För att vara en superhjälte-film känns utblicken i Black Panther, det senaste tillskottet i Marvel Cinematic Universe, relativt smal. Bortsett från en kortare avstickare till Sydkorea och staden som förvirrande nog heter Pusan på svenska men Busan på engelska (zombiefri den här gången, tyvärr), håller sig berättelsen relativt stilla i det hemliga hittepå-landet Wakanda.
Wakanda lider inte av några av de problem som hemsöker deras afrikanska grannar, vilket inte enbart beror på att de styrs av en sällsynt kapabel kungasläkt (dess medlemmar är så överlägsna att nästan alla Wakandas stammar underkastar sig deras styre utan diskussion). Nej, en stor anledning till landets blomstrande välstånd är att det befinner sig ovanpå en rejäl hög av den sällsynta metallen vibranium. Tack vare den har Wakanda lyckats utveckla häpnadsväckande teknologiska landvinningar och en stabil ekonomi.
Nu skulle man i och för sig kunna tänka sig att landets mer våldsamt lagda grannar inte bara stillatigande skulle se på medan Wakanda och dess befolkning lever sina solskensliv. Det är med tanke på den sortens avundsjuka och världens generella kaos som gjort att Wakandas tillgångar inte är allmänt kända, utan dolda under en slags osynliggörande energisköld.
Den nya kungen T’Challa känner sig emellertid inte riktigt bekväm på tronen trots att han vunnit den enligt alla konstens regler i traditionsenlig tvekamp (inklusive den där sista kraftansträngningen, precis när det ser ut som om förlusten är oundviklig). Är det verkligen rätt att gömma sig för världen och undanhålla alla Wakandas skatter från behövande?
Hans gamla ex Nakia tycker att det borde vara självklart att sträcka ut en hjälpande hand medan kompisen och vapendragaren W’Kabi menar att det är helt ok att vara sig själv närmast. Frånvaron av tiggande nävar från alla håll och kanter är ju det som gör Wakanda till en sådan oas i omvärldens förvirrande öken. Men frågan kompliceras ytterligare för T’Challa när han blir utmanad om tronväldet av sin dittills okände (men extremt stridbare) kusin.
Den första filmen om varje enskild superhjälte brukar oftast fokusera på den personliga utvecklingen för den tappre. Hur han (bara en hon-film hittills om jag räknat rätt) finner någon slags balans i superhjältelivet och klarar av att handskas med den lika välbekanta som aktuella sentensen ”With great power comes great responsibility”.
Black Panther är i detta avseende emellertid märkligt renons på personliga utvecklingar. Vill man hårdra det skulle man eventuellt kunna skylla filmen för att vara renons på personligheter överhuvudtaget. T’Challa är en ständigt god man som innerst inne vet vad som är rätt. Nakia är en ständigt inkännande men också djärv spiontyp medan general Okoye i kungens kvinnliga amazongarde, Dora Milaje, är en bad-ass-brutta av närmast kosmiska mått.
Jag vill dock hävda att den utveckling som träder fram i Black Panther inte tillhör någon av dess mänskliga aktörer, utan landet Wakanda som sådant (eller möjligen dess styresskick). Från att ha varit en självbelåten ensling tvingas Wakanda genom sitt elddop se behovet av att ta ett globalt vuxenansvar och bygga broar till, istället för barriärer gentemot, omvärlden.
Som den vakne läsaren kanske redan förstått är Black Panther ingen skrattfest. Dess attityd är ungefär så långt från den lättsamma humorn hos sin premiärdatummässige föregångare, Thor: Ragnarok, som det är möjligt att komma utan att gå varvet runt. Vilket förstås inte är så konstigt ety regissörerna Ryan Coogler och Taika Waititi är två väldigt olika herrar. Det är nästan så jag får en känsla av att Coogler tvingades inkludera den lilla comic relief som finns med sammanbitna käkar och under vapenhot, för särskilt naturliga känns de delarna verkligen inte.
På det stora hela tycker jag dock att både Cooglers allvar och patos (som vi kanske framförallt känner igen från Fruitvale Station) fungerar. Klart bättre än hans humor i alla fall. En stor anledning till det ligger i Cooglers favoritskådis Michael B. Jordan som i sin rolltolkning lyckas vara både förbannad, känslosam och möjligen också lite halvgalen. Jordan har en tyngd och en lyskraft som går rakt in i mitt hjärta i varje scen där han är med. Att hans rollfigur utvecklas lika lite som övriga persongalleriet köper jag därför utan problem.
Allvarlig film, som sagt. Förutom att adressera ämnen som globalt ansvarstagande och solidaritet lyfter Black Panther också på stenar som privat och personlig lojalitet samt kolonialism, slaveri, förtryck och rätten till väpnad kamp. Jag tycker nog att Coogler fixar de här delarna bättre än comic relief, actionsekvenser och fajtingscener men som helhet håller Black Panther klorna respektabelt vässade.
Nu till den stora frågan: vad tyckte de andra filmspanarna om en allvarsam superhjältefilm?
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Mackans film
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord 
Hey Sofia, du sätter fingret exakt på hur jag uppfattar filmen… Avståndet till Thor 3, hur humorn funkade, karaktärernas djup och allt det där.
Visst var det patos istället för humor (underhållning), tunna och statiska karaktärer som kompenserades av fint budskap. Men väldigt svag som ren underhållning. Och något annat ser inte jag filmen som. Det finns bra många andra filmer som är mer passande för det, ovan nämnda Fruitvale Station tex. Eller en av de största positiva överraskningarna förra året Get out!
Såg just på Vanity Fair att filmen redan dragit in en förmögenhet i intäkter. Vilket bevisar hur efterlängtad filmen var. Hoppas att den slår upp dörrar som annars har varit stängda längre. Kan bara bli bättre så att säga… 🙂
Mja, jag tycker nog inte att angelägna ämnen och MCU är ömsesidigt uteslutande men det blir så klart svårare att få ihop en balanserad film som vill något mer än ”bara” att underhålla.
Jag tycker också den allvarlige Coogler får ihop filmen relativt bra. Ja, olika filmer, denna och senaste Thor. Fast nånstans är de ändå inte så olika i och med att de i slutänden är lite fast i Marvel-mallen. Exempelvis ska det ju alltid var en stor slutfajt.
Visst är det så, fortfarande en superhjältefilm med allt vad det innebär. Samtidigt undrar jag om inte det konceptet ändå livat upp Coogler mer än vad filmen annars hade kunnat bli om han fått göra den helt efter eget huvud.
Vi snackade lite om filmen härom veckan. Lite för lång, lite för högtravande, man har ihjäl folk som jag känner borde ha mer att ge. På det helt ok underhållning men jag anar att filmens höga betyg bland kritikerna beror på att man gett ambitionen betyg istället för filmen.
@Filmitch: Så är det säkert, jag gillade den som sagt men att kalla den typ årets bästa film är verkligen att ta i.