You are currently browsing the tag archive for the ‘Rasism’ tag.

Frågan är vad Ron Stallworth hade förväntat sig när han ansökte om att utbildas till Colorado Springs första afro-amerikanske polis. Han hade sannolikt inte förväntat sig att sitta fast i ett arkivrum men var däremot säkert mindre överraskad över att ständigt behöva höra sina kollegor referera till afro-amerikanska misstänkta eller offer som en ”toad”.

Men detta är 1970-tal och till och med i Colorado börjar politiker och polisväsende att vara lite oroade över den allt starkare afro-amerikanska rörelsen. När en av de viktigaste krafterna inom ”Black Power”-rörelsen, Stokely Carmichael/Kwame Ture, bjudits in att tala för studentrörelsen inser alla att det förstås inte duger att skicka en vit polis till mötet för att höra vad som sägs. Och därmed fick Ron hoppa på undercovertåget.

Vilket han är ganska nöjd med, inte bara för att det ger honom en chans att fly arkivrumsrutinen utan också för att han vid mötet träffar hetingen Patrice. Vilken dessutom råkar vara studentföreningens ordförande och en synnerligen politiskt lagd ung kvinna. Men medan förhållandet med Patrice rullar på händer det inte så mycket på jobb-fronten innan Ron en dag råkar se en annons. En blänkare som kungör att en liten organisation vid namn Ku Klux Klan alltid välkomnar nya medlemmar.

Ron tänker ”Ah, vad fan” och ringer upp. Vad han inte räknat med var att per omgående och i egen hög person bli inbjuden till nästa Klan-möte. Vilket förstås blir lite kruxigt eftersom medlemmarna inte alltid kan dölja sina anleten under toppiga mössor.

Spike Lee var en regissör som var hot shit runt mitten av 80-talet men som efter biopic:en Malcom X försvann (i alla fall från min radar). Däremot går det snabbt att konstatera att han absolut inte varit sysslolös under alla dessa år, filmografin tycks stadigt ha rullat på och jag ser till min förvåning att han faktiskt regisserade remaken av Oldboy med Josh Brolin (ett faktum som jag sannolikt registrerade när filmen kom men sedan lika snabbt glömde bort igen).

Frågan är dock om BlacKkKlansman kan vara hans stora comeback (eller möjligen sista heroiska ansträngning?). Oavsett vilket befinner sig nämligen den ständigt förbannade Spike Lee ännu en gång i en politisk situation där det inte bara är relevant att belysa amerikanska rasmotsättningar i allmänhet, utan där Klanen återigen drar stora folkmassor. Där personer som David Duke andas morgonluft. Där en vit makt-snubbe ränner en bil rakt genom motdemonstranter. Där den sittande presidenten väljer att kommentera händelsen med att bägge sidor nog är lika goda kålsupare.

Ja, det är inte utan att jag blir lite nyfiken på i vilken ordning saker och ting föll på plats för Spike Lee. Gick han och letade efter en idé för att kunna kommentera utvecklingen post-Trump eller fick Ron Stallworths historia från 70-talet plötsligt ny relevans?

BlacKkKlansman tillhör alltså de där historierna som är så osannolika att de bara kan vara sanna. Ron Stallworth blev mycket riktigt 1972 den förste afro-amerikanske polisen i Colorado Springs och han genomförde ett undercoveruppdrag inom Klanen där en annan polisman uppdrogs att låtsas vara Ron i sammanhang när han var tvungen att delta personligen.

Däremot finns det ingen bekräftelse på att denne polis egentligen hade judisk bakgrund, vilket dock är ett dramaturgiskt tillägg som jag tycker fungerar bra i historien. Filip ”Flip” Zimmermann är en sekulariserad jude som innan uppdraget inte funderat särskilt mycket över sin judiska identitet. Det är först när han konfronteras med Klanens fullkomligt irrationella hat som han även i sina egna ögon transformeras från en individ till en representant. Från polisen Flip till en ”kike”.

På det hela taget har Spike Lee och hans team tagit hem storslam vad gäller castingen. Alla medverkande gör inte bara bra prestationer utan är också riktigt porträttlika, från John David Washingtons Ron till Topher Graces David Duke och Corey Hawkins Kwame Ture. John David Washington har en hyfsat känd farsa som heter Denzel (som ju för övrigt spelade huvudrollen i Lees Malcom X) och detta är en kille som jag kommer att försöka hålla koll på i fortsättningen. Men han blir också mycket bra uppbackad av Adam Driver som Rons ”alter ego”, Flip Zimmermann. Driver som, i alla fall för min del, fick bevisa att han kunde vara mer än emo-Kylo Ren i Steven Soderberghs något bortglömda Logan Lucky.

Jag vet inte om det var affischen som fick mig att tro att BlacKkKlansman skulle vara en komedi. Visst finns det en hel del scener som är surrealistiskt humoristiska, exempelvis då David Duke pompöst proklamerar att Ron (som han pratar med i telefon) absolut inte kan vara svart för Duke vet minsann hur svarta pratar. Men när jag tänker tillbaka på filmen är det framförallt ilskan och i viss mån missmodet som hängt sig kvar.

Spike Lee har inte gjort en perfekt film – vissa scener tenderar att dra ut väl långt på tiden och jag blev ibland rätt otålig i biofåtöljen. Det hjälpte inte till att jag inte kan se en Klan-utklädd person utan att påminnas om Blazing Saddles (”Why, Rhett! How many times have I told you to wash up after weekly cross burning?”).

Men själva berättelsen är så pass välkonstruerad och filmens andra halva så pass stark att jag minns den som bättre än jag uppfattade vid själva tittningen. Bilder av Harry Belafonte som, i rollen av ett ögonvittne, får berätta om lynchningen av Jesse Washington 1916 eller Klanens måltavlor i form av negroida karikatyrer hänger sig kvar. Filmen får mig att fundera och ifrågasätta och det är inte det sämsta.

Det blåser kring dagens svenska skola och pedagogik. Full Metal Jacket och USA:s marinkår visar istället upp två eminent effektiva inlärningsmetoder: en ”drill sargeant” som oupphörligt och vrålandes kastar förolämpningar mot sina elever och kompanistryk för eventuella misstag.

Sedan kan man förstås ha åsikter om slutresultatet av den sortens utbildning, inte minst för utbildarens del. Detsamma gäller belöningen för de som tar sin examen – en biljett till Vietnam där returresan är högst tveksam.

Hade jag nu på kort tid sett fyra av de kanske mest välkända Vietnam-filmerna var det väl lika bra att klämma den femte också: Stanley Kubricks Full Metal Jacket. En film som jag i likhet med Apocalypse Now inte varit särskilt sugen på att återbesöka eftersom jag minns den som ganska oengagerande.

Men återigen i likhet med Apocalypse Now blev detta en återtitt som i någon mån fick mig att se ljuset. Eller i alla fall gav mig en helt ny uppskattning för Full Metal Jacket som Vietnam-film betraktat. Det de allra flesta brukar ta upp, och som gör att Kubricks produktion avviker från många andra krigsskildringar överhuvudtaget, är förstås filmens första del på Parris Islands träningsläger och närvaron av Lee Emerys sergeant Hartman.

Majoriteten av Hartmans repliker är råbarkat förolämpningsguld och enligt legenden ska Emery själv ha kommit på hälften av dem, van som han var vid jobbet efter att själv ha deltagit i Vietnamkriget när det begav sig. Den strida strömmen av ”You are nothing but unorganized grab-asstic pieces of amphibian shit” och prisandet av Gud samt marinkåren i lika mått skapar en utsatt och personlighetsnedbrytande sörja som det inte går att kämpa sig upp ur. Där andra filmer porträtterar krigets dehumanisering visar Full Metal Jacket att den processen börjar tidigare än så, redan på hemmaplan. Trots att det bevisligen finns andra människor på basen synes mannarna helt isolerade med sin indoktrinerande plågoande.

Och indoktrineringen fortsätter på plats i Vietnam eftersom filmens huvudperson, Joker, är där i egenskap av korrespondent för militärtidningen Stars and Stripes. En tidningen som fokuserar på två sorters historier: ”the winning of hearts and minds”, det vill säga amerikanska soldater som ger bort tandborstar till vietnameser, samt ”winning the war”, vilket innebär stridsbeskrivningar som resulterar i fiendens otvetydiga förintande.

Överhuvudtaget bär orden stor betydelse i Kubricks film, vilket väl knappast är särskilt överraskande. Den krasse stridspitten Animal kommenterar att om han nu ska dö för ett ord skulle han hellre göra det för ”poontang” än ”freedom”. Och de amerikanska soldaterna gör sin inställning till vietnameser tydlig med uttrycket ”gooks” samt påpeka att ”gulingarna” minsann inte verkar särskilt tacksamma över att härbärgera helylleamerikaner i sitt hemland som strider för deras frihet från det kommunistiska oket.

Denna andra Vietnam-del i Full Metal Jacket påminner dock snarare om en andra världskrigs-film eftersom striderna och dödandet äger rum i ett stadslandskap och inte en ångande djungel. Den avskilda eller losskopplade känslan i den här delen kommer sig sannolikt dels av Kubricks stil som regissör, dels av det faktum att scenerna inte spelades in i Thailand utan vid ett nedlagt gasverk strax utanför London (kompletterat med tusentals plastväxter).

Till skillnad från Platoon, vilken målade upp en betydligt mer stereotyp krigsmardröm, lyckas Kubrick ge intryck av ett system vilket i lika delar utnyttjar människans lust att döda (om inte annat för att hämnas fallna kamrater) och hennes sexualdrift. Scenerna där tomögda och skyltdockslika vietnamesiska horor utan större problem “förför” soldaterna (så länge priset är det rätta) är inte så mycket snaskiga, som de är ihåliga och mekaniska. Det är svårt att tänka sig något mer avtändande än den nasala rösten som stönar ”Me so horny”. Det skulle i sådana fall vara Stars and Stripes-redaktören som beställer ”low angle”-bilder på Ann-Margaret som visar både ”fur and early morning dew”.

Full Metal Jacket känns inte på långa vägar lika tragisk som The Deer Hunter eller lika hypnotisk som Apocalypse Now. Men bland de nyare Vietnam-filmerna står den sig bra, särskilt i förhållande till den ett år äldre Platoon. Jag klagade ju på att den inte kändes ”på riktigt”, något Full Metal Jacket däremot lyckas med. Och att avsluta filmen med Mickey Mouse March är genialiskt på så många nivåer. Fortfarande upplever jag Kubrick som en oerhört kall regissör men nu kan jag i alla fall ta med Full Metal Jacket i gruppen av regissörens filmer som jag inte aktivt ogillar. Alltid något.

That is funny! Ja, det finns många i Saigon anno 1965 som påstår sig vara humorkännare. Däremot är de absolut inte överens om vad som är roligt. Särskilt inte när munläderekvilibristen Adrian Cronauer anländer till militärens radiostation för att börja jobba som DJ, headhuntad från Kreta (där alla kvinnor ser ut som Zorba) av General Taylor.

Läs hela inlägget här »

I förra veckans Oscarsavsnitt av Snacka om film försjönk vi i en ”modern” sword- and sandalfilm. Vi kunde tillfredsställande nog konstatera att den fortfarande höll måttet.

***

Titten på Spartacus inspirerade – jag ville ha mer action i sandaler och med svärdet i hand! Mer specifikt insåg jag allt efter mastodontfilmen rullade på hur mycket den påminde om Ridley Scotts millenniefilm Gladiator. Eller ja, det är ju Gladiator som påminner om Spartacus förstås. Så det var bara att kasta sig över den 40 år yngre filmen när 60-tals-spektaklet var över.

Läs hela inlägget här »

Nordstatsgeneralen Lew Wallace skrev 1880 vad som kom att utnämnas till ”the most influential Christian book of the nineteenth century”. När Kirk Douglas missade chansen att i slutet av 50-talet spela Judah Ben-Hur, mannen som ger Jesus vatten under hans golgatavandring, tänkte han kanske ”frihetskämpe som frihetskämpe” och vände sig istället till ett mer samtida verk, författad av en judisk kommunist.

Läs hela inlägget här »

Första advent betyder som alltid en julfilm här på bloggen. I år slår jag emellertid på stort och kommer att bjuda på jultrevligheter varje söndag fram till julafton. Detta är alltså bara början!

***

Jag tror att året var 1999 när jag första gången sprang på en julbutik i London. Detta var remarkabelt eftersom (a) jag aldrig förut sett en butik enkom tillägnad julpryttlar och (b) månaden var oktober, det vill säga ganska långt ifrån den 24 december.

Läs hela inlägget här »

Livet i Van Diemen’s Land, innan det döptes om till Tasmanien år 1856, var fanimig ingen lek. Clare och Aidan är ett ungt par av irländsk börd i en ödsligt belägen stuga med ett nyfött barn att ta hand om. Det är släpande av vattenämbar och lera och hårt arbete. Man kan tycka att det vore gott nog men efter en stund visar det sig att läget är ännu lite taskigare – Clare är i den brittiska lagens ögon en straffånge eftersom löjtnant Hawkins ännu inte rapporterat till högre ort att hon faktiskt fullgjort sitt straff och därmed bör anses som en fri kvinna. Utan papper på att hon betalat sin skuld till imperiet är den lilla familjen bunden till löjtnanten och hans undermåliga kompani.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Det våras för sheriffen

Det är lika bra att ställa sig upp och erkänna det med en gång – detta kan mycket väl komma att vara den mest partiska text jag någonsin skriver. Blazing Saddles en sådan djupt rotad del av min barndom att jag absolut inte kan förhålla mig objektiv till filmen. Så ni får ta följande kärleksförklaring för vad den är värd.

Läs hela inlägget här »

Under en period av mitt liv kände jag mig faktiskt rätt nära bekant med P.T. Barnum. Den sensationellt lagde showmannen som kunde klämma några cents ur varenda publik han attraherade. För att inte tala om vad han klämde ur varenda artist, vartenda nummer och vartenda djur. Mannen som aldrig myntade uttrycket ”there’s a sucker born every minute”.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Swoon

Det är ju om inte annat bekvämt att ha sin värste konkurrent tvärs över gränden. Då behöver Nilssons och Lindgrens inte springa så långt när det anno 1940 ska saboteras och spioneras på familjernas respektive nöjesfält, Gröna Lund och ”Nöjet”.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Mystic River
Lev Grossman, The Magician King
Dean R. Koontz
, The Funhouse

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg