Avengers: Endgame (2019)

När till och med Anthony och Joe Russo, bröderna bakom Avengers: Endgame, på sitt twitterkonto (@Russo_Brothers) uppmanar alla sina följare att #DontSpoilTheEndgame blir det svårt för sådana som jag. Inte för att jag är patologiskt sugen på att spoila filmer för alla och envar men för att den senaste Marvel-installationen (och någon slags slutpunkt för de hittills 21 filmerna) är nästintill omöjlig att skriva om utan att avslöja något som någon någonstans antagligen kommer att uppfatta som den avgörande pusselbit vilken gör det omöjligt för hen att uppskatta filmen på det sätt hen hade önskat. Men jag gör ett försök med förbehållet att jag förutsätter att alla som läser denna text åtminstone kommit sig för att se Avengers: Infinity War.

Och efter att Thanos knäppte med fingrarna i slutet på den föregångaren är det förstås inte allt för muntert bland de kvarvarande superhjältarna. I det avseendet blir Endgame i mångt och mycket en film som handlar om hur olika människor handskas med förluster. Russobröderna uppfyller med råge sin ambition att deras superhjältefilmer ska baseras på en hyfsad psykologisk realism även om berättelserna är nog så fantasifulla.

Därför är det föga förvånande att Steve Rogers leder samtalsgrupper för den överlevande människoresten där han med en dåres envishet upprepar mantrat ”The world is in our hands. We gotta do something with it”. Thors ”something” består främst av massiva mängder öl. Natascha Romanoff försöker i sin tur febrilt pumpa liv i de kvarvarande Avengers-medlemmarna eftersom de är den enda familj hon någonsin haft medan Clint Barton går fullkomligt bärsärk med pil och båge samt en skarpslipad katana.

Jag kommenterade det redan i fallet Infinity War men känner att det åter finns anledning att påpeka hur pass väl Marvel och inte minst Russobröderna klarat av att slutföra det som påbörjades för mer än tio år sedan med den första Iron Man-filmen. Visst kan jag tycka både det ena och det andra om rimligheten i att klämma ur sig i genomsnitt två superhjältefilmer om året. Men skörden som i och med det överflödet kan bärgas i Endgame visar ändå att det, likt ansatsen i LOTR, åtminstone i ett berättelseperspektiv lönar sig att lägga ned bisarra mängder jobb och pengar i sådana här projekt.

För min del ligger den belöningen inte främst i filmens många känslosamma moment, där jag gissar att det nog var brödernas ambition att klämma fram en eller annan tår hos biobesökarna. Däremot blir jag, nästan ofrivilligt, fångad av bekräftelser på vänskapsband, betygelser av respekt och tillit samt ett par riktigt härliga triumfögonblick.

Fortfarande tycker jag att Marvel-regissörerna Gunn, Whedon och Waititi är bättre på de humoristiska bitarna. Samtidigt inser jag det vettiga i att till dessa sista delar satsa på den tyngd och det allvar som Russo-bröderna har med sig i bagaget. Huruvida det verkligen var så att Joss Whedon självmant backade från Avengers-serien efter Age of Ultron kan man säkert diskutera, men jag är rätt övertygad om att hans lättsamma hand inte hade funkat lika bra i Endgame och Infinity War.

För att vara en 22:a del i en superhjälteserie är Endgame överraskande bra, men det innebär förstås inte att den är perfekt. Först som sist måste emellertid erkännas att den mastiga speltiden på 180 minutrar slank ned som en bit väloljad spagetti. På det hela taget funkar alltså tempo och upplägg helt ok. Däremot finns det exempelvis ett knippe digitaliserade föryngringar, föråldringar och regenereringar som inte alltid slår väl ut. Manuset har tyvärr passat på att slänga in både en rart lillgammal femåring och en deus ex machina när någon myndighetsperson tittade åt andra hållet. Och vi utsätts som sagt för ett ganska stort antal hjärta-smärta-stunder, även om de innehåller aningens mindre av slow motion jämfört med Infinity War. Dessutom blir det lite magstarkt att så snart efter den förra filmen se våra hjältar i ”the fight of our lives” – igen.

Endgame väljer att avsluta i det småskaligt personliga. Huruvida det känns storslaget eller trivialt göra just detta till en slutpunkt, och därmed ett slags raison d’etre, för hela den strid som dessförinnan förts på en episkt universell skala kan man förstås tvista om. Själv är jag, i likhet med Infinity War, sugen på att se om spektaklet, inte minst tack vare en halvstörig visning. Jag är säker på att Endgame vinner på att insupas under lugnare former än vad som är möjligt vid ”årets mest efterlängtade premiär”.

Klart att många redan passat på att se årets mest efterlängtade premiär. Exempelvis Flmr, Jojjenito, Filmitch, Snacka om film!, Fiffi och Fripps filmrevyer

6 reaktioner till “Avengers: Endgame (2019)”

  1. Den STORA utmaningen kommer i höst när du greppar popcornshinken och ser om ALLA 22 rullarna back to back. 😉

  2. Jamen visst känns det som ett rätt lockande projekt? Kanske får vänta på att önska mig alla filmerna i 50-årspresent 😀

  3. Jo, om man går in och läser privata filmbloggar om filmen får man baske mig räkna med spoilers. Jag har slutat skriva att jag spoilar filmerna som jag skriver om eftersom det är överflödig information. För tusan! 😉

    Bra sammanfattat. Jag älskade såklart att filmen togs till den personliga nivån och att fokus var på lojalitets- och vänskapsband. Men jag älskade också triumfögonblicken.

    Hade du en stökig/dålig visning? Jag hade turen att se den med en respektfull publik. Det var inte alltid helt tyst i publiken och någon enstaka gång var det jubel och applåder i salongen (Avengers…assemble!). Sådant höjer bara upplevelsen så länge det är inom rimlighetens gränser.

    Jag ser mycket fram emot att se om filmen och förhoppningsvis blir det redan nästa helg… 🙂

  4. @Henke: Tack. Som jag tror att jag kommenterat hos andra, det som inte funkade för min del var det mer känslomässiga. Aldrig en antydan till dammighet för min del. Och det tror jag inte berodde på visningen. Som inte var så himla stökig, men lite distraherande. Två personer i publiken som nu och då pratade så pass högt och ”konstigt” (jag hörde aldrig vad de sade) att jag hela tiden undrade om det var någon slags funktionsnedsättning som spökade.

  5. Nä dammet lös med sin frånvaro här oxå. Tror man ganska säkert kan tala om spoilers nu:
    Jag hade mkt svårt för The Professor (smarta Hulken). Det blev ngt Shrekliknande över honom och det funkade inte alls utseendemässigt.

    Trots att jag inte kände till ngt nämnvärt om filmen var den ganska så förutsägbar när storyn väl tog fart. jag kände hela tiden på mig vad som skulle hända innan det skedde s.a.s. Inte i detalj men av och fick jag känslan av att filmmakarna satt med en checklista om vad som måste vara med för att fansen skulle bli nöjda. Känslan av att man såg ett välregisserat farväl än en rafflande rulle om universums öde, något som förra filmen var, är alltför påtaglig för att jag ska bli nöjd.

    Filmen är dock välgjord och jag anar att jag kommer uppskatta den mer när jag inhandlad superduperboxen med alla 22 filmerna – för den måste väl komma?

  6. @Filmitch: Nej, jag tycker inte heller att smarta Hulken var en toppenmanöver. Å andra sidan är han svår som figur för min del, särskilt såsom han använts som comic relief i den här räckan filmer. Någon förutsägbarhet kände jag inte alls av men det kanske hänger på min serie/Marvel-ovana?

    Den där boxen ser jag också fram emot!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: