You are currently browsing the tag archive for the ‘Har du inte sett den?’ tag.
Det var en gång en Perfekt Familj. Mamma Adelaide var vacker och behöll sin dansarkropp genom att äta nyttiga jordgubbar när de övriga festade loss på snabbmat. Pappa Gabe skämtade medan barnen Zora och Jason himlade med ögonen åt hans töntiga humor. Även fast de i hemlighet älskade både den och honom.
Men Adelaide har en ruvande barndomshemlighet som hänger ihop med sommarhuset i californiska Santa Cruz där de just nu befinner sig. Hon vill absolut inte veta av något strandhäng och när Jason för ett par sekunder inte svarar på hennes rop blir hon alldeles hysterisk. Senare samma kväll bekänner hon för Gabe att hon fruktar att något hemskt ska hända, något som hänger ihop med hennes barndomsupplevelser och att hon vill att de åker därifrån. Helst med en gång.
Gabe hinner inte ställa sig så frågande inför Adelaides rädsla innan strömmen går. Och ute på garageuppfarten står en samling hotfulla figurer i fullständig tystnad.
Ska man se till titeln, Us, är Jordan Peeles senaste film på gränsen till övertydlig. Det finns en solkig undersida, ett skuggsamhälle, som filmens värld/personer, medvetet eller omedvetet, vägrar kännas vid. De är lika mycket amerikaner och människor som Adelaide och Gabes familj men tvingas leva förkrympta och snedvridna liv.
Så långt allt gott. Men Peele har inte nöjt sig med denna stringens utan vidgat sin berättelse så pass mycket att det känns som om han i någon mån förlorar kontrollen över den. Slutet stjälper i viss mån tidigare etableringar över ända. Och det är inte helt omöjligt att tolka filmens skuggsamhälle som ett gäng 80-talsnostalgirunkande och rädda Trump-troll som äntligen vågar visa sina fula trynen. Men i så fall förvandlas de samtidigt till något helt annat än offer för den ”vanliga” mänsklighetens priviligierade tillvaro.
I mina ögon blir Peele dessutom lite för noggrann för sitt eget bästa eftersom alla detaljer antyder att allt (enligt min mening) borde gå ihop sig rent logiskt och det gör det (enligt min mening) inte. Det är dessutom detaljer som kräver en hel del redogörande monologer, vilka leder till avbräck i tempot.
Exempelvis har regissören, manusförfattaren och producenten lagt in flertalet referenser till bibelversen som förkortas Jer 11:11 och som lyder ”Därför säger HERREN så: Se, jag skall låta en olycka komma över dem, som de icke skola kunna undkomma; och när de då ropa till mig, skall jag icke höra dem”. Vad olyckan består av torde stå ganska klart efter ungefär halva speltiden men frågan är om det verkligen är Gud som står bakom den? Inte heller är det så att våra moderna amerikaner under något skede av allt som händer åberopar Gud.
Även välgörenhetsevenemanget Hands Across America spelar en viktig, men något dunkel, roll. Det ägde rum 1986 och gick ut på att sex och en halv miljon amerikaner stod hand i hand under en kvart för att protestera mot svält och hemlöshet. Det var ju det där med skuggsamhället… Men utöver den kopplingen tycker jag som sagt inte att dess betydelse blir helt klar.
Vi serveras dessutom en hel del (vita) kaniner som förstås påminner om en helt annan berättelse om en upp-och-ned- eller spegelvänd värld. Några knappögon förvisso inte men jag kan ändå inte låta bli att också tänka på Neil Gaimans Coraline. Kanske för att även den historien berättar om en spegelvärld som blir ruggig tack vare att den är tillräckligt lik ”verkligheten” för att skapa omedelbar igenkänning men samtidigt lite, lite skev. Varför inte den sortens skevhet där uppmaningen ”Call the police!” istället tolkas som en önskan att få höra den gamla slagdängan ”Fuck the police!”?
Samtidigt kan jag inte sticka under stol med att det var ganska roligt att klura på hur Jordan Peeles Us egentligen skulle hänga ihop och vad som skulle betyda vad. Filmen är på intet vis dålig, även om jag än så länge inte kan jämföra med regissörens tidigare Get Out eftersom jag ännu inte sett den.
Alla huvudsakliga inblandade, från Lupita Nyong’o och Winston Duke som Adelaide och Gabe till Shahadi Wright Joseph och Evan Alex som Zora och Jason, gör bra ifrån sig. Tillsammans skapar de en ganska härlig familjekänsla. Elisabeth Moss presterar å sin sida en helt underbar bitchighet, packeterad i kvinnan vilken ogenerat kolkar rosévin på stranden som det inte funnes någon morgondag.
I höjd med det där strömavbrottet lyckas Peele dessutom kanalisera en alldeles utmärkt home invasion-vibb som gör mig fullkomligt livrädd. De scenerna påminner mig dessutom om hur pass länge sedan det faktiskt var som jag blev riktigt skraj av en skräckfilm.
Us vill vara något mer än ”bara” en skräckfilm. Och jag gillar ändå att Jordan Peele försöker, även jag tycker att det i slutänden inte är helt uppenbart vad detta ”mer” egentligen ska handla om. Han gapar kanske över väl mycket men har samtidigt en precis fingertoppskänsla vilken exempelvis uppmärksammar att 80-talets spegelsalsattraktion ”Shaman’s Vision Quest”, med dagens åsiktsklimat, givetvis har döpts om till det mindre kränkande ”Merlin’s Forest”.
Vad tyckte de andra filmspanarna om Peeles senaste klurigheter?
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies-Noir
Filmitch
The Nerd Bird
Har du inte sett den?
Annonser
”I went to the woods because I wished to live deliberately.”
Henry David Thoreaus berömda öppningsord till naturidyllsskildringen Walden. Mike Fuller och Sybil Rosen söker sig snarare ut i skogen för att leva omedvetet, för att kunna drunka i sin kärlek till varandra och inte behöva fylla vardagen med så mycket mer än utomhussex, kärleksfullt småprat och en ölburk eller två. Och så Mikes musik förstås.
Ingen hejd på tema-avbrotten. Nu är det en gemensam filmspanarfilm som pockar på…
***
Berättelsen om en alkad storstjärna, farligt nära gränsen till föredetting, som hugger tag i en ung och begåvad nykomling som vore hon en livboj i ett hav av varjehanda droger förlorar tydligen aldrig sin lockelse. A Star is Born filmatiserades första gången 1937 med Fredric March och Janet Gaynor, sedan 1954 med James Mason och Judy Garland samt 1976 med Kris Kristofferson och Barbra Streisand. Och nu, 2018, med Bradley Cooper och Stefani Joanne Angelina Germanotta, mer känd som Lady Gaga.
Ännu en biopremiär innan vi åker tillbaka till Italien.
***
Annie känner sig allt lite besviken på livet. Förutom en kort sejour på universitet har hon bott hela sitt liv i den lilla kuststaden Sandcliff vars claim to fame är att stadens museum (där Annie jobbar på samma position som hennes far gjorde dessförinnan) innehåller ett inlagt hajöga. Hon lever tillsammans med collegeläraren Duncan som håller kurser betitlade ”American Cinema and the Alienated Male”. Vilka ofta går ut på att hävda arv från såväl klassiska grekiska tragedier som Charles Dickens i produktioner som The Wire. När Duncan självtillräckligt proklamerar vid parmiddagar att det där med barn, det är inte hans och Annies grej, är det helt uppenbart att Annie inte längre håller med om det ”beslutet”.
Återigen får Halloween-temat stå och vänta i farstun medan vi tittar på ett par aktuella bio-premiärer
***
Innan du ser First Man kan det vara en bra idé att grunda med en annan BOATS: Hidden Figures från 2016. Dagens astronautfilm är nämligen precis så renons på både köns- och rasmässig variation som man skulle kunna förvänta sig. Det känns därför ganska bra att i bakhuvudet minnas att det var en månghövdad skara som bidrog till att Neil Alden Armstrong kunde plantera det där första fotavtrycket på månen 1969.
Våra italienare får nöja sig med att vänta en dag medan vi ägnar oss åt en rykande färsk, svensk biopremiär
***
Goliat är en film för alla som tror att ”hederskultur” och ”klanmentalitet” är något förbehållet samhällen långt borta från Sverige och svensk identitet. Regissören och manusförfattaren Peter Grönlund har lämnat den värsta missbrukarmisären från Tjuvheder och riktar den här gången sin kamera mot en östgötsk bruksort och familjen Henebro.
Jag klagade på att den franska filmen med titeln En oväntad vänskap inte var det minsta oväntad. Det hade däremot kunnat vara en lämplig titel för dagens film eftersom prudentligt ordentliga Stephanie och kosmopolitiskt dry martini-pimplande Emily är de mest osannolika av vänner. Men nu råkar deras respektive söner, Miles och Nicky, gå i samma skola och hur många kvinnliga vänskaper har inte satts i rullning av playdate-bollen?
1960-tal. Pampigt kyrkbröllop, glada föräldrar, pirrigt brudpar och så iväg i hennes pappas dyra bil till en traditionellt brittisk kuststad för en traditionellt brittisk smekmånad. Och, förstås, bröllopsnatt…
I vanliga fall skulle denna höjdpunkt ha varit slutet på historien – efter sju sorger och åtta bedrövelser får de unga tu äntligen varandra, efter att ha tvivlat och trånat i vad som verkat vara en evighet. Men On Chesil Beach släpper ned oss tillsammans med Florence och Edward i den där traditionellt brittiska bröllopssviten vid Dorsetkusten och det står snart klart att det knappast är någon känslomässigt klimax vi får bevittna.
Inte för att Marlo hade några högtflygande drömmar för sitt liv. Men var denna vardagstrall verkligen allt som erbjöds? En dotter som började titta lite för kritiskt på sig själv, sina prestationer och sin kropp. En son med någon form av ”atypisk” neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. En ”out of the box-kid” som enligt den fina skolan skulle behöva en lärarassistent. Om skolan tillhandahåller en sådan hjälp? Nej, nej, det var bara ett råd i all välmening, att hitta och anlita en dylik assistent är naturligtvis upp till det problematiska barnets föräldrar.
Det kanske säger något om dagens perfektionism- och statushets att filmens så kallade ”dåliga morsor”, bad moms, faktiskt inte alls är särskilt dåliga. Ok att de inte är lika propra som det kräkframkallande sömnpillret Mother’s Day (men det är svårt att klå Garry Marshall på den fronten) men vi snackar knappast mödrar som säljer sina barn för att få råd med en sil. Det är inte ens på nivån att de försöker stöta på dotterns pojkvän. Allt de här mammorna vill är att få lite tid för sig själva och inte behöva visa upp en perfekt yta hela tiden.
That’s what HE said!