchers måste jag naturligtvis också tillstå att det finns minst lika många som av olika anledningar inte kommit med.

Snowpiercer (2013)

På förekommen anledning från Jojjenito och Fripps Filmrevyer som publicerade tågtexter (en given film till Filmspanarnas tågtema om den bara haft premiär då) för ett par dagar sedan. Tidigare har Snowpiercer omskrivits (och omtalats) av Fiffis Filmtajm, Filmitch, Movies-Noir, The Velvet Café och TNE-podden.

***

Nog satte man stopp för växthuseffekten, alltid. Men vem hade kunnat räkna ut att experimentet med CW-17 skulle bli så fenomenalt framgångsrikt att man istället fixade så att det blev en ny istid? Ingen utom tågmagnaten Mr. Wilford.

ALIMo: 2002-2003

2002
Ett svårt år. Många underhållande storfilmer, men ingen som står ut som excellent. Exempel: Chicago, Spider-Man, Red Dragon, The Bourne Identity och Panic Room. Jag är i och för sig mycket förtjust i bägge tvåorna i de stora serierna som rullar under de här åren: Harry Potter and the Chamber of Secrets och The Two Towers. Steven Spielberg kommer med hela två ok filmer: Minority Report och Catch Me If You Can. Tompas framtidsdystopi tappar lite på slutet men har fram till dess en bra stämning, pluspoäng för Peter Stormares undergroundkirurg. Leo och Tompa #2 matchar i sin tur varandra fint, BOATS-historien är helt otrolig och 60-talskänslan är skön.

Brazil (1985)

Män som inte riktigt finner sig tillrätta i framtida övervakningsdystopier ska hålla sig långt borta från fruntimmer. Innan Kvinnan kommer in i bilden är de ofta bara vagt missnöjda men det är när deras missnöje förkroppsligas och eventuellt också för första gången tydligt artikuleras som det går åt skogen. Så var det för Winston Smith i 1984, för Theo Faron i Children of Men och för John Preston i Equilibrium.

Sherlock Holmes (2009)

Det kan verkligen inte vara lätt att tolka Sir Arthur Conan Doyles klassiska karaktär. Inte nog med att både noveller och långnoveller är välkända och folkkära, det har också gjorts oräkneliga adaptioner för både film och TV. Så i det avseendet väljer regissör Guy Ritchie och story-författare Lionel Wigram helt rätt genom att låta både sin Holmes och ständige sidekicken doktor Watson ta sig nästan så långt bort det går från dimmiga hedar och deer stalker-hattar.