You are currently browsing the tag archive for the ‘Alkoholism’ tag.

True Grit 2010Portis igen! Det var ju liksom det här som var hela grejen med mitt lilla miniprojekt – att få tid att bränna av boken och bägge filmadaptionerna i ett enda magnifikt fyrverkeri. Nu blev kanske inte John Wayne-versionen från 1969 någon större hit för min del men skam den som ger sig.

Två saker gjorde mig dock betydligt mer hoppfull inför True Grit anno 2010. Dels eftersom de oftast stabila Coen-bröderna stod för regi och manus, dels eftersom jag såg att det dragits paralleller mellan Charles Portis och Cormac McCarthy. Och Coen-adaptionen av McCarthys No Country For Old Men från 2007 är ju något av en modern klassiker.

Med den filmen i åtanke känns det heller inte konstigt att Coens fastnade för True Grit. Det är ju också är en berättelse om hur män som Rooster Cogburn inte känner sig främmande i en modern värld. Jag skulle kunna tänka mig att det är en anledning till att bröderna, till skillnad från Henry Hathaway och Marguerite Roberts, valde att ta med Roosters förhör i rättssalen. Det är en scen som utgör en fin inkörsport till mannen ifråga men som också understryker både det humoristiska och det löjliga i advokatens gnetiga utfrågning av en man som helt uppenbart gör vad som är Rätt och Riktigt när det kommer till hanteringen av skurkar.

Men innan dess har vi också fått en inledning på hela filmen som gör mig varm i bröstet och trygg i filmtittarhjärnan. Istället för 69-versionens exponerande inledning har Joel och Ethan valt att betona Portis text i form av den vuxna Matties berättarröst samtidigt som kameran långsamt zoomar in och fokuserar på Henry Ross livlösa kropp utanför saloonen i Fort Smith. Allt till tonerna av Carter Burwells utsökt vemodiga lilla pianosnutt. Redan här skulle jag vilja påstå att filmen sätter stämningen av en tid som flytt – Mattie ser tillbaka på något som hände för länge sedan och faderns död är förstås i sig en avgörande förändring i hennes liv.

Det är inte utan att jag undrar om Coens till och med gjort vissa av sina val för att medvetet kontrastera sig mot True Grit anno 1969. Där fick vi (och Mattie) nämligen ganska snabbt span på Rooster Cogburn, med ögonlapp och allt, medan den nyare filmen suger ett bra tag på den karamellen. Samtidigt som de, redan i detta tidiga skede, lyckas pytsa in en del humor eftersom Mattie först försöker locka ut Rooster från ett utedass där han förskansat sig.

Manuset avviker samtidigt en hel del från Portis bok men jag tycker att det är en förändring som ofta funkar storymässigt och dessutom gör relationerna i den lilla trojkan Mattie-Rooster-LaBoeuf mer psykologiskt trovärdiga. Det känns som om bägge adaptionerna lyckats plocka ungefär lika mycket av rent bokstavliga replikskiften från förlagan. Men där Marguerite Roberts plockade alla de dåliga lyckas Coens snoka upp alla de bra. Till viss del hänger den upplevelsen ihop med att bröderna inte sällan valt att placera dessa replikskiften i nya sammanhang där Roberts som sagt var avsevärt mer trogen Portis.

Hur funkar då den bärande treenigheten rent skådismässigt? Även här tycker jag att denna nyare version är överlägsen sin föregångare. Jeff Bridges är betydligt mer avslappnad i rollen som Rooster medan Hailee Steinfeld är både yngre och, ärligt talat, en bättre skådespelare än Kim Darby. I den mån Mattie faktiskt framstår som en verklig person gör Steinfeld ett bra jobb med att ibland låta 14-åringen bryta igenom den tuffa ytan.

Blondlockige sångaren Glen Campbell är ersatt av Matt Damon och även om han är en mindre smörig LaBoeuf är det kanske här jag känner av bytet minst. Det är dock befriande att alla antydningar om någon slags sexuell spänning mellan LaBoeuf och Mattie, låt vara att de sanning var minimala i 69-versionen, är puts väck. Coens har också satsat lite krut på skurkrollen och placerat Josh Brolin som uslingen Tom Chaney.

True Grit anno 2010 har inga av de episkt svepande landskapspanoreringarna som Hathaway var svag för men det gör mig faktiskt inte så mycket. I alla andra avseenden är deras produktion både snyggare och mer innovativ rent visuellt. Precis som i fallet No Country… upplever jag att de lyckats ersätta Portis textbaserade språk med sitt eget bildmässiga. Att författarens kärva humor passar dem som hand i handske skadar ju inte heller. På det hela taget skulle jag vilja påstå att de för min del satt Portis blandning mellan spänning, melankoli, bisterhet och humor mer eller mindre perfekt.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser

True Grit 1969alt. titel: De sammanbitna

Charles Portis bok om den företagsamma Mattie Ross och föredettingsheriffen Rooster Cogburn måtte ha blivit populär med tanke på att denna adaption kom blott ett år efter dess publicering. Tydligen var det ingen mindre än Western-veteranen himself, John Wayne, som läste och gillade berättelsen om mannen som hade ”grit” i övermått. Detta trots att Rooster knappast var en standardroll för Wayne.

Manuset av Marguerite Roberts (vilken skrivit för Hollywood sedan början av 30-talet) tar det hela i tur och ordning. True Grit inleds därför med att Henry Ross gör sig beredd att lämna sin gård tillsammans med den sluskige lantarbetaren Tom Chaney. Han säger adjö till fru och barn på verandan men går särskilt in i huset för att få spenderpengar av sin lilla ”book keeper” Mattie. Redan denna upptakt visar på ett problem med filmen som sedan tyvärr kommer att förfölja den.

Portis språk var en av de saker som gjorde hans bok till en högst underhållande läsning. Denna fördel har emellertid vänts till en belastning för filmens del, med dess (i vissa lägen) bokstavliga överföring från boksidorna till skådespelarnas munnar. Särskilt gäller det Matties egna tankar och slutsatser, vilka låter konstruerade och redogörande när de förvandlas till uttalade repliker.

Det känns alltså som om antingen Roberts eller vane Western-regissören Henry Hathaway valt att gå tvärtemot det klassiska rådet ”Show, don’t tell”. Till detta kan också läggas den inledande och specialskrivna sången som alltså redan under förtexterna informerar tittarna om: ”So, you’ll look around to find/Someone who’s kind, someone who is fearless like you/The pain of it will ease a bit/When you find a man with true grit”.

Överhuvudtaget hemsöker det styltiga och teatraliska True Grit anno 1969. Waynes porträttering av Rooster Cogburn hade nästan lika gärna kunnat platsa i en parodi som Blazing Saddles. Han verkar inte alls bekväm med sin enögde suput utan blir stel och tillgjord i både beteende och replikskiften. I mina ögon finns det allt för många scener som mer eller mindre skriker mig i örat: ”Kolla, John Wayne är så full så han inte kan sitta kvar på sin häst. Är det inte tokroligt, så säg?!” Denna känsla av comic relief (kanske till och med slap stick) får en viss hjälp på traven från Elmer Bernsteins score, vilket signalerar en helt annan känsla än Portis bistra humor. I rättvisans namn ska dock sägas att samtiden inte höll med mig – Wayne fick sin enda Oscar för just rollen som Rooster.

Inte heller Kim Darby har det särskilt lätt som Mattie Ross och här spelar det säkert en viss roll att skådespelaren helt uppenbart knappast är 14 år gammal vid tillfället (Darby var född 1947). Det gör alltså de tillfällen när hon faktiskt ska agera som om hon vore 14 minst sagt obekväma. Hennes prestation skulle ha passat betydligt bättre i en helt annan film – den där en bortskämd (och vuxen) arvtagerska tror att hon ska kunna sköta en gård men blir satt på plats av den kärve förmannen som hon sedan givetvis förälskar sig i. Jag satt hela tiden och mer eller mindre väntade på scenen ur denna alternativa film när Wayne (eller ja, en yngre och snyggare Wayne, då) ska lära Darby att veta hut genom att doppa henne i vattenhon.

Det råder ingen tvekan i Portis roman om att Mattie och Rooster är huggna ur samma sten men det är en upptäckt som läsaren tillåts göra på egen hand. I filmen får den uppskörtade hästhandlaren tidigt fråga om det inte är så att Mattie råkar vara släkt med Rooster och en liten stund senare påpekar den enögde att Mattie påminner om honom själv. ”Show, don’t tell”. Fast tvärtom, som sagt.

Rollen som Texas Rangern LaBoeuf spelas av sångaren Glenn Campbell och med tanke på att man först vill ha Elvis Presley på den stolen är det uppenbart att man hela tiden tänkte sig en betydligt tjusigare karl än jag sett framför mig i min läsning. Campbell blir en i och för sig ibland små-sliskig typ, men även om jag inte hoppar jämfota över hans prestation tycker jag heller inte att den är uppseendeväckande dålig.

Roberts manus följer Portis bok förhållandevis troget vad gäller både händelseutveckling och repliker med ett notabelt undantag: slutet. Tyvärr har det i mina ögon blivit väldigt tillrättalagt. Från att ge läsaren en lätt känsla av melankoli över flydda tider lämnas istället tittaren med frejdig tjoflöjt-stämning. Att det blev en uppföljare 1975 med Rooster i huvudrollen förvånar mig inte det minsta. I dagsläget hade vi sannolikt sett honom i en TV-serie på HBO istället.

Jag kan tänka mig att det finns en stor risk att jag tog del av True Grit anno 1969 i något av ett vacuum. Det var länge sedan biograferna visade klassiska Western-filmer och avdankade anti-hjältar som Rooster Cogburn är betydligt vanligare idag än hjälte-diton. Det ger mig heller inget mervärde att se John Wayne i en, för honom, ovanlig roll. Det jag tar med mig från denna adaption blir istället Dennis Hoppers prestation i en liten roll som skadeskjuten skurk. Här dyker för en kort stund äntligen den naturlighet som jag saknat upp och den är högst välkommen.

star_full 2star_full 2

True Grit bokDrängfull och uppfylld av hat över en inbillad oförrätt vid kvällens kortspel skjuter Tom Chaney ihjäl sin arbetsgivare Henry Ross. Ross, som enligt alla är en hygglig karl och bara försökte få sin tölpaktige lantarbetare att lugna ned sig några hekto. Chaney flyr Fort Smith på Ross häst Judy in i det intilliggande indianterritoriet.

Men vad Chaney sannolikt inte hade räknat med var en tvärhand hög hämnande ängel i form av Henrys 14-åriga dotter Mattie. Rättvisans kvarnar mal alldeles för långsamt för hennes smak. På plats i Fort Smith ser hon till att både säkra pengar för att ta upp jakten och städsla tjänsterna från federale sheriffen Rooster Cogburn.

Det är Matties betydelse för historien, att hon faktiskt är både huvudperson och berättare, som ger en första antydan om att True Grit inte är skriven under hennes egen livstid. Charles Portis var en amerikansk journalist som vid mitten av 60-talet blev författare på heltid. True Grit är hans andra roman, om än en kort sådan (knappa sex timmar i uppläst format).

Men inte ens vid slutet av 60-talet tror jag att Mattie var en särskilt vanlig kvinnlig huvudperson. Tidigt i romanen läser hon en bok med titeln Bess Calloways sorgliga öde, vilken handlar om en flicka som ”ställde till besvärligheter för sig själv därför att hon aldrig ville säga vad hon menade utan bara rodnade och pratade om annat”. Det är verkligen inte Matties stil, för att uttrycka det milt. Hon är bestämd på gränsen till burdus och med ett rättspatos som gränsar till det fanatiska. Särskilt som patoset gäller hennes rätt, oavsett om det handlar om att få tillbaka pengar som hon anser tillhör henne eller att utkräva hämnd för faderns död.

I det avseendet är det inte helt fel att kalla henne för en hämnande ängel, för hon är så pass ”enkel” att hon kommer att närma sig en mytologisk figur snarare än en livs levande 14-årig flicka. Med det menar jag inte att Mattie är en ytlig person, men bokens första mening – ”Folk vill inte gärna tro att en fjorton års flicka skulle ge sig av hemifrån mitt i vintern för att hämna sin fars blod” – får utgöra den enda drivkraft historien kommer att behöva.

Däremot är det långt ifrån bokens enda innehåll, i så fall hade den sannolikt varit ännu tunnare. Portis fyller ut och nyanserar sin berättelse genom att para ihop den igel-envisa flickan med den härdade Rooster Cogburn. En manlig stereotyp som mot slutet av 60-talet antagligen började bli ganska välbekant, nämligen den uttjänte anti-hjälten. En man som känner sig allt mer obekväm i samtiden, med mod så det räcker till och blir över men som ändå tvingas se sig undanskuffad av ”små magra karlar som vunnit stavningstävlingar”.

Medan Mattie är principfast på ett sätt som gör henne hederlig men också rigid, är Roosters hederlighet något mer…flexibel. Han beter sig aldrig illa mot Mattie men är en sheriff som inte ser någon större vits med att ta sina skurkar levande. Han spiller inga tårar eller medömkan över boskapstjuvar eller postrånare. Han hade heller inga större problem med att under den röriga tiden efter inbördeskriget ta för sig av statliga pengar. De tillhörde ju ändå inte någon annan än regeringen.

Det personlighetsdrag de bägge delar är emellertid en fullkomligt obrottslig lojalitet. Medan Mattie beskriver sitt eget vuxna jag med en viss kärvhet uttrycker hon melankoli över en svunnen tid och kultur för Roosters del. Inte för att han under färden med Mattie på något sätt framstått som någon superhjälte men att mot slutet av sitt liv reduceras till ett barnvänligt cirkus-akt i en ”Vilda Västern”-show smakar bittert.

Matties bistra berättarstil ger hela framställningen en lätt humoristisk ton samtidigt som Portis utan problem exempelvis kan göra sina uppgörelser oerhört spännande. Hon blandar långa och pratiga meningar med korthuggna konstateranden som ”Jag hade hosta”. Hennes vuxna berättarjag uppvisar också en ganska befriande brist på självinsikt när hon först beklagar sig över att ingen vill trycka hennes artiklar med hänvisning till att de är för ”utsvävande” för att bara en sida senare fara iväg i en lång utläggning om Grover Clevelands mustasch.

Självklart saknade jag att inte kunna läsa True Grit i original men på det hela taget var romanen både behändig och mer djuplodande än man kanske skulle kunna tro utifrån den tunna volymen. Att den däremot skulle tillhöra den exklusiva gruppen av ”Great American Novels” har jag lite svårare att se, men så är jag inte heller amerikan.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

FlightEn våldsam flygkrasch. Av 102 passagerare överlever 98. Ren bondtur att inte fler omkom eller är det dags att börja leta efter de fyras dråpare? Berodde kraschen på ett Guds ingripande? Ödet? En sällsynt duktig pilot som ändå lyckades landa sitt plan under närmast osannolika omständigheter? Eller en pilot som genomförde det omöjliga enbart tack vare att han var både packad och hög vid tillfället och därmed inte tänkte efter så mycket?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Det våras för stumfilmen, Med buller och bång, Silent Movie Plus

När Mel Brooks gjorde Young Frankenstein tillsammans med Gene Wilder var det inte många som filmade i svart-vitt. I sin nästa film vände han sig till en ännu äldre och i samtiden mer outnyttjad filmteknik – stumfilmen.

Läs hela inlägget här »

För inatt, inatt är det du är det jag/å vi följer så lätt minsta motståndets lag/Mot en himmel som har nummer 7/inget kan stoppa oss nu.

Läs hela inlägget här »

Det är svårt att undkomma känslan av att det som Destroyer främst kommer att bli ihågkommen för (om filmen nu blir ihågkommen överhuvudtaget) är hur pass mycket Nicole Kidman har fulat ned sig för rollen som den minst sagt slitna LA-polisen Erin Bell.

Läs hela inlägget här »

Lika bra att kasta sig över ännu en film om två fajtande bröder. Som fredag följer på onsdag följer WarriorThe Fighter. Men Warrior låter med en gång ana något tyngre och grymmare genom gråtintande miljöer, uppgörelser med misshandlande fäder och en titel formulerad i närmast anfallande feta bokstäver, vitt mot svart. Efter bara ett par minuter framstår plötsligt David O. Russells film som en Bullerby-idyll, trots crackberoende och white trash.

Läs hela inlägget här »

Wonder Wheel börjar nog så välbekant för att vara en Woody Allen-film. Förtexterna är av det sedvanliga typsnittet och ackompanjeras av en härlig liten jazztruddelutt (”Coney Island Washboard”). Tittaren hälsas sedan välkommen till 1950-talet av Mickey, aspirerande dramatiker och poet men för tillfället badvakt vid Coney Island, New York-bornas tillflykt för bad och nöjen. Såsom varande aspirerande dramatiker och poet förvarnar Mickey om att detta kommer att bli en berättelse full med symbolik, melodrama och ”larger than life characters”.

Läs hela inlägget här »

”I went to the woods because I wished to live deliberately.”

Henry David Thoreaus berömda öppningsord till naturidyllsskildringen Walden. Mike Fuller och Sybil Rosen söker sig snarare ut i skogen för att leva omedvetet, för att kunna drunka i sin kärlek till varandra och inte behöva fylla vardagen med så mycket mer än utomhussex, kärleksfullt småprat och en ölburk eller två. Och så Mikes musik förstås.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Sacred
Virginia Woolf, Mrs Dalloway
Michael Connelly, The Crossing

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser