You are currently browsing the tag archive for the ‘Superhjälte’ tag.

Jag var i min barndom ingen stor serieläsare men visste ändå ganska väl vad jag gillade av det jag kom över. I främsta ledet stod Fantomen och X-men. Fantomen-filmen från 1996 med Billy Zane i lila spandex gjorde inte underverk för mitt vuxna seriesug men fenomenala millenniefilmen X-Men gav mig en spark i baken att på vinst och förlust inhandla någon slags samlingsvolym – Essential X-Men, volym 1.

Att läsa om albumet nu, med lite vanare serie-ögon, var faktiskt riktigt underhållande. Volymen omfattar ”Giant-Size X-Men” nummer 1-4 och de ”vanliga” numren 94-119, alla från 1975-1978. Giant-Size X-Men introducerar läsarna i äventyret Deadly Genesis! till ett ganska varierat gäng mutanter, bland andra Piotr Rasputin, Kurt Wagner, Ororo Munroe och Logan. Eller, som vi känner dem: Colossus, Nightcrawler, Storm och Wolverine. De blir sammankallade av professor Charles Xavier eftersom de ursprungliga X-Men (Marvel Girl, Iceman, Angel, Havok och Lorna Dane) är mystiskt försvunna. Kan de nya X-Men månne hitta igen dem? Det kan de nya X-Men och måste slåss mot Krakoa…The island that walks like a man! på kuppen. När detta äventyr väl är klart tar #94 vid.

Såvitt jag kan förstå är en stor anledning till att man startar samlingsvolymen på just #94 är författaren Chris Claremont. Claremont basade för utvecklingen av X-Men som ledde till det enormt populära gäng som vi är bekanta med idag. Och utan att jag har läst något av X-Men äventyren som föregår Claremonts kan jag förstå den populariteten. Trots att äventyren ibland kan vara både knasiga och överdrivna lyckas Claremont ändå frambringa både känslor, relationer, personligheter, spänning och förundran.

Och han bränner igång dessa nya X-Men i princip omedelbart. För vana läsare antar jag att det kom som en chock att alla de gamla X-Men, utom Cyclops, tackar för sig efter äventyret med Krakoa och drar med sitt pick och pack. Därmed är det upp till Xavier och Cyclops att försöka skapa en ny teamkänsla, vilket inte alltid är det lättaste. Särskilt inte med frifräsare som Wolverine och Thunderbird i mixen. Thunderbird, säger ni? Japp, Xavier värvar inledningsvis apachen John Proudstar som verkligen gör skäl för sitt namn. Wolverines lonewolf-attityd är en västanfläkt jämfört med Thunderbirds.

Men det skulle inte vara länge. Redan #95 (Warhunt!) varnar på omslaget : ”Not a hoax! Not a dream! This issue an X-Man DIES!”. Eftersom där också finns ett slags emblem med alla medverkande mutanter utom John Proudstar är det inte särskilt svårt att lista ut vem av dem som kommer att få stryka på foten. Thunderbirds död ger emellertid ledaren Cyclops gruvliga skuldkänslor, trots att dödsfallet helt uppenbart berodde på ren idioti från offret självt.

Och Cyclops skulle inte få vila någon längre stund. I #97 (My brother, my enemy! (tycker vi oss ana en viss utropstecken-sjuka i rubriksättningen?)) tvingas han slåss mot sin bror Havok, i #98 (Merry Christmas, X-Men — The Sentinels Have Returned!) måste de än en gång möta de fruktade Sentinels och glappet mellan #100 (Greater Love Hath No X-Man…) och #101 (Like a Phoenix, from the Ashes) resulterar i omvandlingen av Cyclops älskade Jean Grey till Phoenix.

Fullt ös medvetslös, alltså. Men Claremont ska inte ha hela äran. #94-107 tecknades av Dave Cockrum och därefter togs pennan över av John Byrne. Bägge två är duktiga men jag känner mig ändå lite mer dragen till Cockrums ibland helt fantastiska skapelser som inte låter sig begränsas av enskilda paneler. Inte minst i de äventyr som tilldrar sig utanför jordens atmosfär är universum oändligt svart och ett helt uppslag kan till synes utgöras av ett kaosartat sammelsurium. Men när man tittar lite närmare ser man att vänster halva beskriver vad som händer i nutid medan höger låter ana vad som komma skall och Cockrum har lyckats smälta samman bägge elementen som att det ser ut som en enda bild. Nästan lite Tenet-varning där, skulle jag vilja påstå.

Byrnes stil är precisare och i vissa avseenden smartare, han är bättre än Cockrum på att teckna trovärdiga kroppar (ibland ser särskilt Cockrums Storm rent märklig ut) och naturligtvis på intet sätt dålig. Men upplevelserna jag får från honom är mindre maffiga och andäktiga, även om exempelvis Phoenix-skapelserna i #108 (Armageddon now!) är imponerande. Cockrums teckningar kan verkligen kännas som ett slag i magen när jag får ett upplag för ögonen och dit når inte Byrne.

Utan att ha läst särskilt många andra X-Men-serier (fast nu är jag förstås rätt sugen) kan detta album nog vara en bra introduktion eftersom det här är de första numren som formade det X-Men-gäng som vi blivit bekanta med i filmerna. Sedan går det inte att komma från det faktum att de är från andra halvan av 70-talet med allt vad det innebär av smålarviga kärleksförhållanden, Banshees överdrivna irländska, fjantig humor, teatraliska utrop (”I am the…Juggernaut!”) och övertydliga pratbubblor (”The paste seems almost…alive! It is spreading all over my body! Try as I might I cannot tear free of it. [—] For all my vaunted strength, I am helpless!”).

Men ändå: bra berättande, bra teckningar samt onomatopetiska uttryck som snikt, bamf, fwhump, shkow, karam och screeeeeee. What’s not to like?

Don efter person: amerikanska kvinno-superhjältar till internationella kvinnodagen

Harley Quinn klarar sig alldeles utmärkt utan sin puddin’, Mr. J. Det är i alla fall vad hon febrilt intalar sig själv (som psykolog borde hon ju kunna det här med självövertalning), samtidigt som hon försöker sätta världsrekord i shots per minut på Roman Sionis klubb Black Mask (sannolikt Gothams ljusaste och tystaste nattklubb). Men Harley kommer snart att behöva ha huvudet på skaft (och inte nedkört i en flaska), ety halva Gotham är ute efter att hämnas på henne när det blir känt att hon inte längre står under Jokerns beskydd.

Läs hela inlägget här »

Regissören Josh Boone har uppenbarligen inte tröttnat på ämnet ”lidande tonåringar” sedan cancer-filmen The Fault in Our Stars. I och med The New Mutants har han dock valt en något mer fantasifull fiende till dagens ”kids”. Citationstecknen är på sin plats eftersom skådisarna som ska porträttera dessa tonåringar i vanlig ordning är mellan 20 och 30 bast.

The New Mutants utspelas i X-Men-universat, att det finns mutanter är fullkomligt accepterat och de fem ungdomarna som är instängda på det mystiska sjukhuset (det för oss välbekanta Essex mutantungdomshem) tillsammans med Dr. Cecilia Reyes ser fram emot en karriär som riktiga X-Men. Om de bara kan kontrollera sina krafter… Dani anländer efter att en katastrof drabbat hennes reservat. På plats finns redan den white trashiga Sam, den argsinta Illyana (med svårartat Harley Quinn-komplex), den självgode Roberto och den av religiös skuld fyllda Rahne. Alla har de mutantkrafter och alla har de obearbetade trauman att släpa på. Läs hela inlägget här »

Med all uppmärksamhet kring de nyaste Oscars-filmerna är det kanske risk att man glömmer bort att det också kom en väldigt bra film för flera månader sedan.

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Achievement in Directing
  • Best Performance by an Actor in a Leading Role
  • Best Adapted Screenplay
  • Best Achievement in Cinematography
  • Best Achievement in Costume Design
  • Best Achievement in Makeup and Hairstyling
  • Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)
  • Best Achievement in Film Editing
  • Best Achievement in Sound Mixing
  • Best Achievement in Sound Editing

***

Gotham är som en otymplig albatross – fast i en nedåtgående spiral med vingarna stadigt låsta vid sidorna, utan möjligheter att ens försöka få luft under dem. En allomfattande sopstrejk får hela staden att stinka och skonar varken fattig eller rik. Till och med de fina gräddhyllorna har börjat utsöndra en avgjort sur odör. Kollektivtrafiken består av mer klotter än fordon och risken att bli nedslagen är överhängande, oavsett var du befinner dig. De sociala skyddsnäten demonteras, bit för bit, och utvecklingen lockar till och med härdade tjänstemän att ta brutalt ärliga avsked från sina klienter: ”They don’t give a shit about people like you, Arthur”.

Läs hela inlägget här »

Jag har inte läst David Lagercrantz Millennium-trilogi-uppföljare Det som inte dödar oss och hade ärligt talat inte fattat att The Girl in the Spider’s Web byggde på den innan jag satte mig ned för lite Wikipedia-läsning efter filmvisningen. Därför kan jag heller inte uttala mig om i hur hög utsträckning filmen skiljer sig från boken.

Läs hela inlägget här »

Carlton Drakes milstolpelista (OBS! Supertopphemlig!!)

  1. Ny genterapi som revolutionerar cancervården uppfunnen
  2. Frontföretag med luddig men behjärtansvärd affärsplan samt namn (”Life Inc.”, ”World Foundation”?) grundat
  3. Mänskliga försökskaniner anställda
  4. Rymdraket färdigbyggd
  5. Komet innehållande livsformer identifierad
  6. Livsformer insamlade
  7. Fullständig symbios med livsformer och mänskliga försökskaniner uppnådd

Slutmål: Amoraliskt och megalomant (närmare precisering onödig)

Läs hela inlägget här »

Det var en gång en man som hette Jim Grant. Han jobbade med brittisk TV under tre årtionden och läsare i min egen ålder känner kanske igen TV-serienamn som Brideshead Revisited (“my summer with Sebaaaaastian”), The Jewel in the Crown, Prime Suspect och Cracker? Nåvälan, mot mitten av 90-talet hade bland annat ett nytt chefsskap med hårdare business-nypor gjort att det inte längre var lika roligt att jobba och ovanpå det blev Grant uppsagd.

Killing Floor Läs hela inlägget här »

Vi fortsätter med superhjältarna. Efter förra lördagens musikalavbrott har det blivit dags att knyta ihop Läderlapps-säcken.

***

Med Christopher Nolans kraftfulla Dark Knight-trilogi i ryggen känns det som om de föregående Läderlapparna hamnat lite i skymundan med sin successiva färd tillbaka mot 60-talets kitch och lökiga oneliners. Kanske kämpar även Zack Snyders DC Extended Universe-Batman, Ben Affleck, en smula i Christian Bales skugga?

Läs hela inlägget här »

När till och med Anthony och Joe Russo, bröderna bakom Avengers: Endgame, på sitt twitterkonto (@Russo_Brothers) uppmanar alla sina följare att #DontSpoilTheEndgame blir det svårt för sådana som jag. Inte för att jag är patologiskt sugen på att spoila filmer för alla och envar men för att den senaste Marvel-installationen (och någon slags slutpunkt för de hittills 21 filmerna) är nästintill omöjlig att skriva om utan att avslöja något som någon någonstans antagligen kommer att uppfatta som den avgörande pusselbit vilken gör det omöjligt för hen att uppskatta filmen på det sätt hen hade önskat. Men jag gör ett försök med förbehållet att jag förutsätter att alla som läser denna text åtminstone kommit sig för att se Avengers: Infinity War.

Läs hela inlägget här »

Att dra igenom alla Batman-långfilmerna från och med 1989 skapade ett oväntat superhjältesug. Tack vare generösa kompisar har jag dock numera tillgång till den ambivalenta skattkistan Netflix och där fanns ju några kortfilmer att roa sig med. En del av dem var till och mer riktigt sevärda. Nästa lördag får Läderlappen lite musikal-ledigt men därefter återkommer han för ett sista kort gästspel i ett försök att knyta ihop superhjältesäcken. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Selling Hitler
John Wyndham
, The Midwich Cuckoos
Dalton Trumbo, Johnny Got His Gun

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg