You are currently browsing the tag archive for the ‘Alkoholism’ tag.
Kanske var de ändå till någon nytta, de där 15 åren uppe i Umeå? Om inte annat inbillar jag mig att en viss bekantskap med den västerbottniska dialekten och kynnet gjorde det något lite lättare för mig att komma in i Karin Smirnoffs Jag for ner till bror.
Och när jag skriver de där sista orden inser jag att jag gärna vill sätta någon slags etikett på boken, alltså kunna säga Karin Smirnoffs XXX Jag for ner till bror. Men vad skulle det där XXX då kunna vara? En slags “familjeroman” är det ju definitivt eftersom Jana Kippos spontanbesök hos sin tvillingbror (som också hela tiden kallas bara ”bror”) inte bara handlar om deras syskonrelation här och nu. Den påverkas i hög grad av deras uppväxthelvete med den misshandlande ”fadren” och den religiösa ”modren” som aldrig klarade av att säga ifrån till sin make. Plus att Jana så småningom upptäcker att hennes familj är större än hon tidigare trott.
Jag skulle också kunna tänka mig att kalla boken för en “kärleksroman” även om förhållandet med John som bor i eskilbrännströms ödehus nära kippogården är minst sagt komplicerat. Å ena sidan har han de välbekanta problemen med både spriten och våldet som Jana vid det här laget har fått alldeles nog av. Å den andra kan hon inte pressa bort den egna kroppens längtan efter att dra in hans doft i näsborrarna och plöja händerna genom hans brösthår. Vildheten och oberäkneligheten i förhållandet och deras personligheter gör dem i någon mening till en västerbottnisk Heathcliffe och Cathy-duo. Något mindre lagda åt blomsterspråk, något mer åt skam och missbruk.
Dessutom är Jag for ner till bror en “lokalroman”. Eller vad man nu kallar en bok där platsen, i det här fallet byn Smalånger, spelar en lika viktig roll som sina personer. Dels den generella beskrivningen av bylivet såsom det förhåller sig till en hemvändare som Jana, dels det faktum att vår huvudperson hastigt och lustigt bestämmer sig för att stanna kvar ett tag genom att ta ett påhugg i hemtjänsten med allt vad det innebär av åldriga brukare, kollegor och arbetsledaren märitljungqvist.
En sammanfattande term skulle eventuellt kunna vara ”relationsroman”, för det mesta hänger på hur Jana förhåller sig till sina nära, till sin historia och till smalånger som plats. Och som relationsroman (vilken dessutom utspelas på en mindre ort) vete tusan om Smirnoff egentligen kommer med så värst mycket nytt. Det författaren har gjort är snarare att hänga en ny språkdräkt på en rätt maläten historia. Smirnoff är duktig på att förmedla en stämning (särskilt om det gäller uppgivenhet, solkighet, grymhet eller vånda) genom väl valda detaljer i både ute- och innemiljöer. Dessutom används versaler endast i början av varje mening, namn skrivs ihop (”efyran”) och det enda skiljetecken som får besudla romansidorna är en punkt i slutet på varje mening. Just de här sista greppen ger för min del en känsla av andtrutenhet. Som om Jana hasplat ur sig sin historia så hastigt som möjligt eftersom hon vet att hon annars inte kommer att ha ork eller mod att berätta den alls.
Men själva innehållet börjar som sagt efter ett tag kännas ganska välbekant och jag gissar att det skulle ha gjort det i ännu högre grad om jag varit mer lagd åt författare som Torgny Lindgren och Sara Lidman. Och jag måste verkligen fråga mig: är detta sinnebilden av Svensk Glesbygd? Våld, alkohol, skvaller, jakt, tystnad och ångest? Om även om det nu skulle vara så inser jag snart att det är en glesbygd som jag inte är särskilt intresserad av att besöka ännu en gång. Jag for ner till bror är en hantverksskickligt osentimental roman med ett icke föraktligt mått av bister humor. Jag behövde inte plåga mig igenom den. Men den gav mig heller inget nytt utöver greppet att dissa versaler och skiljetecken.
Dagens white trash-misär fick se sig helt lottlös när den covid-säkrade Oscarsgalan var över i helgen. Glenn Close hade dock en lite mer städad frisyr vid den tillställningen.
***
Poeten och äventyraren Lars Wivallius skrev 1642 Klage-Wijsa, Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr som i någon mening är just vad den heter. Men den är också en bön om nåd för de gudfruktiga. Författaren J.D. Vance skrev 2016 en helt annan Klage-Wijsa, Hillbilly Elegy. I den självbiografiska boken beskrev han en familj starkt präglad av Kentuckys hillbilly-kultur men också hur man har ansvar för att försöka bryta destruktiva mönster. Så mer av ”Gud hjälper den som hjälper sig själv” än ”Gud hör bön” i den klagovisan skulle man kunna säga.
Ett ansvar som Vance själv arbetat hårt för att ta. Tagit värvning i marinen för att därefter kunna gå vidare till Ohio State College och sedan Yale Law School. Men precis när han är på väg att få det där hett eftertraktade sommarjobbet hos en av Yales alumner kommer ett telefonsamtal hemifrån. Mamma Bev har överdoserat på heroin (igen) och ligger på sjukhus. Nu måste J.D. komma hem och försöka ordna upp situationen.
Om jag läser rätt på Wikipedia vill Vance i boken Hillbilly Elegy lägga en hel del skuld i knät hos själva kulturen som han tycker sig vara bekant med från både Kentucky och Ohio. I det perspektivet låter verket som en republikansk våt dröm – frustration över socialbidragstagare som inte tar sig i kragen medan en kille som J.D. slavar med tre jobb för att kunna skaffa sig en utbildning.
I filmadaptionen med samma namn har detta möjligen något kontroversiella budskap tonats ned en hel del och det blir istället primärt en historia om en enskild familj där mormor och morfar rymde tillsammans när mormor var 13 bast och gravid medan mamma blev gravid vid 18 års ålder med en dotter som i sin tur givetvis också fick barn i unga år. Detta trots att generationens yngsta, utifrån moderns exempel, dyrt och heligt lovat sig själv att hon minsann aldrig skulle upprepa det misstaget.
Lägg till det en hyfsat dysfunktionell familje- samt missbrukarmisär och tadaaaa: en white trash-historia som bara känns allt för välbekant. En förvisso hyfsat kompetent berättad white trash-historia men där till och med berättandet känns igen, bland annat genom de obligatoriska ”filma genom bilruta medan man passerar nedgångna butiksfasader och fallfärdiga hus där tandlösa kvinnor stirrar tomt från altantrappan”-scenerna. Just ja, inledningsvis hinner vi förstås också med ett par middagsscener som ska illustrera J.D:s klassångest där han svettas över vinval och allt för många bestick.
Inte heller rollprestationerna från Glenn Close eller Amy Adams kryper under skinnet på mig. Trots att de har torrt, risigt hår och slitna ansikten blir de aldrig mer än skådisar i en tragisk white trash-film. Vilket i sin tur gör att Hillbilly Elegy ibland skrinnar väl nära socialporrs-vaken. Andra filmer av samma typ, men som lyckas åstadkomma en högre grad av realism än Hillbilly Elegy, är kanske inte nödvändigtvis bättre men lyckas oftast åtminstone vara berörande.
Den här i någon mening glättiga ytan blir emellertid mindre märklig när man betänker att regissören är Ron Howard. För min del var det väldigt länge sedan han gjorde en genuint bra (och inte bara kompetent) film. Vad gäller två av hans lite mer omtalade produktioner under de senaste åren – Frost/Nixon och Rush – skulle jag säga att deras styrka (om de nu har någon) ligger i deras historier och relationsdynamiken mellan två kraftfulla individer. Hillbilly Elegy kan inte bjuda på något av detta.
Dessutom är det alltid tudelat med den här typen av budskap som Hillbilly Elegy proklamerar. Det är klart att individuell boosting av typen ”Where we come from is who we are but we choose every day who we become” går hem i self-made America. Samtidigt undrar man om detta gör att vi ska tycka att alla ungar, som inte klarar av att göra samma uppryckning som J.D., mer eller mindre har sig själva att skylla? Eller att det räcker med att vänligt men bestämt sätta upp lite gränser för en missbrukare så skärper hon till sig?
I helgen som gick var det som bekant Oscarsgala och dagens film fick i alla fall med sig två gubbar, för foto och produktionsdesign. Rimligt, men hade Fincher gjort en bättre film tror jag den hade sopat banan med konkurrensen. Tillsammans med Nomadland i och för sig, den hade varit svårslagen i vilket fall som helst.
***
Du kan aldrig beskriva en mans hela liv på två timmar, det bästa du kan hoppas på är att ge ett intryck av det. Så beskriver Herman J. Mankiewicz sina försök till den minst sagt udda biografiska filmen Citizen Kane men det är förstås en lika sann beskrivning av Mank. En udda biografisk film om manusförfattaren Mankiewicz själv.
alt. titel: The Host
Den 13-åriga Park Hyun-seo har inte många vuxna förebilder här i livet. Hennes mamma stack från henne och fadern Gang-du strax efter födseln. Gang-du är i sin tur inte den skarpaste kniven i lådan, särskilt inte när det handlar om faderskapsskillz. Han kritiseras ofta av sina syskon Nam-il och Nam-joo men inte heller de har särskilt mycket att yvas över. Nam-il har förvisso en fin utbildning men inget jobb och har i sin bitterhet vänt sig till flaskan, under vars inflytande han blivit en sådan där typ som tycker att omvärlden är skyldig honom något. Nam-joo är å sin sida en framgångsrik bågskytt men lider av franska nerver och tvekar ofta för länge när det verkligen gäller i tävlingssammanhang. Hade det inte varit för Hyun-seos farfar, Hee-bong, kan man fråga sig hur hennes liv egentligen sett ut.
alt titel: Dans l’ombre de Mary, Dans l’ombre de Mary: La Promesse de Walt Disney
”Winds in the east, mist coming in/Like somethin’ is brewin’ and bout to begin”
Men nej, den här östanvinden är ingen nyhet för författaren Pamela Lyndon Travers. I tjugo års tid har en viss Walt Disney velat köpa upp filmrättigheterna till Travers populära barnböcker om Mary Poppins och i lika många år har hon tjurigt hållit emot. Hon kan inte för sitt liv se hur skaparen av tokroliga dvärgar och en visslande mus med brallor på sig ska kunna göra hennes bitska Mary rättvisa. Han skapar lättsinnig och sentimental smörja, hon skapar böcker som betonar vikten av att säga barn sanningen och lära dem att leva med besvikelser (”Disappointments are to the soul what the thunderstorm is to the air”).
Ivrigt påhejad av alla Ingmar Bergman-tillskyndare gjorde jag äntligen slag saken och högg Fanny och Alexander när den fanns tillgänglig på SVTPlay. Den långa versionen förstås – varför nöja sig med futtiga tre timmar Bergman när man kan få nästan fem?! Knäckfrågan i sammanhanget är – hade jag sett Fanny och Alexander tidigare? Tyvärr blir svaret att jag faktiskt inte vet. Jag hade innan denna titt inget sammanhängande minne av filmen men tror att jag åtminstone sett den i omgångar när spektaklet rullat på TV.
Journalisten och författaren Anders Roslund tycks gilla att jobba i tandem. Först ut var samarbetet med Börge Hellström där paret fram till Hellströms död 2017 skrev deckare/thrillers om polisen Ewert Grens. Men medan Hellström fortfarande levde fann Roslund ytterligare en romankompis i manusförfattaren Stefan Thunberg (bland annat ansvarig för Jägarna 2).
Det visade sig att Michael Connelly var ännu en av många thrillerförfattare vars verk fanns i berusande överflöd som ljudböcker på YouTube. Hans mest bestående romanfigur torde vara L.A.-polisen Hieronymus ”Harry” Bosch (vars dopnamn gett upphov till otaliga kommentarer böckerna igenom). Särskilt som Bosch kommit att figurera i en hyllad TV-serie, porträtterad av Titus Welliver. Men vi kanske också är några som minns filmen The Lincoln Lawyer, där ingen mindre än Matthew McConaughey spelade den skrupulöse försvarsadvokaten Mickey Haller?
alt. titel: Alla helgons blodiga natt – 20 år senare, Halloween H20 – tyve år senere, Halloween 20 år etter, Halloween: H20
Ska man döma av slutresultatet är det nästan att man skulle kunna misstänka Halloween-serien för att ha gjort en 10 Cloverfield Lane med ett Kevin Williamson-manus. Den generella stilen i H20 är nämligen så 90-tals-Kevin Williamson (komplett med tjej-hängslen och strumpor som slutar strax över knäna), att vinkeln med Laurie Strode och Michael Myers nästan hamnar i skymundan.
That’s what HE said!