You are currently browsing the tag archive for the ‘Alkoholism’ tag.
Danny Torrence har gjort tappra försök att undkomma både tvillingar och räliga vattenlik, vilka härbärgerades i Colorado-hotellet Overlook. Men inga mentala askar i världen kan hjälpa honom att hantera arvet efter sin far. Därför har Danny förvandlats till en man som super, drogar, mer än gärna hamnar i barslagsmål och går hem med halvdana barragg.
Men till och med en man som Danny når till slut botten och för hans del innebär det att han sätter sig på en buss och hoppar av i den lilla staden Frazier, New Hampshire. Här börjar han så sakteliga att bygga ett nytt liv för sig själv med jobb på ett hospice och täta AA-möten.
Men trots sina traumatiserande barndomsupplevelser kan Danny inte helt stänga av sina övernaturliga krafter och kommer på så sätt i kontakt med Abra Stone, en flicka med samma förmågor. Hon hotas dock av en vampyrliknande grupp kallad True Knot som livnär sig på barn som Abra. Nu måste hon och Danny hjälpas åt för att oskadliggöra barnaätarna och deras ledare, Rose the Hat.
Med filmer som Ouija och serier som The Haunting är Mike Flanagan knappast någon duvunge när det kommer till spökfilmer. Här har han alltså plockat upp facklan från både Stephen King och Stanley Kubrick. Jag har inget minne av att King lyckades särskilt bra i försöken att återknyta kontakten med sin egen berättelse i uppföljaren Doctor Sleep. Flanagan har i sin tur det kanske lite bättre förspänt eftersom han kan skapa en uppföljare så att säga i flera steg. Både genom att återknyta till Kings litterära förlagor och Kubrick filmiska original.
Eller också handlar det om att jag (som så många gånger tidigare) har lättare att svälja historien när jag är beredd på vad som komma skall. I vilket fall som helst känner jag mig klart mer tillfreds med Doctor Sleep som film än som roman. Plötsligt känns inte kombon Danny Torrance och True Knot lika krystad, vilket i och för sig gör titeln desto mer kryptisk eftersom den enbart hänvisar till Dannys yrkesliv, oberoende av True Knot och Abra.
Med en rappare takt som fokuserar på händelseutvecklingen bryr jag mig heller inte så mycket om att rollfigurernas karaktärsutveckling (i den mån det finns någon överhuvudtaget) är lövtunn. Flanagan har till och med sett sig föranledd att klämma in en scen där Ewan McGregors Danny på ett AA-möte uttryckligen måste berätta att han kanske, eventuellt, möjligen kanaliserar sin salig far Jack med sitt supande.
Kings bok var som bäst i början när han beskrev hur Danny Torrance gjorde sitt bästa för att förstöra även sitt vuxna liv. Ni vet, den socialrealistiske King. Flanagan klarar av den delen ganska så raskt för att Danny ska komma fram till Frazier och börja kommunicera med Kyliegh Currans Abra samtidigt som True Knot-gruppen gör sin grej.
Den unga Curran gör faktiskt en riktigt bra insats som Abra, detsamma gäller Rebecca Ferguson som Rose the Hat. Ewan McGregor känns mer tveksam, både för att hans fejs är lite för välbekant och för att han faktiskt börjar kännas lite för gammal i den här typen av roller (han är ju ändå ett helt år äldre än jag!). Jag vet att han är en bra skådis men han får som sagt var ganska lite att jobba med i Flanagans manus.
På det hela taget blev Doctor Sleep en överraskande funktionsduglig filmprodukt med tanke på förlagan. Visst finns här både ett och annat att invända mot men det hela känns hyfsat stabilt och påkostat. Jag tyckte dessutom att det var tilltalande att Flanagan valde att exempelvis låta en Nicholson-snarlik skådis spela Jack Torrance istället för att förlita sig på CGI.
På 80-talet förekom det en hel del kidnappningar i Italien. Så pass många att de började leta sig in i populärkulturen. Jockeydeckarförfattaren Dick Francis publicerade exempelvis 1983 The Danger, en roman där huvudpersonen arbetar som anti-kidnappningskonsult och bokens första kidnappningsraffel utspelas i Bologna. Tre år tidigare, 1980, kom britten Philip Nicholson (under pseudonymen A.J. Quinnell) med Man on Fire, den första romanen om föredetta främlingslegionären Creasy (en gestalt som tydligen blivit omåttligt poppis i Japan på grund av sin ronin-liknande karaktär).
Man on Fire var aktuell för filmatisering 1987 och även om Tony Scott då var påtänkt som regissör gick jobbet i slutänden till den mer erfarne fransmannen Élie Chouraqui. Men ser man på, knappt 20 år senare fick Scott chansen igen och han högg tag i projektet med liv och lust. Läs hela inlägget här »
alt. titel: Döden på Nilen, Mord på Nilen
Den kallsinnige mördaren ombord på flodbåten Karnak hade uppenbarligen hoppats på att Nilens vatten skulle svälja paketet som fastnade i fiskarnas nät. Nu hamnar det i istället i den berömde detektiven Hércule Poirots knubbiga händer och ger honom ytterligare ett par ledtrådar för de små grå hjärncellerna att klura på.
Portis igen! Det var ju liksom det här som var hela grejen med mitt lilla miniprojekt – att få tid att bränna av boken och bägge filmadaptionerna i ett enda magnifikt fyrverkeri. Nu blev kanske inte John Wayne-versionen från 1969 någon större hit för min del men skam den som ger sig.
alt. titel: De sammanbitna
Charles Portis bok om den företagsamma Mattie Ross och föredettingsheriffen Rooster Cogburn måtte ha blivit populär med tanke på att denna adaption kom blott ett år efter dess publicering. Tydligen var det ingen mindre än Western-veteranen himself, John Wayne, som läste och gillade berättelsen om mannen som hade ”grit” i övermått. Detta trots att Rooster knappast var en standardroll för Wayne.
Drängfull och uppfylld av hat över en inbillad oförrätt vid kvällens kortspel skjuter Tom Chaney ihjäl sin arbetsgivare Henry Ross. Ross, som enligt alla är en hygglig karl och bara försökte få sin tölpaktige lantarbetare att lugna ned sig några hekto. Chaney flyr Fort Smith på Ross häst Judy in i det intilliggande indianterritoriet.
En våldsam flygkrasch. Av 102 passagerare överlever 98. Ren bondtur att inte fler omkom eller är det dags att börja leta efter de fyras dråpare? Berodde kraschen på ett Guds ingripande? Ödet? En sällsynt duktig pilot som ändå lyckades landa sitt plan under närmast osannolika omständigheter? Eller en pilot som genomförde det omöjliga enbart tack vare att han var både packad och hög vid tillfället och därmed inte tänkte efter så mycket?
alt. titel: Det våras för stumfilmen, Med buller och bång, Silent Movie Plus
När Mel Brooks gjorde Young Frankenstein tillsammans med Gene Wilder var det inte många som filmade i svart-vitt. I sin nästa film vände han sig till en ännu äldre och i samtiden mer outnyttjad filmteknik – stumfilmen.
För inatt, inatt är det du är det jag/å vi följer så lätt minsta motståndets lag/Mot en himmel som har nummer 7/inget kan stoppa oss nu.
Det är svårt att undkomma känslan av att det som Destroyer främst kommer att bli ihågkommen för (om filmen nu blir ihågkommen överhuvudtaget) är hur pass mycket Nicole Kidman har fulat ned sig för rollen som den minst sagt slitna LA-polisen Erin Bell.
That’s what HE said!