You are currently browsing the tag archive for the ‘Rasism’ tag.

Författaren Mike Noonan lider av svårartad skrivkramp. Det är inte det att han inte kan skriva, men det är som om någon kraft inte låter honom skriva. Så fort han sätter sig framför en skrivmaskin eller en dator dröjer det inte länge innan han kalvar i papperskorgen och måste kräla ut från kontoret.

Den psykologiskt lagde skulle möjligen kunna misstänka att detta på något sätt hänger ihop med det faktum att Mikes älskade fru Jo är död och han inte riktigt vet hur han ska kickstarta igång livet igen utan henne. Men miljöombyten är ju aldrig fel när det gäller allsköns problem och nu råkar Mike äga ett avlägset beläget hus i…(ja, VAR tenderar hus att vara belägna när det gäller Stephen King?!)…ta-daa, Maine.

Där återfinner Mike inte bara skrivlusten, utan också livslusten i form av den unga änkan Mattie Devore och hennes unga dotter Kyra. Mattie blir ett lagomt litet projekt för Mike att fördjupa sig i eftersom hon inom kort beskriver problemen med sin svärfar som vill ha vårdnaden om Kyra.

Men vänta nu, har Stephen King gått över till att skriva vanliga romaner om vanliga relationsproblem? Nej, naturligtvis finns här också ett illasinnat spöke som hemsöker både staden, Mike själv och huset han bor i.

Bag of Bones tillhör för min del mellansegmentet av King, en bok som ännu en gång räddas från total katastrof av författarens enastående förmåga att berätta en historia. Den lilla styrka som finns i Bag of Bones ligger också i det faktum att Mike Noonan är författare och läsaren därmed får sig en hel del detaljer av både författande och författarskap till livs.

Men bara för att King är en hejare på att berätta en historia, innebär det tyvärr inte att historien i sig blir bättre. Bag of Bones är i det avseendet en allt för klassisk spökhistoria (fädrens synder som hemsöker efterkommande generationer) som King gjort alltför lite med. Det förflutna som på ett övernaturligt sätt kommer till liv känns igen från exempelvis It, detsamma gäller ett helt samhälles förmåga att hålla käft och titta åt ett annat håll när det passar. Försöker att göra berättelsen en slags sydstatsgotik fastän det hela utspelas i Maine skapar fläckvis en bra atmosfär men håller inte ställningarna hela tiden.

Relationsmässigt finns det också en hel del som skevar. Att Mike målar sin döda fru i perfektionens färger må väl vara hänt men King verkar ha lagt betydligt mer tankemöda på att få relationen mellan Mike och hans skrivande att verka trovärdigt jämfört med hans förhållande till den unga änkan Mattie.

Visst, Mike nojjar inte så lite över åldersskillnaden dem emellan men när de väl umgås har de en närmast övernaturligt bra kommunikation och kontakt – den ene vet precis vad den andre ska säga eller vill säga. Jag kommer på mig själv att verkligen sakna vardagsslitet mellan ett par som Wendy och Jack Torrence. Detsamma gäller Jacks stundvisa irritation över sonen, för Kyra är ett mer eller mindre fulländat litet änglabarn.

Tre år tidigare hade King publicerat Rose Madder, en bok som med all önskvärd tydlighet ställde sig på alla misshandlade kvinnors sida. Här skulle jag vilja påstå att författaren återigen plockar upp ett par Budskap som får bli drivkraften hans spökhistoria, vilka handlar om både sexism och rasism. Rasismperspektivet är så övertydligt att till och med en noslös jycke skulle kunna plocka ut det i en hög med levergodisar medan sexismen är något mer subtil. Möjligen kan man tycka att King gjort det väl enkelt för sig när han låst rasismen till en gången tid och reserverat nutiden för synen på ensamstående mödrar som sliter för att få vardagen att gå ihop.

Annonser

Minns ni den där ogrumlade och oanade läsglädjen från när ni var yngre? Man sprang på en bok som man aldrig hade hört talas om, fick sig ett sjujävla äventyr och var närmast salig över ett spännande persongalleri och miljöer.

Läs hela inlägget här »

För att vara en superhjälte-film känns utblicken i Black Panther, det senaste tillskottet i Marvel Cinematic Universe, relativt smal. Bortsett från en kortare avstickare till Sydkorea och staden som förvirrande nog heter Pusan på svenska men Busan på engelska (zombiefri den här gången, tyvärr), håller sig berättelsen relativt stilla i det hemliga hittepå-landet Wakanda.

Läs hela inlägget här »

Suburbicon – the perfect lifestyle, designed just for YOU!

Men i 50-talets USA är orten Suburbicons perfektion inte till för alla. Den svarta familjen Mayer flyttar in och grannskapet piskas snart upp i fullkomlig panik över fallande fastighetspriser och allsköns integrationsproblem. Suburbicons ”Betterment committee” håller krismöte på krismöte.

Läs hela inlägget här »

Nick Morton hävdar med emfas att han och kompisen Vail inte är simpla gravplundrare i Irakkrigets svallvågor utan ägnar sig åt den betydligt mer hedervärda sysslan att ”liberate antiquities”. Det svårt att undgå känslan av att han i detta förvandlas till ett språkrör för bolaget Universal självt.

För när nu både Marvel och DC skapar filmserier som ger säkert klirr i kassan är det klart att Universal vill ha en bit av den kakan. Här finns det förvisso inga serietidningar i botten men väl en räcka väletablerade monster. Häpp, Dark Universe!

Läs hela inlägget här »

Ur vägen Akilles, Theseus, Herakles och Perseus, det finns en ny superhjälte på agoran!

Den grekiska mytologin är i mångt och mycket uppbyggd av hjältar och hjältedyrkan, varav majoriteten föga förvånande är män. I den mån kvinnor finns på plats är det i form av hjälte-hustrur, hjälte-döttrar eller hjälte-mödrar. Har man tur kan det finnas en slags moralisk hjältinna här och var.

Läs hela inlägget här »

Klart bloggen bjuder på en svensk film på nationaldagen!

***

alt. titel: Sami Blood

Ingen kan beskylla det svenska folkhemmet för att ha varit särskilt logiskt i alla delar. Det var till att börja med ett samhällsbygge som skulle omfatta alla, men ändå inte. Irriterande nog fanns det ju i Sverige flera olika grupper människor som envist vägrade att inordna sig i tydligt avgränsade kategorier. De var vare sig verkstadsarbetare, hemmafruar eller direktörer. Inte heller hade de vare sig fasta adresser eller särskilt mycket egendom som kunde beskattas.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Min sköna tvättomat

Korsa Baz Luhrmanns halvsurrealistiska och extravaganta atmosfär i, säg, Strictly Ballroom med 80-talsrealismen i This is England och jag tycker att man kanske börjar närma sig Stephen Frears andra biofilm My Beautiful Laundrette. Frears, som på senare år gjort filmer som The Queen och Philomena, rör sig här i de nedgångna och lite uppgivna kvarter som hör till södra London.

Läs hela inlägget här »

Ett kortare avbrott i 1800-talskavalkaden som är Brontë-bonanzan för en rykande aktuell bio- och Oscarsfilm.

***

hidden-figuresalt. titel: Dolda tillgångar

Ska man vara petig finns det väl egentligen inga dolda tillgångar, det handlar bara om att veta var man ska titta någonstans… Dit väldigt få ögon letar sig är beräkningsenheten vid rymdorganisationen NASA på 60-talet. En separat och segregerad enhet där det enbart finns svarta kvinnor anställda för att i allt väsentligt agera som mänskliga räknemaskiner (det fanns alltså en tid när ”colored computer” inte hänvisade till en blå iMac).

Läs hela inlägget här »

chocolatalt. titel: Monsieur Chocolat

Kom och se kannibalen Kananga! Förundras över hans djurhudar och mörka skinn! Frukta hans vassa tänder!

I 1800-talens cirkusvärld gällde det att locka med något nytt för att få publiken att flockas. Då spelar det mindre roll att ”Kananga” egentligen hette Rafael Padilla och var en föredetta slav, född på Kuba. Men den svårflörtade landsortspubliken är tyvärr inte ens särskilt impade av ”kannibalen” som Cirque Delvaux kan förevisa.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, Without Fail
Maja Hagerman, Käraste Herman
Margaret Atwood, MaddAddam

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser