You are currently browsing the tag archive for the ‘Alkoholism’ tag.
För inatt, inatt är det du är det jag/å vi följer så lätt minsta motståndets lag/Mot en himmel som har nummer 7/inget kan stoppa oss nu.
Se där, ett par korta fraser som inte bara kärnfullt beskriver drömmarna hos Inger, Kaj, Lennart och Robert i BlackJack (jo, enligt Svensk filmdatabas ska titeln vara hopskriven), utan drömmarna hos snart nog alla som patrullerar landets dansbandslokaler. Banalt, javisst, men är inte vardagen och livet ganska banalt allt som oftast?
BlackJack är filmen om de som var fredags- och lördagskväll kuskar runt och dansar till Thor Görans och Berth Idoffs. Snurrar runt till saxofonriff och smyger lite närmare i de lugnare låtarna. Den samtida kritikerkåren anklagade som sagt BlackJacks handling för att vara simpel och ytlig men i omtitten av en film som snart har 30 år på nacken (men, men…90-talet var ju IGÅR?!) kan jag fortfarande inte tycka annat än att enkelheten tillhör filmens styrkor. Det ÄR banaliteten i det hela som gör ont i bröstet.
Den porträtterar en alldaglighet som för all del både är deprimerande och ångestframkallande men utan att fullkomligt grotta ned sig i den totala misär som annars kan vara lockande. Roberts taskiga ölsinne har inte a-lagsklass, utan är det taskiga helg-utekvälls-ölsinne som hemsöker tusentals. Han är den desperate mannen som är körd i alla kvinnors ögon och därför lika gärna kan ta avspisningarna som en anledning att sänka ytterligare en sexa whiskey. Som försätter sig i korkade situationer och sedan blir förbannad på kompisarna som försöker rädda honom ur dem.
För att överhuvudtaget kunna bli en långfilm har Colin Nutley petat in en bihistoria om dansbandet Black Jacks (vilka 1991 faktiskt fick en efterföljare IRL) eventuella framgångar men dess träffsäkra huvudpoäng är förstås nyskilda (eller bara nyseparerade?) Ingers förhållande till snällis-Kaj å ena sidan och glidar-Tommy å den andra.
BlackJack skyggar inte för att även nyskilda kvinnor ibland kan vilja ha ett enkelt knull i baksätet på en svinkall bil. För att sedan dessutom bete sig rejält svinaktigt mot snällis-Kaj så att hon kan hooka upp med glidar-Tommy. Snällis-Kaj vaktar barn så att Inger kan ta tåget med blott en tandborste och ett par rena trosor i handväskan för en hotellrumsnatt med glidar-Tommy. BlackJack får hjärtat att blöda hos alla oss som känner att vi alltid har varit och alltid kommer att vara snällis-Kaj.
Till filmens fördelar måste också räknas det faktum att jag mer eller mindre återupptäcker både Helena Bergström och Reine Brynolfsson. Två skådisar som jag börjat bli hjärtligt trött på under de senaste åren, men som till min förvåning fortfarande är riktigt bra här (jag borde förstås däremot inte bli förvånad över hur unga de ser ut, men det blir jag ändå. Hallå, 90-talet var ju IGÅR!). Två verkliga personer som förvisso tar korkade beslut men som icke desto mindre känns genuina. Jag behöver inte någon ingående psykologiserande bakgrund för vare sig Inger eller Robert, deras handlingar känns naturliga ändå.
Sedan finns förstås smådetaljer som stör helheten. Dialogen flyter inte alltid smärtfritt. Det är rätt uppenbart att Ing-Marie Carlsson inte har den blekaste aning om hur hon ska agera frisör. Kronologin verkar i mångt och mycket ha offrats på de dramaturgiska detaljernas altare – det är exempelvis bara fem dagar mellan den 13 och 18 december men ändå är bägge danskvällar. Bara ett par dagar efter nyårsafton ska det föreställa vara helt snöfritt i höjd med Gävle. Det jag undrar absolut mest över är dock var Loa Falkmans dansbandsagent har sitt kontor med tanke på att Inger sitter på en ödslig järnvägsstation och väntar på glidar-Tommy mellan Avesta Krylbo och Gävle/Sandviken. Såsom sträckningen går idag bör hon därför befinna sig i någon av metropolerna Storvik, Torsåker, Horndals bruk eller Fors. Men vad vet jag, orterna är kanske allesammans veritabla dansbandsmecka?
Men det är, som sagt, detaljer. På det hela taget håller denna tidiga Colin Nutley-film en klass som han sedan dess tycks ha tappat greppet om.
Annonser
Det är svårt att undkomma känslan av att det som Destroyer främst kommer att bli ihågkommen för (om filmen nu blir ihågkommen överhuvudtaget) är hur pass mycket Nicole Kidman har fulat ned sig för rollen som den minst sagt slitna LA-polisen Erin Bell.
Lika bra att kasta sig över ännu en film om två fajtande bröder. Som fredag följer på onsdag följer Warrior på The Fighter. Men Warrior låter med en gång ana något tyngre och grymmare genom gråtintande miljöer, uppgörelser med misshandlande fäder och en titel formulerad i närmast anfallande feta bokstäver, vitt mot svart. Efter bara ett par minuter framstår plötsligt David O. Russells film som en Bullerby-idyll, trots crackberoende och white trash.
Wonder Wheel börjar nog så välbekant för att vara en Woody Allen-film. Förtexterna är av det sedvanliga typsnittet och ackompanjeras av en härlig liten jazztruddelutt (”Coney Island Washboard”). Tittaren hälsas sedan välkommen till 1950-talet av Mickey, aspirerande dramatiker och poet men för tillfället badvakt vid Coney Island, New York-bornas tillflykt för bad och nöjen. Såsom varande aspirerande dramatiker och poet förvarnar Mickey om att detta kommer att bli en berättelse full med symbolik, melodrama och ”larger than life characters”.
”I went to the woods because I wished to live deliberately.”
Henry David Thoreaus berömda öppningsord till naturidyllsskildringen Walden. Mike Fuller och Sybil Rosen söker sig snarare ut i skogen för att leva omedvetet, för att kunna drunka i sin kärlek till varandra och inte behöva fylla vardagen med så mycket mer än utomhussex, kärleksfullt småprat och en ölburk eller två. Och så Mikes musik förstås.
Ingen hejd på tema-avbrotten. Nu är det en gemensam filmspanarfilm som pockar på…
***
Berättelsen om en alkad storstjärna, farligt nära gränsen till föredetting, som hugger tag i en ung och begåvad nykomling som vore hon en livboj i ett hav av varjehanda droger förlorar tydligen aldrig sin lockelse. A Star is Born filmatiserades första gången 1937 med Fredric March och Janet Gaynor, sedan 1954 med James Mason och Judy Garland samt 1976 med Kris Kristofferson och Barbra Streisand. Och nu, 2018, med Bradley Cooper och Stefani Joanne Angelina Germanotta, mer känd som Lady Gaga.
Våra italienare får nöja sig med att vänta en dag medan vi ägnar oss åt en rykande färsk, svensk biopremiär
***
Goliat är en film för alla som tror att ”hederskultur” och ”klanmentalitet” är något förbehållet samhällen långt borta från Sverige och svensk identitet. Regissören och manusförfattaren Peter Grönlund har lämnat den värsta missbrukarmisären från Tjuvheder och riktar den här gången sin kamera mot en östgötsk bruksort och familjen Henebro.
Det är den 1:a september och sommaren får väl officiellt härmed anses avslutad. Därmed går också bloggen in i sin vanliga publiceringsfrekvens — inlägg måndag, onsdag, fredag, lördag och söndag. Härliga tider!
***
Det lilla gänget bestående av Gurkan, Greven och Borstis är involverade i ett lågintensivt och rätt stillsamt krig mot både det täcka könet och ordningsmakten. Gurkan arbetar för fiskmadamen Amalia och Borstis för hotellägarinnan Klara. Bägge är rejäla fruntimmer och inte skulle Gurkan ha något emot att ingå i det äkta ståndet med Amalia medan Greven lutar mer åt Klara. Men kvinnsen har orimliga krav på sina tillkommande och vill nödvändigt ha karlar som inte ser ut som ”pajsare”, inte svär och inte dricker.
OS i Calgary 1988 måste ha haft en alldeles särskild dragningskraft för idrottsmän som var lite…aparta inom sina respektive grenar. Det var första gången någonsin som Jamaica skickade ett bob-lag och första gången på väldigt länge som Storbritannien skickade en backhoppare.
That’s what HE said!