You are currently browsing the tag archive for the ‘Superhjälte’ tag.

Vi fortsätter med superhjältarna. Efter förra lördagens musikalavbrott har det blivit dags att knyta ihop Läderlapps-säcken.

***

Med Christopher Nolans kraftfulla Dark Knight-trilogi i ryggen känns det som om de föregående Läderlapparna hamnat lite i skymundan med sin successiva färd tillbaka mot 60-talets kitch och lökiga oneliners. Kanske kämpar även Zack Snyders DC Extended Universe-Batman, Ben Affleck, en smula i Christian Bales skugga?

Nolan samt medmanusförfattarna David S. Goyer och brorsan Jonathan förvandlade sin maskerade hämnare till en i grunden plågad man. Först på grund av sin oförmåga att hämnas föräldrarnas död gentemot den som han såg som ansvarig, sedan på grund av sitt misslyckande att rädda sin stora kärlek undan Jokerns intriger.

Jämfört med Bale och Affleck är både Tim Burton och Joel Schumachers Batmän därmed förhållandevis av-neurotiserade. Val Kilmer är den som får vara mest drabbad av sitt barndomstrauma. Dels för att kontrastera det mot Dick Graysons hämndbegär gentemot Two-Face, dels eftersom historien slänger in psykologen och experten på bad boys med dubbla identiteter, Chase Meridian. Tyvärr är Kilmer alldeles för stel för att kunna förvalta den personligheten.

Kanske är frånvaron av ångest en stor anledning till att Michael Keaton och George Clooneys Batmän känns så platta? Tim Burton satte ribban genom att förutsätta att Bruces Wayne och Batmans gemensamma historia skulle vara så pass välkänd att den inte skulle behöva dras igen. Men frågan är om inte Dark Knight-trilogins framgång visar att publiken ändå vill ha den där (ibland överdrivet) psykologiserande historien. För hur ska vi annars kunna bli bekanta med betydelsen av Thomas Waynes motto om att lära sig att stå igen efter ett fall?

Medan fladdermus-skådisarna varierat en del (mest i 90-talsserien förstås) har den trogne Alfred J. Pennyworth varit en avsevärt mer stabil herre. Spelad i tur och ordning av Michael Gough, Michael Caine och Jeremy Irons har han successivt blivit allt mindre av en far och allt mer av en sidekick. Nolans Dark Knight-trilogi försöker i det här fallet både ha kakan kvar och äta upp den genom att (särskilt i Batman Begins) tydligare fokusera på relationen mellan Bruce Wayne och pappa Thomas samtidigt som Michael Caines Alfred får förhålla sig mer känslosam gentemot sin skyddsling.

Särskilt uppenbar blir skillnaderna mellan de olika butlersarna om man ställer Michael Gough från Batman & Robin mot Jeremy Irons. I Batman & Robin förstärks Alfreds status och relation till de andra på Wayne Manor, dels genom att hans sjukdom tvingar Bruce Wayne att hitta ett botemedel, dels genom introduktionen av systerdottern Barbara (Batgirl). Jeremy Irons framstår i sin tur däremot som en hårdhudad ex-militär, full av bitska oneliners men renons på farbroderligt mys.

Michael Gough är också en av de få skådisarna från 90-talsfilmerna där jag har svårt att se vem som annars skulle kunna fylla hans roll. I det fallet är Keaton, Kilmer och Clooney alla sorgligt utbytbara. Särskilt jämfört med Christian Bale som jag tycker känns trovärdig både som den sorglöse playboyen och den hårde superhjälten. Ben Affleck är i sin tur inte riktigt lika endimensionell som sina tidigare konkurrenter, men står sig ändå slätt jämfört med Bale.

To be continued…

Annonser

När till och med Anthony och Joe Russo, bröderna bakom Avengers: Endgame, på sitt twitterkonto (@Russo_Brothers) uppmanar alla sina följare att #DontSpoilTheEndgame blir det svårt för sådana som jag. Inte för att jag är patologiskt sugen på att spoila filmer för alla och envar men för att den senaste Marvel-installationen (och någon slags slutpunkt för de hittills 21 filmerna) är nästintill omöjlig att skriva om utan att avslöja något som någon någonstans antagligen kommer att uppfatta som den avgörande pusselbit vilken gör det omöjligt för hen att uppskatta filmen på det sätt hen hade önskat. Men jag gör ett försök med förbehållet att jag förutsätter att alla som läser denna text åtminstone kommit sig för att se Avengers: Infinity War.

Och efter att Thanos knäppte med fingrarna i slutet på den föregångaren är det förstås inte allt för muntert bland de kvarvarande superhjältarna. I det avseendet blir Endgame i mångt och mycket en film som handlar om hur olika människor handskas med förluster. Russobröderna uppfyller med råge sin ambition att deras superhjältefilmer ska baseras på en hyfsad psykologisk realism även om berättelserna är nog så fantasifulla.

Därför är det föga förvånande att Steve Rogers leder samtalsgrupper för den överlevande människoresten där han med en dåres envishet upprepar mantrat ”The world is in our hands. We gotta do something with it”. Thors ”something” består främst av massiva mängder öl. Natascha Romanoff försöker i sin tur febrilt pumpa liv i de kvarvarande Avengers-medlemmarna eftersom de är den enda familj hon någonsin haft medan Clint Barton går fullkomligt bärsärk med pil och båge samt en skarpslipad katana.

Jag kommenterade det redan i fallet Infinity War men känner att det åter finns anledning att påpeka hur pass väl Marvel och inte minst Russobröderna klarat av att slutföra det som påbörjades för mer än tio år sedan med den första Iron Man-filmen. Visst kan jag tycka både det ena och det andra om rimligheten i att klämma ur sig i genomsnitt två superhjältefilmer om året. Men skörden som i och med det överflödet kan bärgas i Endgame visar ändå att det, likt ansatsen i LOTR, åtminstone i ett berättelseperspektiv lönar sig att lägga ned bisarra mängder jobb och pengar i sådana här projekt.

För min del ligger den belöningen inte främst i filmens många känslosamma moment, där jag gissar att det nog var brödernas ambition att klämma fram en eller annan tår hos biobesökarna. Däremot blir jag, nästan ofrivilligt, fångad av bekräftelser på vänskapsband, betygelser av respekt och tillit samt ett par riktigt härliga triumfögonblick.

Fortfarande tycker jag att Marvel-regissörerna Gunn, Whedon och Waititi är bättre på de humoristiska bitarna. Samtidigt inser jag det vettiga i att till dessa sista delar satsa på den tyngd och det allvar som Russo-bröderna har med sig i bagaget. Huruvida det verkligen var så att Joss Whedon självmant backade från Avengers-serien efter Age of Ultron kan man säkert diskutera, men jag är rätt övertygad om att hans lättsamma hand inte hade funkat lika bra i Endgame och Infinity War.

För att vara en 22:a del i en superhjälteserie är Endgame överraskande bra, men det innebär förstås inte att den är perfekt. Först som sist måste emellertid erkännas att den mastiga speltiden på 180 minutrar slank ned som en bit väloljad spagetti. På det hela taget funkar alltså tempo och upplägg helt ok. Däremot finns det exempelvis ett knippe digitaliserade föryngringar, föråldringar och regenereringar som inte alltid slår väl ut. Manuset har tyvärr passat på att slänga in både en rart lillgammal femåring och en deus ex machina när någon myndighetsperson tittade åt andra hållet. Och vi utsätts som sagt för ett ganska stort antal hjärta-smärta-stunder, även om de innehåller aningens mindre av slow motion jämfört med Infinity War. Dessutom blir det lite magstarkt att så snart efter den förra filmen se våra hjältar i ”the fight of our lives” – igen.

Endgame väljer att avsluta i det småskaligt personliga. Huruvida det känns storslaget eller trivialt göra just detta till en slutpunkt, och därmed ett slags raison d’etre, för hela den strid som dessförinnan förts på en episkt universell skala kan man förstås tvista om. Själv är jag, i likhet med Infinity War, sugen på att se om spektaklet, inte minst tack vare en halvstörig visning. Jag är säker på att Endgame vinner på att insupas under lugnare former än vad som är möjligt vid ”årets mest efterlängtade premiär”.

Klart att många redan passat på att se årets mest efterlängtade premiär. Exempelvis Flmr, Jojjenito, Filmitch, Snacka om film!, Fiffi och Fripps filmrevyer

Att dra igenom alla Batman-långfilmerna från och med 1989 skapade ett oväntat superhjältesug. Tack vare generösa kompisar har jag dock numera tillgång till den ambivalenta skattkistan Netflix och där fanns ju några kortfilmer att roa sig med. En del av dem var till och mer riktigt sevärda. Nästa lördag får Läderlappen lite musikal-ledigt men därefter återkommer han för ett sista kort gästspel i ett försök att knyta ihop superhjältesäcken. Läs hela inlägget här »

Till TV-serien Extreme Home Makeover kunde man snart börja upprätta en sorts checklista på sådant som sannolikt gav en familj bättre chanser att få sitt hus löjligt pimpat. Ju fler alternativ, desto bättre. Arbetslöshet, ovanligt stor barnaskara, föräldrar som tagit värvning, svår sjukdom, naturkatastrofer, funktionsnedsättningar och varför inte en död förälder eller två?

Läs hela inlägget här »

90-talets Batman-filmer hade undan för undan rört sig allt närmare den kitschiga 60-talsserien med skurk-batterier märkta ”Acme Gigantic Battery” och lökiga oneliners. Det enda som saknades i Batman & Robin var typ ljudbubblor som sade ”Ka-pow!”. När Christopher Nolan och manusförfattaren David S. Goyer kom in i matchen i början av 00-talet högg de Läderlapps-konceptet i skjortkragen och släpade det så långt bort de kunde i totalt motsatt riktning.

Läs hela inlägget här »

Inte för att Val Kilmers The Saint är någon större höjdare men fasiken vet om han hade haft mer tur om han stannat kvar på Batman-tåget? Med tanke på att filmserien i höjd med Batman & Robin spårade ur så magnifikt som det bara går med hjälp av en stelfrusen skurk, en vegeterande dito samt en grymtande Bane.

Läs hela inlägget här »

Efter två filmer hade Tim Burton gjort sitt och det var dags för Joel Schumacher att plocka upp taktpinnen. En likaledes extravagant regissör, men med en helt annan stil. Inte så konstigt då att den maskerade hämnaren också ersattes. Sorti Michael Keaton. Entré Val Kilmer.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Batman — Återkomsten

Bruce Wayne lyckades förstås inte hålla ihop förhållandet med fotografen Vicki Vale. Singel och fågelfri fäster han istället ögonen på industrimagnaten Max Schrecks assistent, den utmanande Selina Kyle. Som ingen annan tycks hon förstå hans kamp mellan Bruce Wayne å ena sidan och Batman å den andra.

Läs hela inlägget här »

Dags att påbörja ett nytt tema, jämsides med de Ekmanska måndagarna. Ett sug att återbesöka de ”mellan-gamla” Batman-filmerna resulterade i en Batman-helg som heter duga och ni, kära läsare, får härmed skörda frukterna av den. Mycket nöje!

***

Gotham är en stad i kris. Gangsterbossen Carl Grissom och hans högra hand, Jack Napier, styr som de vill medan chefsåklagare Dent, borgmästare Borg och polischef Gordon bara hjälplöst kan se på. Inte ens ryktena om en nattlig skurkjägare, utklädd till en fladdermus, gör så mycket som en skråma i Grissoms imperium.

Läs hela inlägget här »

Är det dags för 90-talet att bli underhållningsvärldens nya 80-tal? Man skulle nästan kunna tro att (Captain) Marvel investerat i en kedja retrobutiker som kursar grunge-utstyrslar, CD-skivor med No Doubt och pin-up-posters på Brad Pitt med tanke på hur icke-existerande risken är att publiken ska missa att handlingen utspelas på jorden anno 1995.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Noah Berlatsky, Wonder Woman
Michael Connelly, The Poet

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser