You are currently browsing the tag archive for the ‘Makt’ tag.
Det är lika bra att erkänna det: jag är inte mer immun än någon annan mot att vilja meddela världen att jag minsann gillade George R.R. Martin låååångt innan HBO storsatsade på sex och drakar i Game of Thrones.
Annonser
Att sätta sig upp mot presidenten är nog ingen lätt sak för Washington-baserade tidningen Washington Post. Men chefredaktören Ben Bradlee håller bestämt på journalistetiken – Vita huset ska inte diktera vilka journalister som han sätter på olika uppdrag. Inte ens om det handlar om något så opolitiskt som ett presidentdotterbröllop. Han rundar dessutom den betongsuggan genom att, med hänvisning till branschsolidaritet, vädja till de tidningar som faktiskt fick komma om att få ta del av anteckningar och fotografier och hey presto, även Washington Post har en artikel om händelsen.
alt. titel: Drottning Margot, Queen Margot
Inget går riktigt som Katarina av Medici tänkt sig. I ett försök att förena det av religion splittrade Frankrike, gifter hon bort sin katolska dotter Margot av Valois med hugenotten Henrik av Navarra. Vad är annars döttrar till för nytta om man inte kan kasta in dem i fördelaktiga allianser?! Katarina sätter dock sitt stora hopp om makt och inflytande till sönerna François, Karl och Henrik. Men Karl (som för närvarande är kung med numret IX) låter sig inte alls styras som hans ömma moder tänkt sig.
Det känns skönt att jag inte har ett arbete där resultatet kan bedömas av alla upptänkliga instanser eller personer. Risken för total förvirring minskar nämligen rätt radikalt gissar jag. Se bara på Call Girl, regisserad av Mikael Marcimain och med manus av Marietta von Hausswolff von Baumgarten. Det skrevs rätt mycket om filmen när det begav sig och i Aftonbladet berömdes framställningen som ”sällsynt icke-exploaterande” när det kommer till nakna kvinnokroppar. Samtidigt menade paraplyorganisationen Sveriges kvinnolobby att filmens politiska delar inte är stort mer än en ”förevändning för ännu en skildring av sexualisering av prostitution och objektifiering av kvinnokroppen”.
Stephen King skapade sin Richard Bachman-pseudonym för att få en chans att klämma ur sig böcker i en lite annan stil än hans trogna läsarkrets var van vid. Mer sci-fi, bistrare, mer gritty, mindre av saga över sig.
Ibland vill man ju se om filmer. Det har jag gjort med Jupiter Ascending och en uppfräschad åsikt finner ni längst ned.
***
Det var en gång en flicka som kallades Askungen. Varje morgon fick hon gå upp tidigt och varje dag fick hon slita ont genom att hela tiden städa. Men hennes väg mot en betydligt mer högtstående social position underlättades av ett gäng klämkäcka möss och fåglar.
alt. titel: Allegiant
Tja, jag känner mig själv hyfsat väl i alla fall. I texten om Insurgent förutspådde jag att att jag sannolikt skulle kunna tänka mig att knalla bort till den lokala biografen för lite McDonalds-motsvarighet till film och här sitter jag alltså nu igen och höjer publikens medelålder avsevärt.
Det var en gång en flicka som kallades Askungen. Varje morgon fick hon gå upp tidigt och varje dag fick hon slita ont genom att hela tiden städa. Men hennes väg mot en betydligt mer högtstående social position underlättades av ett gäng klämkäcka möss och fåglar.
Efter min oförblommerade kärleksförklaring till J.K. Rowlings bokserie är det kanske inte mer än rättvist att jag gör ett försök att sammanfatta mina intryck från filmerna också.
Som den uppmärksamme läsaren redan lagt märke till tycker jag generellt bättre om böckerna än om filmerna, säkerligen till stor del beroende på att jag inte så att säga kan lägga ifrån mig förlagan när jag sitter och tittar på adaptionen.
Förutom all känslosamheten som nämndes i förra inlägget finns det förstås också ett tydligt maktperspektiv i serien, ett koncept som Rowling i likhet med många andra ungdomsförfattare är högst tveksam till. Innan ”Magic is Might” skulle man nästan kunna säga att mottot för Ministry of Magic är ”Absolute power corrupts absolutely”. Denna bastion för trollkarlsvärldens formella makt framstår allt som oftast som ett byråkratiskt bländverk, imponerande på utsidan men på insidan tandlöst och fegt. Alltså återigen den välbekanta kontrasten mellan yta och handling. Läs hela inlägget här »
That’s what HE said!