Bombshell (2019)

alt. titel: Bombshell – När tystnaden bryts, Opgørets time, Scandale, Bombshell – Das Ende des Schweigens, Bombshell – La voce dello scandalo

Den blonda bombnedslaget, Jean Harlow, introducerades med följande ord i filmen Bombshell från 1933: ”Lovely, luscious, exotic Jean Harlow as the Blonde Bombshell of filmdom!” En blondin som drygt 80 år senare orsakade, snarare än var, ett bombnedslag var den från Fox News avskedade journalisten och programledaren Gretchen Carlson.

Efter att under många år ha stått ut med såväl nedsättande kommentarer och sexuella trakasserier, som successiva degraderingar karriärmässigt stämde Gretchen VD:n Roger Ailes. Till en början kämpade stämningen i motvind, särskilt som många av kvinnorna på Fox News ställde sig bakom Ailes (du är inte en i gänget om du inte har en T-shirt med texten ”Team Roger”). Men undan för undan trädde fler och fler kvinnor fram för att vittna om den höge chefens systematiska trakasserier under årens lopp. En av dem var välkända nyhetsankaret Megyn Kelly.

Kelly berömmer sig med att inte bara snabb- utan också storkäftad. Hon är en kaxig och självsäker kvinna, ett perfekt exempel på den typen av person som Roger Ailes gärna stöttade. Delade med sig av råd och stöd, absolut, men kom också med förtäckta hot och anspelningar på vikten av ”lojalitet”. Roger Ailes kräver bevis för att du är en soldat i frontlinjen, att du är beredd att göra vad som krävs för att ta dig dit du vill.

Bombshell påminner en hel del om Klubben. Det är först i backspegeln man tydlig kan se den djävulskt snärjande systematiken varmed Roger Ailes och sådana som han ser till att hålla sitt maktövertag. För det är ju det som är det luriga – allt handlar egentligen om makt, men de som spelar spelet försöker hela tiden ta ned det till en individuell nivå. Vadå, tar du illa upp för att jag ger dig komplimanger? Du är tillräckligt snygg för att vara på TV… Jag har aldrig behövt trakassera en kvinna för sex i hela mitt liv!

Och på samma sätt som alla gärna vill tro att en ”riktig” våldtäkt är en överfallsvåldtäkt från en vilt främmande människa, har många svårt att ta in att tuffa, men rättvisa, Roger skulle göra sig skyldig till något så tarvligt som sexuella trakasserier. Hur många kvinnor har han inte hjälpt i deras karriärer?! Hur många uppskattande ord har han inte när någon gjort ett bra jobb? So what om han vill se lite ben på de kvinnliga programledarna? It’s a visual medium, baby…

Bombshell är alltså den (hyfsat) sanna historien om hur en av amerikansk TV:s tyngsta namn faktiskt fick sparken från stockkonservativa Fox News. Jag gissar att kavalkaden av välkända namn på skådespelarsidan är en signal om hur många som gärna velat vara med för att fördöma Ailes. Och rikta en stålhättad känga mot Fox News som nyhetskanal och arbetsplats (“This is an island of safety and truth”). Samt plussa på par bonus-sparkar mot den dåvarande republikanske presidentkandidaten. Ni vet, han vars efternamn börjar på “T” och rimmar på “dump”.

I förgrunden står tre skådisar, vars status ganska väl matchar deras rollfigurers. Nicole Kidman är den äldre och erfarna Gretchen, Charlize Theron är den peakande Megyn och Margot Robbie är det knoppande löftet Kayla. Mot dem står en John Lithgow som jämfört med särskilt Theron tyvärr inte får bli så mycket mer än John Lithgow i rejäl fatsuit.

Bombshell är en strikt kronologisk BOATS som sannolikt inte lär överraska tittaren i någon större bemärkelse. Det den ändå lyckas göra, förutom att berätta sin (hyfsat) sanna historia, är faktiskt att tydligt visa på hur den här typen av beteende – så länge det får pågå inför så att säga öppen ridå – skuld- och skambelägger offren istället för förövaren. När Lithgow fått Robbie att halvstrippa för honom på hans kontor är det hon som ber honom att för guds skull inte säga något om saken. När anklagelserna börjar torna upp sig mot Lithgow uttrycker många fortfarande beklagande, snarare än ilska eller upprördhet. Attans, vilken otur han haft, den där Roger!

KoontzKatalepsi #3

Fortsättning på veckans tema

Beskrivningar av autism är i och för sig inte det enda som är tveksamt i Koontz författarskap. Alla invändningar jag skrivit om hittills – dåliga karaktärsporträtt, språket – bleknar till intet när de ställs mot hans förkärlek att inkludera sexuell sadism i snart sagt varenda en av romanerna jag läst. I nio fall av tio är (den manlige) antagonisten en sådan som njuter av att plåga kvinnor. Det är inte sällan en stor anledning till att han är skurk till att börja med – i många fall bygger plotten på exempelvis tankekontroll och antagonisten tar alltid första, bästa tillfälle i akt att testa denna tankekontroll genom att tvinga kvinnor till sexuella tjänster. Även om antagonisten inte eftersträvar direkt sadistiskt sex blir han i så fall inte sällan sexuellt upphetsad vid tanken på att döda en annan människa, gärna då en kvinna. Särskilt de tidiga böckerna är dessutom ganska smockfulla med vad som vanligen kallas för ”male gaze”. Det framstår här som oerhört viktigt att uppmärksamma huruvida kvinnor är attraktiva eller inte men samtidigt finns förstås möjlighet att i det fallet skylla på den allmänna tidsandan.

X2: Kulturmakt (2019)

Törs man dra till med ett Titanic-citat? “Det började som en skakning på nedre däck”. I den mån man nu kan likna avslöjandet av Harvey Weinsteins förehavanden i början av oktober 2017 vid en sådan försiktig första signal på att något inte stod rätt till hemma i Svedala. Men för DN-journalisten Matilda Voss Gustavsson blev nyheten startskottet för ett arbete som för hennes del skulle komma att brisera redan en månad senare, i november 2017.

Motherless Brooklyn (2019)

Jag undrar om en av Motherless Brooklyns värsta fiender kan vara sin egen titel? Den ligger inte särskilt bra i munnen, ger ingen föraning om vad detta är för typ av film och känns aningen krystad när man väl får veta vad det dubbeltydiga begreppet står för.

Suspiria (2018)

Det är bara att köra igång med den rätt så bastanta pudeln: jag var en av alla de som tyckte det lät grymt onödigt med en remake av Dario Argentos övernaturliga färgthriller från 1977. Men så började det ju trilla in en del positiva omdömen och då blev jag såklart nyfiken på spektaklet. Emellertid blev titten fortfarande ett rejält hopp rakt ut i tomheten eftersom jag inte hade någon tidigare erfarenhet av vare sig regissören Luca Guadagnino eller manusförfattaren David Kajganich. För trots att filmen utgår från Dario Argento och Daria Nicolodis manus finns här så mycket nytt att det är högst relevant att ge cred till ytterligare en manusförfattare.

Héraðið (2019)

alt. titel: Mjölkkriget, Melkekrigen, Mælkekrigen, Mjólk: La Guerre du Lait, Milchkrieg in Dalsmynni, The County

Absolut makt korrumperar absolut, till och med på den isländska landsbygden. I trakten där Inga och maken Reynir bor på Reynirs föräldragård Dalsmynni har bondekooperativet varit tongivande sedan slutet av 1800-talet. Bygdens grundbult och stöttepelare. Ordföranden Eyjólfur och hans handgångne man, Leifur, är inga man sätter sig upp mot ostraffat. Att exempelvis ifrågasätta varför allt som kooperativet säljer är mycket dyrare än hos andra leverantörer är att ifrågasätta bygdens hela lojalitet och gemenskap.

Egenmäktigt förfarande – En roman om kärlek (2013)

Akademikern, poeten och författaren Ester Nilsson har satt sig före att skärskåda verkligheten och försöka beskriva det hon ser, så andra också ser det. I denna strävan är hon, i uppdragsgivarens ögon, väl skickad att hålla ett insiktsfullt och intellektuellt föredrag om den hyllade videokonstnären Hugo Rask.

Fjärilarnas stad (2016)

Kompisarna Vega och Maxine gör det förbjudna och smiter in i Fjärilarnas stad. Tjejerna lever i ett strikt uppdelat samhälle mellan de som har och de som inte har. Fjärilarna på rätt sida om muren och Myrorna på fel. Den arbetande klassen förväntas visa tacksamhet (i form av livslångt arbete) över att de får en utbildning och inte behöver svälta men lyxen och frosseriet som överklassen kan ägna sig åt ser de inte röken av.

Mary Queen of Scots (2018)

Det ska fan vara monark. Särskilt ska det fan vara drottning. Och alldeles särskilt ska det fan vara katolsk drottning i ett land där det finns protestanter av John Knox kaliber. En reformator, vilken författade charmerande skrifter med titlar som The First Blast of the Trumpet Against the Monstruous Regiment of Women.

Excalibur (1981)

Efter tre timmar Camelot-musikal hade jag liksom kommit in i rytmen och var sugen på mer arturisk mastodontfilm. Och se där, står inte John Boorman till tjänst med sin dryga två timmar långa Excalibur?