You are currently browsing the tag archive for the ‘Makt’ tag.
Stephen King skapade sin Richard Bachman-pseudonym för att få en chans att klämma ur sig böcker i en lite annan stil än hans trogna läsarkrets var van vid. Mer sci-fi, bistrare, mer gritty, mindre av saga över sig.
Ibland vill man ju se om filmer. Det har jag gjort med Jupiter Ascending och en uppfräschad åsikt finner ni längst ned.
***
Det var en gång en flicka som kallades Askungen. Varje morgon fick hon gå upp tidigt och varje dag fick hon slita ont genom att hela tiden städa. Men hennes väg mot en betydligt mer högtstående social position underlättades av ett gäng klämkäcka möss och fåglar.
alt. titel: Allegiant
Tja, jag känner mig själv hyfsat väl i alla fall. I texten om Insurgent förutspådde jag att att jag sannolikt skulle kunna tänka mig att knalla bort till den lokala biografen för lite McDonalds-motsvarighet till film och här sitter jag alltså nu igen och höjer publikens medelålder avsevärt.
Det var en gång en flicka som kallades Askungen. Varje morgon fick hon gå upp tidigt och varje dag fick hon slita ont genom att hela tiden städa. Men hennes väg mot en betydligt mer högtstående social position underlättades av ett gäng klämkäcka möss och fåglar.
Efter min oförblommerade kärleksförklaring till J.K. Rowlings bokserie är det kanske inte mer än rättvist att jag gör ett försök att sammanfatta mina intryck från filmerna också.
Som den uppmärksamme läsaren redan lagt märke till tycker jag generellt bättre om böckerna än om filmerna, säkerligen till stor del beroende på att jag inte så att säga kan lägga ifrån mig förlagan när jag sitter och tittar på adaptionen.
Förutom all känslosamheten som nämndes i förra inlägget finns det förstås också ett tydligt maktperspektiv i serien, ett koncept som Rowling i likhet med många andra ungdomsförfattare är högst tveksam till. Innan ”Magic is Might” skulle man nästan kunna säga att mottot för Ministry of Magic är ”Absolute power corrupts absolutely”. Denna bastion för trollkarlsvärldens formella makt framstår allt som oftast som ett byråkratiskt bländverk, imponerande på utsidan men på insidan tandlöst och fegt. Alltså återigen den välbekanta kontrasten mellan yta och handling. Läs hela inlägget här »
Det börjar dra ihop sig till premiär av Catching Fire och vore det inte för en tidig jobbresa vete tusan om jag inte hade hoppat på The Hunger Games Night. Först första filmen och så vid midnatt premiären. Popcorn och cola på det. What’s not to like?
***
Knepet är inte att ta sig makt, det är att behålla den. Så hur ser en segrare till att de besegrade fortsätter att vara just det? I samfundet Panem (vilket tycks vara ett post-krigshärjat USA) har The Capitol (Huvudstaden) inte bara nöjt sig med att se till att ha tummen i ögat på de tidigare upproriska Distrikten (13 till antalet) genom att distribuera sina egna väktare som upprätthåller lag och ordning. Inte bara kräva att förlorarna ska bistå vinnaren med både råvaror och raffinerade produkter för att möjliggöra ett bekymmersfritt lyxliv.
alt. titel: Yacoubians hus (sv. publ. 2008)
Välkommen till Yacoubians hus. Byggt av en rik armenisk affärsman på 30-talet härbärgerade fastigheten länge Cairos creme de la creme, men nu, ungefär 60 år senare kan man lugnt säga att den har sett sina bästa dagar. Silveraffären i bottenvåningen har blivit en klädaffär, de ordinarie hyresgästerna är mestadels kontorsinnehavare och på taket har en hel liten koloni sprungit upp i de skjul som från början byggdes som förråd.
That’s what HE said!