You are currently browsing the tag archive for the ‘Makt’ tag.

alt. titel: Djävlarna

Ok, något gjorde uppenbarligen kristendomen och 1600-talets kyrkvälde till ett extremt smakligt byte för den brittiska filmindustrin i slutet av 60- och början av 70-talen. För vad sägs om uppställningen Witchfinder General och The Blood on Satan’s Claw, nu också kompletterad med Ken Russells The Devils?

Brittiske kritikern Mark Kermode brinner uppenbarligen för filmen och har bland annat sett till att hittills bortklippt material återfunnits. I en liten pamflett som åtföljer min påkostade DVD-utgåva från BFI utnämner Kermode The Devils till ”a genuinely breathtaking work, the jewel in the crown of Russell’s magnificent career”. Efter att ha återbesökt mina texter om de två Russell-filmer jag hittills sett – The Lair of the White Worm och Tommy – kan jag lugnt konstatera att min uppfattning om både The Devils och Ken Russell som filmskapare skiljer sig radikalt från Kermodes.

Alltså… Nej, jag fattar fan inte vad Russells grej är. I Tommy fanns åtminstone The Who-musiken att försöka njuta av. The Devils bjuder istället på en dissonant anstormande kakafoni från kompositören Peter Maxwell Davies (”electrifying” enligt Kermode). Själva historien är å andra sidan förhållandevis rättfram i den historiska filmen, eftersom den i grunden faktiskt är en BOATS.

Den inledande textskylten, ”the major events depicted in the film actually took place”, antyder förstås att vi ska komma att få se något som kommer att pröva vår lättrogenhet. Anno 1634 håller kardinal Richelieu som bäst på att försöka centralisera makten i Frankrike, bland annat genom ett skoningslöst utrotningskrig mot de protestantiska hugenotterna. Han har lättingkungen Ludvig XIII i ett fast grepp så när som på en liten detalj. Kungen hyser ett obegripligt tycke för staden Loudun och dess stridbare styresman, prästen Urbain Grandier. Ludvigs faiblesse för Loudun gör att han inte tillåter Richelieu att helt enkelt invadera staden och riva ned dess befästningar.

Men den röde kardinalen skulle givetvis inte vara den sluge politiker han är om han inte hade andra vapen i sin arsenal än brutal styrka. Som om ett guds finger vore inblandat har ursulinerabedissan Jeanne des Anges uttalat vaga anklagelser mot en djävulens hantlangare. Han besöker henne om natten samt utövar oheliga gärningar på klosteraltaret med både henne och nunnorna. Efter lite handgriplig ”övertalning” är klostret fullt av exorcismrusiga nunnor som, förutom att onanera med krucifix, inget hellre vill än att anklaga just Grandier för att vara satans sändebud. Prästens fiender i staden är förstås inte heller sena att haka på hysterin.

De historiska händelser som Russell visar upp i sin film har alla skett – häxprocessen i Loudun är väl dokumenterad och bara en i en lång rad av liknande episoder på många ställen i Europa under 1600-talet. Ett sådant kyrkligt övergrepp är förstås mumma att gå tillbaka till när man vill porträttera maktfullkomlighet på alla möjliga nivåer.

Som Ken Russell. Såvitt jag kan förstå låter han Oliver Reeds Grandier proklamera för frihet över allt annat. Prästen vill inte inordna Louduns styre under vare sig kyrka eller stat. Den kung som ändå står på Grandiers sida framställs av regissören som en moraliskt tveksam goddagspilt. En bortskämd odåga, vilken fyller sitt hov med surrealistiskt fåfänga nöjen som att skjuta prick på folk i fågelkostymer (förstås ackompanjerad av en atonal version av Bye, Bye Blackbird). Det är inte en fråga om stat mot kyrka, utan en fråga om självstyre mot centralmakt.

Jag tycker mig alltså inte ha några större problem att förstå vilket budskap Russell vill förmedla med The Devils. Det däremot som står i vägen för min möjlighet att uppskatta budskapet är hur han väljer att förmedla det. I sak kan jag villiga instämma i alla Kermodes superlativ om filmen: breathtaking, fiery, exuberant, exotic. Haken är att jag inte upplever dem som positiva.

Jag klarar inte av att uppskatta Russells orgastiska och orgasmiska scener med full frontal-nunnor som rullar runt på golvet i demonisk frenesi och torrjuckar på kristusstatyer. Eller överdrivna tortyr- och rättegångsscener inför en flämtande publik. Eller dödsdansande karnevalsstämning i en stad som inte bara hemsöks av demoner utan också av pesten. Det hela är bisarrt överdimensionerat på ett sätt som inte ger mig något. Men jag har ju som vanligt svårt för filmer som beskriver ett tillstånd snarare än ett händelseförlopp. För min del har inte Russell klarat av att skapa tillräckligt mycket innehåll för att ge stadga åt den vittspännande yta som tycks vara hans huvudsakliga fokus.

Det hindrar dock inte att jag låter mig storligen imponeras av denna yta. Både kulisser och kostymer, signerade Derek Jarman och Shirley Russell, är helt fantastiska. Det är klart att det finns något oerhört häftigt i att visa upp ett franskt 1600-tal som påminner mer om Fritz Langs Metropolis än medeltida befästningar. Grandiers enorma obsidiansvarta kyrka står i stark kontrast till nunneklostrets sterilvita kakel. Richelieus bibliotek, i vilket han låter sig rullas runt på en liten vagn som Hannibal Lecter (sans munkorg), påminner mest om ett fängelse vilket förstås understryker den gode kardinalens syn på kunskap och information.

Till en sådan (över)dramatiserad framställning måste förstås komma lika (över)dramatiserade skådespelarinsatser. Oliver Reed visade redan i The Damned att han inte är det minsta främmande för sådant och kastar sig därför med liv och lust in i rollen som Grandier. Problemet är att Russells manus inte låter mig förstå hur Reeds närmast sedeslöse rucklare plötsligt Ser Ljuset och Kärleken, både till kvinnan (Gemma Jones som Madeleine De Brou) och till Gud. Processen med att tvätta bort det ursprungliga ”anti-” från hans framväxande hjälte är högst oklar.

Glenda Jackson hade varit med i två tidigare Russell-filmen men tackade nej till rollen som Jeanne des Anges med hänvisning till att hon inte var inte var intresserad av att spela ”any more neurotic sex starved parts”, varför äran gick till Vanessa Redgrave. Och även om Jacksons uttalande möjligen säger något om Russells syn på kvinnorollens funktion i sina filmer ska ingen skugga falla över Redgraves imponerande jobb med den minst sagt utmanande rollen.

För egen del står det dock klart att jag och mr. Russell är långt ifrån en match made in heaven. När det gäller The Devils platsar filmen knappast i ett skräckfilmstema. Skulle möjligen vara om katolska kyrkan skulle rådda ihop ett sådant. I så fall kan vi vara rätt säkra på att även Witchfinder General skulle beredas plats.

Annonser

alt. titel: Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott

The Crimes of Grindelwald sällar sig till den allt längre raden filmer som väljer att starta sin historia med ett djärvt fritagnings- eller flyktförsök. I The Deathly Hallows var det allas vår Harry som skulle eskorteras till ytterligare ett år på Hogwarts. Nu har vi transporterats till New York, året är 1927 och mannen för dagen är den superskurksonde trollkarlen Gellert Grindelwald som ska få stå till svars för sina brott i Europa.

Läs hela inlägget här »

Det är lika bra att erkänna det: jag är inte mer immun än någon annan mot att vilja meddela världen att jag minsann gillade George R.R. Martin låååångt innan HBO storsatsade på sex och drakar i Game of Thrones.

Läs hela inlägget här »

Att sätta sig upp mot presidenten är nog ingen lätt sak för Washington-baserade tidningen Washington Post. Men chefredaktören Ben Bradlee håller bestämt på journalistetiken – Vita huset ska inte diktera vilka journalister som han sätter på olika uppdrag. Inte ens om det handlar om något så opolitiskt som ett presidentdotterbröllop. Han rundar dessutom den betongsuggan genom att, med hänvisning till branschsolidaritet, vädja till de tidningar som faktiskt fick komma om att få ta del av anteckningar och fotografier och hey presto, även Washington Post har en artikel om händelsen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Drottning Margot, Queen Margot

Inget går riktigt som Katarina av Medici tänkt sig. I ett försök att förena det av religion splittrade Frankrike, gifter hon bort sin katolska dotter Margot av Valois med hugenotten Henrik av Navarra. Vad är annars döttrar till för nytta om man inte kan kasta in dem i fördelaktiga allianser?! Katarina sätter dock sitt stora hopp om makt och inflytande till sönerna François, Karl och Henrik. Men Karl (som för närvarande är kung med numret IX) låter sig inte alls styras som hans ömma moder tänkt sig.

Läs hela inlägget här »

Det känns skönt att jag inte har ett arbete där resultatet kan bedömas av alla upptänkliga instanser eller personer. Risken för total förvirring minskar nämligen rätt radikalt gissar jag. Se bara på Call Girl, regisserad av Mikael Marcimain och med manus av Marietta von Hausswolff von Baumgarten. Det skrevs rätt mycket om filmen när det begav sig och i Aftonbladet berömdes framställningen som ”sällsynt icke-exploaterande” när det kommer till nakna kvinnokroppar. Samtidigt menade paraplyorganisationen Sveriges kvinnolobby att filmens politiska delar inte är stort mer än en ”förevändning för ännu en skildring av sexualisering av prostitution och objektifiering av kvinnokroppen”.

Läs hela inlägget här »

Stephen King skapade sin Richard Bachman-pseudonym för att få en chans att klämma ur sig böcker i en lite annan stil än hans trogna läsarkrets var van vid. Mer sci-fi, bistrare, mer gritty, mindre av saga över sig.

Läs hela inlägget här »

Ibland vill man ju se om filmer. Det har jag gjort med Jupiter Ascending och en uppfräschad åsikt finner ni längst ned.

***

Jupiter AscendingDet var en gång en flicka som kallades Askungen. Varje morgon fick hon gå upp tidigt och varje dag fick hon slita ont genom att hela tiden städa. Men hennes väg mot en betydligt mer högtstående social position underlättades av ett gäng klämkäcka möss och fåglar.

Läs hela inlägget här »

allegiantalt. titel: Allegiant

Tja, jag känner mig själv hyfsat väl i alla fall. I texten om Insurgent förutspådde jag att att jag sannolikt skulle kunna tänka mig att knalla bort till den lokala biografen för lite McDonalds-motsvarighet till film och här sitter jag alltså nu igen och höjer publikens medelålder avsevärt.

Läs hela inlägget här »

Jupiter AscendingDet var en gång en flicka som kallades Askungen. Varje morgon fick hon gå upp tidigt och varje dag fick hon slita ont genom att hela tiden städa. Men hennes väg mot en betydligt mer högtstående social position underlättades av ett gäng klämkäcka möss och fåglar.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Guy Boothby, Dr. Nikola Returns
David Baldacci, True Blue
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser