You are currently browsing the tag archive for the ‘Alkoholism’ tag.
Dagens white trash-misär fick se sig helt lottlös när den covid-säkrade Oscarsgalan var över i helgen. Glenn Close hade dock en lite mer städad frisyr vid den tillställningen.
***
Poeten och äventyraren Lars Wivallius skrev 1642 Klage-Wijsa, Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr som i någon mening är just vad den heter. Men den är också en bön om nåd för de gudfruktiga. Författaren J.D. Vance skrev 2016 en helt annan Klage-Wijsa, Hillbilly Elegy. I den självbiografiska boken beskrev han en familj starkt präglad av Kentuckys hillbilly-kultur men också hur man har ansvar för att försöka bryta destruktiva mönster. Så mer av ”Gud hjälper den som hjälper sig själv” än ”Gud hör bön” i den klagovisan skulle man kunna säga.
Ett ansvar som Vance själv arbetat hårt för att ta. Tagit värvning i marinen för att därefter kunna gå vidare till Ohio State College och sedan Yale Law School. Men precis när han är på väg att få det där hett eftertraktade sommarjobbet hos en av Yales alumner kommer ett telefonsamtal hemifrån. Mamma Bev har överdoserat på heroin (igen) och ligger på sjukhus. Nu måste J.D. komma hem och försöka ordna upp situationen.
Om jag läser rätt på Wikipedia vill Vance i boken Hillbilly Elegy lägga en hel del skuld i knät hos själva kulturen som han tycker sig vara bekant med från både Kentucky och Ohio. I det perspektivet låter verket som en republikansk våt dröm – frustration över socialbidragstagare som inte tar sig i kragen medan en kille som J.D. slavar med tre jobb för att kunna skaffa sig en utbildning.
I filmadaptionen med samma namn har detta möjligen något kontroversiella budskap tonats ned en hel del och det blir istället primärt en historia om en enskild familj där mormor och morfar rymde tillsammans när mormor var 13 bast och gravid medan mamma blev gravid vid 18 års ålder med en dotter som i sin tur givetvis också fick barn i unga år. Detta trots att generationens yngsta, utifrån moderns exempel, dyrt och heligt lovat sig själv att hon minsann aldrig skulle upprepa det misstaget.
Lägg till det en hyfsat dysfunktionell familje- samt missbrukarmisär och tadaaaa: en white trash-historia som bara känns allt för välbekant. En förvisso hyfsat kompetent berättad white trash-historia men där till och med berättandet känns igen, bland annat genom de obligatoriska ”filma genom bilruta medan man passerar nedgångna butiksfasader och fallfärdiga hus där tandlösa kvinnor stirrar tomt från altantrappan”-scenerna. Just ja, inledningsvis hinner vi förstås också med ett par middagsscener som ska illustrera J.D:s klassångest där han svettas över vinval och allt för många bestick.
Inte heller rollprestationerna från Glenn Close eller Amy Adams kryper under skinnet på mig. Trots att de har torrt, risigt hår och slitna ansikten blir de aldrig mer än skådisar i en tragisk white trash-film. Vilket i sin tur gör att Hillbilly Elegy ibland skrinnar väl nära socialporrs-vaken. Andra filmer av samma typ, men som lyckas åstadkomma en högre grad av realism än Hillbilly Elegy, är kanske inte nödvändigtvis bättre men lyckas oftast åtminstone vara berörande.
Den här i någon mening glättiga ytan blir emellertid mindre märklig när man betänker att regissören är Ron Howard. För min del var det väldigt länge sedan han gjorde en genuint bra (och inte bara kompetent) film. Vad gäller två av hans lite mer omtalade produktioner under de senaste åren – Frost/Nixon och Rush – skulle jag säga att deras styrka (om de nu har någon) ligger i deras historier och relationsdynamiken mellan två kraftfulla individer. Hillbilly Elegy kan inte bjuda på något av detta.
Dessutom är det alltid tudelat med den här typen av budskap som Hillbilly Elegy proklamerar. Det är klart att individuell boosting av typen ”Where we come from is who we are but we choose every day who we become” går hem i self-made America. Samtidigt undrar man om detta gör att vi ska tycka att alla ungar, som inte klarar av att göra samma uppryckning som J.D., mer eller mindre har sig själva att skylla? Eller att det räcker med att vänligt men bestämt sätta upp lite gränser för en missbrukare så skärper hon till sig?
I helgen som gick var det som bekant Oscarsgala och dagens film fick i alla fall med sig två gubbar, för foto och produktionsdesign. Rimligt, men hade Fincher gjort en bättre film tror jag den hade sopat banan med konkurrensen. Tillsammans med Nomadland i och för sig, den hade varit svårslagen i vilket fall som helst.
***
Du kan aldrig beskriva en mans hela liv på två timmar, det bästa du kan hoppas på är att ge ett intryck av det. Så beskriver Herman J. Mankiewicz sina försök till den minst sagt udda biografiska filmen Citizen Kane men det är förstås en lika sann beskrivning av Mank. En udda biografisk film om manusförfattaren Mankiewicz själv.
När nu Mank skrapade ihop hela tio Oscars-nomineringar är det närmast tjänstefel att inte se filmen, särskilt som den bara ligger och väntar på Netflix. Dessförinnan hade de vitt skilda åsikterna gjort mig en smula avvaktande – var Mank årets bästa eller kanske till och med sämsta film? Fördelen att komma in så att säga i halva matchen (eller är den kanske till och med över?) är att jag i alla fall har en vag aning om vad jag har att vänta mig.
Därför känns det ganska naturligt att Mank öppnar upp på ett sådant sätt att tittaren snart förstår att David Fincher och manusförfattaren, pappa Jack, byggt historien om Mankiewicz på samma sätt som Mankiewicz byggde sin historia om Charles Foster Kane. Det gäller både framställningsmässigt och visuellt.
Historien hoppar fram och tillbaka, mellan den stekheta öknen där Mankiewicz sitter och skriver sitt magnum opus anno 1940 (”Write the story you know”) och åren 1930-37. Manusförfattaren har såväl alkohol- som spelproblem men behöver å andra sidan inte tigga arbete som många av filmbolagens statister under de djupa depressionsåren. Faktum är att han har en märklig förmåga att komma undan med att säga nästan vad som helst, möjligen beroende på att han är en ihålig cyniker som inte tror på särskilt mycket.
Jag kan förstå att berättelsen varit lockande för såväl regissören Fincher som Oscarsjuryn. Under åren har vi fått många bevis för att det är förhållandevis lätt att sälja in filmer om film, särskilt om dessa filmer utspelas i nostalgiska tillbakablickar på ett stjärnglansigt Hollywood. Samtidigt gör Mank ingen hemlighet av att drömfabriken knappast var byggd på idealism eller filantropi, utan krass kapitalism och yta. Filmmogulen Louis B. Mayer har inget som helst intresse av att utbilda eller upplysa sin publik, han vill bara valla in så många av fåren som möjligt i MGM-fållan med hjälp av filmer som talar till hjärta, mage och cojones. Helst producerade av anställda som jobbar för halva lönen.
Det som skiljer Mank från föregångare som Barton Fink, Trumbo och Hail, Ceasar! är alltså främst försöken att efterlikna Citizen Kane. Jag kan tycka att det är ett ganska roligt grepp som generellt funkar ganska bra men som ibland också riskerar att putta över filmen i det affekterade. I mina ögon är alla Manks teman välbekanta – den kämpande författaren och tillika Store Mannen Med Missbruket, väderkvarnsbekämpandet, det politiska spelet där republikanerna (eller i alla fall anti-kommunisterna) får agera skurkrollen, parallellerna till dagens fake news-klimat, det nostalgiska men genomkorrupta Hollywood, maktens män som håller varandra om ryggen och dessutom spelar ful-spel samt den avslutande triumfen (för det måste man väl ändå kalla Oscarsvinsten även om Mank fick dela statyetten med Orson?) Vi serveras till och med scenen där en gammal trätobroder efter långt om länge ser Mankiewicz i ögonen och en smula motvilligt bekänner ”It’s the best you’ve ever written”.
Det jag får problem med i sammanhanget är att Fincher själv ska ha sagt att han ville göra en film om en man som ”agreed not to take any credit. And who then changed his mind”. I det perspektivet skulle jag i så fall säga att Fincher har misslyckats eftersom betoningen på just den psykologiska detaljen inte alls framstod som särskilt viktig för min del.
Jag är tråkigt mellanmjölkig och lägger mig platt i något slags flyt-läge när det gäller Mank. Den kan rimligtvis inte vara 2020 års bästa film för i så fall är utbudet minst sagt (deprimerande) magert. Skådishyllningarna av såväl Gary Oldman som Amanda Seyfried kan jag inte instämma i, de gjorde ett helt ok jobb men inget som överväldigade mig. Filmen var samtidigt tillräckligt välgjord och intressant för att jag absolut skulle kunna tänka mig att se om den. Inte minst som en double feature tillsammans med Citizen Kane. Men det är nog främst den parallelliteten som fascinerar mig.
alt. titel: The Host
Den 13-åriga Park Hyun-seo har inte många vuxna förebilder här i livet. Hennes mamma stack från henne och fadern Gang-du strax efter födseln. Gang-du är i sin tur inte den skarpaste kniven i lådan, särskilt inte när det handlar om faderskapsskillz. Han kritiseras ofta av sina syskon Nam-il och Nam-joo men inte heller de har särskilt mycket att yvas över. Nam-il har förvisso en fin utbildning men inget jobb och har i sin bitterhet vänt sig till flaskan, under vars inflytande han blivit en sådan där typ som tycker att omvärlden är skyldig honom något. Nam-joo är å sin sida en framgångsrik bågskytt men lider av franska nerver och tvekar ofta för länge när det verkligen gäller i tävlingssammanhang. Hade det inte varit för Hyun-seos farfar, Hee-bong, kan man fråga sig hur hennes liv egentligen sett ut.
Nu har åtminstone Gang-du någon slags försörjning för sig och dottern eftersom han jobbar tillsammans med Hee-bong i dennes lilla kiosk vid Han-flodens strand i Seoul. Men det är en lokalisering som ska visa sig ödesdiger den dagen ett enormt monster kravlar upp ur floden och börjar glufsa i sig folk till höger och vänster. Däribland Hyun-seo. Men Gang-du får i och med katastrofen ett slags faderskapsuppvaknande och i sin övertygelse om att dottern fortfarande är vid liv samlar han hela sin dysfunktionella familj för att rädda henne.
Under andra halvan av 00-talet började det snackas ganska mycket om en sydkoreansk monster-film. Då visste i alla fall inte jag att filmen var regisserad av den Bong Joon-ho, bara att det var en snackis som man borde se. Då hade jag i och för sig sett i alla fall ett par filmer från landsmannen Park Chan-wook men särskilt van vid sydkoreansk film var jag verkligen inte. Inte heller vid Bong Joon-hos svartsynta komiska ådra. The Hosts speciella blandning av teman och stämningar hade därför svårt att hitta en bohåla i mitt hjärta.
Men nu, nästan 15 år senare, och några ytterligare filmer under bältet var det dags att ge The Host en ny chans. Jag gillade ju Parasit, kanske var det bara så enkelt att jag inte fattade storheten med Bong Joon-hos monsterrulle när det begav sig?
Lyckligtvis kan jag nu till viss del svara ”ja” på den frågan. Lite mer förberedd tycker jag att det var betydligt lättare att uppfatta och uppskatta alla olika lager och historier som Bong Joon-ho vill berätta. Några av dem känns igen från Parasit – fokus på familjen med en skruvad och smått destruktiv sammanhållning, faderskapsproblematiken, sonen som i sin tur inte uppskattar sin far innan det är för sent och klasskampen. Här är de emellertid kompletterade med bilder av den Lille Mannen mot det mäktiga Systemet, både i perspektivet av familjen Park mot militär och polis men också Sydkorea mot USA.
Hela historien börjar nämligen med ett amerikanskt militärlabb där en kallsinnig forskare tvingar sin stackars labbassistent att dumpa en massa kemikalier rakt ned i avloppet enbart för att flaskorna var dammiga. Att de därmed i praktiken dumpas rakt ut i Han-floden bekymrar honom inte särdeles mycket. Även senare under filmen görs det tydligt att särskilt amerikaner (men även WHO) kommer in och börjar styra och ställa som om de ägde landet.
Så här i Corona-tider får förstås också The Host en alldeles särskild aktualitet eftersom monstret ryktas sprida ett livsfarligt virus, varvid Gang-du betraktas som patient zero. Under stora delar av filmen går Seouls invånare omkring med munskydd och hostningar får folk att panikslaget backa undan. I en tragikomisk scen, som väl beskriver Bong Joon-hos bitska humor, får en man spotta i en vattenpöl som med hjälp av en framrusande buss strax får stänka ned alla de som försökte hålla sig undan hans hostningar och snörvlanden.
Så absolut stora kliv framåt i min relation med The Host. Filmen har dock fortfarande ett par skavanker som jag inte riktigt kan komma överens med och det var också främst de jag mindes från min första titt. Tempot hackar från gång till annan och någonstans i mitten känns det som om det hela liksom börjar om från början igen. Buskisinslag blir banne mig aldrig lättare att svälja, oavsett hur många gånger jag stöter på dem.
Och även om själva designen av monstret är coolt, som en supermutationshybrid mellan en apa, en ormhuvudfisk och en Guillermo del Toro-vampyr, är dess fruktansvärt dåliga animering mitt allra tydligaste minne. Jag kan alltså inte ens ursäkta det hela med att ”Nå, 2006 var det det bästa vi någonsin sett”. Svagheterna ligger främst i monstertexturen och dess förmåga att smälta in i omgivningen. Rörelsemönstret funkar riktigt bra men kommer man lite närmare påminner skinnet mest om gamla bildäck och hela varelsen saknar påtagligt fysisk tyngd, trots att det kan välta lastbilar på löpande band.
The Host är just nu för min del en film som egentligen är som bäst när den inte ska vara en renodlad monster-film, utan avhandlar allt det som följer i monstrets spår. Scenen där familjen tagit skydd i Hee-bongs kiosk och delar en måltid på snabbnudlar tillsammans med den försvunna Hyun-seo var både vacker och hjärtskärande i all sin enkelhet. Med tanke på hur Bong Joon-ho väljer att avsluta sin historia, undrar jag om inte det är hans inställning också.
alt titel: Dans l’ombre de Mary, Dans l’ombre de Mary: La Promesse de Walt Disney
”Winds in the east, mist coming in/Like somethin’ is brewin’ and bout to begin”
Men nej, den här östanvinden är ingen nyhet för författaren Pamela Lyndon Travers. I tjugo års tid har en viss Walt Disney velat köpa upp filmrättigheterna till Travers populära barnböcker om Mary Poppins och i lika många år har hon tjurigt hållit emot. Hon kan inte för sitt liv se hur skaparen av tokroliga dvärgar och en visslande mus med brallor på sig ska kunna göra hennes bitska Mary rättvisa. Han skapar lättsinnig och sentimental smörja, hon skapar böcker som betonar vikten av att säga barn sanningen och lära dem att leva med besvikelser (”Disappointments are to the soul what the thunderstorm is to the air”).
Men i början på 60-talet börjar det knipa lite på den ekonomiska fronten för Travers och hon blir helt enkelt tvungen att åka till USA och L.A. för att försöka få till ett filmmanus. Men det blir omedelbar konflikt när två av de hon ska jobba med visar sig vara kompositörsbröderna Richard och Robert Sherman. Hon hade ju bestämt sagt ifrån att Mary Poppins-filmen inte skulle vara någon musikal!
En BOATS och biografi-film alltså, eftersom Saving Mr. Banks dessutom gör regelbundna återblickar till Travers barndom i västra Australien under tidigt 1900-tal. Med en pappa som verkade vara illa skapad för att liv som banktjänsteman och familjeförsörjare samt en mamma som i princip går under i försöken att hålla både familj och en deprimerad make flytande.
Huruvida författarens pappa verkligen var den där, inledningsvis härlige, drömmaren som han är i Colin Farrell skepnad kan naturligtvis ifrågasättas. Det som dock stämmer överens med betrodda källor är att han var banktjänsteman, hade alkoholproblem och avled när dottern var sju år. Och eftersom jag ändå tycker att Kelly Marcel och Sue Smiths manus känns rimligt på ett psykologiskt plan, när de parar ihop filmens pappa med Mary Poppins-pappan Mr. Banks, sväljer jag hela anrättningen. Överhuvudtaget blir Saving Mr. Banks betydligt lättare att ta till mig, då ”min” Mary Poppins är Julie Andrews i Disneymusikalen och inte böckernas.
Saving Mr. Banks får mig således att återigen reflektera över att Mary Poppins faktiskt lyfter fram en mansbild som inte kan var varit supervanlig 1964 när filmen hade premiär. Den primära lektionen som filmen lär ut är ju nämligen att det är viktigare för en pappa att kunna leka med sina barn än att vara familjeförsörjare och jobba på bank. Helst ska han förstås kunna göra både-och, men det är helt uppenbart att Mr. Banks (i Disneyfilmen spelad av David Tomlinson) från början nöjer sig med att kunna klappa sina barn på huvudet en gång om dagen. Och det är ju inte mycket till engagerat faderskap.
Walt Disney Pictures var med och producerade Saving Mr. Banks, vilket naturligtvis medförde både för- och nackdelar. Det var möjligt att spela in på plats vid studion i Burbank och Disneyland. Man kunde göra explicita hänvisningar till filmen som hela den moderna filmen faktiskt handlar om och till och med sjunga sig igenom en hel del av musikalens sånger (Richard Sherman var med vid inspelningen, Robert hade dött året innan).
Nackdelarna (om man nu vill kalla dem för det) är förstås att Walt Disney Pictures hade vissa åsikter om hur deras grundare skulle porträtteras. Därför är Tom Hanks mer av en jovialisk och resonabel sagoberättare än en kedjerökande och rasistisk arbetsnarkoman. Den förändrade vinklingen stämmer i och för sig väl överens med hur Emma Thompsons P.L. Travers har blivit en mer sympatisk författare som själv vinner psykologisk insikt och acceptans. På samma sätt som hennes Mary Poppins fick de allra vassaste kanterna bortslipande i Disneymusikalen. Emma Thompson är helt enkelt en P.L. Travers som hade kunna skriva Julie Andrews Mary Poppins-figur om ni förstår vad jag menar.
För tyvärr löste det sig inte riktigt lika nätt i verkligheten som det gör i Saving Mr. Banks. Förstås. Det finns flera vittnesmål om hur Travers förvisso grät under premiären, men det var snarare tårar av ilska. Av allt att döma ogillade hon slutresultatet och försökte in i det sista få de animerade sekvenserna strukna. Det är också anledningen till att det under hennes livstid aldrig blev en Mary Poppins 2. Överhuvudtaget tycks författaren faktiskt ha varit ännu otrevligare än hon är i Saving Mr. Banks.
Men som sagt, jag älskar musikalen mer än böckerna och gillar därför både Thompson och Hanks i sina respektive roller. Inte minst Hanks drämmer i med en lång monolog mot slutet som lämnar mig nästan lika förundrad som den i Captain Philips – när han är är bra är han förbannat bra! Och Thompson är som vanligt fenomenal på att spela brittiskt bestämd men att samtidigt låta ana en skörhet under den formidabla ytan.
En del av de övertydliga kopplingarna mellan Travers barndoms”verklighet” och sådant jag känner igen från Mary Poppins gör att jag lite nu och då rycks ur Saving Mr. Banks men på det hela taget var detta en väldigt trevlig film om en av världens bästa musikaler.
Ivrigt påhejad av alla Ingmar Bergman-tillskyndare gjorde jag äntligen slag saken och högg Fanny och Alexander när den fanns tillgänglig på SVTPlay. Den långa versionen förstås – varför nöja sig med futtiga tre timmar Bergman när man kan få nästan fem?! Knäckfrågan i sammanhanget är – hade jag sett Fanny och Alexander tidigare? Tyvärr blir svaret att jag faktiskt inte vet. Jag hade innan denna titt inget sammanhängande minne av filmen men tror att jag åtminstone sett den i omgångar när spektaklet rullat på TV.
Journalisten och författaren Anders Roslund tycks gilla att jobba i tandem. Först ut var samarbetet med Börge Hellström där paret fram till Hellströms död 2017 skrev deckare/thrillers om polisen Ewert Grens. Men medan Hellström fortfarande levde fann Roslund ytterligare en romankompis i manusförfattaren Stefan Thunberg (bland annat ansvarig för Jägarna 2).
Det visade sig att Michael Connelly var ännu en av många thrillerförfattare vars verk fanns i berusande överflöd som ljudböcker på YouTube. Hans mest bestående romanfigur torde vara L.A.-polisen Hieronymus ”Harry” Bosch (vars dopnamn gett upphov till otaliga kommentarer böckerna igenom). Särskilt som Bosch kommit att figurera i en hyllad TV-serie, porträtterad av Titus Welliver. Men vi kanske också är några som minns filmen The Lincoln Lawyer, där ingen mindre än Matthew McConaughey spelade den skrupulöse försvarsadvokaten Mickey Haller?
alt. titel: Alla helgons blodiga natt – 20 år senare, Halloween H20 – tyve år senere, Halloween 20 år etter, Halloween: H20
Ska man döma av slutresultatet är det nästan att man skulle kunna misstänka Halloween-serien för att ha gjort en 10 Cloverfield Lane med ett Kevin Williamson-manus. Den generella stilen i H20 är nämligen så 90-tals-Kevin Williamson (komplett med tjej-hängslen och strumpor som slutar strax över knäna), att vinkeln med Laurie Strode och Michael Myers nästan hamnar i skymundan.
Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!
That’s what HE said!