Avengers: Infinity War (2018)

Den senaste Avengers-filmen har en upptakt som skulle fått mig att sätta popcornen i halsen om jag suttit med detta perfekta biosnacks i näven. Som det var nu kunde jag bara svära inombords när Tony Stark börjar snacka barn med Pepper Potts. Skulle det här bli vad som väntade – en film om ”livspussel” och de tokroliga situationer som kan uppstå när Iron Man dyker upp med babykräkfläckar på dräkten?

Nej, lyckligtvis tar Infinity War raskt en annan vändning och snart är en hel hög med välbekanta hjältar på väg ut i rymden eller i vilt slagsmål på jorden för att försvara två av de sex inifinity-stenarna som skurken Thanos (enligt Wikipedia en ”Eternal-Deviant Hybrid” – så pass…) är ute efter.

Thanos är nämligen tillräckligt mycket av samlarnörd att han är beredd att gå till vilka extremer som helst för att skaffa sig en komplett uppsättning stenar. Fast han ska förstås inte bara lägga dem på en sammetsklädd hylla hemma i TV-rummet och sedan instagramma om sina fynd. Möjligen inspirerad av den klassiska ’68-boken The Population Bomb har han kommit fram till att alla universums resursproblem kan lösas om man bara tar hand om ”the surplus population”. Och det är det han ska ha sin stenbeströdda handske till. Jag kan tänka mig att det redan idag finns en del missriktade miljöivrare som tycker att det skulle vara himla snitsigt om det hållbara samhället låg blott en smärtfri fingerknäppning bort.

Det är bara att erkänna: jag har gjort mig skyldig till att raljera en del över den tsunami av superhjältefilmer som dränkt världens biografer under de senaste åren. Behöver vi verkligen alla dessa filmer? Är de inte bara ett försök från Marvel Studios att klämma så många bioslantar som möjligt ur en publik, vilka likt järnfilspån dras till första bästa superhjältemagnet?

Men i och med Infinity War är jag faktiskt beredd att göra en viss avbön. Nej, blotta mängden mer eller mindre bra superhjältefilmer är kanske inte helt motiverad (ja, jag tittar bland annat på dig, Dark World). Men utan den kontroll som Marvel Studios och Kevin Feige haft över film-, händelse- och personutvecklingar tror jag en produkt som Infinity War hade varit svår att åstadkomma.

Jag har förvisso inte alla filmerna i superfärskt minne och missar säkert både tre och fyra referenser (å andra sidan slipper jag sitta och reta upp mig på eventuella inkonsekvenser) men jag är åtminstone bekant med de olika hjältarna. Jag vet hur de är funtade och är därmed mer benägen att faktiskt intressera mig för vad som händer med dem. Utan att säga för mycket tror jag inte heller att exempelvis avslutningen i Infinity War hade varit möjlig i en fristående film.

Givetvis är Infinity War superlång (2:30) men till skillnad från bland andra The Last Jedi fanns det inte många döda stunder vad gäller själva händelseutvecklingen. Sedan är i och för sig typ halva filmen en enda lång slutfajt, den pågår bara på två eller tre olika ställen. Totalt sett innebär förstås en så pass lång slutfajt också att det kanske blir väl många avsked i slow motion, ackompanjerade av sorglig musik och tystnande stridslarm. Dessutom är regissörs-Russo-bröderna, i likhet med Ran Coogler, inte som bäst när det ska droppas lite comic relief. Putslustiga kommentarer från Tom Hollands Spider-Man eller Chris Pratts Star-Lord känns dock inte riktigt lika sammanbitna och plågsamma som de få exemplen i Black Panther.

Till filmens styrkor hör Josh Brolins Thanos (alltså, det är ju mest Josh Brolins röst, men ändå). Tidigare har Thanos varit en figur som rört sig i skuggorna och i alla fall för min del (som inte har någon bas i serierna) upplevts som en blek men samtidigt töntigt pompös skurk. Här får han chans att visa sina rätta sidor och på det hela taget funkar det bra. Inte minst eftersom jag både kan sympatisera med hans bevekelsegrunder och de hos dem som står emot honom.

Infinity War blev en positiv överraskning samtidigt som jag inte vet om jag hade några direkta förväntningar på filmen. Trots längden skulle jag absolut kunna tänka mig att se om den. Då kanske jag till och med skulle kunna bjuda mig själv på lite popcorn eftersom jag vet när jag ska låta bli att äta dem för att undvika kvävningsdöden.

Suget efter Avengers var stort. Än så länge har det suget formulerats i text av:
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer

9 reaktioner till “Avengers: Infinity War (2018)”

  1. Bra text! Du berör relevanta aspekter av filmen. Nu kastar jag mig in i mina kommentarer.

    OBS, spoilers nedan!!

    Du gör inte filmen rätta när du skriver att den inleds med scenen med Tony och Pepper. Innan dess har vi en riktigt najs scen som slutar med att både Heimdall och Loke dör. Och dör på ett högst permanent sätt som jag ser det. Det var en uppfriskande scen. Och värdig att sätta popcorn i halsen inför…

    Samlarnörd? Japp. Skyldig! 😀

    Personligen tycker jag att brödernas Russos humor är perfekt balanserad i Captain America-filmerna. Den första filmen är något torr, men jag har efter omtitt börja att älska den filmen av andra skäl än humorn. Vad som är så imponerande med denna film är att de lyckas med konststycket att blanda tonerna från Cap Am-filmerna med de från Guardians, Thor och Spider-Man filmerna. Helt otroligt egentligen. Och sättet de gör det är att tona ner dem till en sansad nivå och forma en ny sorts MCU-film. Infinity War är något av ett nytt kapitel tycker jag. Pås amma sätt som första Avengers var, som också Civil War var.

    Angående Red Wedding-slutet. Tja vad kan man tro egentligen? Jag antar också att många om inte alla hjältar som gick åt kommer tillbaka pga Doctor Stranges plan. Det enda sättet att besegra Thanos på (av 14 miljarder olika sätt, eller vad var det?). Det är allmänt trist att lösa denna typ av situationer med en simpel tidsloop så vi får verkligen hoppas att de fyra (två writers, två regissörer) får till det i nästa film.

    Jag gissar att det gamla gardet som misstänksamt nog alla överlevde (Tony, Nat, Steve, Bruce och Thor) kommer dominera nästa Avengers och fixa Thanos och göra re-call på dödandet av de övriga. Tror att de kanske måste offra sig på riktigt dock. Skådisarna borde ha spelat klart sina kontrakt vid detta laget va? 🙂

    Jag tror också att anledningen till att det var så förtvivlat lite med Steve och Nat i denna film är för att de kommer få mycket mer tid i nästa. Eller tror och tror, jag HOPPAS att det är så i alla fall.

  2. Håller med Henke om att Russo-brödernas humor. Den är helt i min smak till skillnad från den tramsiga stämningen i Guardians (som där också blandas med en udda brutalitet).

    Håller med om att Thanos görs bra av Brolin. Som jag förstått så var det även en del mocap inblandat.

  3. @Henke: Oj, vilken härligt maffig kommentar — tack! Nej, jag är inte helt sanningsenlig när det gäller filmens absolut första scen. Samtidigt kan jag tycka att Stark-scenen skär sig lite extra mycket mot just den upptakten.

    Eftersom jag inte sett Doctor Strange hade jag ingen koll på denna eventuella tidsloop-kryphål. En ny film som på något som helst sätt reverserar det som nu hände skulle göra mig ytterst besviken.

    @Henke & Jojjenito: Som sagt, humorn blir inte riktigt lika malplacerad som i Black Panther, men på det hela taget upplevde jag både Quill, Thor och Spider-Man som ganska tillkämpade.

    @Jojjenito: Kan tänka mig mocap, gillade Thanos ansikte och fick lyckligtvis inga uncanny valley-känningar

  4. Prepare to be besviken! 😉 Men ingen blir gladare än jag om jag (och Henke) har fel.

    Däremot tror jag Loke, Heimdall, Gamora och Vision är borta för alltid.

  5. @Jojjenito: Ja, när jag läste de spaningarna hos er var det tungt att inse hur sannolika de var 😦 Men jag håller med dig om att just de dödsfallen i alla fall torde vara permanenta.

  6. Jag tror att du summerar alltihop i din sista mening i recensionen, att trots att filmen är så lång vill du se om den. Det ville jag med, jag hade gärna sett den back-to-back direkt efteråt (och sånt kände jag inte direkt efter Batman V Suprman – till exempel)

    Men att få ihop alla dessa karaktärer och alla dessa slagsmålsscener utan att man gäspar käkarna ur led, det är STORT alltså. Det är VÄRLDSKLASS. Det är….MARVEL helt enkelt! ❤

  7. @Fiffi: Ja, jag var själv förvånad över hur pass fort den swishade förbi. Och det är man ju inte ens bortskämd med i Marvelfilmer. Möjligen kändes skapandet av Thors stridsyxa lite överflödigt i sammanhanget.

  8. @Sofia, en av många jättebra scener ju… 😀

    Jag vill också se om den. För mycket detaljer som man missat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: