Tragedy Girls (2017)

McKayla och Sadie är bästa kompisar och hör till skolans elit – sistaårsstudenter, snygga, välklädda (men med en distinkt, egen stil), vältränade, cheerleaders och styrande över bal-kommittén. Så varför får de ingen skjuts i sitt sociala medie-flöde, @tragedygirls?! Målet att komma upp i 100 000 följare innan avslutningsbalen synes ouppnåeligt. Omgivningen ger tjejerna för lite av all den uppmärksamhet de tycker sig förtjäna. De är ju speciella för fan, varför kan ingen se det?!

Men förutom cheerleading och kommittéarbete har McKayla och Sadie ytterligare ett stort intresse. Den lilla staden Rosedale hemsöks av en seriemördare och de försöker ivrigt propagera för sina teorier kring vem det kan vara och hur polisen ska få fast honom. Kruxet är bara att polisen avfärdar flera av dödsfallen som olyckor och såväl journalister som sheriffen ber tjejerna vänligt men bestämt att inte sticka näsan i blöt.

Vad nyhetsmedia eller lagens långa arm emellertid inte vet är att duon redan fångat in ”the Rosedale Ripper” och håller honom fånge medan de så att säga tagit upp hans kniv. Och det är kanske egentligen inte så överraskande att upptäcka hur pass många personer som kan ådra sig tonårstjejers kraftiga ogillande. Det självupptagna exet, den bitchiga cheerleadern som försöker ta över Sadie och McKaylas roller på skolan, brandkaptenen som får mer uppmärksamhet än de vid minnesstunden av mördarens senaste offer.

Tragedy Girls håller sig ganska snällt i den primärt komiska fåran där makabra dödsfall och generös blodsspillan snarare blir något man drar på munnen åt. När filmen försöker säga något allvarligare handlar det om sociala medier och hur de göder ett direkt ohälsosamt behov av uppmärksamhet, alternativt Sadie och McKaylas vänskap.

För i den mån filmen har en narrativ utveckling handlar det om vänskapen. Tidigt försöker den infångade seriemördaren (som hålls bunden och matas med hundmatskonserver) driva in en kil mellan tjejerna och det krävs ingen större fantasi för att se det som ett förebådande. Sadie är kompis med sheriff-sonen Jordan som börjar misstänka att något är lurt med hennes BFF och när saker dras till sin spets är frågan: på vems sida Sadie kommer att ställa sig. Både Jordan och McKayla försäkrar Sadie om att hon betyder något speciellt för just dem. Men om jag tolkar slutet rätt säger Tragedy Girls att om man kan få den nära och privata relationen, samtidigt som man kan fånga ”the hearts and minds” hos alla som hänger på sociala medier, så mycket bättre!

Samtidigt är det sannolikt inte meningen att tittaren ska läsa in överdrivet mycket betydelse i en film som Tragedy Girls. Den uppenbara teknik-kritiken behöver knappast tolkas, utan finns tillgänglig för alla att ta del av. I övrigt är det en film som framförallt koncentrerar sig på att leka med klassiska slasher- och high school-films-troper och det gör den ganska bra. I troperna förutsätter jag att regissören Tyler MacIntyre räknar in skådisarnas ålder eftersom det här med att gymnasiekids på film inte sällan ser ut som de är minst 20+ ändå är en stapelvara i amerikansk high school-film. På samma sätt som hur det självupptagna exet refererar till sig själv i tredje person och tar långa, grubblande mc-turer i solnedgången.

Utan tvekan en rekommendation när det kommer till den ibland svårnavigerade genren skräckkomedier. Inte minst tack vare huvudrollsinnehavarna Alexandra Shipp och Brianna Hildebrand.

Child’s Play (2019)

alt. titel: Muñeco diabólico, Child’s Play: La poupée du mal, La bambola assassina

Jag har ingen aning om hur eller ens om detta med voodoo verkligen funkar. Ni vet, allt det där med överförda själar och så. Jag känner mig väl relativt säker på att det här med uppkoppling och molntjänster funkar, men hur vete tusan. Så på så sätt skulle man väl nästan kunna säga att trådlösa tjänster är den moderna världens voodoo?

Fortsätt läsa ”Child’s Play (2019)”

Kaze tachinu (2013)

alt. titel: Det blåser upp en vind, Når vinden rejser sig, Vinden stiger, The Wind Rises

Från barnslig fantasifullhet och förundran (Totoro) till miljömedvetenhet (Mononoke) till självständighetssträvanden (Spirited Away). En kort sväng tillbaka till barnslig fantasifullhet och förundran (Ponyo) innan vi landar i konstnärens önskan att bara skapa något vackert. Det är så klart lockande att se Det blåser upp en vind som Hayao Miyazakis slutgiltiga pensionsbesked. Men med tanke på att han har samma trackrecord i det avseendet som Steven Soderbergh, ska man kanske inte ta den slutgiltigheten allt för allvarligt.

Fortsätt läsa ”Kaze tachinu (2013)”

X2: Margaret Atwood (2009 & 2013)

The Year of the FloodEfter att ha lämnat snömannen Jimmy i en rejäl cliffhanger i slutet av Oryx and Crake var det ju bara att kasta sig över resterande delar i Margaret Atwoods dystopiska MaddAddam-trilogi: The Year of the Flood och MaddAddam.

Men om man räknar med att omedelbart få svar på vad som händer med (den möjligen vansinnige) överlevaren från trilogins första del i The Year… blir man gruvligt besviken. Istället får vi lära känna två andra överlevare, Toby och Ren, strandsatta i ett exklusivt AnooYoo-spa, respektive en lika exklusiv Scales and Tails-sexklubb.

Fortsätt läsa ”X2: Margaret Atwood (2009 & 2013)”

Oryx and Crake (2003)

I ett helvetiskt paradis av sol, djungel, farliga djur och insekter försöker mannen som nu kallar sig själv för Snowman att minnas och överleva. Han stump till hjärna uppvisar allt fler tomma vindlingar och när det poppar upp ord som ”Valance” eller ”Serendipity” kan det mycket väl vara sista gången de finns i ett mänskligt medvetande. Vad de kan betyda har Snowman för länge sedan glömt.

Fortsätt läsa ”Oryx and Crake (2003)”

Black Panther (2018)

För att vara en superhjälte-film känns utblicken i Black Panther, det senaste tillskottet i Marvel Cinematic Universe, relativt smal. Bortsett från en kortare avstickare till Sydkorea och staden som förvirrande nog heter Pusan på svenska men Busan på engelska (zombiefri den här gången, tyvärr), håller sig berättelsen relativt stilla i det hemliga hittepå-landet Wakanda.

Fortsätt läsa ”Black Panther (2018)”

Blackhat (2015)

Har Michael Mann gett sig in i storpolitiken? Jag uppfattar honom som en regissör vilken annars hållit sig inom mer nationella sfärer men Blackhat verkar vara ett försök att balansera på en diplomatisk knivsegg.

Fortsätt läsa ”Blackhat (2015)”

X4: Det stora århundradet (2011-2014)

Jan Guillous romanserie ”Det stora århundradet” har forsat igenom Europa (samt Afrika i Brobyggarna icke att förglömma) och historien. I den näst senaste delen, Att inte vilja se, har författaren hunnit fram till 40-talets andra världskrig (femte boken Blå stjärnan på på g). Än så länge påminner den lite om Star Trek-filmserien, fast tvärtom. Inte så att den förekommer en uppsjö av rymdskepp och aliens hos Guillou, inte alls. Generellt är dock de Star Trek-filmer med jämna nummer i titlarna betydligt bättre än de med ojämnt nummer – Guillou har istället satsat på del ett och tre med dippar i del två och fyra. Om jag får säga mitt förstås och det får jag ju eftersom det här är min blogg…

Fortsätt läsa ”X4: Det stora århundradet (2011-2014)”

The Bay (2012)

The BayMitt intryck är att FF-genren generellt utnyttjas av nykomlingar i filmbranschen eftersom den har potential att spara pengar. Men inte alltid uppenbarligen.

Fortsätt läsa ”The Bay (2012)”

Paranormal Activity 4 (2012)

Paranormal Activity 4Återigen blir påminns vi om vad som hände i del 1 och 2 – Micah, Dan och Kristi är döda medan Katie och lille Hunter är spårlöst försvunna. Istället för 1988 transporteras vi den här gången till ett hyfsat nutida Nevada där vi får träffa familjen Nelson som i vanlig ordning rumsterar i ett big ass hus. Turligt nog är det också rikligt utrustat med laptops, Kinect och smartphones, för den här gången är det ultradigital teknik som gäller.

Fortsätt läsa ”Paranormal Activity 4 (2012)”