A Simple Plan (1998)

alt. titel: En enkel plan

Tja, inledningsvis syntes planen nog så enkel. Hank Mitchell, i sällskap med brodern Jacob och dennes bästa kompis Lou, kan knappt tro sin egen tur när de hittar ett flygplan fullsmockat med pengar mitt i skogen. Hank är den ordentlige av de tre med jobb och gravid hustru, så hans ryggmärgsreaktion är att göra Det Rätta och anmäla fyndet till polisen. The American Dream uppnås genom Hårt Arbete, inte stöld.

Men det går ganska lätt för Jacob och Lou att övertala Hank om att det är en korkad idé. Så där mycket pengar måste ju hänga ihop med ett bankrån eller knarkhandel eller något i den stilen. Så det är ju inte som om någon kommer att sakna pengarna om de tar hand om dem. It’s a victimless crime!

Hank kräver dock att de ska ligga lågt ett tag, vänta och se om någon kommer för att leta efter planet. Börjar det osa katt tänker han sig att de ska bränna alltihopa. Det dröjer dock inte länge förrän det har börjat sippra in tillräckligt mycket misstro mellan männen för att saker och ting ska börja gå allvarligt åt helvete.

A Simple Plan börjar med en räv som hungrigt betraktar hönshusets fridfullt vilande invånare. Det är ingen dum liknelse för det yttre hot som den välfyllda pengaväskan kommer att utgöra för särskilt Hank och hustrun Sarahs tomtebolycka. Innan hela den här cirkusen drog igång var de ett ihärdigt knogande, men hyfsat tillfreds, par. Han jobbar i den lilla stadens foderbutik, hon är bibliotekarie. De har ett hus och barn på väg.

Men det är inte för inte som filmen slår sig bekvämt tillrätta i neo-noir-facket. Hank låter sig som sagt lätt övertalas att avvika från the straight and narrow. Och när han väl börjat pulsa fram i mer moraliskt tveksamma territorier dröjer det inte länge innan han mer eller mindre räknat ut Jacob och Lou från ekvationen. “It’s our money” försäkrar han Sarah. Vilken inte visar sig vara mer svårövertalad, hon. Kanske är hon sig till och med ännu mer kallblodig än sin man?

Bridget Fonda spelar Sarah, en roll som tydligen fick stryka på foten jämfört med den litterära förlagan (skriven av Scott B. Smith). Det märks, för man får egentligen aldrig någon riktigt bra förklaring till varför hon så beredvilligt går med på att hitta på både det ena och det andra för att kunna behålla pengarna. Helst hela alltet, så att Jacob och Lou inte ska få en sketen dollar. Eller också handlar det bara om att jag alltid haft svårt för Fonda.

Bill Paxtons Hank får mer att bita i rent psykologiskt och manuset gör ett ganska bra jobb med att successivt få honom att framstå som en egentligen egoistisk och otrevlig person. Det är uppenbart att han verkligen tycker att han faktiskt är lite bättre och finare än Jacob och Lou. Han har ju ändå gått på college och har ett riktigt jobb! Han tillhåller Lou att inte berätta något för sin fru men tjallar själv för Sarah så fort han kliver över tröskeln hemma.

Hanks förvåning när han för första gången förstår vad både Jacob och deras föräldrar offrade för att han skulle kunna gå på college kan tyckas genuin. Men för oss som tittar är det helt uppenbart att det är en sanning som han medvetet blundat för i alla dessa år. Här ligger den rollmässiga problematiken snarare i att Paxton i mina ögon inte riktigt fixar Hanks kallhamrade tragik.

Då är det ju tur att man raggade upp Billy Bob Thornton till rollen som Jacob, han är utan tvekan filmens stora styrka. Att han rent utseendemässigt inte har några större problem att framstå som småsluskig, alkad och arbetslös kommer knappast som någon överraskning. Men han lyckas också få sin loser-brorsa att bli någon att sympatisera med och då inte bara på grund av att det ibland verkar som om han har en lätt intellektuell funktionsnedsättning. Jacob är en enkel själ, på gott och ont. Han vill bara ha det lite gött här i livet, få hänga med jycken Marybeth ute i skogen och bästisen Lou på krogen.

När Jacob tvingas välja mellan sin bror och sin bästis anas ett genuint lidande under den undfallande och lätt gnälliga ytan. I samtalen med Hank blir det också tydligt att han ser en hel del av den verklighet som hans bror ägnat år åt att blunda inför. Samtidigt framstår han som direkt dum-naiv när han fantiserar om hur han ska använda alla pengarna till att köpa och rusta upp den förfallna familjegården. Här är det istället Hank och vi i publiken som inte kan blunda för den krassa verkligheten.

A Simple Plan är ovanligt nedtonad och avskalad för att vara en Sam Raimi-film. Till viss del beror det sannolikt på att han fick ta över filmprojektet mer eller mindre klappat och klart inför inspelningsstart från John Boorman. Av den välbekanta småknaisga och makabra humorn märks väldigt lite. Men på det hela taget gör han ett bra jobb, även i det bistrare neo-noir-facket.

Stort tack till Shinypodden som gav inspiration till tvillingtitten A Simple Plan och Fargo. Vars betyg på 4,5/5 står sig även efter denna omtitt.

1793 (2017)

Ett ohyggligt stympat lik dras upp ur Fatburen på Södermalm. Vid i slutet av 1700-talet har det en gång rena sjövattnet förvandlats till något som snarare liknar ett stinkande träsk, så det krävs en smula mannamod av polispalten Mickel Cardell att bärga kroppen. Inte för att han egentligen bryr sig särskilt mycket om skitvatten. Eller något annat heller, för den delen, försjunken i flaskan som han är. Försupen, råbarkad och med en vänsterarm av trä utgör han ett udda par tillsammans med den finlemmade och lungsjuke juristen Cecil Winge. Men det blir ändå de två som tar sig an uppgiften att hitta den som är ansvarig för de brutala gärningarna.

Niklas Natt och Dags debut 1793 hade stått i bokhyllan så pass länge att jag hunnit glömma bort det mesta som sagts om romanen, förutom då att den utspelas under 1793 och att den skulle vara riktigt bra. Därför blir det en rolig överraskning när jag inser att romanen, trots årtalet 1793, är en ganska typiskt upplagd deckare. Men det är ett mönster som Natt och Dag fått att passa in oväntat sömlöst i sitt sena 1700-tals-Stockholm.

Miljöbeskrivningarna och tidsandan är jag inte tillräckligt historiskt bevandrad i för att ha någon åsikt om, men det hindrar ju inte att jag njuter av vad som verkar ha varit en herkulisk researchuppgift. Skulle man av någon anledning ha fått för sig att det var ganska idylliskt och gött under den här perioden ser författaren raskt till att ta ur en de föreställningarna. Det är förtryck, fattigdom, missbruk, sjukdom, lera, kyla, os och skit i princip vart man än vänder sig. Jag kan inte påminna mig att det var en term som förekom redan 2017, men det är inte särskilt förvånande att 1793 och dess uppföljare nu får dras med samlingsnamnet Bellman Noir.

Själva deckarhandlingen är förhållandevis okomplicerad, vilket jag tror är smart. Istället läggs krutet på miljö- och personskildringar. Förutom Cardell och Vinge får läsaren också stifta bekantskap med den olycklige fältskärslärlingen Johan Kristofer Blix och den fattiga Anna Stina Knapp. Jag, som ganska ofta klagar på den orimliga geografiska detaljrikedomen som brukar hemsöka deckargenren, känner att dessa detaljer för en gångs skull känns ganska motiverade eftersom läsaren hela tiden behöver förhålla sig till det moderna Stockholm. Vad finns kvar och vad var på väg att försvinna redan 1793?

Är du historiskt intresserad har du säkert redan läst 1793. Men har du inte det tycker jag inte att du ska känna sig avskräckt av den eventuellt lättsamma deckar-ramen. Är du å andra sidan deckar-intresserad tycker jag att 1793 förtjänar ett försök eftersom miljön verkligen ger historien det där lilla extra. Det skadar inte heller att romanen generellt är flyhänt och välskriven. Priset för ”Årets bästa deckardebut” känns välförtjänt, minst sagt.

X2: Kreativa kvinnor (2022)

Som av en ren händelse bjussade hemmabiografen på premiär av två helt oberoende filmer om två helt oberoende kvinnliga konstnärer inom loppet av mindre än en vecka. Kvinnorna för dagen är alltså målaren Hilma af Klint samt författaren Emily Brontë och deras filmer heter, helt följdriktigt, Hilma och Emily.

Fortsätt läsa ”X2: Kreativa kvinnor (2022)”

Blonde (2022)

Tja, när jag nu hoppat på Marilyn Monroe-tåget med titten på My Week With Marilyn kunde jag ju lika gärna fortsätta färden med den omtalade adaptionen av Joyce Carol Oates hyllade Blonde, regisserad av Andrew Dominik. En film som delat publiken i betydligt högre utsträckning än jag uppfattar att bokförlagan har gjort. Kanske för att Oates skrivit sin roman som en uttalad ”biographical fiction” medan filmen Blonde inte lägger fram några sådana förbehåll. Blonde tar förvisso inte munnen lika full som My Week With Marilyn (”This is their true story”). Men i och med att Dominik valt att utnyttja flera visuella grepp och berättartekniker som ska signalera inre processer och upplevelser hos sin huvudperson skulle jag vilja påstå att han samtidigt lägger tyngdpunkten på “biographical” snarare än ”fiction”.

Fortsätt läsa ”Blonde (2022)”

My Week With Marilyn (2011)

Every baby needs a da-da-daddy/with silver in his hair

Ja, Marilyn Monroe behöver alla pappor, mammor och andra bundsförvanter hon kan få tag på. Särskilt när gubbstöten Laurence Olivier är så dum mot henne. Han regisserar den unga kvinnan i filmen The Prince and the Showgirl och har väldigt lite tålamod med en skådespelare som bästa fall uppehåller inspelningen i flera timmar. I värsta fall dyker hon inte ens upp.

Fortsätt läsa ”My Week With Marilyn (2011)”

Druk (2020)

Första filmen ut efter årets Halloween-tema, men varför inte fortsätta på den icke-engelska trenden? Säg hej till Danmark! Nu är bloggen tillbaka till fem poster i veckan, böcker på söndagar.

***

alt. titel: En runda till, Et glass til, Drunk, Der Rausch, Binge Drinking, Another Round

“Hvad er ungdom? En drøm. Hvad er kærlighed? Drømmens indhold”

Den danske filosofen Søren Kierkegaard må ha skaldat hur vackert som helst om kärlek men Druk gör ganska omgående klart att den där ungdomsdrömmen också innehåller en hel del alkohol. De fyra gymnasielärarkollegorna Martin, Nikolaj, Peter och Tommy har ypperliga möjligheter att jämföra sin förlorade ungdom (hell, sitt förlorade liv) med elevernas spritstinna avgångsår.

Fortsätt läsa ”Druk (2020)”

Ett, tu…TV-serier! #23

Midnight Mass (2021, 1 säsong och 7 avsnitt)

Välkommen till Crocket Island, i folkmun kallad the Crock Pot. Lite av en utflyttningbygd måste man ändå säga även om vi landar i en tid när det faktiskt finns en del nytillskott. Eller ja, två hemvändare och ett nytillskott. Särskilt det där sista nytillskottet röner en viss uppmärksamhet ety fader Paul är en ung och energisk präst som ska ersätta den sjuke Monsignor Pruitt. Ön har lite drygt 120 bofasta och alla skulle de kunna få plats i den lilla kyrkan. Men nu för tiden är den delen av församlingen som verkligen släpar sig iväg till gudstjänsterna betydligt mindre än så. Rätt minimal, faktiskt. Men fader Pauls ankomst ska sakta men säkert ändra på den saken.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #23”

Ett, tu…TV-serier! #22

Chernobyl (2019, 1 säsong och 5 avsnitt)

Dags att pilla lite på ett barndomstrauma. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig när jag drog igång första avsnittet av Chernobyl. Men jag vet i alla fall att jag inte förväntat mig att bli så pass berörd som jag blev. Dels eftersom jag som sagt fick ett fladder av den där obehagliga känslan från mitten av 80-talet när svenska ungar inte tordes gå ut när det regnade. Dels eftersom miniserien, signerad Johan Renck och Craig Mazin, är så välgjord att man som tittare inte kan undfly tröstlösheten inför ett fullkomligt obeboeligt område, fullt med förgiftade hus och fordon.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #22”

Respect (2021)

Respekt är klurigt. Det sägs att man aldrig kan kräva det, bara förtjäna det. Ändå är det många som tror att vapen i hand är det enklaste sättet att få omgivningens respekt. För Aretha ”Ree” Franklin har vägen till respekt alltid gått genom musiken. Redan tidigt får hon välmenande råd – ”musiken kommer att rädda ditt liv” och ”din röst tillhör bara Gud”. Men även om hennes omgivning respekterar hennes talang vete tusan hur det är ställt med respekten för hennes person.

Fortsätt läsa ”Respect (2021)”

Vänligheten (2021)

Jag blev inte överdrivet förtjust i John Ajvide Lindqvists trilogiexperiment som var Himmelstrand, Rörelsen och X. Men författaren har ändå samlat på sig tillräckligt mycket på goodwill-kontot för att jag ska vara nyfiken på det han släpper ifrån sig. När Vänligheten dessutom gick att låna som ljudbok kände jag att 20 timmar var alldeles lagom för att räcka under åtminstone första semesterveckan.

Fortsätt läsa ”Vänligheten (2021)”