You are currently browsing the tag archive for the ‘Makt’ tag.

alt. titel: Drottning Margot, Queen Margot

Inget går riktigt som Katarina av Medici tänkt sig. I ett försök att förena det av religion splittrade Frankrike, gifter hon bort sin katolska dotter Margot av Valois med hugenotten Henrik av Navarra. Vad är annars döttrar till för nytta om man inte kan kasta in dem i fördelaktiga allianser?! Katarina sätter dock sitt stora hopp om makt och inflytande till sönerna François, Karl och Henrik. Men Karl (som för närvarande är kung med numret IX) låter sig inte alls styras som hans ömma moder tänkt sig.

Istället står han alldeles för nära hugenottledaren Coligny och tycks se mannen som en slags far istället för att vända sig till sin mor för råd. Men Katarina är om inte annat en handlingskraftig kvinna och ser till att leja en lönnmördare. Hela komplotten går dock kapitalt fel, Coligny blir bara skadad och nu är hela Paris smockfullt med upprörda protestanter som (med viss rätt) ser sig attackerade.

Lika så gott att löpa linan ut tänker Katarina och övertalar Karl att beordra massavrättningar av de religiösa ledarna innan de får en statskupp på halsen. Vilka visar sig vara ganska många, för när den ökända Bartholomeinatten är till ända ligger det i runda slängar 2 000 lik staplade på Parisgatorna.

Margot och Henrik inser att Henriks liv just nu inte är värt mer än en avloppsråttas och trots att giftermålet knappast var frivilligt för någon av dem försöker Margot lära sin make hur turerna går vid det franska hovet. Så katolik hon är kan hon inte undgå att känna både skam och skuld vid tanken på massakern. Samtidigt kan hon inte heller låta bli att tänka på den sköne hugenotten Joseph Boniface de la Môle som hon hjälpte till säkerhet under Bartolomeinatten.

Omtittar är ofta spännande upplevelser. I fallet La reine Margot hade jag för mig att i princip hela filmen handlade om just Bartolomeinatten men när morgonen randas efter kanske max 45 minuter är det dags att börja tänka om.

Filmen bygger på en roman av Frankrikes främste historieförfattare Alexandre Dumas som i sin tur bygger på Margots tydligen både läsvärda och genomarbetade memoarer. Då jag inte läst någondera har jag förstås ingen aning vad som är ”riktig” historia, hittepå från Dumas och ytterligare hittepå från Danièle Thompson och Patrice Chéreau som skrivit manus.

Dock tycks Margot ha gått till historien som en både företagsam och passionerad kvinna. I det avseendet tycker jag att porträtteringen från den undersköna Isabelle Adjani gör Margot rättvisa, för hon framstår som en sensuell och åtråvärd kvinna. Det är inga större problem att förstå hur männen flockas som domherrar runt en havrekärve för att kunna ta utnyttja både hennes kropp och den makt som en relation kan innebära.

Samtidigt är det helt uppenbart att inom det franska hovet anno 1572 har Margot inte särskilt mycket makt att fördela. Hon är en spelpjäs som desperat måste manipulera och intrigera för att överhuvudtaget klara livhanken i en miljö där i princip allt kan vara fullproppat med gift. Särskilt med en mor som Katarina. Virna Lisis ständigt svartklädda och styvkragade uppenbarelse liknar mest av allt Döden från Det sjunde inseglet där hon tassar omkring och försöker rycka i marionettrådarna. Alternativt kapa dem om det funkar bättre.

Margot befinner sig i en situation som mycket liknar den som vi 1998 fick ta del av i filmen Elizabeth och det känns inte helt osannolikt att den senare lånat en hel del inspiration från den förra när det gäller intrigerande och hemlighetsmakeri. Vilket förstås inte heller är så konstigt eftersom det ju bara var något tiotal år år och lite vatten som skilde drottningarna åt i verkligheten.

Det är alltså lätt att göra jämförelsen med Elizabeth, tyvärr till den franska filmens nackdel. Dels är Shekhar Kapurs film ett visuellt mästerverk på en helt annan nivå än den något äldre filmen. Dels blir jag inte på långt när lika engagerad i Margots försök att hålla Henrik vid liv samtidigt som hon vill hooka upp med sin hunkige protestantälskare de la Môle som Elizabeths försök att regera England på sina egna villkor. Men om inte annat kanske jag nu en gång för alla kan komma ihåg vad en hugenott är för något.

Annonser

Det känns skönt att jag inte har ett arbete där resultatet kan bedömas av alla upptänkliga instanser eller personer. Risken för total förvirring minskar nämligen rätt radikalt gissar jag. Se bara på Call Girl, regisserad av Mikael Marcimain och med manus av Marietta von Hausswolff von Baumgarten. Det skrevs rätt mycket om filmen när det begav sig och i Aftonbladet berömdes framställningen som ”sällsynt icke-exploaterande” när det kommer till nakna kvinnokroppar. Samtidigt menade paraplyorganisationen Sveriges kvinnolobby att filmens politiska delar inte är stort mer än en ”förevändning för ännu en skildring av sexualisering av prostitution och objektifiering av kvinnokroppen”.

De kvinnokroppar som visas upp (icke-exploaterande eller inte) i Call Girl tillhör alla bordellmammans Dagmar Glans stall. Hon ses som en rejäl säkerhetsrisk på vissa håll och då inte bara för att diverse ministrar och andra högt uppsatta politiker utnyttjar hennes tjänster Nej, det stora problemet är att man tror sig veta att Dagmars flickor löper som skållade troll mellan sängar som innehåller både svenska och utländska politiker. Hur stor är risken att någon av dem säger lite för mycket i älskogens rus?

Jag skulle dock säga att Call Girl framförallt inte är en film om de thrillerartade försöken att skyla över det faktum att män i maktens korridorer springer till prostituerade. Istället faller berättelsens blickfång på de unga kusinerna Iris och Sonja som bägge befinner sig på ungdomshemmet Alsunda. De har dock inga större problem att var och varannan natt smita ut och ta sig in till city bara för att bli portade på de coola klubbarna. Men Alsunda-tjejerna Minna och Mari vet på råd och introducerar så småningom Iris och Sonja för Dagmar.

Särskilt Iris finner nåd inför Dagmars ögon och sakta men säkert börjar den äldre kvinnan målmedvetet drilla sin lilla ”svanhals”.

Nej, Call Girl har allt för stort fokus på Iris, Sonja och deras medsystrar för att det ska bli en helgjuten politisk thriller i samma anda som exempelvis Mannen från Mallorca. Istället skulle man kanske nog kunna säga att filmen snarare kan sorteras in under begreppet makt.

Iris och Sonja försöker på alla möjliga vis skaffa sig och demonstrera makt över sina egna liv genom att sätta sig upp mot Alsundas reglemente. Dåtidens välmenande socialassistenter står fullkomligt handfallna inför ungdomar som högaktningsfull skiter i deras uppriktiga önskan att göra gott. Men så fort tjejerna hamnar i en lite större ankdamm står det klart att de är fullkomligt maktlösa trots att det kanske inte känns så första gången de får ett par hundringar för att ta av sig tröjan.

Tyvärr kan jag tycka att det är som om Call Girl inte riktigt kan få nog av att visa upp grisigheten hos de som utnyttjar flickor som Iris och Sonja. Deras kunder är minsann inga vanliga vardagstorskar. De är istället närmast utan undantag en elit som om dagarna kräks ur sig floskler om betydelsen av kvinnors jämställdhet och dagisplatser för att om kvällarna gå på gubbslemmiga fester och hålla varandra om ryggen när det börjar osa torsk.

I slutänden funkade Call Girls ambition att få ihop de här två olika delarna, nedtystningsthriller och horhelvete, inte för mig. Thrillern fick inte tillräckligt med utrymme för att bli tillräckligt begriplig eller spännande medan horhelvetet kändes allt för välbekant.

När det begav sig skrevs det också mycket om filmens fina rollfigurer men jag vet inte om jag kan hålla med om det heller. Jag får ingen känsla för vad det är som gör Iris så upprorisk eller vad hon vill få ut av sitt liv. Jag blir heller inte klok på framställningen av good guy-polisen Sandberg. Varför ska han introduceras i en scen där han sätter på sin fru/sambo? Och varför blir det inga konsekvenser av att han rätt våldsamt knuffar omkull sin (styv)dotter? Är det scener som ska tjäna till att visa att man bara behöver skrapa på ytan för att hitta mangriskärnan även hos den mest rakryggade av män?

Den enda person som jag blev genuint intresserad och fascinerad av var Pernilla Augusts Dagmar som med perfekt fingertoppskänsla halar in småfiskar som Iris och Sonja i sitt prostitutionsnät. Men i slutänden blir även hon (nästan) lika mycket ett offer för de grisiga maktmännen som hennes underlydande.

Varför inte själv komma underfund med vilken i vilken mån Call Girl objektifierar kvinnokroppen? Filmen finns nämligen att se på C More och då passar det ju också bra att utnyttja tjänstens gratismånad.

Stephen King skapade sin Richard Bachman-pseudonym för att få en chans att klämma ur sig böcker i en lite annan stil än hans trogna läsarkrets var van vid. Mer sci-fi, bistrare, mer gritty, mindre av saga över sig.

Läs hela inlägget här »

Ibland vill man ju se om filmer. Det har jag gjort med Jupiter Ascending och en uppfräschad åsikt finner ni längst ned.

***

Jupiter AscendingDet var en gång en flicka som kallades Askungen. Varje morgon fick hon gå upp tidigt och varje dag fick hon slita ont genom att hela tiden städa. Men hennes väg mot en betydligt mer högtstående social position underlättades av ett gäng klämkäcka möss och fåglar.

Läs hela inlägget här »

allegiantalt. titel: Allegiant

Tja, jag känner mig själv hyfsat väl i alla fall. I texten om Insurgent förutspådde jag att att jag sannolikt skulle kunna tänka mig att knalla bort till den lokala biografen för lite McDonalds-motsvarighet till film och här sitter jag alltså nu igen och höjer publikens medelålder avsevärt.

Läs hela inlägget här »

Jupiter AscendingDet var en gång en flicka som kallades Askungen. Varje morgon fick hon gå upp tidigt och varje dag fick hon slita ont genom att hela tiden städa. Men hennes väg mot en betydligt mer högtstående social position underlättades av ett gäng klämkäcka möss och fåglar.

Läs hela inlägget här »

Harry 1Efter min oförblommerade kärleksförklaring till J.K. Rowlings bokserie är det kanske inte mer än rättvist att jag gör ett försök att sammanfatta mina intryck från filmerna också.

Som den uppmärksamme läsaren redan lagt märke till tycker jag generellt bättre om böckerna än om filmerna, säkerligen till stor del beroende på att jag inte så att säga kan lägga ifrån mig förlagan när jag sitter och tittar på adaptionen.

Läs hela inlägget här »

HP and Gob of FireFörutom all känslosamheten som nämndes i förra inlägget finns det förstås också ett tydligt maktperspektiv i serien, ett koncept som Rowling i likhet med många andra ungdomsförfattare är högst tveksam till. Innan ”Magic is Might” skulle man nästan kunna säga att mottot för Ministry of Magic är ”Absolute power corrupts absolutely”. Denna bastion för trollkarlsvärldens formella makt framstår allt som oftast som ett byråkratiskt bländverk, imponerande på utsidan men på insidan tandlöst och fegt. Alltså återigen den välbekanta kontrasten mellan yta och handling. Läs hela inlägget här »

Det börjar dra ihop sig till premiär av Catching Fire och vore det inte för en tidig jobbresa vete tusan om jag inte hade hoppat på The Hunger Games Night. Först första filmen och så vid midnatt premiären. Popcorn och cola på det. What’s not to like?

***

The Hunger GamesKnepet är inte att ta sig makt, det är att behålla den. Så hur ser en segrare till att de besegrade fortsätter att vara just det? I samfundet Panem (vilket tycks vara ett post-krigshärjat USA) har The Capitol (Huvudstaden) inte bara nöjt sig med att se till att ha tummen i ögat på de tidigare upproriska Distrikten (13 till antalet) genom att distribuera sina egna väktare som upprätthåller lag och ordning. Inte bara kräva att förlorarna ska bistå vinnaren med både råvaror och raffinerade produkter för att möjliggöra ett bekymmersfritt lyxliv.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Yacoubians hus (sv. publ. 2008)

Välkommen till Yacoubians hus. Byggt av en rik armenisk affärsman på 30-talet härbärgerade fastigheten länge Cairos creme de la creme, men nu, ungefär 60 år senare kan man lugnt säga att den har sett sina bästa dagar. Silveraffären i bottenvåningen har blivit en klädaffär, de ordinarie hyresgästerna är mestadels kontorsinnehavare och på taket har en hel liten koloni sprungit upp i de skjul som från början byggdes som förråd.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Stone Monkey
Stephen King, Bag of Bones
Elizabeth Gaskell, Sylvia’s Lovers
Kristina Sandberg, Liv till varje pris

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg