You are currently browsing the tag archive for the ‘Teknik’ tag.

alt. titel: Muñeco diabólico, Child’s Play: La poupée du mal, La bambola assassina

Jag har ingen aning om hur eller ens om detta med voodoo verkligen funkar. Ni vet, allt det där med överförda själar och så. Jag känner mig väl relativt säker på att det här med uppkoppling och molntjänster funkar, men hur vete tusan. Så på så sätt skulle man väl nästan kunna säga att trådlösa tjänster är den moderna världens voodoo?

Nähäää, inte det? Well, screw you guys, för jag har teamet bakom den senaste Child’s Play-filmen bakom mig. En hederlig remake av originalet från 1988 även om Andy den här gången är lite äldre och inte mest av allt önskar sig en halvmeterhög docka i födelsedagspresent. Han vill ha en ny mobil istället.

Vad Andy däremot behöver är en eller ett par kompisar. Så när mamma Karen tar med sig en kasserad Buddi-docka hem från jobbet på Zed Mart kan Andy ändå inte låta bli att bli lite charmad av dockans försäkran att Andy är hans ”friend to the end”. Och vad gör man för vänskaps skull? Försöker göra sin kompis glad, förstås. Chucky hade kanske kunnat nöja sig med att spela spel med Andy och påminna honom om hans skolböcker (frågan är dock om det sista egentligen hade gjort 13-åringen särskilt glad) om det inte varit för att han satts ihop av en missnöjd vietnamesisk dockfabriksarbetare.

Det är väl sällan man går in i en titt på en remake av en klassisk skräckfilm och förväntar sig att produkten ska vara särskilt bra. Så med den utgångspunkten var faktiskt denna uppdaterade Child’s Play inte så dum. Eller jo, det var den ju, men på rätt sätt om ni förstår vad jag menar. Den-onda-dockan-upplägget gifte sig ganska bra med det numera välbekanta temat om det hotfullt intelligenta eller uppkopplade samhället/bostaden.

Men innan vi kommer dit serverar filmen en i mina ögon fullkomligt tveklös moralkaka, när den klipper mellan en idylliserad Kaslan-reklamfilm och en stormig natt vid den vietnamesiska fabriken, värdig vilken Hammer-gotik som helst. Lokalen är dåligt upplyst och en svettig man får mer eller mindre stryk av sin chef som skriker att hans anställde är värdelös. Budskap: västvärldens överflöd kommer till priset av hunsade asiatiska arbetare.

I Andy och mamma Karens nutid finns alltså Kaslan-företaget som inte bara producerar dockor och robot-dammsugare, utan också erbjuder exempelvis självkörande bilar. Originalets killer-o-vision är ersatt av bilderna som strömmas från Buddi-dockornas ögon till din mobil. Så i någon mening kan man eventuellt tolka filmen som teknik-kritisk. Eller också är det bara ett smidigt berättargrepp för att skapa en känsla av total övervakning och maktlöshet.

Men betoningen i Child’s Play ligger på att det så klart är bättre för Andy att ha mänskliga kompisar än att hela tiden vara hänvisad till mobilen eller Chucky. Samtidigt antyds dock att Chuckys trigger blir det faktum att Andy inte bryr sig om honom. Plus att givetvis hämta lite inspiration från blodiga skräckfilmer. Därmed blir också filmens dödsfall mer humoristiskt överdrivna än läskiga. Det sprutas generösa mängder blod i alla möjliga riktningar.

Vill man dra det riktigt långt skulle jag till och med våga påstå att filmen upprätthåller en viss ambivalens i fråga om Chuckys ondska. Medan det var fullkomligt otvetydigt i originalet att Chucky/Charles Lee Ray var en typ som älskade att ta livet av folk känns det som om det finns vissa vägskäl för den nya Buddi-dockan. En förändrad design har gjort Chucky lite mindre obehaglig rent utseendemässigt och det finns scener där han till och med lyckas se rädd och utsatt ut på ett sätt som gör att man tycker lite synd om honom.

Sedan kan det förstås också handla om att Brad Dourifs röst förmedlar en annan energi än Mark Hamills. Jag tycker Hamill axlar röstrollen med den äran och känns kanske mer trovärdig i Chuckys kropp än Aubrey Plaza gör som mamma till en trettonåring. Men för all del, vi får en förklaring till att hon ser ut att snarare vara Andys storasyster och i övrigt gillar jag Plaza. Även den unge Gabriel Bateman i rollen som Andy är nästan lika bra som föregångaren Alex Vincent. Möjligen att Vincent kändes lite mer uppriktig och mindre som en skådis men det kan ju också hänga på att han var yngre.

Denna nya Child’s Play var som sagt rätt underhållande, däremot tycker jag fortfarande att originalet berättar en tajtare historia. Inget av det som har lagts till i remaken var direkt dåligt men ett utökat persongalleri av jämnåriga kompisar, mammas pojkvän Shane och grannar gör att filmen måste sprida sig lite tunnare. Men, som sagt, fortfarande ganska kul.

Förresten…var det någon som hann uppfatta om Andy verkligen hade planschen till original-Child’s Play på väggen i pojkrummet eller om det var Poltergeist III?

alt. titel: Det blåser upp en vind, Når vinden rejser sig, Vinden stiger, The Wind Rises

Från barnslig fantasifullhet och förundran (Totoro) till miljömedvetenhet (Mononoke) till självständighetssträvanden (Spirited Away). En kort sväng tillbaka till barnslig fantasifullhet och förundran (Ponyo) innan vi landar i konstnärens önskan att bara skapa något vackert. Det är så klart lockande att se Det blåser upp en vind som Hayao Miyazakis slutgiltiga pensionsbesked. Men med tanke på att han har samma trackrecord i det avseendet som Steven Soderbergh, ska man kanske inte ta den slutgiltigheten allt för allvarligt.

Läs hela inlägget här »

The Year of the FloodEfter att ha lämnat snömannen Jimmy i en rejäl cliffhanger i slutet av Oryx and Crake var det ju bara att kasta sig över resterande delar i Margaret Atwoods dystopiska MaddAddam-trilogi: The Year of the Flood och MaddAddam.

Men om man räknar med att omedelbart få svar på vad som händer med (den möjligen vansinnige) överlevaren från trilogins första del i The Year… blir man gruvligt besviken. Istället får vi lära känna två andra överlevare, Toby och Ren, strandsatta i ett exklusivt AnooYoo-spa, respektive en lika exklusiv Scales and Tails-sexklubb.

Läs hela inlägget här »

I ett helvetiskt paradis av sol, djungel, farliga djur och insekter försöker mannen som nu kallar sig själv för Snowman att minnas och överleva. Han stump till hjärna uppvisar allt fler tomma vindlingar och när det poppar upp ord som ”Valance” eller ”Serendipity” kan det mycket väl vara sista gången de finns i ett mänskligt medvetande. Vad de kan betyda har Snowman för länge sedan glömt.

Läs hela inlägget här »

För att vara en superhjälte-film känns utblicken i Black Panther, det senaste tillskottet i Marvel Cinematic Universe, relativt smal. Bortsett från en kortare avstickare till Sydkorea och staden som förvirrande nog heter Pusan på svenska men Busan på engelska (zombiefri den här gången, tyvärr), håller sig berättelsen relativt stilla i det hemliga hittepå-landet Wakanda.

Läs hela inlägget här »

Har Michael Mann gett sig in i storpolitiken? Jag uppfattar honom som en regissör vilken annars hållit sig inom mer nationella sfärer men Blackhat verkar vara ett försök att balansera på en diplomatisk knivsegg.

Läs hela inlägget här »

Jan Guillous romanserie ”Det stora århundradet” har forsat igenom Europa (samt Afrika i Brobyggarna icke att förglömma) och historien. I den näst senaste delen, Att inte vilja se, har författaren hunnit fram till 40-talets andra världskrig (femte boken Blå stjärnan på på g). Än så länge påminner den lite om Star Trek-filmserien, fast tvärtom. Inte så att den förekommer en uppsjö av rymdskepp och aliens hos Guillou, inte alls. Generellt är dock de Star Trek-filmer med jämna nummer i titlarna betydligt bättre än de med ojämnt nummer – Guillou har istället satsat på del ett och tre med dippar i del två och fyra. Om jag får säga mitt förstås och det får jag ju eftersom det här är min blogg…

Läs hela inlägget här »

The BayMitt intryck är att FF-genren generellt utnyttjas av nykomlingar i filmbranschen eftersom den har potential att spara pengar. Men inte alltid uppenbarligen.

Läs hela inlägget här »

Paranormal Activity 4Återigen blir påminns vi om vad som hände i del 1 och 2 – Micah, Dan och Kristi är döda medan Katie och lille Hunter är spårlöst försvunna. Istället för 1988 transporteras vi den här gången till ett hyfsat nutida Nevada där vi får träffa familjen Nelson som i vanlig ordning rumsterar i ett big ass hus. Turligt nog är det också rikligt utrustat med laptops, Kinect och smartphones, för den här gången är det ultradigital teknik som gäller.

Läs hela inlägget här »

The Atrocity ArchivesThe Atrocity Archives (2004)

Bob Howard håller på att förgås i det byråkratiska helvete som är The Laundry, den engelska underrättelsetjänsten som sysselsätter sig med det ockulta. I ett försök att bryta tristessen från skrivbordsjobbet anmäler han sig till fälttjänstgöring, vilket dock ska visa sig vara lite väl intressant för IT-teknikern.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, An Officer and a Spy
Patricia Highsmith
, This Sweet Sickness
Hans Fallada, Hur ska det gå för Pinnebergs?
Sara Bergmark Elfgren
, Norra Latin

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg