You are currently browsing the tag archive for the ‘Musik’ tag.

Ingen hejd på tema-avbrotten. Nu är det en gemensam filmspanarfilm som pockar på…

***

Berättelsen om en alkad storstjärna, farligt nära gränsen till föredetting, som hugger tag i en ung och begåvad nykomling som vore hon en livboj i ett hav av varjehanda droger förlorar tydligen aldrig sin lockelse. A Star is Born filmatiserades första gången 1937 med Fredric March och Janet Gaynor, sedan 1954 med James Mason och Judy Garland samt 1976 med Kris Kristofferson och Barbra Streisand. Och nu, 2018, med Bradley Cooper och Stefani Joanne Angelina Germanotta, mer känd som Lady Gaga.

Utled på sitt eget kändisskap och på jakt efter en drink hamnar musikern Jackson Maine på dragbaren Bleu Bleu. Just den här kvällen uppträder nybörjaren Ally, utan vare sig drag eller singback, och Jackson blir golvad av den unga kvinnans röst. Och eftersom han är Jackson fucking Maine har han inga problem att få henne att hänga med tills dess att han kan släppa av henne vid hennes hus samtidigt som morgonrodnaden färgar horisonten.

Och eftersom han kvällen igenom dessutom har sagt snälla saker om hennes utseende, något som hon alltid känt har stått i vägen för en seriös musik-karriär, har han heller inga större problem att locka henne till att sluta sitt trista jobb och göra honom sällskap på scen. För hon sjunger givetvis inte bara som en sexigt hes gudinna, hon skriver också egna låtar som hon fram tills nu aldrig vågat framföra på egen hand.

Det dröjer inte särskilt länge innan Allys plats i Jacksons rampljus uppmärksammas av managern Rez Gavron (seriously… Did you mother hate you?) och hon börjar mejsla ut en helt egen karriär. Men hur djupt kommer Jackson sjunka utan sin livboj?

Jag har inte sett någon av de andra filmatiseringarna och har därför inte mycket att jämföra med när det kommer till denna senaste version av A Star is Born-historien. I just det här fallet skulle jag dock vilja ifrågasätta själva titeln eftersom jag upplever att filmen i betydligt högre grad handlar om Bradley Coopers Jackson än Ally. Hennes födelse realiseras remarkabelt smärtfritt medan hans karriärs dödsryckningar både är plågsamma och långdragna. Eller också handlar det bara om att jag känner mig mycket mer dragen till hans musik än hennes.

A Star is Born är dessutom Bradley Coopers regidebut och jag ser att han fått en del beröm för detta, tillsammans med hyllningar av både han och (Lady) Gagas prestationer. Prestationshyllingarna kan jag för all del instämma i, de två uppvisar en naturlig lättsamhet tillsammans. Men regiarbetet… Ju längre filmen löper, desto mer börjar jag fundera på det faktum om jag som tittare får ta del av något som helst nytt. Bildval och vinklar bjuder inte på många innovationer, istället får vi tårar i slow motion och en modern version av målaren Sir Edwin Landseers klassiska ”The Old Shepherd’s Chief Mourner”.

Även historien känns i många lägen alltför outtalad och dessutom splittrad. Jag tycker inte att filmen lyckas tvinna ihop sin kärlekshistoria vare sig missbrukarberättelsen eller framgångsdilemmat (och då har vi inte ens kommit fram till Jacksons tinnitus och röstproblem). Jackson anklagar Ally för att ha förlorat sin äkthet när succén är ett faktum men vi får aldrig veta vad hon tycker om saken. Hur känner hon inför flytten från akustiska scenframträdanden med Jackson till en Lady Gaga-persona designad av Rez Gavron (i’m sorry… Jag kan bara inte ta det namnet på allvar…)?

Hon är redan från början medveten om i alla fall hans problematiska förhållande till sprit, vilket dessutom eventuellt kan ha rötter i hennes relation till sin far (men det är aldrig något som följs upp utöver en lösryckt kommentar). Men hanteringen av det realiseras aldrig i mer än hennes förmaningar att han måste sluta dricka varje gång han åker dit. Och riktigt så lätt inbillar jag mig inte att det går att bli nykter alkoholist.

Utöver detta finns också det komplicerade förhållandet mellan Jackson och brodern Bobby, spelad av den oförliknelige Sam Elliott. Ska jag vara helt ärlig fattade jag inte ens att de skulle föreställa bröder innan en högeligen krystad och ansträngd scen där det förekom allehanda kryptiska anklagelser om vem som stal vems ”voice”.

Jag förstår mycket väl att A Star is Born ska vara en film om en kärlekssaga av sällan skådad lyskraft. Själv känner jag mest som om jag satt på ett fik och tvingades åse Bradley och Gaga grovhångla vid bordet intill. Hey guys, jag tvivlar inte på er relation men jag är inte särdeles intresserad av att bevittna den. Get a room you two, and take your movie with you…

I det här fallet upplevde jag att de närvarande filmspanarna landade i unge fär samma känsla för filmen men det är ju lätt att ta reda på. Bara att klicka på länkarna.
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Har du inte sett den?
Movies-Noir

Annonser

alt titel: Deep Red, The Hatchet Murders

Musikläraren och jazzpinisten Marcus Daly skäller på sina medmusikanter. Stycket de tränar på utförs för perfekt, genomförandet ska vara trashigare. Vad som däremot inte är det minsta trashigt eller ofullständigt är Dario Argentos Profondo Rosso. Det skulle till ett halloween-tema för att jag äntligen skulle komma mig för att se detta portalverk inom giallo-genren.

Alltnog, när Marcus knallar hem om kvällen hör han först ett skrik och ser sedan sin granne Helga bli mördad i sin egen lägenhet. Förutom att vara Marcus granne är Helga också ett medium som under dagen haft en uppvisning. Hon har en telepatisk förmåga (publiken, säg hej till efterföljaren till Cat… och Four Flies…!) som låter henne uppfatta kvardröjande tankar i ett rum, ”like cobwebs”. Den här dagen har hon emellertid satt en sten, modell Indiana Jones, i rullning genom att identifiera någon i publiken som en pervers mördare. För att vara riktigt säker på att jaga upp vederbörande så mycket som möjligt skriker hon ut mot auditoriet ”You will kill again!”

Och ja, det gör förstås mördaren. Särskilt som hen (återigen anledning att notera detta ypperligt användbara ord när det gäller förövare i giallos!) hört Helga säga till sin vän Professor Giordani att hon vet vem mördaren är.

Tack vare sin inblandning får Marcus spendera ett par timmar på polisstationen och identifieras dessutom i en tidningsartikel som ett ögonvittne av journalisten Gianna Brezzi. Allt detta gör att han bestämmer sig för att själv försöka ta reda på vem mördaren är, om inte annat för att skydda sitt eget liv.

Lika bra att lägga korten på bordet med en gång – jag förstår mycket väl varför Profondo rosso ses som en klassiker, för detta är bra giallo-skit. Argento har lyft sig rejält i håret jämfört med sina djur-giallos, både vad gäller det visuella och historia.

Jag tyckte mig ju se ett förstadium till Argentos spännande kameraarbete i de tidigare filmerna men här är det som om han äntligen hittat hem på riktigt. Eller också är det bara att han förfinat sina grepp så att de nu kuggar i och kompletterar varandra ännu snyggare. Kärleken till extrema närbilder finns kvar, men når en ny nivå när de inte bara gäller mordoffer och mördarparafernilia utan också Helgas högst levande mun när hon i ren skräck inte ens kan svälja en klunk vatten.

Men inte ens i de här närbilderna är Argentos kamera helt statisk – den smyger och kryper och sveper över bordsskivor, notpapper och pianotangenter. Blickfånget på till synes triviala ting i märkliga vinklar, men framförda genom en hackig thrillerklippning skapar en del av Profondo Rossos alldeles särskilda stil.

Vad som också hunnit bli mer utvecklad är Argentos förmåga att förena de här (ofta klaustrofobiska) elementen med omfångsrika bilder där kameran befinner sig högt upp eller långt ifrån och som tillåter filmen att dra djupt efter andan. Även här finns både stillastående vinklar och rörelse; själv blev jag särskilt fångad av hur en långsam utzoomning följer hur en person rör sig bort från en annan samtidigt som de för en konversation om sanningens relativa natur.

Tillsammans med den visuella finessen får vi förstås också rejäla mängder grafiskt våld och brutala dödsscener. Allt är inte supersnyggt och motiveringen till att slå sönder tänder mot en spiselkrans eller försöka skålla ihjäl någon när det skulle ha räckt att sticka kniven i vederbörande är inte alltid tydlig. Samtidigt skulle jag säga att det blir ganska uppenbart att poängen primärt är en kontrasterande effekt och som sådan funkar den alldeles utmärkt.

Andra kontraster som blir oerhört effektiva är det intimt invaderande killer-o-vision-perspektivet tillsammans med regissörens förkärlek för stora fönster, vilka förvandlar det privata till obehaglig exhibitionism. Den djupt röda teatern där Helgas uppvisning äger rum (publiken, säg hej till Scanners!) ger en föraning om att det vi ser blott och bart är en föreställning. Hennes frivilliga medverkan i det fallet blir sedan till en högst ofrivillig sådan när hon, halvdöd och blodig, trycks upp mot sitt eget upplysta panoramafönster.

Såvitt jag kan förstå tycks det finnas två huvudsakliga varianter av Profondo rosso. En (director’s cut?) på ca 120 minuter och en bioversion på ca 100 minuter. Jag skulle vilja påstås att de extra 20 minutrarna har ett mervärde, både visuellt, relations- och historiemässigt. Eftersom jag såg den långa versionen med italiensk dialog och den korta med engelsk var det också intressant att notera skillnaderna i språk mellan den talade och översatta dialogen. I undertexterna säger exempelvis Helga att mördarens tankar är som ”a knife in my flesh” men det hon på ren engelska säger är ”prick of a thorn”.

Dags att göra halt innan detta blir allt för (”ännu mer” är kanske ett korrektare uttryck) långdraget. Och då har jag inte ens hunnit fram till vare sig förtexterna eller Argentos första lyckosamma samarbete med Goblin. Inte heller Marcus och Giannas jämställdhetsdiskussioner (med efterföljande armbrytning), Giannas skruttiga bil eller comic relief-poliserna. Är ditt livs mission att se enda giallo, skulle jag i nuläget starkt rekommendera att satsa på Profondo rosso. Det ska bli spännande att se om jag får anledning att revidera den åsikten allt eftersom temat lider.

Ännu en biopremiär innan vi åker tillbaka till Italien.

***

Annie känner sig allt lite besviken på livet. Förutom en kort sejour på universitet har hon bott hela sitt liv i den lilla kuststaden Sandcliff vars claim to fame är att stadens museum (där Annie jobbar på samma position som hennes far gjorde dessförinnan) innehåller ett inlagt hajöga. Hon lever tillsammans med collegeläraren Duncan som håller kurser betitlade ”American Cinema and the Alienated Male”. Vilka ofta går ut på att hävda arv från såväl klassiska grekiska tragedier som Charles Dickens i produktioner som The Wire. När Duncan självtillräckligt proklamerar vid parmiddagar att det där med barn, det är inte hans och Annies grej, är det helt uppenbart att Annie inte längre håller med om det ”beslutet”.

Men hur skulle Duncan ha utrymme för ett barn i sitt liv? Det är ju knappt att ens Annie får plats bredvid sambons allt uppslukande intresse för den alternative rockmusikern Tucker Crowe. Crowe är ett mysterium i så motto att han i mitten på 90-talet försvann spårlöst mitt i en spelning och sedan aldrig hörts av igen. Duncan spenderar större delen av sin vakna tid med att på olika webbforum diskutera huruvida Crowe numera är fårfarmare i Pennsylvania eller hur sannolikt det är att han verkligen fick barn med en svensk prinsessa.

För att få någon slags reaktion från sin bortkopplade partner skriver Annie en nedgörande kommentar om Tucker Crowes musik på Duncans fanwebbsajt ”Can You Hear Me?” Men förutom att Duncan blir stött och irriterad ger tilltaget en oväntad utdelning – Annie får ett mail från någon som påstår sig vara den försvunne musikern.

Den brittiske författaren Nicholas Peter John Hornby måste vara en slags cineastisk antites till Stephen King eller H.P. Lovecraft. Kanske inte så mycket ämnesmässigt (även om Hornbys böcker knappast är smockfulla av vare sig läskiga clowner eller sprattlande tentakler) som adaptionsmässigt. Alla hans filmatiserade böcker och manus (High Fidelity, About a Boy, An Education, Wild, Brooklyn och nu Juliet, Naked) har nämligen blivit riktigt bra filmer.

Hornby och hans respektive regissörer lyckas skapa nyanserade rollfigurer och situationer som aldrig känns givna på förhand men ändå psykologiskt trovärdiga. Här finns en underfundig humor som förvisso kan vara distinkt men aldrig blir direkt elak. Han och regissörerna verkar tycka ganska bra om sina (mestadels manliga) rollfigurer och betraktar dem alltid med ett visst mått av milt överseende.

Och det kan behövas, eftersom han i sina filmatiserade romaner alltid på ett eller annat sätt behandlat dessa peter pan-män som aldrig vill växa upp utan för alltid begrava sig i sina allt uppslukande intressen. Må de sedan gälla musik eller fotboll.

I vissa avseenden tar rollfiguren Duncan vara på Rob Gordon från High Fidelity och drar honom ett par snäpp längre. Juliet, Naked ägnar nämligen i alla fall en liten del av sin relationskomedi till förhållandet mellan fans å ena sidan och artisten de avgudar å den andra. Mötet mellan mytologi och realitet. På samma sätt som har diskuterats i samband med George R.R. Martin finns anledning att fundera över vem som har mest rätt till en artists verk och deras tolkning. Upphovsmakaren har kanske kommit till slutsatsen att hens verk är ett gigantiskt luftslott, utan någon som helst förankring i verkligheten, medan entusiasten fortfarande ser det som det mest avgörande i hens liv.

Men huvudfokus i Juliet, Naked ligger trots allt på förhållanden och föräldraskap. Annie och Tucker Crowe hittar gemensam mark i det faktum att hon sörjer ett icke-existerande liv medan han sörjer ett bortslösat dito. Hon längtar desperat efter barn och villkorslös kärlek medan han har skapat allt för många barn allt för lättvindigt i sina dagar.

Det Nick Hornby-filmer alltid lyckats med är också att hitta en nära nog perfekt rollbesättning. I Juliet, Naked är det en oförblommerad njutning att hänga med Rose Byrne, Chris O’Dowd och Ethan Hawke. Alla tre är totalt okonstlade och åtminstone två av dem dessutom oerhört sympatiska. Rose Byrnes chosefria prestationer har fått mig att till och med gilla egentligen idiotiska produktioner som Neighbors (1 OCH 2, icke desto mindre!). Ethan Hawke har fortsatt med sin slackerpappa från Boyhood och gett honom en liten gubbmage. Samtidigt som han verkar ha tagit tillfället i akt att genom 90-tals-Tucker stillsamt driva med sitt yngre indie-pretto-jag. Chris O’Dowd har i sin tur plockat med sig it-nörden Roy från TV-serien The IT Crowd och gjort honom nästan ännu lite mer egocentrerad. Men väldigt rolig.

Juliet, Naked är en romcom som verkligen sticker ut från mängden genom att vara både smart, älskvärd, nyanserad och överraskande.

Vi var många som lät oss roas av Juliet, Naked på Malmö Filmdagar
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?

Även om dokumentären Jag är Ingrid inte var någon höjdare som film betraktat väckte den ändå förstås en viss nyfikenhet inför Ingrid Bergman, både som fenomen och som skådespelerska. Så när det dyker upp en chans att se en av hennes mest berömda svenska filmer, kärleksdramat Intermezzo, hugger man den så klart i flykten.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ted — Show Me Love

Ibland undrar jag om inte alla de här sci-fi-dystopierna som siktar på att utrota eller åtminstone utjämna det mänskliga känslolivet är något på spåren. Ted Gärdestad framställs här i sin egen biografi-film som en sådan där härlig kille som lever för kärleken med huvudet lite i det blå, full av liv och gör vad som faller honom in. Må det sedan vara att skita i en Indien-resa för att kunna gå på bio med en söt tjej eller hålla emot när någon vill vara inne och kladda på hans musik.

Läs hela inlägget här »

Ska man nu vara med på en skräckfilmsvecka är det lika bra att gå all in. Därför bjuder jag nu på en musikalisk fredagsfemma för att följa upp med ytterligare en demonfilm senare under dagen.

***

Ujujuj, det här var verkligen inte det lättaste. En fredagsfemma med skräckfilmsmusik grupperad enligt några slags kriterier. Musik från bra filmer, oavsett musikalisk kvalitet? Nej, här skulle ju fokus ligga på det rent musikaliska så då är det ju bara att bita ihop och försöka hitta bra musik från likaledes bra filmer. Prio ett var naturligtvis att plocka musik från årets demontemafilmer men på det hela taget häll de tyvärr inte måttet i detta avseende. Sedan var jag inne på om jag skulle fokusera på det lite melankoliska, med Johan Söderqvists score till Låt den rätte komma in som the crowning jewel.

Läs hela inlägget här »

Only Lovers Left AliveDamn you, Jim Jarmusch, you’ve ruined vampires!

…skulle jag ha kunnat utbrista om det inte vore så att den saken redan tagits om hand av Anne Rice, om inte ännu tidigare. Efter att ha misslyckats kapitalt med ett axplock av sagde regissörs verk fick hans vampyrfilm Only Lovers Left Alive bli den sista stöttan för att se om kamelryggen kanske ändå inte behövde knäckas och malas till stoft.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaUjujuj, andra halvan av 80-talet… Jag är ordentlig tonåring i en småstad och i den mån jag lyssnar på musik är det snälla och tama tongångar från exempelvis Modern Talking, Wham och Alphaville. Någonstans ute i min musikvärlds tassemarker, innan den övergick i det stora okända, rumsterade genrer och artister som jag kände igen eller hade en vag aning om men inte så mycket mer. Metal, house och hip-hop. Kiss, Iron Maiden, Yello, Yazz, Run D.M.C. och, faktiskt, N.W.A.

Straight Outta Compton Läs hela inlägget här »

Ricki and the FlashIbland tycks det inte finnas något värre brott i den amerikanska kulturen än att svika sin familj. Det skulle i så fall vara att svika sig själv och sina drömmar. Men hur ska man göra om ens drömmar inte innefattar en familj som man redan har skaffat sig? My head hurts…

Läs hela inlägget här »

Eftersom Så ock på jorden (recension på den kommer imorgon) skulle visas under Malmö filmdagar tyckte jag att det var lika så gott att se den hyllade föregångaren. Även Fiffis filmtajm och Jojjenito passade på att skriva om denna första film när uppföljaren var på tapeten.

***

Så som i himmelenNär det Musikaliska Geniet kom till byn då var trångsyntheten där,
då hade de bara törne och galla.
Då sköto de efter honom med ett gevär,
ty de voro ju så trångsynta alla.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Stieg Larsson, The Girl Who Played With Fire
Carl-Michael Edenborg, Alkemistens dotter
Ian McEwan, On Chesil Beach

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser