You are currently browsing the tag archive for the ‘Superskurk’ tag.

Fasiken vet om inte den senaste filmen från DC hade blivit intressantare om man tvingat ned alla deltagare i varsin psykologsoffa och sedan låtit dem prata om sina problematiska föräldrarelationer i två timmar? I och med Justice League blir det nämligen än mer uppenbart att det antingen är dags att kasta Zack Snyder överbord eller också lägga ned hela skiten.

Till en början ser det ut att kanske ändå bli lite nyskapande, med tanke på att storskurken är ett rockpsykedelikaband från 60-talet som inspirerats av den gamle tysken Herman Hesse. Men nej, när allt kommer till kritan är Steppenwolf (I kid you not!) inget mer än en kosmisk pojkspoling som blir fullkomligt till sig när någon försöker peta på hans ”motherboxes”.

Lägg till det följande line up: En snabbspringande Barry Allen vars livsmission är att få ut sin pappa från fängelset, falskeligen anklagad för hustrumord. En mekanisk Victor Strong som knappast är tacksam mot sin pappa för återupplivandet efter en svår olycka med hjälp av kryptonsk teknologi. En nautiskt (och neurotiskt?) lagd Arthur Curry som känner sig övergiven av sin drottningmoder. Och så killen we all know and love som gillar att klä ut sig till fladdermus. Inte så förvånande att den enda vuxna i sällskapet, Diana Prince, får ikläda sig den föga nyskapande mammarollen.

För att göra det hela väldigt enkelt: den demonlike Steppenwolf (komplett med hornhjälm och stridsyxa) vill förvandla jorden till ett ”primordial hell” och Batman försöker dra ihop ett gäng som ska kunna stoppa denne intergalaktiske mammas gosse. Men kommer de att klara biffen utan gamle Stålis?

Jag vill minnas att jag tyckte Batman v Superman ändå var ett steg i rätt riktning jämfört med Man of Steel (det gäller att lägga sig lågt från början…). Ben Affleck var en hyfsad Batman och Jessie Esienberg lände det hela en smula galenskap med sin Lex Luthor. Men Justice League lyckas tyvärr inte fortsätta den trenden, filmen och historien är som helhet mördande trist. Det är så stelt och allvarsamt att nära nog vartenda försök till skämtsamheter gör att jag vrider mig av obehag i fåtöljen eftersom det känns så forcerat.

Att Ezra Miller ändå lyckas med att ge sin pladdrande Flash ett visst mått av lätthet är fanimej en oscarsvärdig prestation (”I do VERY competitive ice dancing”). Gal Gadot fortsätter att vara den enda som ger DC-universat något som helst existensberättigande – filmens bästa minutrar är när hon på egen hand får ta hand om ett gäng ”reaktionära terrorister”. Och det ska erkännas att ”the lasso of truth” hade större potential än jag trodde när jag avfärdade den med ett fnysande första gången jag hörde talas om konceptet.

Bland de nya tillskotten hittar vi alltså Aquaman och Cyborg. Jason Momoa har försökt anta en trulig Wolverine-vajb, han dricker whiskey ur flaskan och dyker barbröstad ned i skummande hav medan Ray Fisher bokstavligt talat har buns of steel och högst oklara gränser för sina krafter. Momoa fungerar marginellt bättre än Fisher men hans försök till bistert banter mot Ben Afflecks Batman skulle kunna skriva hyllmeter i ämnet ”cringeworthy”.

Själva historien drar i två olika riktningar där det som skulle kunna ha blivit ett intressant fokus snarare antar skepnaden av ett mellanspel som får sin upplösning allt för snabbt och som dessutom innebär att själva filmens upplösning blir alldeles för…ja, ni gissade rätt — tråkig. Man har försökt att inkorporera teman som rör ledarskap och “ensam är stark” men de får aldrig någon chans att göra ett rejält känslomässigt avtryck.

Att hitta positiva element i Justice League handlar som synes om att famla efter allt för få och allt för utspridda halmstrån. Historien i sig är egentligen vare sig simplare eller fjantigare än något som (den givne konkurrenten i de här sammanhangen) Marvel har kunnat leverera men slutresultatet blir som sagt var fruktansvärt tråkigt. Zack Snyder har dessutom antingen tappat sin visuella flair eller också är det jag som blivit blasé för jag kan inte ens föra fram det patenterade argumentet ”den var i alla fall grymt snygg”. Vi får en gäng slow motion-scener och någon slags bullet time, särskilt i samband med Flash konster, men där det hela lider oerhört av att blivit både förgånget och övertrumfat av X-Mens Quicksilver.

Det har skrivits en del på sociala medier om skillnaderna i amazonernas utrustning mellan Justice League och Wonder Woman. Själv kan jag tycka att det väl knappast kommer som någon större överraskning att Zack Snyder har en halvsunkig kvinnosyn. Filmen har betydligt större problem än enbart det faktum att dess kvinnor tvingats ikläda sig plåt-BH. Men för all del, om man vill kan man se dem som misogyna dekorationer på en sällsynt stenhård och torr tårta.

Annonser

Världen vacklar på gränsen till sammanbrott. Nationer hotar varandra med kärnvapen till höger och vänster, i och med det amerikanska Star Wars-programmet har krigföringen tagit steget ut i rymden och i Detroit håller Omni Consumer Products (OCP) på att lägga ned poliskåren till förmån för sina robotkrigare ED-209.

Läs hela inlägget här »

Trots förlusten av mentorn Harry Hart, aka Galahad, går det rätt bra för Eggsy Unwin. Han genomför elaborerade och konditionskrävande biljakter samt dejtar svenska prinsessan Tilde. Faktum är att hans största bekymmer just nu är att komma överens med svärföräldrarna kungen och drottningen. But all that’s about to change…

Läs hela inlägget här »

Jag ska inte säga att jag gått och väntat och längtat efter nya äventyr med Rey, Finn och BB-8 sedan The Force Awakens så till den milda grad att jag knappt kunnat sköta mina vardagliga plikter eller haft problem med sömnen. Trots det var det inte utan att det vaknade en liten hurv-känsla i kroppen när först loggan för Lucasfilm tonar fram på duken och vi sedan bjuds på John Williams klassiska bombasm-upptakt till berättelserna som äger rum ”in a galaxy far, far away”.

Läs hela inlägget här »

Så är vi framme vid den hett efterlängtade fortsättningen på gårdagens snabba X-Men-genomgång.

***

Vi som levde under 80-talet gjorde det i skuggan av kärnvapen. Frågan var länge inte om, utan när, det kalla kriget skulle värmas upp till kokpunkten. Tänk då hur förvånade vi blev när apokalypsen kom i form av en egyptisk jättesmurf?!

Läs hela inlägget här »

X-Men (2000)
X-Men känns kanske inte lika fräsch som när den kom, men man kan inte ta ifrån den att det är en tidig superhjältefilm i ett årtionde när det inte producerades superhjältefilmer tre gånger i halvtimmen. Uppenbarelsen var förstås Hugh Jackmans Wolverine men även veteranerna Patrick Stewart och Ian McKellen bidrog med mycket tyngd.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Guardians of the Galaxy 2

Så var det alltså uppföljardags. Alla inblandade från originalet har hängt med, från skådisarna till kompositör Tyler Bates och regissör James Gunn (de har sannolikt inte haft något som helst val med tanke på de slavkontrakt som brukar vidhänga de här superhjältefilmerna), så då borde det väl vara lugna puckar och smooth sailing ut i världsrymden?

Guardians… lämnade sina tittare med en ganska skamlös cliff hanger i form av Peter Quills okände far när det blev klart att Star-Lord knappast var good oldfashioned human ut i fingerspetsarna. När vår lilla skara krashlandar på en avlägsen planet efter att ha försökt att blåsa en av sina uppdragsgivare stöter de ihop med en skäggig silverrygg till karl som påstår sig vara Quill d.ä. Bortsett från att han heter Ego, då. Läs hela inlägget här »

Guardians of the galaxyFör lite drygt en vecka sedan reste jag bland stjärnorna med Chris Pratt, räknade morrhåren på Rocket Raccoon och förundrades över en blå Lee Pace.

Jag var DÄR och det var magiskt.*

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

*Magin torde till en stor del bero på att jag fick möjlighet att avnjuta hela härligheten på Londons Odeon BFI IMAX. Men filmen var inte dum den heller…

***

Första gången jag skulle försöka klämma ur mig något vettigt om Guardians of the Galaxy var det lite svårt eftersom jag var helt tagen av den rent visuella IMAX-upplevelsen (VSB: se ovan). Därför var det lite nervöst inför den obligatoriska omtitten innan uppföljaren – skulle Guardians… hålla även utanför IMAX-biografen?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The LEGO Batman Movie

Filmspanarna

Det är synd om Jokern. Här är han omgiven av inkompetenta superskurkollegor som Calendar Man och Condiment King (vars superkraft består i att kunna spruta ned sina motståndare med en dosis senap och ketchup). Inte ens när de förenar sina krafter lyckas de genomföra en enda kupp utan att den evinnerlige Batman besegrar dem som vanligt.

Läs hela inlägget här »

the-incrediblesalt. titel: Superhjältarna

Hade Helen och Bob Parr kunnat förutse hur deras gemensamma äktenskap skulle komma att te sig skulle de kanske var och en på sitt håll ha sett till att faktiskt inte dyka upp vid den där vigselceremonin femton år tidigare. Som det blev nu dyker det upp ett par hinder på vägen i form av katter som måste lockas ned från träd, en bussrånare, ett skenande pendeltåg, en självmordskandidat samt den franske superskurken Bomb Voyage.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, Without Fail
Maja Hagerman, Käraste Herman
Margaret Atwood, MaddAddam

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser