Chris Hemsworth och Tom Hiddleston beskriver i liknande termer trycket från sina respektive asar. Att i ytterligare en film spela upp syskonrivaliteten mellan Tor och Loke var tydligen inte lika suget som det än gång var. Nu behövdes lite nytänkande!

De, liksom jag, verkar helt ha ställt sitt hopp till nyazeeländske regissören Taika Waititis undergörande krafter. Jag följde Waititis twitterflöde ett par månader innan Ragnaroks premiär och tjusades av hans humor och faiblesse för kläder med ananas-tryck. Jag var också redo att mer eller mindre skita i vad som utspelat sig i de två första Thor-filmerna och behövde något som skulle hålla mig vaken efter en hektisk jobbperiod.

Nog för att det var ett tag sedan Tor hälsade på hemma i Asgård, men han känner inte riktigt igen sig. Heimdal är ute ur leken och Bifrost bevakas nu av en viss Skurge samt hans två gevär Des och Troy. Det första som möter besökaren är en guldstaty av Loke, lika stor som styvbroderns ego (ok, inget är SÅ stort). Den en gång så allvarlige allfadern Oden latar sig på en soffa, omgiven av nymfetter, mumsandes druvor.

Nå, inte ens jag hade hunnit glömma bort att det ju egentligen var Loke som nästlat sig in på tronen. Med Tor ur vägen har han gjort sig hemmastadd och förpassat Oden till ålderdomshemmet Shady Acres (finns det verkligen något ålderdomshem som heter så?!) i Midgård. Med benäget bistånd från en viss Stephen Strange hittar emellertid bröderna igen sin far, bara för att se honom försvinna och den dittills okända halvsystern Hel ta hans plats.

Många överraskningar på en och samma dag med andra ord. Och fler är på väg. Efter att Hel krossat Mjölnir som ett okokt ägg förpassar hon bröderna ut i rymden för att själv ta Bifrost-expressen till Asgård för lite omorganisering.

Först som sist: vill du ha det gravallvarliga, bombastiska eller dramatiskt djupt kända är Ragnarok verkligen inte superhjältefilmen du ska se först. Fördelen torde vara att denna tredje Thor-film omedelbart basunerar ut sina ambitioner (eller brist därpå) i en inledningsscen mellan en kedjefången Tor och elddemonen Surt som med sitt svärd är förutbestämd att orsaka Ragnarök (varför gick de inte på den gammalnorska stavningen Ragnarøkkr? Otroligt cool!) och Asgårds undergång.

Det hela är humoristiskt och lättsamt på ett sätt som vi redan vant oss vid från Joss Whedon men så här inledningsvis helt utan Whedons balans mellan humor och allvar. Waititi siktar närmast uteslutande in sig på skrattmuskulaturen (till skillnad från Hemsworth som återigen ges en chans att flasha sina pytonobliquer) och jag är helt med på det. Just den här dagen var Ragnarok precis vad jag behövde och jag är rätt säker på att jag skrattade gott åt precis allt som Waititi och manuset från Eric Pearson, Craig Kyle samt Christopher Yost ville att jag skulle skratta åt. Inte minst Lokes uppenbara skadeglädje när Tor får smaka på lite Hulkhantering i gladiatorarenan.

Till och med Sir Anthony Överspelet Hopkins sonar i viss mån sina tidigare brott genom att visa på en överraskande självdistans i sin porträttering av Loke som porträtterar honom (ni fattar om ni sett filmen…). En ny spelare i leken är Jeff Goldblums Grandmaster som erbjuder bröd och skådespel på soptippsplaneten Sakaar (till tonerna av Willy Wonka-musikalen, bara för att vi inte på något vis ska riskera att missa vad det hela handlar om), även han lagomt uppblåst och självgod (”They’re not slaves, they’re prisoners with jobs”).

Den som tyvärr fungerar sämst i mixen är Cate Blachetts förbisedda halvsyster till Loke och Tor. Jag förstår att man velat ha någon med lite tyngd i sitt skådespeleri för att kunna vara en övertygande härskarinna över dödsriket men varför måste hon då från gång till annan se ut som en fjortonårig gothare? Dessutom har hon kanske den mest otacksamma uppgiften rent storymässigt sett eftersom hon i princip bara finns på plats för att hålla Asgård-historien under armarna tills dess att Tor hinner dit igen.

Det görs vissa försök att peka på hennes och Odens solkiga bakgrund när de med svärden i hand och ridandes på Sleipner och Fenris erövrade de nio världarna. Men hennes roll som offerlamm, vilken utan pardon slaktades av sin egen far när han ville gå vidare, ges aldrig tillräckligt eftertryck utan får finna sig i att dö martyrdöden för att komedin ska få leva.

Jag inser att det finns en stor risk för att Ragnarok kommer att sjunka som en sten under tyngden av alla likartade skämt och actionscener till tonerna av Led Zeppelin om jag någon gång skulle få för mig att se om den. Men just den här oktoberdagen var den precis vad jag behövde.

Annonser