You are currently browsing the tag archive for the ‘Musik’ tag.

alt. titel: A Blade in the Dark, House of the Dark Stairway

Filmmusikkompositören Bruno känner sig lite tveksam inför sitt senaste uppdrag. Det är första gången han ska skriva musik för en läskig thriller och för att se till att han hamnar i rätt sinnesstämning har regissören Sandra installerat honom i ett stort och ödsligt beläget hus.

Men inte mer ödsligt än att fastighetsskötaren Giovanni bor på tomten och Bruno redan första kvällen får besök av den framfusiga Katia (som av oklar anledning har gömt sig i en garderob). Katia som avgudar musiker eftersom de är ”great in bed” och var god vän med Linda som bodde i huset innan Bruno. Men innan Katia hinner realisera ett inte särskilt inlindat erbjudande är hon puts väck och Bruno kan ägna sig åt sin musik istället. Tyvärr spelar han så högt att han inte hör Katias förtvivlade rop på hjälp när hon blir jagad av en galning utrustad med en vass mattkniv (en jakt som i ärlighetens namn mest består av att Katia hela tiden stannar, tittar på knivgalningen och skriker istället för att knata på).

Lite senare måste Bruno hjälpa Giovanni med en oerhört tung säck men hinner inte tänka mer på den saken eftersom en helt ny kvinna kastar sig över honom och skriker ”Surprise!”. Det visar sig vara Brunos flickvän Julia och hon blir milt sagt irriterad över att Bruno verkar tänka mer på den försvunna Katia än på henne. Och då vet hon inte ens om att Katias modell-rumskompis Angela kommer förbi senare under dagen och lånar husets generöst tilltagna pool. En pool som flera av de inblandade påpekar, lite sådär en passent, luktar väldigt illa…

Lamberto Bava har jag kommit i kontakt med tidigare i form av hans två demon-filmer (vilka logiskt nog heter Demons och Demons 2). Efternamnet låter kanske välbekant och det är inte så konstigt eftersom Lamberto är Mario Bavas son. Han fick öva upp sig som regiassistent på flera av pappas filmer, Cannibal Holocuast samt ett par av filmerna som gjordes av pappas kompis Dario Argento.

I början av 80-talet var Lamberto redo att stå på egna ben och La casa… är hans andra långfilm. Manusförfattare är äkta paret Elisa Briganti och Dardano Sacchetti, vilka tidigare hade jobbat en hel del med bland andra Lucio Fulci. Även huvudrollsinnehavaren Andrea Occhipinti hade bland annat hunnit vara med i Fulcis The New York Ripper där han spelade fysiker-pojkvännen Peter.

Utgående från Lambertos demon-filmer vet jag att det inte är någon idé att förvänta sig pappa Marios visuella flair, så med det i bakhuvudet blev La casa… ändå något av en positiv överraskning. Det finns ett par snygga bilder, särskilt på den av mördaren föredragna mattkniven.

Den känslan kan i och för sig också bero på ren lättnad eftersom inledningen gjorde mig hiskeligt rädd för att behöva spendera en hel film i sällskap med det blondlockiga irritationsmomentet Giovanni Frezza (från bland annat The House by the Cemetery och The New Barbarians). Men det visade sig vara en välsignat kort film-i-filmen (ett grepp som Lamberto tydligen var så förtjust i att han återanvände det till demon-filmerna) och dessutom riktigt bra, så ingen stor skada skedd på den fronten.

La casa… visar sig bli en helt ok slasher men som en sådan givetvis överfull med fullkomligt ologiska eller orimliga element. Själva slutklämmen och förklaringen städas undan på två sekunder, sannolikt för att publiken inte ska börja ställa allt för många frågor. För att så misstankar och strössla ut villospår får alla inblandade (utom möjligtvis Bruno) bete sig oerhört märkligt utan någon som helst anledning. Brunos magnetband fångar upp viskande ord men var de i slutänden kommit från var tydligen inte så viktigt. Varför ett halvhemligt rum skulle innehålla en hel kista med tennisbollar känns inte heller helt rationellt.

Den lilla filmen-i-filmen utgör som sagt ett oväntat bra anslag till det hela och La casa… innehåller också en knivscen som faktiskt fick det att krypa lite i kroppen. Dessutom får Bruno, genom kompositörerna Guido och Maurizio De Angelis försorg (som vi känner igen från bland annat Torso), skapa en riktigt trevlig liten pianoslinga. Däremot kan man ju hoppas att Bruno hade tänkt att bidra med något mer till Sandras färdiga film än att i all oändlighet electronicaloopa en tre minuter lång melodi.

Däremot är det helt uppenbart att det här inte finns material nog för nära 2 timmar film, där längden sannolikt beror på att filmen inledningsvis var tänkt som fyra halvtimmes TV-serieavsnitt. Men jag hade önskat att Lamberto Bava klarat av att kapa några av alla de scener som mest gick ut på att Bruno sitter vid sitt piano eller att Angela simmar omkring i den misstänkta poolen. La casa… hade mått bra av ett tajtare 90-minutersformat.

Den mildsinnade uppmaningen från den den lilla korniska kuststaden Port Isaac – ”Please drive carefully thorugh our village” – är inget svensexesnubbarna från London är beredda att lyssna på. De är ju där i sin stora Merca för att partaja och fira att Henry ska gifta sig. Något som i och för sig framstår som fullkomligt obegripligt för Danny vars i princip första replik är ”monogamy is unnatural”.

Efter att storstadsborna kallat ut Port Isaacs sjöräddning genom att vara omedvetna om fenomenet ”tidvatten” går de en sväng i byn och stöter då på en slags livespelning. Det visar sig att majoriteten av byns fiskare också är med i en liten a capella-grupp som sjunger sjömanssånger (”some of which are fairly lewd”), både sådana med anor från 1600-talet och sådana de skriver själva.

En oemotståndlig frestelse för besökarna som alla arbetar på Duke Music Management. Troy (som är de andras chef), Driss och Henry bestämmer sig för att driva lite med både lokalbefolkningen och Danny på ett sätt som en gång för alla bevisar att de alla är ganska vedervärdiga människor. De tar Mercan och drar tillbaka till London samtidigt som de gör klart för Danny att han kan strunta i att lämna Port Isaac om han inte lyckas få fiskargubbarna att skriva på ett skivkontrakt. Ett kontrakt som de förutsätter att Danny inte kommer att fixa och därför inte heller har någon som helst intention att ge ut någon skiva.

Vi har tidigare förstått att Danny gärna försover sig och ska därför sannolikt dra slutsatsen att han är en bortskämd slacker i alla delar av livet som inte gäller jobbet. Och det är mycket möjligt att han hade gett upp fajten med den motsträvige ledaren Jim om det inte vore för att han hemskt gärna också skulle vilja sätta in en stöt mot Jims dotter Alwyn.

Affischen till Fisherman’s Friends skryter med ”the feel-good film of the year”. Och nog skulle man väl kunna förvänta sig något i den stilen, om inte annat för att filmen klämmer in två olika, men lika klassiska, må bra-teman. Dels har vi filmens lika/olika eller stad/land-berättelse. Det vill säga hur byns initiala avoghet gentemot storstadsbon Danny övergår i respekt och gillande. Dels har vi underdog-historien om hur ett gäng fiskargubbar tog den brittiska musikvärlden med storm i början på 2010-talet. Som om det inte vore nog har vi dessutom en ekonomisk kris-historia pågåendes lite vid sidan av som också bidrar till den glädjande upplösningen.

Det är förstås passande att Fisherman’s Friends är en BOATS (heh…) och filmen hymlar inte med detta faktum, utan klämmer dit varudeklarationen strax under titeln. Historien med Danny och alla hinder som han tvingas övervinna på vägen mot kärleken och hitlistor är dock rent hittepå för att öka dramatiken och må-bra-tillfredsställelsen hos publiken är allt löser sig till det bästa. För gruppens genombrott blir förstås inte lika hjärtesnörpande när det visar sig att de faktiskt redan hade gett ut ett par CD-skivor på egen hand, vilka antagligen krattade manegen en smula för kontakten med managern Ian Brown som var den som fixade 1 miljoners-kontraktet.

Brittiska må bra-filmer kan vara jättehärliga. Men för min del blir inte allt per automatik jättehärligt enbart för att det är en brittisk må bra-film. Jag tycker inte att Fisherman’s Friends lyckas balansera sina två olika teman på ett vettigt sätt och mitt intryck är också att de i någon mening utspelas i parallella spår. Jag har exempelvis svårt att få grepp om hur mycket tid som förlöper efter Dannys första nätter i Port Isaac. Reser han dagligdags mellan London och Port Isaac (en tur på nätta 40 mil enkel väg)? Vad jobbar han med under tiden eller lägger han alla krafter på ett kontrakt som länge inte verkar ge något resultat alls?

Daniel Mays i rollen som Danny är inte dålig i sig men hans rollfigur är inte skriven på ett sådant sätt att jag fattar hur han går från en bortskämd slacker som aktivt motsätter sig tanken på monogami till någon som uppenbarligen tycker att det roligaste som finns är att umgås med Alwyns dotter Tamsyn. Jag skulle också ha behövt några fler exempel på hur han kan vara en kul eller charmig snubbe för att tro på att han i slutänden kan snacka in sig hos både Jim och Alwyn.

Fisherman’s Friends bjuder inte på några som helst överraskningar storymässigt (vare sig det gäller upp- eller nedgångar) men jag hade heller aldrig direkt tråkigt. Produktionsvärdet är högt och om inte annat är filmen föga förvånande en veritabel propagandaprodukt från Cornwalls turistbyrå. Port Isaac, here I come! (Om Gud och covid vill, vill säga…)

The Gangs of London (2020, 1 säsong och 10 avsnitt)
På ren flax fick jag chans att relativt omgående ta del av sprillans nya brittiska serien Gangs of London. Drog igång tittning utan att ha registrerat så mycket mer än att The Raid-Gareth Evans var inblandad. Men redan de allra första minutrarna fick mig att sitta kapprak och det var en stämning som inte släppte nämnvärt under resterande tio avsnitt.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Prélude, The Audition

Enligt Google Translate betyder ”vorspiel” förspel, en term som skulle kunna antyda något betydligt mer vågat än vad ljudet av ivrigt gnidande fiolstråkar förebådar. För i det här sammanhanget pratar vi mer i termer av upptakt, ett preludium. Det senare är förstås en än mer välfunnen term eftersom vi kastas rakt in i en uppspelning för inträde till en prestigefylld musikskola. Många känner sig kallade, få äro utvalda.

Läs hela inlägget här »

Är man själv från ett ställe som fucking jävla kuk-Åmål skulle antagligen Luton, med sin chimär av närhet till metropolen London, framstå som himmelriket självt. Men den 16-årige Javad Kahn är lika livrädd för att bli fast i Luton som om han bodde i Sveriges minsta byhåla. Han har aldrig kommit närmare London än åsynen av motorvägspåfarten som leder dit och med en relativt strikt pakistansk far är livet i Luton anno 1987 ingen dans på rosor.

Läs hela inlägget här »

The wrangler of love, countrysångaren Bad Blake, är numera nästan 60 bast. Ett liv av turnerande, bilåkande, engångsligg, cigaretter och ivrigt hinkande av whiskey har slitit på kroppen. Hemorrojder är kanske inte den mest problematiska men definitivt ovärdigaste åkomman han dras med. Rösten håller fortfarande hyfsat, men vad hjälper det när hjärnan slutat producera nya sånger och han ibland måste lämna scenen för att spy mitt i en spelning? Spelningar som dessutom i allt större utsträckning handlar om att uppträda för ett hundratal pensionärer på en bowlinghall.

Läs hela inlägget här »

”Hey, wassa madder wid yuooo?!” Nej det finns ingen hejd på hur newyorkst italiensk-amerikansk Tony ”Lip” Vallelonga är. Tryggt förankrad i Bronx med knytnävar, en rejäl mage, fru och två barn samt stor familjekrets – pappa, bröder, systrar, svärföräldrar. Om det bara inte vore så tajt med pengar. För att kunna försörja familjen på mer än vadslagning om att kunna äta bisarra mängder mat tar Tony efter viss diskussion chaufförsjobbet åt en Donald Shirley.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Shed No Tears

Efter att ha blivit positivt överraskad av Måns Mårlind och Björn Steins Moulin Rouge!-expressiva Eld & lågor var det dags att ta sig an duons Känn ingen sorg. Jag är inget fan av Håkan Hellström och hade därför hittills hållit mig långt borta. Men kanske skulle Mårlind och Steins speciella framförande få mig att omfamna även Håkan?

Läs hela inlägget här »

Jag fortsätter mitt utforskande av den svenska deckarscenen och nu var det dags för en trilogi. Hans-Olov Öberg har förlagt Djävulens tonsteg, Någon att lita på och Kungamördaren till 70-, 80- och 90-talens Västerås.

I centrum står polisen Benny Modigh och Elias Fagervik, blott en ung körgosse när Djävulens tonsteg utspelas 1978. Hans kompis Jimmy Magnusson mördas å det brutalaste i kyrkan under en helt vanlig körrepetition och dådet kommer att skaka både staden och Elias familj.

Någon att lita på hoppar fram till 1987 och läkarstuderande Elias är hemma i Västerås över sommaren för att extraknäcka på lasarettet. Här stöter han på den brutalt våldtagna Malin, vars skador är kusligt lika de som åsamkades hans egen flickvän Ingela för några år sedan. Benny Modigh måste i sin tur inte bara leta reda på Malins förövare utan dessutom någon som kastrerar till synes slumpartat utvalda män. Läs hela inlägget här »

alt. titel: Det våras för Hitler, Producenterna, Musical-svindlerne, Per favore, non toccate le vecchiette

Den italienska titeln på Mel Brooks The Producers är något märklig. Uppmaningen (enligt Google Translate, vad annars?) ”Var snäll och rör inte de gamla damerna” är nämligen inget som hörsammas av föredetting-teaterproducenten Max Bialystock. Istället bygger hela hans rörelse på att han medelst lock, pock och ljuva ord kan lura av gamla damer deras besparingar i syfte att sätta upp den ena floppen efter den andra på Broadway samt stoppa lite mellanskillnad i egen ficka.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Selling Hitler
Hilary Mantel
, Wolf Hall
Isaac Asimov, Fantastic Voyage

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg