Vi fortsätter med superhjältarna. Efter förra lördagens musikalavbrott har det blivit dags att knyta ihop Läderlapps-säcken.
***
Med Christopher Nolans kraftfulla Dark Knight-trilogi i ryggen känns det som om de föregående Läderlapparna hamnat lite i skymundan med sin successiva färd tillbaka mot 60-talets kitch och lökiga oneliners. Kanske kämpar även Zack Snyders DC Extended Universe-Batman, Ben Affleck, en smula i Christian Bales skugga?
Nolan samt medmanusförfattarna David S. Goyer och brorsan Jonathan förvandlade sin maskerade hämnare till en i grunden plågad man. Först på grund av sin oförmåga att hämnas föräldrarnas död gentemot den som han såg som ansvarig, sedan på grund av sitt misslyckande att rädda sin stora kärlek undan Jokerns intriger.
Jämfört med Bale och Affleck är både Tim Burton och Joel Schumachers Batmän därmed förhållandevis av-neurotiserade. Val Kilmer är den som får vara mest drabbad av sitt barndomstrauma. Dels för att kontrastera det mot Dick Graysons hämndbegär gentemot Two-Face, dels eftersom historien slänger in psykologen och experten på bad boys med dubbla identiteter, Chase Meridian. Tyvärr är Kilmer alldeles för stel för att kunna förvalta den personligheten.
Kanske är frånvaron av ångest en stor anledning till att Michael Keaton och George Clooneys Batmän känns så platta? Tim Burton satte ribban genom att förutsätta att Bruces Wayne och Batmans gemensamma historia skulle vara så pass välkänd att den inte skulle behöva dras igen. Men frågan är om inte Dark Knight-trilogins framgång visar att publiken ändå vill ha den där (ibland överdrivet) psykologiserande historien. För hur ska vi annars kunna bli bekanta med betydelsen av Thomas Waynes motto om att lära sig att stå igen efter ett fall?
Medan fladdermus-skådisarna varierat en del (mest i 90-talsserien förstås) har den trogne Alfred J. Pennyworth varit en avsevärt mer stabil herre. Spelad i tur och ordning av Michael Gough, Michael Caine och Jeremy Irons har han successivt blivit allt mindre av en far och allt mer av en sidekick. Nolans Dark Knight-trilogi försöker i det här fallet både ha kakan kvar och äta upp den genom att (särskilt i Batman Begins) tydligare fokusera på relationen mellan Bruce Wayne och pappa Thomas samtidigt som Michael Caines Alfred får förhålla sig mer känslosam gentemot sin skyddsling.
Särskilt uppenbar blir skillnaderna mellan de olika butlersarna om man ställer Michael Gough från Batman & Robin mot Jeremy Irons. I Batman & Robin förstärks Alfreds status och relation till de andra på Wayne Manor, dels genom att hans sjukdom tvingar Bruce Wayne att hitta ett botemedel, dels genom introduktionen av systerdottern Barbara (Batgirl). Jeremy Irons framstår i sin tur däremot som en hårdhudad ex-militär, full av bitska oneliners men renons på farbroderligt mys.
Michael Gough är också en av de få skådisarna från 90-talsfilmerna där jag har svårt att se vem som annars skulle kunna fylla hans roll. I det fallet är Keaton, Kilmer och Clooney alla sorgligt utbytbara. Särskilt jämfört med Christian Bale som jag tycker känns trovärdig både som den sorglöse playboyen och den hårde superhjälten. Ben Affleck är i sin tur inte riktigt lika endimensionell som sina tidigare konkurrenter, men står sig ändå slätt jämfört med Bale.
To be continued…
Rörliga bilder och tryckta ord 