You are currently browsing the tag archive for the ‘Kidnappning’ tag.

När det kommer till advokatthrillers torde det absolut mest välkända namnet fortfarande vara John Grisham. Med start 1989 och A Time to Kill har det hunnit bli inte mindre än nästan 40 romaner och tiotalet filmadaptioner (inklusive det något otippade paret Skipping Christmas och Christmas With the Cranks).

Grisham är en sådan där författare som går bra på flygplatser, böcker som man plockar upp för en stunds förströelse och detsamma gjorde jag med The Partner från 1997. Ingen av hans mer välkända alster vad jag kan bedöma men en Grisham är en Grisham är en Grisham och det var gott nog för stunden.

Partnern i det här fallet är Patrick Lanigan. En man som blåste sina advokatkollegor och drog från Mississippi med en jäkla massa kosing. Nu har han dock blivit påkommen och släpats tillbaka till good ole US of A för att rättvisa ska skipas. Men Patrick visar sig ha en hel kortlek uppstucken i rockärmen och det är ett hektiskt jobb för hans försvarare Sandy McDermott att hålla jämna steg med sin klient. Samtidigt som Patrick försöker undkomma rättsliga efterspel i nutiden rullas även historien om hur han lyckades fly med pengarna fyra år tidigare upp i samtal med både Sandy och en gammal domarvän.

Den några år äldre författaren Scott Turow är absolut inte lika produktiv som sin kollega med blott elva böcker och fyra filmadaptioner innanför bältet. Medan Grisham kursat 275 miljoner böcker världen över har Turow stannat på modesta 30 miljoner. Men kvantitet är inte allt och en titel som Presumed Innocent kanske slår an en sträng? Turows debutroman som filmatiserades av ingen mindre än paranoia-veteranen Alan J. Pakula (vilken i och för sig tre år senare även tog sig an Grishams The Pelican Brief).

I det här fallet valde jag dock att låta The Partner efterföljas av Pleading Guilty från 1993, Turows tredje roman. Även här har vi faktiskt en advokat som blåst sina kollegor men huvudpersonen är istället den medelålders och avdankade McCormack Malloy som får i uppdrag att leta rätt på den försvunne.

Trots ytliga likheter i advokatupplägget och försvunna pengar är romanerna förhållandevis olika. Grisham är mycket förtjust i sina sydstatsmiljöer och Biloxi med omnejd spelar en stor roll i The Partner. Inte minst temperaturmässigt, då det förekommer upprepande hänvisningar till både värmen och fuktigheten. Turow förlägger istället sina romaner till det mer kylslagna mellanvästern men jag skulle säga att hans fokus inte ligger på det rent geografiska läget utan på en abstraktare stämning. Det är gråkallt och bistert, men det är en atmosfär som bygger på personer och organisationer snarare än miljöer.

Grisham är bra på både den övergripande historien och tryfferande detaljer. Vilket är närmast nödvändigt eftersom hans bok innehåller fler kluriga vändningar och kryphål än M. Night Shyamalans samlade filmproduktion. Efter ett tag inser jag att jag tyvärr tappat intresset i all denna klurighet för hur Patrick Lanigan lyckades med sin kupp och hur han nu ska undkomma lagens långa arm.

Styrkan hos Turow ligger däremot till stor del i hans språk, Time dubbade honom redan 1990 till ”Bard of the Litigious Age”. Det är vackert, poetiskt och melankoliskt samtidigt som det när så krävs lyckas skapa den rätta thrilleranspänningen. Hans huvudperson Mack är en man med fel och brister, ingen större överraskning där, men författaren lyckas få i alla fall mig att bli intresserad av honom som individ. Problemet med Turow blir tyvärr att även hans upplägg är så pass komplicerat att jag från gång till annan finner mig helt bortkollrad. Jag hänger kvar till slutet men det är mest på ren princip för själva upplösningen har jag återigen tappat intresset för.

Är man bättre än jag på att hänga med i ekonomisk-juridiska krumsprång skulle jag absolut rekommendera Turow framför Grisham. Är man bara intresserad av en stunds förströelse skulle jag nog också hellre framhålla Turow, helt enkelt för att jag upplever honom som en skickligare författare. Synd bara att han inte i det här fallet var riktigt lika bra på att snickra ihop en fängslande berättelse.

Pleading Guilty (1993)

The Partner (1997)

Annonser

alt. titel: Public Enemy No. 1 – Part 1, Public Enemy No. 1 – Part 2, Mesrine Part 1: Killer Instinct, Mesrine Part 2: Public Enemy #1

Tycker du att amerikanskt 20-tal och John Dillinger känns lite mossigt? Då kanske franskt 60- och 70-tal passar bättre? Detta är nämligen (de tvådelade) historien om Jaques Mesrine som levde rövare i både Frankrike, Kanada och USA.

Public Enemy är en biopic och som alla biografiska berättelser hänger mycket på perspektiv. Det är också filmen medveten om (sannolikt inte minst tack vare att en del av den bygger på Mesrines självbiografi) och den inleder därför med en disclaimer om att varje människas liv utgörs av en uppsjö olika synvinklar.

Om man inte riktigt vet vad som väntar kan man till en början tro att Jaques är en ordentlig grabb. Nyss hemkommen från militärtjänstgöring i Algeriet synes han vara en plikttrogen och tacksam son till mor och far. Men snart visar det sig att han är lite för förtjust i lätta pengar för att betala en livsstil som tycks bygga på lika delar prostitutionsbesök och kortspel.

Ofta diskuteras det faktum ifall man kan tycka om en film trots att man inte känner några som helst sympatier för dess huvudperson. Public Enemy torde kunna användas som ett skolboksexempel på just denna svårhanterliga balans. Jaques är en person som har lätt för att slå ifrån sig och bli förbannad men samtidigt kan jag inte låta bli att fascineras över hur karln egentligen är funtad.

Exempelvis verkar han som sagt tycka genuint bra om sina föräldrar men så fort de ifrågasätter hans livsval det minsta lilla hugger han tillbaka med att anklaga fadern för att vara en toffel, tillika tysk medlöpare under andra världskriget. Han blir hals över huvud förälskad i den spanska Sofia och skaffar ett par, tre barn med henne men när hon inte vill att han fortsätter med sin kriminella bana ligger smockan (för att inte tala om pistolhotet) oerhört nära under den jovialiska familjefadersytan.

Jaques liv spelas upp som en kavalkad av mer eller mindre dumdristiga kupper (gärna bankrån eller kidnappningar, helst sådana som inbegriper ett visst utklädningsmoment) och därpå följande fängelsestraff. Han tycks ha haft tillräckligt sunkigt konsekvenstänk för att klara av att genomföra sina närmast halsbrytande brott, vilket å andra sidan innebar att han åkte fast gång efter annan. En sådan där kille som på ett sätt är orimligt smart (han gillade som sagt att klä ut sig och tycks ha varit ganska lyckosam med det) men samtidigt är otroligt korkad. Att sätta sprätt på en stor del av tjuvgodset på bilar, smycken och pälsar efter en lyckad kupp är bara förnamnet…

Till slut verkar han ha överdoserat på sin egen image som samhällets fiende nummer ett, men med ett visst mått av tjuvheder. Han blir oerhört upprörd om någon journalist vågar antyda att Jaques Mesrine inte är en man som håller vad han har lovat. Frågan är om han försökte odla bilden av sig själv, för sig själv, som en romantiserad Robin Hood, vilken stal från de rika för att ge till den fattige, det vill säga sig själv? Jag undrar om filmen, i alla fall till viss del, också vill framhålla denna bild genom att rulla nyhetsinslag om flera av 70-talets terrordåd på TV. Det kan vara rena tidsmarkörer, men skulle också kunna tjäna syftet att relativisera Jaques brott.

Mesrine spelas av Vincent Cassel i vad som måste vara hans paradroll för tid och evighet. Jag har i alla fall svårt att se hur han skulle kunna toppa denna prestation som inbegriper både en förmåga att förmedla denna mångbottnade person till mig som tittare och en remarkabel kroppslig förändring vartefter historien framskrider. Den stör-smale killen i militäruniform kommer successivt allt närmare en imponerande Gérard Depardieu-plufsighet. Ett bevis på både hans och filmens förmåga att visa på Jaques komplexitet torde vara att slutscenerna får ett stråk av sorgsenhet trots att mannen som sagt knappast framstått som en särskilt trevlig typ under resans gång.

Lite hjälp på traven får dock Cassel också av filmproduktionen som sådan. Jag har svårt att hitta fel i tidsmarkörer som kostym eller miljöer, vilka dock aldrig tar överhanden. Det förekommer mycket sällan exempelvis musik som mer eller mindre skriker ut ”Hey, hey, boys and girls, it’s 1975!” Det förekommer också en hel del andlöst spännande scener om antingen kupper eller utbrytningsförsök som antyder att klipparna Eloi Painchaud, Bill Pankow och Hervé Schneid vet vad de gör. Även kameraarbetet låter ana en viss ambition och tar sig bortom rakt-upp-och-ned-tagningar.

Public Enemy är en gangsterbiopic som för all del inte vill få oss att avsky sin huvudperson men som sällan eller aldrig heller försöker ursäkta det han gjorde.

Växte man upp under 80-talet fanns det en stor skiljelinje där man var tvungen att hålla sig på antingen ena eller andra sidan: Stephen King eller Dean R(ay) Koontz. De allra flesta höll på team King, så även jag. De få Koontz-böcker jag testade nådde aldrig upp till samma nivå vare sig språkligt eller spänningsmässigt.

Läs hela inlägget här »

Nej, i det avseendet är titeln välfunnen – Joaquin Phoenix Joe känns inte riktigt närvarande i verkligheten. You Were Never Really Here var min första Lynne Ramsey-film och därför visste jag inte egentligen vad jag skulle förvänta mig.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Guldrushens glada dagar

Ända sedan Homer Simpson besviket utropade ”Why did they have to screw up a perfectly serviceable wagon story with all that fruity singing?!” medan Marge och Lisa beundrade Lee Marvins “marvelous splits” har jag varit nyfiken på Westernmusikalen Paint Your Wagon.

Läs hela inlägget här »

Richard Montanari: The Skin Gods (2006)

Det känns som om thrillerförfattaren Richard Montanari började med ett ganska häftigt koncept: runtomkring i Philadelphias få kvarvarande hyrvideobutiker börjar det dyka upp kassetter där någon klippt in hemgjorda mordscener. Psycho, Fatal Attraction, Scarface, Les Diaboliques. Polisen är snart på seriemördarjakt. Or are they?!

Läs hela inlägget här »

splitAllting är relativt. En stukad fot är inte så farligt i förhållande till ett brutet ben, vilket i sin tur är en baggis jämfört med att få bägge benen avbitna av en späckhuggare. Claire ska snart få sig en rejäl lektion vad gäller den typen av relativitet – irritationen över att tvingas bjuda den otillgängliga klasskompisen Casey på sin födelsedagsfest torde ha förbleknat i samma sekund som Claire, Casey och Claires kompis Marcia vaknar upp efter att ha blivit sömnsprejade och kidnappade av en okänd man.

Läs hela inlägget här »

filmspanarna_kvadrat_svEdward Heward Bunker känns kanske inte som den mest givna av författare. Men som alla goda berättare vet är det lika bra att gräva där man står. Uppvuxen med alkoholiserade föräldrar och fosterhemsplacerad från fem års ålder tog det inte lång tid innan Bunker började göra sig en karriär på bankrån, knarkaffärer och utpressning. Vid 17 års ålder hade han den tvivelaktiga äran att bli San Quentin-fängelsets yngste fånge någonsin.

Läs hela inlägget här »

The Philadelphia ExperimentNär Albert Einstein formulerat sin banbrytande relativitetsteori kopplade han av genom att pyssla med en modell som skulle kombinera elektromagnetism och gravitation. En modell som enkelt uttryckt skulle kunna utgöra en teoretisk bas för en osynlig tidsmaskin.

Läs hela inlägget här »

Mermaids singingVal McDermid: The Mermaids Singing (1995)

Den skottska författarinnan Val McDermids namn tycker jag mig ha hört lite här och var, i all fall tillräckligt ofta för att köpa på mig en av hennes deckare på vinst och förlust. Det slumpade sig så att det blev den första i serien om psykologen Tony Hill och polisen Carol Jordan.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, A Wanted Man
Pierre Lemaitre, Camille
Meg Wolitzer, The Wife

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser