You are currently browsing the tag archive for the ‘Marvel’ tag.

Den senaste Avengers-filmen har en upptakt som skulle fått mig att sätta popcornen i halsen om jag suttit med detta perfekta biosnacks i näven. Som det var nu kunde jag bara svära inombords när Tony Stark börjar snacka barn med Pepper Potts. Skulle det här bli vad som väntade – en film om ”livspussel” och de tokroliga situationer som kan uppstå när Iron Man dyker upp med babykräkfläckar på dräkten?

Nej, lyckligtvis tar Infinity War raskt en annan vändning och snart är en hel hög med välbekanta hjältar på väg ut i rymden eller i vilt slagsmål på jorden för att försvara två av de sex inifinity-stenarna som skurken Thanos (enligt Wikipedia en ”Eternal-Deviant Hybrid” – så pass…) är ute efter.

Thanos är nämligen tillräckligt mycket av samlarnörd att han är beredd att gå till vilka extremer som helst för att skaffa sig en komplett uppsättning stenar. Fast han ska förstås inte bara lägga dem på en sammetsklädd hylla hemma i TV-rummet och sedan instagramma om sina fynd. Möjligen inspirerad av den klassiska ’68-boken The Population Bomb har han kommit fram till att alla universums resursproblem kan lösas om man bara tar hand om ”the surplus population”. Och det är det han ska ha sin stenbeströdda handske till. Jag kan tänka mig att det redan idag finns en del missriktade miljöivrare som tycker att det skulle vara himla snitsigt om det hållbara samhället låg blott en smärtfri fingerknäppning bort.

Det är bara att erkänna: jag har gjort mig skyldig till att raljera en del över den tsunami av superhjältefilmer som dränkt världens biografer under de senaste åren. Behöver vi verkligen alla dessa filmer? Är de inte bara ett försök från Marvel Studios att klämma så många bioslantar som möjligt ur en publik, vilka likt järnfilspån dras till första bästa superhjältemagnet?

Men i och med Infinity War är jag faktiskt beredd att göra en viss avbön. Nej, blotta mängden mer eller mindre bra superhjältefilmer är kanske inte helt motiverad (ja, jag tittar bland annat på dig, Dark World). Men utan den kontroll som Marvel Studios och Kevin Feige haft över film-, händelse- och personutvecklingar tror jag en produkt som Infinity War hade varit svår att åstadkomma.

Jag har förvisso inte alla filmerna i superfärskt minne och missar säkert både tre och fyra referenser (å andra sidan slipper jag sitta och reta upp mig på eventuella inkonsekvenser) men jag är åtminstone bekant med de olika hjältarna. Jag vet hur de är funtade och är därmed mer benägen att faktiskt intressera mig för vad som händer med dem. Utan att säga för mycket tror jag inte heller att exempelvis avslutningen i Infinity War hade varit möjlig i en fristående film.

Givetvis är Infinity War superlång (2:30) men till skillnad från bland andra The Last Jedi fanns det inte många döda stunder vad gäller själva händelseutvecklingen. Sedan är i och för sig typ halva filmen en enda lång slutfajt, den pågår bara på två eller tre olika ställen. Totalt sett innebär förstås en så pass lång slutfajt också att det kanske blir väl många avsked i slow motion, ackompanjerade av sorglig musik och tystnande stridslarm. Dessutom är regissörs-Russo-bröderna, i likhet med Ran Coogler, inte som bäst när det ska droppas lite comic relief. Putslustiga kommentarer från Tom Hollands Spider-Man eller Chris Pratts Star-Lord känns dock inte riktigt lika sammanbitna och plågsamma som de få exemplen i Black Panther.

Till filmens styrkor hör Josh Brolins Thanos (alltså, det är ju mest Josh Brolins röst, men ändå). Tidigare har Thanos varit en figur som rört sig i skuggorna och i alla fall för min del (som inte har någon bas i serierna) upplevts som en blek men samtidigt töntigt pompös skurk. Här får han chans att visa sina rätta sidor och på det hela taget funkar det bra. Inte minst eftersom jag både kan sympatisera med hans bevekelsegrunder och de hos dem som står emot honom.

Infinity War blev en positiv överraskning samtidigt som jag inte vet om jag hade några direkta förväntningar på filmen. Trots längden skulle jag absolut kunna tänka mig att se om den. Då kanske jag till och med skulle kunna bjuda mig själv på lite popcorn eftersom jag vet när jag ska låta bli att äta dem för att undvika kvävningsdöden.

Suget efter Avengers var stort. Än så länge har det suget formulerats i text av:
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer

Annonser

För att vara en superhjälte-film känns utblicken i Black Panther, det senaste tillskottet i Marvel Cinematic Universe, relativt smal. Bortsett från en kortare avstickare till Sydkorea och staden som förvirrande nog heter Pusan på svenska men Busan på engelska (zombiefri den här gången, tyvärr), håller sig berättelsen relativt stilla i det hemliga hittepå-landet Wakanda.

Läs hela inlägget här »

När Jane Fosters vetenskapliga instrument börjar leva om på ett sätt som de inte gjort sedan 2011 i New Mexico är frågan vad hon blir mest upphetsad över – att än en gång få bevittna vetenskapliga mirakel som välter de fysikaliska lagarna över ända eller att än en gång få se en viss kille i rustning och cape som välter mer kroppsligt fysiska lagar över ända med sin bröstmuskulatur?

Läs hela inlägget här »

X-Men (2000)
X-Men känns kanske inte lika fräsch som när den kom, men man kan inte ta ifrån den att det är en tidig superhjältefilm i ett årtionde när det inte producerades superhjältefilmer tre gånger i halvtimmen. Uppenbarelsen var förstås Hugh Jackmans Wolverine men även veteranerna Patrick Stewart och Ian McKellen bidrog med mycket tyngd.

Läs hela inlägget här »

DeadpoolRyan Reynolds är en skådis med ett rikt mått av självdistans men som hittills inte varit särskilt lyckosam när det gäller superhjältefilmer. Eller vad sägs om lineupen Blade Trinity, X-Men Origins: Wolerine och Green Lantern?

Läs hela inlägget här »

Spider-Man: Homecoming börjar tacknämligt nog inte om från allra första början en tredje gång. Kanske har filmbolagen fått så pass mycket förtroende för sin publik att de faktiskt vågar lita på att vi den här gången kommer ihåg att Peter Parker är lite av en nörd som ständigt trånar efter ouppnåeliga tjejer och hur Spidey fick sina krafter? Fan tro’t, men hur som haver kastas vi lika abrupt som Peter Parker själv in i händelserna som utspelades i Captain America: Civil War där den nye Spidey ju gjorde ett kort gästspel.

Läs hela inlägget här »

Nick Morton hävdar med emfas att han och kompisen Vail inte är simpla gravplundrare i Irakkrigets svallvågor utan ägnar sig åt den betydligt mer hedervärda sysslan att ”liberate antiquities”. Det svårt att undgå känslan av att han i detta förvandlas till ett språkrör för bolaget Universal självt.

För när nu både Marvel och DC skapar filmserier som ger säkert klirr i kassan är det klart att Universal vill ha en bit av den kakan. Här finns det förvisso inga serietidningar i botten men väl en räcka väletablerade monster. Häpp, Dark Universe!

Läs hela inlägget här »

Ur vägen Akilles, Theseus, Herakles och Perseus, det finns en ny superhjälte på agoran!

Den grekiska mytologin är i mångt och mycket uppbyggd av hjältar och hjältedyrkan, varav majoriteten föga förvånande är män. I den mån kvinnor finns på plats är det i form av hjälte-hustrur, hjälte-döttrar eller hjälte-mödrar. Har man tur kan det finnas en slags moralisk hjältinna här och var.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Pirates of the Caribbean: Salazar’s Revenge, Pirates of the Caribbean 5

Disney fortsätter att försöka krama de sista blodsdropparna ur sin pirat-franchise. Detta trots att den i allt väsentligt gick under av skörbjugg eller någon annan sådan där härlig bristsjukdom som ett havslevande liv bjuder på redan i uppföljaren Dead Man’s Chest.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Guardians of the Galaxy 2

Så var det alltså uppföljardags. Alla inblandade från originalet har hängt med, från skådisarna till kompositör Tyler Bates och regissör James Gunn (de har sannolikt inte haft något som helst val med tanke på de slavkontrakt som brukar vidhänga de här superhjältefilmerna), så då borde det väl vara lugna puckar och smooth sailing ut i världsrymden?

Guardians… lämnade sina tittare med en ganska skamlös cliff hanger i form av Peter Quills okände far när det blev klart att Star-Lord knappast var good oldfashioned human ut i fingerspetsarna. När vår lilla skara krashlandar på en avlägsen planet efter att ha försökt att blåsa en av sina uppdragsgivare stöter de ihop med en skäggig silverrygg till karl som påstår sig vara Quill d.ä. Bortsett från att han heter Ego, då. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Ransom Riggs, Hollow City
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Kristina Ohlsson, Sjuka själar

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser