I senaste avsnittet av podden Snacka om film fick jag vara gäst och pratade då bland annat om den japanske regissören Akira Kurosawa och en av hans standardskådisar, Toshirõ Mifune. Som förstås också samarbetade med andra regissörer. Även Steffo, en av poddens ”programledare” har skrivit om den här filmen på sin blogg Flmr.

***

Hell in the pacificalt. titel: Duell i Söderhavet

Förtexterna till Hell in the Pacific är minimalistiska, både till form och innehåll. Fonten ser mest ut som tidig ”dataskrift” och skådespelarna är två till antalet: Toshirõ Mifune och Lee Marvin.

Under andra världskrigets Stilla havs-period sitter en japansk soldat skeppsbruten (eller flygbruten, vad vet jag?) på en öde ö. Till slut får han sällskap, men av en amerikansk flygare som hoppat från sitt plan. Dessa två herrar får nu möjlighet att på ett högst personligt plan utkämpa det världskrig som rasar mellan deras respektive nationer.

Har man tagit sig igenom Akira Kurosawas filmer är det inte utan att man kan få lite abstinens efter tyfonskådisen Toshirõ Mifune när väl Akahige (Rödskägg) är avklarad. Har man då inte lust att exempelvis klämma sig igenom 547 minuter av miniserien Shogun där han förekommer som lord Yoshi Toranaga kan John Boormans Hell in the Pacific istället tjäna sitt syfte. Japp, samme Boorman som fyra år senare skulle göra Deliverance (och ytterligare två år senare Zardoz om nu någon var nyfiken på det…).

De enda medverkande är som sagt amerikanen Marvin och japanen Mifune (vilka förstås båda tjänade sina respektive nationer i andra världskriget på riktigt). Tydligen pratade Mifune inte särskilt bra engelska (jag behöver väl inte ens påpeka att Marvin inte kunde ett ord japanska) varför filminspelningen och umgänget skådisarna emellan kanske speglade själva filmen. Boorman har nämligen gjort valet att inte texta Mifunes japanska. För en publik bevandrad i engelska språket är det alltså bara Marvins repliker som vi förstår och naturligtvis spelar soldaternas kommunikationsproblem roll för deras relation.

Det jag inte inte kan låta bli att fundera på är att för en publik som mot all förmodan skulle kunna japanska men inte ett enda ord engelska måste det bli en helt annan filmupplevelse. Och i länder där man inte kan någotdera, vems repliker textas? Eller förekommer det ingen text här heller så att Hell in the Pacific i vissa delar av världen budskapsmässigt faktiskt blir till en stumfilm?

För någon form av relation skapas förstås mellan våra strandsatta. Även om det hade kunnat bli en intressant situation om de bägge suttit på varsin sida av ön utan att någonsin varit medvetna om den andres existens. Till en början handlar det om ren psykologisk krigföring, Mifune försöker röka ut Marvin ur djungeln där amerikanen sökt skydd och Marvin försöker i sin tur locka in japanen bland buskar och träd.

Därefter följer (äntligen!) någon slags ostadig vapenvila och till slut insikten att överlevnad för dem bägge bygger på samarbete. Jag gissar att Boorman velat ta avstamp i den nationella konflikten som gör de bägge männen till naturliga fiender för att sedan långsamt hyvla bort all ”civilisation” tills dess att endast den rena mänskligheten kvarstår. Först då kan de börja mötas på lika villkor. För det samförstånd som skulpterats fram genom plågsamma timmar på ön och ute på det öppna havet går upp i rök i samma sekund som kulturen gör sig påmind i form av alkohol, religion och, förstås, krig.

Tyvärr upplever jag att alla dessa frågor är mer intressanta är själva slutresultatet. Utgående från filmens premisser hade jag exempelvis förväntat mig mer av krypande thriller än vad jag fick. Trots att vi spenderar dryga 90 minuter med Mifune och Marvin känns det som om Boorman ändå bara skrapar på ytan av det han vill utforska, kanske tack vare att de två faktiskt inte kan prata om sina respektive upplevelser av den andre. Vi se dem bara agera och detta fönster in i deras olika psyken blir för min del allt för dunkelt. Själva samarbetsbiten, på strand såväl som på flotten, blir också allt för utdragen och där tappar Hell in the Pacific faktiskt mitt intresse ett tag.

Till skillnad från Deliverance torde Boormans budskap ändå vara att helvetet i Stilla havet inte (i enlighet med en felciterad Sartre) är andra människor, utan kriget och nationen vilka ställer människor mot varandra och får dem att tappa bort sin egen mänsklighet i processen.

star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser