You are currently browsing the tag archive for the ‘Superhjälte’ tag.
alt. titel: Guardians of the Galaxy 2
Så var det alltså uppföljardags. Alla inblandade från originalet har hängt med, från skådisarna till kompositör Tyler Bates och regissör James Gunn (de har sannolikt inte haft något som helst val med tanke på de slavkontrakt som brukar vidhänga de här superhjältefilmerna), så då borde det väl vara lugna puckar och smooth sailing ut i världsrymden?
Guardians… lämnade sina tittare med en ganska skamlös cliff hanger i form av Peter Quills okände far när det blev klart att Star-Lord knappast var good oldfashioned human ut i fingerspetsarna. När vår lilla skara krashlandar på en avlägsen planet efter att ha försökt att blåsa en av sina uppdragsgivare stöter de ihop med en skäggig silverrygg till karl som påstår sig vara Quill d.ä. Bortsett från att han heter Ego, då.
Gänget begår den ultimata slasher-synden och delar på sig. Gamora och Drax följer med Quill till Egos hemplanet medan Rocket och Groot d.y. (den knoppande kvisten som vi lärde känna i bonusscenerna till originalet) stannar kvar för att försöka laga det skadade skeppet. Men de ska snart befinna sig knähögt i ren skit allihopa, var och en på sitt håll.
Tyvärr blev det inte riktigt så mycket smooth sailing som jag kanske hade hoppats på. Generellt får jag intrycket att James Gunn av någon anledning redan lessnat på sitt eget koncept. Guardians Vol. 2 har plockat med sig alla originalets former men inte brytt sig om att fylla dem med särskilt mycket av vare sig innehåll eller känsla.
Gnabbandet finns förstås på plats men känns i den här upplagan mer påklistrat än lättsamt, det flyter inte på långa vägar lika fint och naturligt. Drax, som i första filmen fick uppvisa både tragik och komik, har drullat rakt ned i Peter Jacksons dvärgfälla och förvandlats till en pajas. Istället för att ta allt bokstavligt har filmen helt plötsligt istället gett honom oförmågan att ljuga vilket tas som intäkt för att göra honom mer eller mindre elak (Lex ”I’m just sayin’ it like it is…”).
Familjetemat är förstås ännu tydligare eftersom vi inte bara måste hänga på Peters konfliktfyllda förhållande till sina fäder utan också hoppas på att Gamora ska kunna bli en riktig syster till den betydligt kärvare Nebula. Systerskapet kunde jag hänga med på någotsånär. Triangeln Ego-Peter-Yondu blev däremot trubbig, särskilt när den gav Peter en chans att hänge sig åt en hett efterlängtad omgång av bollkastning (den i USA främsta symbolen för ett gott far-sonförhållande). När filmen dessutom smetar på ytterligare ett tjockt lager av ”vänner blir en bättre familj än familjen” blir slutresultatet aningens svårsmält.
Alla actionscener i originalet höll förvisso inte toppklass och kunde ibland kännas segdragna men uppföljaren blir tyvärr direkt tråkig i det här avseendet. Guardians vol. 2 ägnar oproportionerligt mycket tid åt att egentligen inte göra stort med än att avsluta sin historia och låter den dessutom explodera i alldeles för mycket oförblommerad känslosamhet.
På det hela taget kändes Guardians Vol. 2 som en ganska ansträngd film och det var nog i det avseendet som den främst skiljde sig från det mer naturligt flödande originalet. Kan problemet månne ligga i att Gunn faktiskt till viss del tog över manuset för ettan från en viss Nicole Perlman som ägnat åtskilliga år av filande på det, medan han tycks ha skrivit tvåans manus helt själv och på betydligt kortare tid? Eller har han slagit knut på sig själv av press att nå upp till det som av någon anledning flöt så mycket enklare i ettan?
Men vänta, it’s not all bad! Visst fanns det saker att gilla den här gången också, även om de förekom mer fläckvis än i ettan. Fördelen med systerskapsperspektivet är att vi får mer av Nebula, vars hårdkokta attityd känns avsevärt mer bad ass än Gamoras. Det känslomässiga släktskapet mellan Yondu och Rocket gav också förvånansvärt mycket. Ska vi istället ägna lite uppmärksamhet åt filmens yta tyckte jag Egos rymdskepp var en rätt härlig 60-talshommage med högst ofunktionella runda äggformer och ett softat ljus. Och så kan jag förstås inte skriva om en Guardians-film utan att nämna den underbart animerade Rocket vars konstruktörer återigen briljerar i både texturer och rörelsemönster.
Tråkigt nog bränner Guardians Vol. 2 av sitt allra bästa krut under förtexterna när gänget slåss med ett tentakelmonster till tonerna av ELO:s Mr. Blue. Se till att njuta av den scenen, för bättre än så blir aldrig filmen!
Jag vet åtminstone en filmspanare som tyckte betydligt bättre om filmen än jag. Who could it be?!
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird
Jojjenito
Mackans film
Flmr
Filmitch
Har du inte sett det?
För lite drygt en vecka sedan reste jag bland stjärnorna med Chris Pratt, räknade morrhåren på Rocket Raccoon och förundrades över en blå Lee Pace.
Jag var DÄR och det var magiskt.*
*Magin torde till en stor del bero på att jag fick möjlighet att avnjuta hela härligheten på Londons Odeon BFI IMAX. Men filmen var inte dum den heller…
***
Första gången jag skulle försöka klämma ur mig något vettigt om Guardians of the Galaxy var det lite svårt eftersom jag var helt tagen av den rent visuella IMAX-upplevelsen (VSB: se ovan). Därför var det lite nervöst inför den obligatoriska omtitten innan uppföljaren – skulle Guardians… hålla även utanför IMAX-biografen?
Denna första Guardians… berättar historien om hur Peter Quill (som gärna vill gå under den coola tjuvpseudonymen Star-Lord, problemet är bara att ingen minns vare sig honom eller hans namn) startar upp ett mer eller mindre påtvingat samarbete med kick-ass-bruttan Gamora, den genetiskt förädlade tvättbjörnen Rocket Racoon, det levande trädet Groot och muskelberget Drax vars konversation är något begränsad eftersom han inte har någon uppfattning om symbolers värde.
Ska vi vara helt ärliga är samarbetet dem emellan väldigt påtvingat eftersom de kastats i fängelse efter att ha jagat efter ett märkligt litet klot som Quill ”hittade” på planeten Morag. De har också det gemensamt att de antingen försöker undfly eller få tag på en viss Ronan som också är ute efter det där klotet.
Så härligt att upptäcka att det här var en film som hade mycket mer att bjuda på än bara en yta som gjorde sig bra på IMAX-duken! Inledningsvis känner jag igen min nervositet från första titten – ska det verkligen gå att hålla ordning på alla inblandade? Filmen startar nämligen i ett rasande tempo på planeten Xandar men när vi väl är framme vid den där fängelsevistelsen har pusselbitarna börjat falla på plats.
Och vi har en hel del pusselbitar som passar mer eller mindre sömlöst ihop. Världsbygget känns oerhört genomtänkt och miljöerna är av den sorten att det finns utrymme för att en massa saker kan hända i bakgrunden som egentligen inte har med själva historien att göra men som skapar en lyxigt påkostad känsla.
När jag såg filmen första gången hade jag ännu inte stiftat bekantskap med serien Parks and Recreation vilken nog var en lyckträff eftersom jag då inte hade några förutfattade meningar om Chris Pratt som spelar Peter Quill. Jag hade därmed heller inga problem att acceptera honom som en kille som gärna vill vara lite coolare och farligare än han egentligen är, men absolut ingen idiot. Zoe Saldana visade redan i de nya Star Trek–filmerna att hon har en slags utomjordisk skönhet som knappast behöver vara grön för att tala sitt tydliga språk. Hon är tuff men kanske inte den rollfiguren som jag fäster mig mest vid.
För det är förstås föga förvånande Rocket Racoon. Både för att han är stencool och för att han är ett litet CGI-underverk, från den borstiga svansen till de gulvita huggtänderna. Scenen där Dave Bautistas Drax klappar honom på huvudet och de där öronen viker sig precis som pälsiga ståöron ska vika sig gör mig lika tårögd som vargarnas rörelsemönster i The Jungle Book.
Filmens känslomässiga fokus ligger föga förvånande på det klassiskt amerikanska temat ”vänner som pseudofamilj”. Alla i det lilla gänget börjar som antagonister och är ganska ensamma för att i slutänden hitta trygghet hos varandra. Men tack vare filmens generellt sorglösa atmosfär och välskrivna gnabbande mellan de olika rollfigurerna blir det inte allt för påträngande.
Guardians… tillhör definitivt den mer lättsamma kategorin av Marvel-filmer men när det är så pass här välgjort är det bara att tacka och ta emot och njuta i fulla drag.
Ännu lite fler tankar om allas vår Spider-Man.
***
Men är det något kvinnorna i någon av dessa fem Spider-Man-filmer inte behöver bekymra sig för är det sin identitet. Det kan förvisso vara knöligt att vara så dödligt kär i en upptagen kille som Peter Parker, men den allt överskuggande frågan ”Who am I?” är förbehållen vår hjälte och hans antagonister.
Fortsättning på mina tankar om Spider-Man från måndagen.
***
Men Peter Parker är inte bara på jakt efter ett faderssubstitut. Särskilt i Raimis tredje film försöker han ta steget från att vara en simpel pojkvän till att bli en fullfjädrad make. Det går väl sådär eftersom en make, enligt ett annat av farbror Bens visdomsord, måste vara kapabel att sätta sin hustru före allt annat vilket förstås blir svårt att jonglera mot uppdraget som Spider-Man. Överhuvudtaget får Peter kämpa mycket med kärleken, vilket inte minst i Raimis filmer faktiskt blir lite tröttsamt efter ett tag. Där är det framförallt Kirsten Dunsts girl-next-door Mary Jane Watson som är föremål för hans heta längtan men hon kan aldrig riktigt förlika sig med att alltid komma i andra hand.
I en tid när folk blir kallade för hjältar när de orkat masa sig iväg på ett gympapass krävs det något alldeles extra för att få en hel stads uppmärksamhet. En…tadaa: Super-hjälte. Och i den kategorin måste man ändå säga att Spider-Man (eller Spindelmannen på ren svenska) kvalar in med god marginal. Biten av en radioaktiv spindel på 60-talet (som efter millennieskiftet förvandlades till en mer uppdaterad och genmanipulerad dito) anammar den ensamme unge tönten Peter Parker alla arachniders mest eftertraktade egenskaper.
alt. titel: The LEGO Batman Movie
Det är synd om Jokern. Här är han omgiven av inkompetenta superskurkollegor som Calendar Man och Condiment King (vars superkraft består i att kunna spruta ned sina motståndare med en dosis senap och ketchup). Inte ens när de förenar sina krafter lyckas de genomföra en enda kupp utan att den evinnerlige Batman besegrar dem som vanligt.
När vi lämnade Alice i Resident Evil visste vi till att börja med inte att hon var Alice eftersom ingen hade använt hennes namn i första filmen. Nå, nu undviks det lilla misstaget genom att hon levererar en snabb recap: anställd av Det Onda Företaget, vill ställa saker och ting tillrätta genom att spela förrädare men saker och ting går åt helvete nere i the Hive.
Från entusiastiska filmälskare bevare oss, milde herre gud. Åtminstone när dessa filmälskare inte bara producerar egen film hellre än bra utan dessutom får för sig att släppa slutresultat lös på mänskligheten. Die You Zombie Bastards! är möjligen filmen som skulle göra mig religiös. Jag kan bara inte bestämma mig för om den är ett incitament för att avskärma sig från den fysiska världen och uppnå ett buddistiskt nirvana, ett bevis för att Jesus Kristus dog även för alla framtida synders skull eller ett infernaliskt plågoris, sprunget från självaste Satan.
alt. titel: Superhjältarna
Hade Helen och Bob Parr kunnat förutse hur deras gemensamma äktenskap skulle komma att te sig skulle de kanske var och en på sitt håll ha sett till att faktiskt inte dyka upp vid den där vigselceremonin femton år tidigare. Som det blev nu dyker det upp ett par hinder på vägen i form av katter som måste lockas ned från träd, en bussrånare, ett skenande pendeltåg, en självmordskandidat samt den franske superskurken Bomb Voyage.
Det är tydligen på modet att plocka ned superhjältar i den krassa verkligheten nu för tiden. Stålmannen. Captain America. Mäktiga Örnen.
Ja, den där siste snubben är kanske inte allmänt känd i Marvel- eller DC-världen. Men på fågelön (som för fågelinvånarna verkligen är hela världen, kolla bara på deras kartor om ni inte tror mig) är Mäktiga Örnen den där sortens superhjälte som ungarna slutar tro på när de når en viss ålder (så tuff att hans sexpack har varsitt sexpack). Alla ungar som har en mamma och en pappa som kan berätta hur saker och ting ligger till, vill säga.
That’s what HE said!