X2: Kreativa kvinnor (2022)

Som av en ren händelse bjussade hemmabiografen på premiär av två helt oberoende filmer om två helt oberoende kvinnliga konstnärer inom loppet av mindre än en vecka. Kvinnorna för dagen är alltså målaren Hilma af Klint samt författaren Emily Brontë och deras filmer heter, helt följdriktigt, Hilma och Emily.

Våra huvudpersoner delar dock fler likheter än att bara ha fått ge sina förnamn till en filmtitel. Både Hilma och Emily är hyfsat klassiska biografi-filmer, vilka tar sin början livets slutskede för att sedan hoppa tillbaka ett antal år. En upptakt som förstås ska tjäna till att vi som publik ska fatta poängen med den berättelse vi får ta del av. Det vill säga: två i nutiden otvetydigt välkända och hyllade konstnärer men som i sin samtid och/eller av sina närmaste inte direkt får några stående ovationer.

Men sedan hoppar alltså både Hilma och Emily tillbaka i tiden och det är dags för den delen av en biografi-film som lägger grunden för deras respektive intressen och drivkrafter. Hilma af Klint är en ivrig beundrare av sin farfar, viceamiralen och sjökartografen Gustaf af Klint. Hon vill gå i hans noggranna forskar-fotspår och förstå hur allt hänger ihop, men ser denna väg genom sitt konstnärsskap. Emily Brontë växer i sin tur upp i en liten, tajt familj där tillgången till den stormiga, romantiska litteraturen tycks ha varit god. Alla fyra syskonen Brontë hyser mer eller mindre högtflygande författar- och poetdrömmar.

Hilmas kamp blir inledningsvis främst en könsmässig sådan. Hon blir förvisso antagen till vad som nu är Konstfack och Konstakademien, men då enbart till den senares ”fruntimmersavdelning”. En tid när det finaste beröm eleverna kunde få var ”Målningen ser ju inte ens ut att vara gjord av en kvinna!”

Medan Emily snarare kämpar för att inte behöva passa in i den rådande mallen rent personligt. Såsom varande prästdöttrar var det självklart att hon och hennes systrar skulle utbilda sig till lärare och sedan spendera sitt liv med att lära och uppfostra andras ungar. Mellansystern Emily är dock närmast sjukligt blyg och känd i den lilla Yorkshire-byn Haworth som ”the odd one”. Hon eftersträvar tankefrihet och en möjlighet att leva ut sin intensiva och passionerade natur.

Så långt finns det alltså likheter mellan Hilma och Emily. Även när det kommer till kärleken påminner filmerna om varandra, men jag uppfattar att Emily tar sig betydligt större friheter i detta avseendet. I fallet Hilma har det ändå funnits en Anna Cassel (landskapsmålare) i Hilmas omedelbara närhet, men jag kan inte se att det tycks vara ett etablerat faktum att de två kvinnorna var ett kärlekspar. Hilma af Klint verkar samtidigt ha omgett sig främst med kvinnor under hela sitt liv. När det gäller Emily tvingas jag konstatera att det aldrig verkar ha funnits någon ung, snygg och vältalig pastorsadjunkt i det Brontëska hemmet att förälska sig i. Varken för Emily eller någon av de andra systrarna.

Och det är i och med detta som Emily viker av en smula från Hilma. Den svenska filmen (regisserad av Lasse Hallström) strävar efter att beskriva Hilma af Klints konstnärsskap och hur hon ständigt försökte hitta den sammankopplande kraften mellan sitt måleri samt strömningar som spiritism, teosofi och antroposofi. Medan debuterande Frances O’Connor, som också skrivit manus till Emily, snarare verkar ha velat skapa en historia som ska spegla hela det gotiska melodram som författarinnan öst in i sin roman, Wuthering Heights. Det finns många mer eller mindre tydliga anspelningar på att Emily liknar sin roman-Cathy. En kvinna med ett stormigt inre, en lidelse som aldrig leder till något gott och mörka, blixtrande ögon.

Jag har svårt med historier som tar sig så pass stora friheter med sanningen som Emily. Men om man kan släppa att det som visas på duken absolut inte ska tas för någon sanning om författarens verkliga liv eller psyke är filmen en ganska underhållande spin-off(-ish) på Wuthering Heights. Huvudrollen spelas av Emma Mackey och hon är riktigt duktig, särskilt när det gäller minspel. I den mån jag kan tro på filmens turbulenta kärlek, är det hennes utspel jag tror på.

Där ligger tyvärr Tora Hallström en smula i lä i rollen som Hilma, men då tvingas hon å andra sidan prata engelska hela tiden. Jag kan förstå att man velat försöka nå en större och mer internationell publik med Hilma, men som svensk funkar det ärligt talat så där när Lily Cole ska försöka uttala tungvrickare som ”Luntmakargatan”. Jag förstår heller inte regissören Hallströms val att låta många av stadsexteriörscenerna se ut som sådana där gammaldags, kolorerade filmer med ryckigt rörelsemönster. Utseendemässigt påminner det om Peter Jacksons They Shall Not Grow Old, men kombinationen med helt “vanligt” foto inte funkar för min del. Jag blir bara utkastad från filmens stämning.

Tyvärr är ingen av filmerna något mästerverk, vare sig som biografi-film eller underhållning. Samtidigt är bägge stabila och hyggligt snygga produkter som absolut skulle kunna vara värda en titt. Inte minst för att de lyfter kvinnliga konstnärer som ges egen agens och strävan efter självständighet.

Hilma (2022)

Emily (2022)

Blonde (2022)

Tja, när jag nu hoppat på Marilyn Monroe-tåget med titten på My Week With Marilyn kunde jag ju lika gärna fortsätta färden med den omtalade adaptionen av Joyce Carol Oates hyllade Blonde, regisserad av Andrew Dominik. En film som delat publiken i betydligt högre utsträckning än jag uppfattar att bokförlagan har gjort. Kanske för att Oates skrivit sin roman som en uttalad ”biographical fiction” medan filmen Blonde inte lägger fram några sådana förbehåll. Blonde tar förvisso inte munnen lika full som My Week With Marilyn (”This is their true story”). Men i och med att Dominik valt att utnyttja flera visuella grepp och berättartekniker som ska signalera inre processer och upplevelser hos sin huvudperson skulle jag vilja påstå att han samtidigt lägger tyngdpunkten på “biographical” snarare än ”fiction”.

Så vad är det då för processer och upplevelser som Dominik valt att fokusera på? Det är möjligt att jag relativt omgående blev avogt inställd till Blonde, men i mina ögon händer inte så mycket mer än att Ana de Armas gråter, ångestnojjar och lider sig igenom hela spektaklet (vilket pågår i fullständigt onödiga 166 minutrar). Filmen enda utveckling bygger på att publiken med en gång ska tycka synd om dess huvudperson och sedan fortsätta att tycka ännu mer synd om henne. I de filmer jag sett med Monroe har skådespelaren en otvetydig charm, men enligt Blonde tycktes detta enbart tillhöra personan Marilyn. Personen som en gång hetat Norma Jean för däremot en konstant miserabel tillvaro.

Det är mycket möjligt att Dominik plockat upp allt detta från romanen Blonde, men i filmen framställs Marilyn/Norma Jean enbart som ett Offer. För publiken, för filmindustrin, för Män. Hon förvägras all form av agens, utom önskan efter en riktig familj. Livet i strålkastarljuset och fotoblixtarnas sken tycks i princip från dag ett vara en mardröm istället för en triumfatoriskt uppnådd ambition. Hon framställs inte bara som utsatt, utan också extremt ensam, vilket innebär att manuset helt bortser från personer som dramacoachen Paula Strasberg eller en hel kader av psykoanalytiker (bland dem Anna Freud) och psykiatriker.

de Armas får förvisso visa upp sina insikter i världsdramatiken inför Adrien Brodys Arthur Miller. Men att Monroe exempelvis grundade ett eget produktionsbolag 1954 är tydligen inte en omständighet som Dominik finner något större intresse i. Jag kan förstå regissörens (som också skrivit manus) ambition att dra ned brallorna på alla utnyttjande mansgrisar. Men var då enda möjligheten för honom att göra det att framställa Monroe som en viljelös bit kött, vilken handgripligen måste släpas till en extremt sjaskig rendezvous med nationalikonen John F. Kennedy?

Tillika en extremt barnslig bit kött. Jag ifrågasätter starkt att Monroe verkligen var riktigt så naiv som hon framställs i Blonde. Den klassiskt lätt flämtande, andlösa stämman hjälper förstås inte till, men att de Armas exempelvis med en gång tror på ett anonymt brev från någon som påstår sig vara hennes biologiska far känns osannolikt. Jag skulle till och med kunna tänka mig att Monroe fick fler än ett sådant brev, under förutsättning att hon var så pass öppen som filmen vill antyda med att hon inte visste vem hennes far var. Att hon dessutom tilltalar bägge sina makar med ”Daddy” ger mig ångestrysningar över hela kroppen. Oförmågan hos filmens huvudperson att greppa vanliga, mellanmänskliga relationer gör att jag undrar vad hon egentligen pysslade med innan hon blev hela USA:s ”Marilyn Monroe”. Ska jag tro Blonde, verkar hon ha levt i ett fullständigt isolerat vakuum, renons på andra mänskliga individer.

Monroes missbruk och psykiska ohälsa (eventuellt på grund av missbruket, eventuellt på grund av arvet från modern) synes väletablerade. Jag missar därför ärligt talat behållningen eller poängen med en film som enbart fokuserar på hur Monroe missbrukar och mår skit i nästan tre timmar. Regissörens lek med det visuella gör Blonde bara ännu tristare och mer långdragen. Allra närmast ligger det faktiskt till hands att tolka den huvudsakliga poängen med Dominiks film och manus som riktigt snaskig anti-abort-propaganda, vilket i så fall inte är något annat än remarkabelt oansvarigt. Särskilt som det inte verkar finnas några som helst medicinska bevis för att Monroe någonsin genomgick en enda abort.

My Week With Marilyn var förvisso ingen storartad produktion, gav mig ingen ny insikt i vare sig personen eller personan Marilyn Monroe. Men dess brittiska stabilitet gav den banne mig i alla fall ett visst mervärde, något som jag fullständigt saknar i Blonde. I mina ögon är adaptionen inte så mycket kontroversiell, som ett undermåligt och ytligt berättat person”porträtt”.

My Week With Marilyn (2011)

Every baby needs a da-da-daddy/with silver in his hair

Ja, Marilyn Monroe behöver alla pappor, mammor och andra bundsförvanter hon kan få tag på. Särskilt när gubbstöten Laurence Olivier är så dum mot henne. Han regisserar den unga kvinnan i filmen The Prince and the Showgirl och har väldigt lite tålamod med en skådespelare som bästa fall uppehåller inspelningen i flera timmar. I värsta fall dyker hon inte ens upp.

Fortsätt läsa ”My Week With Marilyn (2011)”

Druk (2020)

Första filmen ut efter årets Halloween-tema, men varför inte fortsätta på den icke-engelska trenden? Säg hej till Danmark! Nu är bloggen tillbaka till fem poster i veckan, böcker på söndagar.

***

alt. titel: En runda till, Et glass til, Drunk, Der Rausch, Binge Drinking, Another Round

“Hvad er ungdom? En drøm. Hvad er kærlighed? Drømmens indhold”

Den danske filosofen Søren Kierkegaard må ha skaldat hur vackert som helst om kärlek men Druk gör ganska omgående klart att den där ungdomsdrömmen också innehåller en hel del alkohol. De fyra gymnasielärarkollegorna Martin, Nikolaj, Peter och Tommy har ypperliga möjligheter att jämföra sin förlorade ungdom (hell, sitt förlorade liv) med elevernas spritstinna avgångsår.

Fortsätt läsa ”Druk (2020)”

Ett, tu…TV-serier! #23

Midnight Mass (2021, 1 säsong och 7 avsnitt)

Välkommen till Crocket Island, i folkmun kallad the Crock Pot. Lite av en utflyttningbygd måste man ändå säga även om vi landar i en tid när det faktiskt finns en del nytillskott. Eller ja, två hemvändare och ett nytillskott. Särskilt det där sista nytillskottet röner en viss uppmärksamhet ety fader Paul är en ung och energisk präst som ska ersätta den sjuke Monsignor Pruitt. Ön har lite drygt 120 bofasta och alla skulle de kunna få plats i den lilla kyrkan. Men nu för tiden är den delen av församlingen som verkligen släpar sig iväg till gudstjänsterna betydligt mindre än så. Rätt minimal, faktiskt. Men fader Pauls ankomst ska sakta men säkert ändra på den saken.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #23”

Ett, tu…TV-serier! #22

Chernobyl (2019, 1 säsong och 5 avsnitt)

Dags att pilla lite på ett barndomstrauma. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig när jag drog igång första avsnittet av Chernobyl. Men jag vet i alla fall att jag inte förväntat mig att bli så pass berörd som jag blev. Dels eftersom jag som sagt fick ett fladder av den där obehagliga känslan från mitten av 80-talet när svenska ungar inte tordes gå ut när det regnade. Dels eftersom miniserien, signerad Johan Renck och Craig Mazin, är så välgjord att man som tittare inte kan undfly tröstlösheten inför ett fullkomligt obeboeligt område, fullt med förgiftade hus och fordon.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #22”

Respect (2021)

Respekt är klurigt. Det sägs att man aldrig kan kräva det, bara förtjäna det. Ändå är det många som tror att vapen i hand är det enklaste sättet att få omgivningens respekt. För Aretha ”Ree” Franklin har vägen till respekt alltid gått genom musiken. Redan tidigt får hon välmenande råd – ”musiken kommer att rädda ditt liv” och ”din röst tillhör bara Gud”. Men även om hennes omgivning respekterar hennes talang vete tusan hur det är ställt med respekten för hennes person.

Fortsätt läsa ”Respect (2021)”

Vänligheten (2021)

Jag blev inte överdrivet förtjust i John Ajvide Lindqvists trilogiexperiment som var Himmelstrand, Rörelsen och X. Men författaren har ändå samlat på sig tillräckligt mycket på goodwill-kontot för att jag ska vara nyfiken på det han släpper ifrån sig. När Vänligheten dessutom gick att låna som ljudbok kände jag att 20 timmar var alldeles lagom för att räcka under åtminstone första semesterveckan.

Fortsätt läsa ”Vänligheten (2021)”

The Black Phone (2022)

Anno 1978 vet alla ungar i grannskapet vem ”the Grabber” är. Han har redan kidnappat fem killar, några av dem skolans tuffingar. Så om the Grabber kan ta sig an grabbar som pudelrockar-Vance och slagskämpe-Robin, vad kan han inte göra? Han kanske till och med har övernaturliga krafter? Typ letar upp en bara man nämner honom? Alla de här ryktena hjälper dock inte Finney den dagen han är ensam tillräckligt länge för att bli den sjätte killen nere i förövarens gudsförgätna källare. Däremot finns det hjälp att få från de mest oväntade håll, till och med i Finneys situation.

Fortsätt läsa ”The Black Phone (2022)”

Ett, tu…TV-serier! #21

Sharp Objects (2018, 1 säsong och 8 avsnitt)

I min text om Gillan Flynns litterära förlaga såg jag en föga smickrande TV-filmsadaption i framtiden, men ödet var vänligare stämt än så. Istället blev det en påkostad och välproducerad HBO-serie av det hela, med Amy Adams, Eliza Scanlan och Patricia Clarkson i rollerna som dotter, halvsyster och mor Preaker (samt Sophia Lillis som Amy Adams yngre jag). Plus Marti Noxon som showrunner och Jean-Marc Vallée som regissör för alla avsnitten.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #21”