You are currently browsing the tag archive for the ‘Alkoholism’ tag.

Det är den 1:a september och sommaren får väl officiellt härmed anses avslutad. Därmed går också bloggen in i sin vanliga publiceringsfrekvens — inlägg måndag, onsdag, fredag, lördag och söndag. Härliga tider!

***

Det lilla gänget bestående av Gurkan, Greven och Borstis är involverade i ett lågintensivt och rätt stillsamt krig mot både det täcka könet och ordningsmakten. Gurkan arbetar för fiskmadamen Amalia och Borstis för hotellägarinnan Klara. Bägge är rejäla fruntimmer och inte skulle Gurkan ha något emot att ingå i det äkta ståndet med Amalia medan Greven lutar mer åt Klara. Men kvinnsen har orimliga krav på sina tillkommande och vill nödvändigt ha karlar som inte ser ut som ”pajsare”, inte svär och inte dricker.

Särskilt det där sista kan man ju tycka inte borde vara några problem eftersom ingen av männen är betrodda nog med motbok. Men suget efter sprit är givetvis inget som kväses av något så enkelt som lagstiftning och därför är livet en ständig katt och råtta-lek med polisen Göranson som försöker sätta våra tappra för att hutta smuggelsprit.

Jämsides denna allvarliga kamp spirar en försiktig romans mellan hotellgästen Åke Larsson och Klaras unga systerdotter Elsa. Men trots att Elsa är rätt förtjust i Åke kan hon inte låta bli att bli lite fundersam över det faktum att han är arbetslös och ändå aldrig tycks sakna likvida medel. En hel bagis för spritinköp är inget som vare sig Greven, Gurkan eller Borstis snyter ur näsan och ändå utgör ett sådant utlägg inga problem för Åke. Det kan väl ändå inte vara så illa att Åke ingår i Diamant-Lasses gäng som för tillfället härjar i Gamla Stan?

Det är många som påpekar att Munkbrogreven aldrig skulle ha bevarat sin status i eftervärlden om det inte vore för att den utgör en av fröken Ingrid Bergmans första framträdande på vita duken. Men eftersom jag nu inte är särskilt väl bevandrad i pilsnerfilmens förlovade land och därför inte känner igen vad som sannolikt är välkända och trötta grepp tyckte jag att den var ganska charmig.

Vi har rivigt bastanta fruntimmer i form av Julia Cæsar och Tollie Zellman som ärligt talat inte begär mer av livet än att få en karl som inte spottar snus inomhus. Det känns som om det är av avgörande betydelse för uppskattningen av den här typen av film att man ska kunna se dem som rena komedier och inte haka upp sig på eventuellt socialrealistiska stråk. Annars blir exempelvis Sigurd Walléns försäkranden att han minsann ska hålla sig nykter för Tollie Zellmans skull (han har ju lyckats vara nykter ända sedan den sista pannan tog slut!) mer tragiska än putslustiga. Detsamma gäller Tollie Zellmans förhoppningar på ett frieri från den läppstiftsförsedde fjanten Arthur Fischer. Det förstår väl vem som helst att en kvinna som hon aldrig kan få en proper och omtänksam man när det finns ”fynd” som Gurkan och Greven i närheten?!

Detsamma gäller de buskistypiska försöken att undanhålla spriten från ordningsmakten. Vill man, är det inte särskilt svårt att förlora sig i funderingar över män som är så sugna på sprit att de är beredda att ägna större delen av sina dagar åt att antingen skrapa ihop bagisar till en panna eller hålla samma panna undangömd från lagens långa arm. Men kastar man allt sådant överbord tyckte i alla fall jag att Weyler Hildebrands polisjakt gata upp och gata ned efter den utklädde Sigurd Wallén (han försöker gömma sig i en reklamkostym i form av en enorm kackerlacka försedd med texten ”PANIK dödar dem”) var ganska rolig på ett rätt oförargligt sätt.

Munkbrogreven bjuder sålunda på en trivsam dryg timme där den största behållningen egentligen inte alls är Ingrid. Men hennes livliga och naturliga prestation svider förstås inte.

Annonser

Det finns de som inte vill se filmer eller läsa böcker om de inte är ”på riktigt”. Det vill säga, djupt nedsjunkna i vardagstristessen. Jag har alltid varit mer dragen åt det fantastiska – vardagen finns ju runt omkring oss hela tiden, så varför inte krydda den med lite eskapism? En färd till månen, invaderande marsianer, utomjordisk krigföring, talande lejon och en eller annan drake?

Läs hela inlägget här »

OS i Calgary 1988 måste ha haft en alldeles särskild dragningskraft för idrottsmän som var lite…aparta inom sina respektive grenar. Det var första gången någonsin som Jamaica skickade ett bob-lag och första gången på väldigt länge som Storbritannien skickade en backhoppare.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Beyond

Finlandssvenska Leena försöker utplåna sitt förflutna genom att bli svenska Lena och leva det där tomtebolyckliga kärnfamiljslivet hon aldrig fick chans på när hon var liten. Men när Ystads lasarett ringer och meddelar att Lena mamma Aili ligger intagen kan hon inte längre värja sig för minnena. Präktige maken Johan ser det som självklart att han och döttrarna ska följa med Lena söderut men de ska i och med den resan komma att möta en kvinna som är betydligt mer trasig än de någonsin kunnat ana. Läs hela inlägget här »

Eftersom succéboken En man som heter Ove såldes in med fraser som ”för dig som älskade Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann!” förpassade jag snabbt Fredrik Backman till islådan. Filmatiseringen av samma succébok gjorde inte mycket för att ändra på den inställningen till Backman som författare.

Läs hela inlägget här »

Så var det alltså dags att knyta ihop säcken. Själv hade jag i viss mån piskat mig igenom både Himmelstrand och Rörelsen mot upploppet som är X: Den sista platsen för ögonen. En sak gör mig trygg och väl till mods med en gång: det överlastade språket som jag hade svårt för i Rörelsen lyser med sin frånvaro och bör därmed ha varit ett manér som John Ajvide Lindqvist gav sitt yngre jag. X gör mig dessutom inte bara trygg utan lämnar mig också lite glatt överraskad – en av Sveriges mesta skräckförfattare kan ju för fasiken skriva kriminalromaner också!

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Snömannen

Men vad fasen, jag gillar ju norske deckarförfattaren Jo Nesbö?! Snömannen från 2007 är en av mina favoriter från den mannen och då snackar vi ändå en deckarförfattare som håller en grymt hög lägstanivå.

Läs hela inlägget här »

Med en underhållande (Gone Girl) och en riktigt bra (Dark Places) Gillian Flynn-thriller innanför västen fanns det ju ingen anledning att inte kasta sig över debuten Sharp Objects.

I Gone Girl flyttade Nick Dunne relativt frivilligt tillbaka till Missouri från hipster-New York för att kunna umgås med sin sjuka mamma. I Sharp Objects mer eller mindre beordras journalisten Camille Preaker tillbaka till Missouri av sin redaktör.

Läs hela inlägget här »

Libby Day har vuxit upp i övertygelsen att det är något fel med henne, hon bär på ”evil blood”. Och inte bara med henne, förresten, utan hela hennes familj. Nu finns det då inte så mycket kvar av den eftersom brorsan Ben sitter i fängelse för att ha mördat mamma Patty och systrarna Michelle och Debby.

Läs hela inlägget här »

Krigsveteranen Freddie Quell mår inte alls särskilt bra. Sannolikt gjorde han det inte under själva kriget heller men när han nu tvingas fungera i ett någorlunda normalt 50-talssamhälle går det mesta åt helvete. Inte minst tack vare Freddies hängivna alkoholmissbruk som frestar honom att både blanda och bränna egen sprit. Det är inte alla som kan ta sin thinner som en man.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, A Wanted Man
Pierre Lemaitre, Alex
Tom Pollock, The City’s Son

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser