Ett, tu…TV-serier! #25

​​Sense8 (2015-2018, 2 säsonger och 24 avsnitt)

Jag är rätt förtjust i Wachowski-syskonens olika produktioner (ja, till och med Jupiter Ascending) men hade totalt missat att de skapat en extremt påkostad serie för Netflix. Nåväl, bättre sent än aldrig.

Sense8 följer åtta olika personer i åtta olika städer runt om på jorden (VSB: påkostat!). De lever mer eller mindre vanliga liv tills dess att de en dag upptäcker en mental koppling sins emellan som gör att de inte bara kan prata med varandra utan också se och uppleva vad de andra upplever. Under de 24 avsnitten hjälper de varandra via den här kontakten, både med varandras privata problem och hotet från Det Onda Företaget BPO som vill utnyttja deras mentala kraft.

Sense8 har både bra och dåliga sidor. Intrycket är som sagt maffigt med exteriörbilder från såväl Nairobi som San Fransisco. Å andra sidan blir det lite tröttsamt att i princip alla inblandade skådisar är orimligt snygga och vältränade. Alla actionsekvenser är föga förvånande både coola och snygga, särskilt när alla åtta jobbar tillsammans. Å andra sidan får jag intrycket av att man velat uppnå samma effekt med de förhållandevis mångahanda, uttryckliga och långdragna sexscenerna vilket inte alls intresserade mig särskilt mycket. Överhuvudtaget finns det alldeles för många och långa gruppscener där alla antingen sexar eller partajar loss, scener som till form och stämning blir till förvillelse lika en cool (men obegriplig) bilreklam eller något liknande.

Ett viktigt budskap i serien är empati och tolerans. Å andra sidan artikuleras det väl ofta i form av just HBTQI-element (det filmas exempelvis under Pride i både San Fransisco och São Paulo) och det är svårt att undgå intrycket av att Wachowskis använder serien för att tala i egen sak. Den övernaturliga delen av historien och hotet från BPO lyckas ofta vara både intressant och spännande. Å andra sidan läggs nästan ännu mer tid på relationsmässiga dramer.

Men även om jag ibland satt och längtade efter en gammal hederlig FF-knapp är det väl ändå något slags kvitto att det kändes lite tomt efter det där gänget när sista avsnittet var slut. Främst sevärd om man verkligen gillar Wachowskis eller vill ha lite ögongodis.

Cowboy Bebop (1998, 1 säsong och 26 avsnitt & 2021, 1 säsong och 10 avsnitt)

Det hade slumpat sig så att jag redan sett filmen Cowboy Bebop samt hört mycket on anime-serien i samband med Joss Whedons Firefly. Så självklart var jag nyfiken på att se originalet när Netflix nu bjussade på både det och den amerikanska live-remaken från 2021 som bonus.

Kanske måste man se original-serien med lite fräschare ögon och lägre förväntningar? Jag har nämligen lite svårt att stämma in i hyllningar som ”one of the greatest animated television series of all time”, men kan förstå om serien är fullkomligt mindblowing om det inte råkar vara så att man redan förväntar sig att se något unikt.

Därmed inte sagt att jag inte tyckte att det var underhållande att hänga med prisjägargänget på rymdskeppet Bebop. Utifrån hyllningarna kan jag också förstå lockelsen i att försöka sig på en live-version av dem. Jag hade faktiskt en ganska trevlig stund med remaken också men vet jag inte om den i slutänden kändes överdrivet nödvändig. Det animerade originalet var ojämnare, med högre toppar och lägre dalar, där remaken tog mer av ett helhetsgrepp kring de olika händelseutvecklingarna.

Det som föga förvånande funkade bättre i animen är det som oftast funkar bra i anime – stämning, stil, panache, skruvad surrealism, crazy banans-påhitt, coolhet. Det finns förstås inte på kartan att välbekante John Cho kan vara lika devil-may-care-cool i rollen som Spike Spiegel. Inte heller att Alex Hassell kan bli något mer än en fattigmans Lucius Malfoy, snarare än den bottenlöst ondsinte och komplett galne Vicious. Det som funkade bättre i remaken var en hel del uppdateringar, inte minst av rollfiguren Faye Valentine. Den enda som kan ha varit mer tacksam än jag över att hon fick vara mer (praktiskt) påklädd 2021 skulle möjligen vara skådisen själv, Daniella Pineda.

Remaken var som sagt inte usel, jag tyckte att den var helt ok. Absolut värd att lägga några timmar på. Samtidigt känner jag att jag med större sannolikhet kommer att se om originalet, om inte annat för att se om jag kan upptäcka den där ”greatest animated television series of all time”.

Ett, tu…TV-serier! #24

Arrested Development (2003-2019, 5 säsonger och 84 avsnitt)

Första gången jag upplevde ett avsnitt av Arrested Development var något av en uppenbarelse. Den fullkomligt dysfunktionella och egocentriska familjen Bluth bjöd på halsbrytande äventyr med allt från en libidinös och fängslad patriark till två kusiner där den ene ständigt försökte hitta moraliska kryphål för att kunna kyssa den andra.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #24”

The Help (2009)

När filmen The Help gjorde väsen av sig inför Oscarsgalan 2012 vill jag minnas att det redan då nämndes ganska ofta att den var en adaption från en roman skriven av Kathryn Stockett. Kanske för att boken var förhållandevis ny, kanske för att vissa menade att filmen uppvisade ett allt för starkt white saviour narrative? Att Viola Davis, vilken spelar ”huvudrollen” Aibileen Clark, i efterhand menar att filmen var ”created in the filter and the cesspool of systemic racism” kanske är att ta i lite väl hårt. Men som sagt, att filmen The Help är en adaption av en populär bok var alltså ingen större hemlighet. Och eftersom jag kände att filmen absolut drogs med vissa problem var jag lite nyfiken på att se hur boken hanterat det hela.

Fortsätt läsa ”The Help (2009)”

The Help (2011)

alt. titel: Niceville, Barnepiken, Barnapían, Historias cruzadas, La couleur des sentiments, Criadas y señoras

“The Help”. Det låter mest av allt som en vänligt sinnad liten husälva som fladdrar runt och gör så att kristallkronan gnistrar lite extra eller fluffar upp soffkuddarna. Verkligheten i 1963 års Jackson, Mississippi, ser aningens annorlunda ut. Där är de där husälvorna en kader av svarta kvinnor som lämnar sina egna barn för att ta hand om andras. Kvinnor som på pappret har en anställning men som i praktiken inte sällan är mer eller mindre livegna hos sina arbetsgivare.

Fortsätt läsa ”The Help (2011)”

In the Heat of the Night (1967)

alt. titel: I nattens hetta, I nattens hede, Natten var het, De Nacht van Inspecteur Tibbs

Bill Gillespie, polischef i den lilla Mississippi-hålan Sparta, har något av en yrkesmässig bergochdal-bana den här natten. Först hittar en av hans polismän en död man på gatan, vilken oturligt nog visar sig vara Philip Colbert, en besökande affärsman från Chicago. Colbert har lovat att bygga en fabrik i Sparta. En stor fabrik, med många jobbtillfällen. Trycket att lösa dödsfallet fort som attan kommer alltså som ett brev på posten, rakt in i polischefens inkorg.

Fortsätt läsa ”In the Heat of the Night (1967)”

Respect (2021)

Respekt är klurigt. Det sägs att man aldrig kan kräva det, bara förtjäna det. Ändå är det många som tror att vapen i hand är det enklaste sättet att få omgivningens respekt. För Aretha ”Ree” Franklin har vägen till respekt alltid gått genom musiken. Redan tidigt får hon välmenande råd – ”musiken kommer att rädda ditt liv” och ”din röst tillhör bara Gud”. Men även om hennes omgivning respekterar hennes talang vete tusan hur det är ställt med respekten för hennes person.

Fortsätt läsa ”Respect (2021)”

The Butler (2013)

alt. titel: Le majordome, El mayordomo de la Casa Blanca, Der Butler, Lee Daniels’ the Butler

Den sjuårige Cecil Gaines kan bara se på medan den ondsinte bomullsplantageägaren skjuter hans far i pannan efter att ha…tagit för sig av mannens hustru, det vill säga Cecils mor. Den enda konsekvensen av detta är att plantageägarens egen mor ser till att lille Cecil får börja arbeta inne i huset istället för ute på bomullsfälten. Ety detta är 20-talets Georgia, där vita män utan problem kan skjuta svarta män som är fräcka nog att ha invändningar om man utnyttja deras fruar.

Fortsätt läsa ”The Butler (2013)”

Vänligheten (2021)

Jag blev inte överdrivet förtjust i John Ajvide Lindqvists trilogiexperiment som var Himmelstrand, Rörelsen och X. Men författaren har ändå samlat på sig tillräckligt mycket på goodwill-kontot för att jag ska vara nyfiken på det han släpper ifrån sig. När Vänligheten dessutom gick att låna som ljudbok kände jag att 20 timmar var alldeles lagom för att räcka under åtminstone första semesterveckan.

Fortsätt läsa ”Vänligheten (2021)”

El Cid (1961)

”So, as we set out this year to defeat the divisive forces that would take freedom away, I want to say those fighting words for everyone within the sound of my voice to hear and to heed, and especially for you, Mr. Gore: ’From my cold, dead hands!’”

Fortsätt läsa ”El Cid (1961)”

Ett, tu…TV-serier! #21

Sharp Objects (2018, 1 säsong och 8 avsnitt)

I min text om Gillan Flynns litterära förlaga såg jag en föga smickrande TV-filmsadaption i framtiden, men ödet var vänligare stämt än så. Istället blev det en påkostad och välproducerad HBO-serie av det hela, med Amy Adams, Eliza Scanlan och Patricia Clarkson i rollerna som dotter, halvsyster och mor Preaker (samt Sophia Lillis som Amy Adams yngre jag). Plus Marti Noxon som showrunner och Jean-Marc Vallée som regissör för alla avsnitten.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #21”