You are currently browsing the tag archive for the ‘Superhjälte’ tag.
Dags att påbörja ett nytt tema, jämsides med de Ekmanska måndagarna. Ett sug att återbesöka de ”mellan-gamla” Batman-filmerna resulterade i en Batman-helg som heter duga och ni, kära läsare, får härmed skörda frukterna av den. Mycket nöje!
***
Gotham är en stad i kris. Gangsterbossen Carl Grissom och hans högra hand, Jack Napier, styr som de vill medan chefsåklagare Dent, borgmästare Borg och polischef Gordon bara hjälplöst kan se på. Inte ens ryktena om en nattlig skurkjägare, utklädd till en fladdermus, gör så mycket som en skråma i Grissoms imperium.
Istället kommer sammanbrottet, som så ofta, innifrån. Grissom upptäcker att Napier dels suktar efter att själv bli the big boss, dels sätter på hans snygga flickvän. Sådan uppstudsighet kan ju inte tolereras och Grissom vidtar mått och steg för att ta hand om Napier. Innan den planen hunnit löpa hela vägen ut har emellertid Batman gripit in. Men genom att slänga ned Napier i en tunna full med giftiga kemikalier plockar han tyvärr upp Gotham från askan och kastar in sin stad i den flammande elden istället. Jokern finns nu på plats.
Jag har länge varit nyfiken på att se hur pass väl Tim Burton och Joel Schumachers Batman-filmer skulle stå sig, nu när jag kunnat ta del av både Christian Bale och Ben Affleck under samma kåpa. Föga förvånande var denna första Batman-film (sedan Burt Ward och 60-talet) inte resultat av något ögonblickets ingivelse utan en lång process som till slut kunde ros i hamn efter att man övervägt alternativ av typen Batman in Space.
Tim Burton knöts tidigt till projektet men det var inte förrän han lyckades bra med Beeteljuice från 1988 som Warner Brothers fick tillräckligt med förtroende för att låta honom genomföra det hela. Och man kan kanske förstå att publiken och fansen förhöll sig lite tveksamma till spektaklet innan filmen väl kunde börja rulla på biograferna. Galningen Beeteljuice (aka Michael Keaton) som Batman och en hyfsad nybörjare till regissör bakom spakarna – hur skulle det här gå?!
Det är intressant att se hur denna Batman anno ’89 fick kritik för att vara (för) mörk när det begav sig. Med Nolans trilogi i ryggen är den nämligen nästintill lättsam. Men det är klart, ska man jämföra med 60-talets skämtfars levererar både Danny Elfmans score, Burtons visuella stil och, inte minst, Jack Nicholsons Joker något mer hotande.
Nicholson har gått all in med sin jovialiske elaking som av okänd anledning alltid klär sig i lila. Hans serietidningsskurk matchas till viss del av Grissom, spelad av Jack Palance, som är nävviftande överdriven även han. För oss som tittar är dock ingen av dem någon skräckinjagande uppenbarelse.
Historien bryter mot mytologin genom att tvinna ihop Napier/Jokern än tajtare med Wayne/Batman men jag tycker faktiskt det funkar ganska bra. Nu blir de såväl varandras skapare som förgörare. Däremot vet jag som sagt inte om vare sig Burton eller Nicholson lyckats fullt ut med att göra Jokern direkt läskig (där har ju tyvärr Nicholson rejäl konkurrens av sig själv i The Shining).
Galningens intrång i konstmuseet andas mer screwball än hämningslöst gränsöverskridande och jag skulle bra gärna vilja veta var han fått tag på alla dessa hejdukar som både målar och DJ:ar av hjärtats lust. Antingen har Nicholsons prestation bara blivit så van att jag inte längre reagerar eller också har den inte åldrats tillräckligt väl i förhållande till alla andra superskurkar som följt i hans fotspår.
Michael Keaton är en helt ok, om än ganska platt, Batman. Där ligger dock inte problemet hos honom själv utan i manuset som inte på minsta vis utforskar hans bakgrund eller trauma på det sätt som vi kommit att vänja oss vid från Christopher Nolan. Tyvärr är Kim Basingers Vicki Vale också en rätt trist hjältinna/damsel in distress/kärleksintresse vare sig hon klär sig som Diane Keaton i Annie Hall eller i gräddbakelseliknande balklänning. Man känner inte av någon som helst gnista mellan henne och Keaton, inte heller får hon bidra med så särskilt mycket mer till själva historien utom misslyckade försök att lista ut Batmans sanna identitet.
Men helt förlorad är inte Burtons första Batman. Jag hade exempelvis inget minne av att historien påminner en så pass mycket om Jaws i det att borgmästaren för allt i världen inte vill ställa in Gothams 200-årsjubileum, trots det tilltagande Joker-hotet.
Det som dock hållit bäst under de här trettio åren är dels miljöerna, dels musiken av Danny Elfman (ju mindre som däremot sägs om de hiskeliga Prince-låtarna, desto bättre). Filmen fick en del kritik när den kom för att fokusera mer på form än på innehåll. För oss som haft ytterligare några år på oss att bekanta oss med Tim Burton kommer inte det som någon direkt överraskning. Men trots kritiken ÄR Gotham fortfarande en läcker blandning mellan den välbekanta Burton-estetiken och Art Deco. Och Elfmans Batman-tema som tillåts svälla redan under förtexterna är något av det bästa han gjort, så gammalt det nu är.
Lite av en besvikelse till återtitt måste jag erkänna, jag hade betydligt trevligare minnen av särskilt filmen som helhet och Nicholsons prestation. Men ingen tid att gråta över spilld mjölk, dags för Batman Returns (om en vecka, vill säga…)
Annonser
Är det dags för 90-talet att bli underhållningsvärldens nya 80-tal? Man skulle nästan kunna tro att (Captain) Marvel investerat i en kedja retrobutiker som kursar grunge-utstyrslar, CD-skivor med No Doubt och pin-up-posters på Brad Pitt med tanke på hur icke-existerande risken är att publiken ska missa att handlingen utspelas på jorden anno 1995.
Men för kree-soldaten Vers som kraschlandar rakt ned i en Blockbuster Video-butik (hey, hey it’s the 90’s!!) är planeten hon landat på inte ”jorden” utan ”C-53”. Hon är en del av en elitstyrka som blev separerade under ett viktigt uppdrag och nu försöker hon återförenas med sina kree-kamrater samtidigt som hon är jagad av ondsinta och hamnskiftande skrulls, vilka följt efter henne ned på jorden.
Snart stöter hon dock på SHIELD-agenten Nick Fury i en betydligt yngre upplaga än vi vant oss vid att se honom de senaste åren. Tillsammans börjar de söka efter svaren på de frågor som börjat röra på sig i Vers huvud – hon har märkligt livliga minnen av en barndom och uppväxt på jorden. Men hur går det ihop med det faktum att hon är kree?
Äntligen dags för Marvels första egna film om en kvinnlig superhjälte. En som jag har ännu sämre koll på än Wonder Woman. Men eftersom detta är en ursprungshistoria enligt mall 1A i superhjältekompendiet (Fråga 1: Vem är jag? Dilemma A: Jag kan inte kontrollera mina krafter/känslor) spelar det ingen större roll, det är bara att hänga med på färden.
Hur meningslöst det än kan kännas när man börjar syna filmerna i sömmarna är det svårt att motstå frestelsen att ställa Captain Marvel mot Wonder Woman. Det mest grundläggande som förenar dessa båda kvinnliga superhjältars filmer är i mina ögon att rollbesättningen är betydligt mer lyckad än de slutgiltiga resultaten egentligen förtjänar.
Både Gal Gadot och Brie Larson lyckas genom sin personliga utstrålning och närvaro faktiskt gjuta oväntat mycket liv i sina fullständigt generiska manus. Brie Larson är stentuff, oavsett om hon nonchalant blåser en hårslinga från ansiktet strax efter att hon slagit sig in i pendeltågsvagn eller kraschar rymdskepp genom att helt enkelt rusa rakt igenom dem; skrov, väggar och allt.
Det jag är tacksam över är att Brie Larson, till skillnad från Gal Gadot, slipper sätta tassen i kärleks-björnsaxen. Captain Marvel återupplivar istället Long Kiss Goodnight-dynamiken mellan en sympatisk men något tafatt Samuel L. Jackson (digitalt föryngrad utan att se allt för plastig ut) samt en yngre och avsevärt mer kapabel kvinna, men att det skulle börja verka kärlek mellan de två finns banne mig inte på kartan.
Ett mer känslomässigt band tillhandahålls istället i form av en slags surrogatfamilj där den kvinnliga vänskapen och de förenande erfarenheterna att vara kvinna in a mans world (flygvapnet) väger tyngre. Jag tycker det är ett tilltalande drag i filmen och även här har rollbesättaren fått göra lön för mödan i form av Lashana Lynch, vars relation med Brie Larson känns genuin.
Med tanke på filmens komiska inslag (jomen, det ÄR ju ändå en Marvel-film), i form av antiklimaxhumor, sarkasm och underdrifts-deadpan skulle man kunna tro att Joss Whedon haft ett finger med i spelet men så tycks det inte vara. Samtidigt kan man tänka sig att eftersom detta blir en slags prequel i Avengers-cykeln svävar hans ande över hela produktionen. På det hela taget funkar humorn, med undantag för Nick Furys krystade katt-kelande.
Jag blev underhållen, men knappast överraskad av Captain Marvel (Brie Larson själv är en helt annan femma). Tidigare invändningar från andra superhjältefilmer har relevans även här. Slutfajten blir totalt sett för lång och tidsmarkörerna känns bortom forcerade. Ja, vi minns både Alta Vista och Nine Inch Nails-tischor men de skapar inget mervärde till själva historien som berättas.
Den oundvikliga slutsatsen blir alltså: ok film men bra superhjälte. Sorry – ”noble warrior hero” skulle det ju vara.
Även medbloggare som Fiffis filmtajm, Flmr och Fripps fimrevyer har låtit sig underhållas av Brie.
Nelson Jent är under isen. Utan jobb och partner har han å andra sidan vid blott några och tjugo skaffat sig en hjärtattack. Fast Nelson ser ingen anledning till att återuppta boxningsträningen, alternativt dra ned på vare sig mat eller cigaretter. Det var ju inte en hjärtattack hjärtattack.
Det är inte utan att jag undrar om regissören och manusförfattaren M. Night Shyamalan gått och retat sig något oerhört på de senaste årens superhjältetrend. Här levererar både Marvel och DC en veritabel spyfontän av serietidnings-filmer när han faktiskt låg flera år före med att plocka upp den typen av teman i Unbreakable.
En livsregel så god som någon: nedsablade filmer om vitsminkade galenpannor är inte så usla som deras rykten gör gällande. Det var sant för Tim Burtons Alice in Wonderland och det var sant för Suicide Squad.
Arthur Curry må tvivla på att han är kungavärdig men superhjälteposen sitter i alla fall som en smäck. Ni vet, den där med ett knä och en knytnäve i backen.
Fasiken vet om inte den senaste filmen från DC hade blivit intressantare om man tvingat ned alla deltagare i varsin psykologsoffa och sedan låtit dem prata om sina problematiska föräldrarelationer i två timmar? I och med Justice League blir det nämligen än mer uppenbart att det antingen är dags att kasta Zack Snyder överbord eller också lägga ned hela skiten.
Deadpool 2 hymlar inte med att den fortsätter i tangentens riktning från originalet. På en gång langas det upp en action-figur (well, sort of) från slutscenen i Logan ackompanjerad av Deadpools klagolåt över hur rivalen satt en närmast orimlig standard i fråga om insatser.
Den senaste Avengers-filmen har en upptakt som skulle fått mig att sätta popcornen i halsen om jag suttit med detta perfekta biosnacks i näven. Som det var nu kunde jag bara svära inombords när Tony Stark börjar snacka barn med Pepper Potts. Skulle det här bli vad som väntade – en film om ”livspussel” och de tokroliga situationer som kan uppstå när Iron Man dyker upp med babykräkfläckar på dräkten?
För att vara en superhjälte-film känns utblicken i Black Panther, det senaste tillskottet i Marvel Cinematic Universe, relativt smal. Bortsett från en kortare avstickare till Sydkorea och staden som förvirrande nog heter Pusan på svenska men Busan på engelska (zombiefri den här gången, tyvärr), håller sig berättelsen relativt stilla i det hemliga hittepå-landet Wakanda.
That’s what HE said!