You are currently browsing the tag archive for the ‘Superhjälte’ tag.
Det var en gång en man som hette Jim Grant. Han jobbade med brittisk TV under tre årtionden och läsare i min egen ålder känner kanske igen TV-serienamn som Brideshead Revisited (“my summer with Sebaaaaastian”), The Jewel in the Crown, Prime Suspect och Cracker? Nåvälan, mot mitten av 90-talet hade bland annat ett nytt chefsskap med hårdare business-nypor gjort att det inte längre var lika roligt att jobba och ovanpå det blev Grant uppsagd.
Vad göra, vad göra? Vad fasen, att skriva en habil thriller kan väl inte vara så himla komplicerat?! Enter pseudonymen Lee Child, huvudpersonen Jack Reacher och debutromanen Killing Floor. Reacher är en föredetta militärpolis som av en ren händelse hoppade av sitt arméjobb på grund av trista omorganiseringar i leden. Och även om vanliga yrkesmilitärer, storstadspoliser och SWAT-killar kan framstå som tuffa och hårdkokta kan jag meddela att de ain’t got shit on militärpoliser!
En militärpolis i Lee Childs anda synes vara den perfekta avkomman av en klurig polisutredare parad med typ världens mest vapensäkra soldat. Han kan rota reda på information som är bortom oss vanliga dödligas grepp, har koll på förhörstekniker, brottslingars psykologi och vapenskillz långt utöver det normala samt är tack vare uppdrag i bland annat Afghanistan välbekant med nödvändigheten att ibland behöva ta till våld. Dödligt våld, och inte sällan rejäla mängder av det, dessutom.
För denne Jack Reacher har en osviklig förmåga att bli insyltad i den ena skumraskaffären efter den andra. Efter ett liv av militära rutiner (Jack är dessutom uppvuxen på militärbaser världen över tack vare sin militärpappa) är hans främsta mål att få vara fri som fågeln. Därför spenderar han dagarna med att driva runt på USA:s vägar antingen som liftare eller bussresenär, bo på billiga lopp-motell, köpa nya kläder allt eftersom de gamla blir smutsiga och ta kortare påhugg när andan faller på som byggnadsarbetare eller utkastare. Det säger sig självt att det är betydligt lättare att stöta på oegentligheter i sådana miljöer och Reacher har förstås också en historia som kan komma tillbaka och hemsöka honom när handlingen så kräver.
Eftersom Childs skapelse fått uppmärksamhet genom (hittills) två Tompa Cruise-rullar tänkte jag att en thrillerförfattare är väl lika god som en ann’ och kastade mig därmed orädd rakt in i Jack Reachers trygga armar medelst ett elegant svanhopp. För är det något läsaren kan känna sig säker på är det att kvinnor inte har något att frukta i denne mans närvaro. Såvida man nu inte fruktar att hamna avklädda i samma säng, för det lär förr eller senare hända med samma oundviklighet som Twitter-explosioner över redan avslöjade fake news. I detta sammanhang kan jag passa på att slänga upp min misstanke om att Lee Child själv är ett fan av välformade bakdelar eftersom Reacher inte sällan noterar just den anatomiska detaljen hos sina olika partners.
Men i ärlighetens namn ska sägas att Jack Reacher är betydligt mer av en krigare än en älskare. Här gränsar mannen å andra sidan till nästan skrattretande superhjältenivå, inte minst i de tidigaste böckerna som jag testade. Eller vad sägs om att på ren stålvilja stirra ned två attackerande vakthundar? Ha så fasta bröstmuskler att de till och med stoppar en kula? En sådan skottprecision att en revolver kan användas istället för en borrmaskin när man måste fästa ett kulsprutestativ i taket?
Utöver det kan tilläggas att en av Reachers ledstänger är “I never work out” men att han givetvis ändå är björnstark och dessutom tål hur mycket stryk som helst. Han kan för all del göra tankemässiga misstag och dra fel slutsatser men väljer alltid rätt väg efter omständigheterna och tvekar förstås heller sällan över det valet.
Bortsett från att han aldrig är rädd för att identifiera sig med namn (om inte situationen kräver försiktighet på den punkten förstås) är Jack Reacher i många avseenden en moderniserad version av western-genrens ensamme revolverman som rensar upp bland lokala kriminella element innan han drar vidare. En upprensning som dock alltid beror på att han blivit indragen i något mer eller mindre ofrivilligt, antingen bara genom att vara på fel plats vid fel tidpunkt (och därmed inte sällan själv misstas för förövare under en period) eller för att en gammal bekant har bett om hjälp. I något läge lyckas emellertid det aktuella buset alltid döda eller hota en person som gör att Reacher kan förvandla det hela till en personlig hederssak att utkräva hämnd.
Och även här är de där revolvermans-dragen tydliga. Att dra folk inför rätta är inte Jack Reachers grej om vi säger så. Sinom tid kommer alltid en situation när vår hjälte utan att tveka tar både skurkar och medhjälpare av daga med brutal kraft. Jag skulle säga att denna aspekt skiljer Lee Child från från andra tämligen generiska thrillerförfattare. Reacher plågas aldrig av samvetsförebråelser och kan i en grisblink ta beslutet att skjuta eller bryta nacken av någon smågangster om han bedömer att omständigheterna kräver det (samt sno innehållet i dennes plånbok om Reachers egen kassa är skral för tillfället). Det enda som kan hindra ett skott i rättan tid skulle möjligen vara risken för att skada oskyldiga i processen eftersom Jack Reacher självklart alltid har koll på sina potentiella rikoschetter.
Lee Childs böcker är själva essensen av lättsmält underhållning, en popcorn-rulle på fredagskvällen, en pocketbok på långflygningen. Det mesta glider ned lätt och ledigt (även om till och med jag kunde tycka att Childs “överraskande” vändningar ibland var väl uppenbara), ackompanjerade av ett hyfsat korthugget språk och en hårdkokt hjälte som står pall när snåla vindar blåser. Jag hoppade runt lite i författarens produktion och kan därmed inte uttala mig om huruvida böckerna är helt fristående eller om det finns någon löpande kontinuitet. Själv tyckte jag dock inte att det var några större problem att hänga med i de enskilda handlingarna. Så nu är det kanske dags för en Tompa Cruise-film?
Killing Floor (1997, bok 1)
Die Trying (1998, bok 2)
Tripwire (1999, bok 3)
Without Fail (2002, bok 6)
Persuader (2003, bok 7)
Bad Luck and Trouble (2007, bok 11)
A Wanted Man (2012, bok 17)
Annonser
Vi fortsätter med superhjältarna. Efter förra lördagens musikalavbrott har det blivit dags att knyta ihop Läderlapps-säcken.
***
Med Christopher Nolans kraftfulla Dark Knight-trilogi i ryggen känns det som om de föregående Läderlapparna hamnat lite i skymundan med sin successiva färd tillbaka mot 60-talets kitch och lökiga oneliners. Kanske kämpar även Zack Snyders DC Extended Universe-Batman, Ben Affleck, en smula i Christian Bales skugga?
När till och med Anthony och Joe Russo, bröderna bakom Avengers: Endgame, på sitt twitterkonto (@Russo_Brothers) uppmanar alla sina följare att #DontSpoilTheEndgame blir det svårt för sådana som jag. Inte för att jag är patologiskt sugen på att spoila filmer för alla och envar men för att den senaste Marvel-installationen (och någon slags slutpunkt för de hittills 21 filmerna) är nästintill omöjlig att skriva om utan att avslöja något som någon någonstans antagligen kommer att uppfatta som den avgörande pusselbit vilken gör det omöjligt för hen att uppskatta filmen på det sätt hen hade önskat. Men jag gör ett försök med förbehållet att jag förutsätter att alla som läser denna text åtminstone kommit sig för att se Avengers: Infinity War.
Att dra igenom alla Batman-långfilmerna från och med 1989 skapade ett oväntat superhjältesug. Tack vare generösa kompisar har jag dock numera tillgång till den ambivalenta skattkistan Netflix och där fanns ju några kortfilmer att roa sig med. En del av dem var till och mer riktigt sevärda. Nästa lördag får Läderlappen lite musikal-ledigt men därefter återkommer han för ett sista kort gästspel i ett försök att knyta ihop superhjältesäcken. Läs hela inlägget här »
Till TV-serien Extreme Home Makeover kunde man snart börja upprätta en sorts checklista på sådant som sannolikt gav en familj bättre chanser att få sitt hus löjligt pimpat. Ju fler alternativ, desto bättre. Arbetslöshet, ovanligt stor barnaskara, föräldrar som tagit värvning, svår sjukdom, naturkatastrofer, funktionsnedsättningar och varför inte en död förälder eller två?
90-talets Batman-filmer hade undan för undan rört sig allt närmare den kitschiga 60-talsserien med skurk-batterier märkta ”Acme Gigantic Battery” och lökiga oneliners. Det enda som saknades i Batman & Robin var typ ljudbubblor som sade ”Ka-pow!”. När Christopher Nolan och manusförfattaren David S. Goyer kom in i matchen i början av 00-talet högg de Läderlapps-konceptet i skjortkragen och släpade det så långt bort de kunde i totalt motsatt riktning.
Inte för att Val Kilmers The Saint är någon större höjdare men fasiken vet om han hade haft mer tur om han stannat kvar på Batman-tåget? Med tanke på att filmserien i höjd med Batman & Robin spårade ur så magnifikt som det bara går med hjälp av en stelfrusen skurk, en vegeterande dito samt en grymtande Bane.
Efter två filmer hade Tim Burton gjort sitt och det var dags för Joel Schumacher att plocka upp taktpinnen. En likaledes extravagant regissör, men med en helt annan stil. Inte så konstigt då att den maskerade hämnaren också ersattes. Sorti Michael Keaton. Entré Val Kilmer.
alt. titel: Batman — Återkomsten
Bruce Wayne lyckades förstås inte hålla ihop förhållandet med fotografen Vicki Vale. Singel och fågelfri fäster han istället ögonen på industrimagnaten Max Schrecks assistent, den utmanande Selina Kyle. Som ingen annan tycks hon förstå hans kamp mellan Bruce Wayne å ena sidan och Batman å den andra.
Dags att påbörja ett nytt tema, jämsides med de Ekmanska måndagarna. Ett sug att återbesöka de ”mellan-gamla” Batman-filmerna resulterade i en Batman-helg som heter duga och ni, kära läsare, får härmed skörda frukterna av den. Mycket nöje!
***
Gotham är en stad i kris. Gangsterbossen Carl Grissom och hans högra hand, Jack Napier, styr som de vill medan chefsåklagare Dent, borgmästare Borg och polischef Gordon bara hjälplöst kan se på. Inte ens ryktena om en nattlig skurkjägare, utklädd till en fladdermus, gör så mycket som en skråma i Grissoms imperium.
That’s what HE said!