You are currently browsing the tag archive for the ‘Musik’ tag.

alt. titel: Ted — Show Me Love

Ibland undrar jag om inte alla de här sci-fi-dystopierna som siktar på att utrota eller åtminstone utjämna det mänskliga känslolivet är något på spåren. Ted Gärdestad framställs här i sin egen biografi-film som en sådan där härlig kille som lever för kärleken med huvudet lite i det blå, full av liv och gör vad som faller honom in. Må det sedan vara att skita i en Indien-resa för att kunna gå på bio med en söt tjej eller hålla emot när någon vill vara inne och kladda på hans musik.

Men det finns givetvis en baksida av all den där härligheten – Ted Gärdestad tycks successivt ha trampat runt i en allt djupare avgrund av psykisk ohälsa som orsakade såväl bacillskräck, hysterisk rampfeber och självskadebeteende som nedvärdering av sig själv och sin egen musikaliska karriär.

Allt börjar ju så bra, Ted och brorsan Kenneth är ett tajt musikerteam och tror inte sina öron när självaste Stikkan Andersson vill lansera Ted som Sveriges senaste popsensation, komplett med moderiktig jeansoutfit och ett blont hårsvall. Men den där ungdomliga entusiasmen är ju så lätt att utnyttja och snart börjar särskilt Ted känna att kraven från både musikproducenten och fansen blir allt för överväldigande.

Som vanligt jobbar musikerbiografi-filmer i aningens av en motvind när tittaren inte är särskilt tagen av musiken. Jag är född för sent för att ha håvats in av Ted Gärdestads stjärnögda ballader när det begav sig. Nu för tiden tenderar jag (säkerligen högst orättvist och felaktigt) att klumpa ihop hans musik med trubadurtyper som Håkan Hellström, musiker som tycks vilja odla en persona höljd i (bedräglig) naivitet. Filmen varierar sig förvisso en del vad gäller sina låtval men när Gärdestad väl säger sig vara trött på att sjunga ”Jag vill ha en egen måne” har jag lessnat långt innan dess.

Inför premiären har det förekommit löpsedlar som basunerat ut att diverse familjemedlemmar velat stoppa Ted men för min del tycker jag inte att det skulle finnas någon särskild anledning till det. Som biopic skulle jag snarare vilja påstå att Ted är känslig inför sitt subjekt och behandlar honom som tallrik i tunnaste fajans. När Gärdestad väl börjar bete sig mindre trevligt mot sin omgivning har det grundlagts långt tidigare att han jagas av inre demoner. Han är en känslig och labil ung kille, en sökare snarare än ett svin.

Då skulle jag kanske vara mer upprörd om jag var släkting till Stikkan Andersson, som knappats framstår som någon hyvens kille. Jonas Karlsson får inta den smått klassiska producent-uslings-rollen, en person som enbart parasiterar på andras skapande och driver sina artister betydligt hårdare än vad de uppenbarligen de klarar av. Tidsandan får sitt med långa kragsnibbar på skjortorna och uttryck som ”schuckert”.

Prestationsmässigt ligger mycket på Adam Pålsson och Peter Viitanen som Ted och Kenneth Gärdestad, vilka är alldeles för gamla för att övertyga så länge filmen rör sig i det tidiga 70-talet. Som skådisar gör dock båda fullt acceptabla insatser och det är sannolikt brister i manuset som gör att det hela inte känns så djuplodande. Som så ofta annars i den här typen av film ligger fokus på händelseförloppen som leder fram till väletablerade och välbekanta fakta, snarare än fullödiga psykologiska porträtt. Då är det enklare att lägga energi på omsorgsfulla scenografidetaljer som mammas lilla bricka med köttsoppa och ostsmörgåsar till sina hårt arbetande söner eller den knöliga extrakudden som åker fram när gästsängen ska bäddas.

Vad BOATS och biopics beträffar checkar Ted av de viktigaste punkterna på handlingslistan – ögonblicket när grabbarna på Polar inser vilken guldgruva de har chans på, Gärdestad som önskar tennisrivalen Björn Borg lycka till när han själv bestämt sig för att satsa på musiken, den tokroliga stunden när det går upp för vår huvudperson VEM han egentligen följde med hem efter den där Expressen-festen samt ett antal bildliga förebådanden om hans självmord.

I just det fallet har Ted den goda smaken att avsluta i tid, precis efter att vår huvudperson gjort en bejublad (enligt filmen i alla fall) spelning i ett sommarsoligt Stockholm där både familj och vänner finns närvarande. Vi lämnas med åtminstone en förhoppning om att han fick fler bra stunder innan junidagen 1997 då han tog sitt liv.

Som vanligt blir den största vinsten med Ted ett par timmars nutidshistoria om en karriär och ett människoöde som jag hade oerhört dålig koll på. Men en omvälvande filmupplevelse blev det knappast även om det var roligt att höra bortglömda ord som ”blängsylta” igen.

Annonser

Ska man nu vara med på en skräckfilmsvecka är det lika bra att gå all in. Därför bjuder jag nu på en musikalisk fredagsfemma för att följa upp med ytterligare en demonfilm senare under dagen.

***

Ujujuj, det här var verkligen inte det lättaste. En fredagsfemma med skräckfilmsmusik grupperad enligt några slags kriterier. Musik från bra filmer, oavsett musikalisk kvalitet? Nej, här skulle ju fokus ligga på det rent musikaliska så då är det ju bara att bita ihop och försöka hitta bra musik från likaledes bra filmer. Prio ett var naturligtvis att plocka musik från årets demontemafilmer men på det hela taget häll de tyvärr inte måttet i detta avseende. Sedan var jag inne på om jag skulle fokusera på det lite melankoliska, med Johan Söderqvists score till Låt den rätte komma in som the crowning jewel.

Läs hela inlägget här »

Only Lovers Left AliveDamn you, Jim Jarmusch, you’ve ruined vampires!

…skulle jag ha kunnat utbrista om det inte vore så att den saken redan tagits om hand av Anne Rice, om inte ännu tidigare. Efter att ha misslyckats kapitalt med ett axplock av sagde regissörs verk fick hans vampyrfilm Only Lovers Left Alive bli den sista stöttan för att se om kamelryggen kanske ändå inte behövde knäckas och malas till stoft.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaUjujuj, andra halvan av 80-talet… Jag är ordentlig tonåring i en småstad och i den mån jag lyssnar på musik är det snälla och tama tongångar från exempelvis Modern Talking, Wham och Alphaville. Någonstans ute i min musikvärlds tassemarker, innan den övergick i det stora okända, rumsterade genrer och artister som jag kände igen eller hade en vag aning om men inte så mycket mer. Metal, house och hip-hop. Kiss, Iron Maiden, Yello, Yazz, Run D.M.C. och, faktiskt, N.W.A.

Straight Outta Compton Läs hela inlägget här »

Ricki and the FlashIbland tycks det inte finnas något värre brott i den amerikanska kulturen än att svika sin familj. Det skulle i så fall vara att svika sig själv och sina drömmar. Men hur ska man göra om ens drömmar inte innefattar en familj som man redan har skaffat sig? My head hurts…

Läs hela inlägget här »

Eftersom Så ock på jorden (recension på den kommer imorgon) skulle visas under Malmö filmdagar tyckte jag att det var lika så gott att se den hyllade föregångaren. Även Fiffis filmtajm och Jojjenito passade på att skriva om denna första film när uppföljaren var på tapeten.

***

Så som i himmelenNär det Musikaliska Geniet kom till byn då var trångsyntheten där,
då hade de bara törne och galla.
Då sköto de efter honom med ett gevär,
ty de voro ju så trångsynta alla.

Läs hela inlägget här »

AmadeusLife of Pi sägs få åhöraren att tro på Gud. Berättelsen om Mozart, eller snarare Salieri, kan antingen få åhöraren att tro på Gud, men att han i så fall är en elak jävel, eller också inse att människan är oöverträffad i att skapa sitt eget helvete.

För att vara en enkel italiensk gosse får Antonio Salieri uppleva enastående framgångar. Knappt trettio år gammal är han hovkompositör åt kejsar Joseph II i Wien, en musikens huvudstad. Han har högstatuselever, står på god fot med både kapellmästare Guiseppe Bonno samt operadirektören greve Orsini-Rosenberg och livet leker.

Läs hela inlägget här »

Istället för att försöka dra växlar på förortssymbolik, invasionsteman eller blodmagi tänkte jag mig en dödsmatch med tio olika kategorier (kategorivinst ger fem poäng) för att kora en vinnare bland vampyrzombieskildringarna, allt som allt en litterär förlaga och fyra filmer. För självklart måste det finnas en vinnare, inget relativistiskt ”alla är bra på sitt sätt”-tjafs här inte (lite digitalt blir det i alla fall, Henke).

För att hålla isär alla de olika Roberts är det bara bokens huvudkaraktär som får äran att fortsätta heta Robert Neville, alla övriga tilltalas med skådespelarens förnamn. Inkonsekvent nog har jag däremot valt att benämna övriga karaktärer vid deras bok- eller filmnamn.

***

I am legend pic2Bästa titel
Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaJa, vad finns egentligen innuti Llewyn Davis? Inte mycket, om vi ska tro Coenbrödernas senaste skapelse. Llewyn försöker under 60-talets början hålla någon slags folksångarkarriär under armarna men det är tveksamt om han brinner för Konsten med någon större hetta än att det är bättre än att vara en vanlig knegare. Llewyn brinner inte för någonting. Vilket dock inte hindrar att han intar en sedvanligt konstnärselitistisk hållning – han vill kunna försörja sig på sin musik men att leverera vad folk kan tänka sig att betala för är under hans värdighet.

Inside Llewyn DavisInför systern Joy hävdar han att han vill något mer än bara existera (vilket alla vanliga knegare uppenbarligen gör), men frågan är om han ens gör det. Llewyn går genom livet (eller i alla fall under den period som vi får följa honom) liksom avstängd för det mesta. Vilket naturligtvis gör det lite problematiskt att han inte verkar ha någon egen bostad utan soffsurfar sig runt bland de gamla och nya bekantskaper som kan stå ut med hans svårmodiga uppenbarelse.

Läs hela inlägget här »

Lilla stjärnaJerry och hans dotter Theres flyttar från Norrtälje till Svedmyra. Inte för att Jerry har fått ett nytt jobb eller för att Theres ska börja i en prestigefylld elitskola. Istället närmast flyr Jerry Norrtälje eftersom Theres inte alls är hans dotter utan hans syster. Eller något i den stilen.

Sanningen att säga är flickan en rätt underlig varelse som Jerrys föräldrar, Lennart och Laila, uppfostrat efter att Lennart hittade henne nedgrävd i en platspåse i skogen en dag när han skulle ut och plocka svamp. Men istället hittade han alltså en flicka med en förtrollande sångröst.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Cold Moon
Stephen King, Blaze
Edward St Aubyn, Romanerna om Patrick Melrose vol 1

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg