Klang och jubel! Nu tror jag banne mig att jag täppt till det sista hålet i min MCU-filmografi (*kollar Wikipedia* Nooooooo, fortfarande Iron Man 3 och Black Widow kvar. So close!). Och denna andra Ant-Man-film var verkligen ingen dålig produkt att avsluta den resan med. Jag tror också att det var ganska bra att inte klippa Ant-Man and the Wasp när den hade premiär, lite drygt två månader efter Infinity War.
Fortsätt läsa ”Ant-Man and the Wasp (2018)”
DVD-omslaget till Under the Skin är mer stjärnbestrött än Oscarsgalans röda matta och skriker ut citat som ”Johansson is nothing short of ICONIC” så det är klart att jag på något sätt ändå får vissa förväntningar på filmen ifråga. Regisserad av britten Jonathan Glazer som, förutom två tidigare filmer (Sexy Beast och Birth), också jobbat med musikvideo och reklam. Förväntningarna ställdes dock mot omdömena om Under the Skin från när filmen hade premiär, vilka gjorde att jag i alla fall inte förväntade mig en generisk Marvel-rulle om Black Widow.
När till och med Anthony och Joe Russo, bröderna bakom Avengers: Endgame, på sitt twitterkonto (@Russo_Brothers) uppmanar alla sina följare att #DontSpoilTheEndgame blir det svårt för sådana som jag. Inte för att jag är patologiskt sugen på att spoila filmer för alla och envar men för att den senaste Marvel-installationen (och någon slags slutpunkt för de hittills 21 filmerna) är nästintill omöjlig att skriva om utan att avslöja något som någon någonstans antagligen kommer att uppfatta som den avgörande pusselbit vilken gör det omöjligt för hen att uppskatta filmen på det sätt hen hade önskat. Men jag gör ett försök med förbehållet att jag förutsätter att alla som läser denna text åtminstone kommit sig för att se Avengers: Infinity War.
På ett sätt är historien om Steve Rogers, aka Captain America, en sinnebild för ett i viss mån schizofrent USA. Å ena sidan fick han alla sina krafter eftersom han litade på vad hans regering sade måste göras för att kunna vinna ett avgörande krig. Å andra sidan har han vid pass sin tredje film (eller femte, beroende på hur man räknar) lärt sig den hårda vägen att den ende man kan lita på är sig själv och möjligen också ett fåtal av sina vänner.
alt. titel: Captain America: Return of the First Avenger
Om den första filmen om Steve Rogers, aka Captain America, tog sin inspiration från den klassiska genren av filmer som tilldrar sig under andra världskriget möter vi i The Winter Soldier snarare 70-talets paranoiathrillers.
Rogers gör sitt bästa för att anpassa sig till 10-talets livsstil i Washington DC. Trots att ett par år hunnit förflyta sedan händelserna som utspelades under The Avengers kan man kanske tänka sig att NY fortfarande inte är återuppbyggt…
En bekännelse: The Avengers rövade min dimensionella oskuld och i likhet med många andra nydeflorerade står jag, aningens förbryllad, och undrar lite vad allt ståhejet egentligen går ut på. I just det här fallet var 3D-filtret i och för sig inget som störde överhövan, men heller inget som tillförde något särskilt. Ungefär som att sprutta på lite mer ketchup på redan fullgott indränkta pommes.
Det jag däremot inte tänkt på förut är vilket enormt resursslöseri dessa glasögon måtte utgöra. Inte utan att jag nästan fick lite miljö-ågren vid blotta tanken på hur många personer som teoretiskt skulle hinna se filmen under bara den här lördagen bara i Stockholm (en snabb titt på SF:s hemsida ger vid handen ca 10 000 om alla salonger är fullsatta vid varje visning). Hur många av dagens glasögon kommer att återanvändas? Hur många av morgondagens?
Nåväl, till saken och filmen för dagen.
Rörliga bilder och tryckta ord 