You are currently browsing the tag archive for the ‘Kidnappning’ tag.

Cathy Newland. En helt vanlig, trevlig tjej som försöker bygga upp en blomsterbutik och som intresserar sig för den sjuka hustrun till servitören på dinern där hon brukar käka lunch. Som lyssnar på kristen popmusik i bilen och yogar för att nå inre frid (absolut inte för att stöta på den snygge yogaläraren!).

Så varför blir just hon utsatt för en brutal kidnappning? Varför blir just hon instängd i ett litet madrasserat rum i ett ödsligt beläget hus?

Tja, det är ju den frågan som 10×10 ägnar cirkus 80 minuter åt att besvara. För det blir relativt snabbt tydligt att mannen som huggit henne på parkeringen inte är någon vanlig sadistisk galning som väljer ut sina offer slumpvis. Nej, han har ett mycket specifikt syfte med att plocka med sig just Cathy så att han kan klämma ur henne den information han är ute efter.

Rent storymässigt kan jag tycka att 10×10 är helt ok, som thriller-utgångspunkt är den varken bättre eller sämre än mycket annat. Det utseendemässiga hantverket kan jag heller inte invända mot. Överhuvudtaget finns väl inget uppseendeväckande uselt med 10×10, men här finns heller inget som fångar vare sig uppmärksamhet eller känslor.

Det är nog inte alldeles enkelt att skruva till en sådan här enkel grundförutsättning till en fungerande långfilm och 10×10 kan möjligen ses som ett bevis för just den slutsatsen. Manusförfattaren Noel Clarke har inte knåpat ihop tillräckligt många intresseskapande scener och debuterande regissören Suzi Ewing har inte lyckats filma eller klippa ihop det hela till någon andlös spänningsaction.

Varken Kelly Reilly som Cathy eller Luke Evans som hennes kidnappare lyckas gjuta särskilt mycket liv i sina respektive personer. Inte minst Luke Evans hamnar på pottkanten eftersom berättelsen kräver betydligt mer agerande än han uppenbarligen är kapabel att leverera (eller Suzi Ewing var förmögen att klämma ur honom).

10×10 är den typen av film där man undrar hur projektet egentligen fick tillräckligt med ekonomisk backning för att både genomföras med ett par halvkända namn och sedan lanseras på DVD. Dessutom tycker jag inte att titeln är särdeles välfunnen eftersom tyngdpunkten i 10×10 inte i tillräckligt hög utsträckning ligger på Cathys madrasserade fängelsehåla.

En film som i väldigt få avseenden lyckas argumentera för sitt eget existensberättigande, helt enkelt.

Annonser

Vad göra när suget efter Fredrika Bergman och Alex Recht blir allt för stort? Turligt nog är Kristina Ohlsson en ganska produktiv författare som under åren mellan deckarna Davidsstjärnor och Syndafloder bland annat publicerade Sjuka själar.

Läs hela inlägget här »

När jag tänker tillbaka inser jag att jag har svårt att separera den första utgivningen av Stieg Larssons deckare Män som hatar kvinnor med den hajp som sedan länge omgärdat trilogin. Blev män som hatar kvinnor en lika omedelbar braksuccé som Dan Browns The Da Vinci Code eller tog det ett tag för snacket att börja gå?

Läs hela inlägget här »

Det var en gång en flicka som hette Joy. En helt vanlig sjuttonåring som gick i skolan och sprang stafett med sina kompisar. Förväntade sig nog inte mer av livet än sjuttonåriga tjejer i gemen. Men livet hade något annat i beredskap för Joy.

Läs hela inlägget här »

Jag känner mig frestad att se titeln Prisoners som kännetecknande för alla Villeneuves filmer jag sett till dags dato. Den största medkänslan och omtanken som regissören visat någon av sina rollfigurer riktades mot en android och hans hologramflickvän. I övrigt synes större delen av hans persongalleri vara fångna i sig själva, distanserade från både omvärld och medmänniskor.

Läs hela inlägget här »

När det kommer till advokatthrillers torde det absolut mest välkända namnet fortfarande vara John Grisham. Med start 1989 och A Time to Kill har det hunnit bli inte mindre än nästan 40 romaner och tiotalet filmadaptioner (inklusive det något otippade paret Skipping Christmas och Christmas With the Cranks).

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Public Enemy No. 1 – Part 1, Public Enemy No. 1 – Part 2, Mesrine Part 1: Killer Instinct, Mesrine Part 2: Public Enemy #1

Tycker du att amerikanskt 20-tal och John Dillinger känns lite mossigt? Då kanske franskt 60- och 70-tal passar bättre? Detta är nämligen (de tvådelade) historien om Jaques Mesrine som levde rövare i både Frankrike, Kanada och USA.

Public Enemy är en biopic och som alla biografiska berättelser hänger mycket på perspektiv. Det är också filmen medveten om (sannolikt inte minst tack vare att en del av den bygger på Mesrines självbiografi) och den inleder därför med en disclaimer om att varje människas liv utgörs av en uppsjö olika synvinklar. Läs hela inlägget här »

Växte man upp under 80-talet fanns det en stor skiljelinje där man var tvungen att hålla sig på antingen ena eller andra sidan: Stephen King eller Dean R(ay) Koontz. De allra flesta höll på team King, så även jag. De få Koontz-böcker jag testade nådde aldrig upp till samma nivå vare sig språkligt eller spänningsmässigt.

Läs hela inlägget här »

Nej, i det avseendet är titeln välfunnen – Joaquin Phoenix Joe känns inte riktigt närvarande i verkligheten. You Were Never Really Here var min första Lynne Ramsey-film och därför visste jag inte egentligen vad jag skulle förvänta mig.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Guldrushens glada dagar

Ända sedan Homer Simpson besviket utropade ”Why did they have to screw up a perfectly serviceable wagon story with all that fruity singing?!” medan Marge och Lisa beundrade Lee Marvins “marvelous splits” har jag varit nyfiken på Westernmusikalen Paint Your Wagon.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Noah Berlatsky, Wonder Woman
Michael Connelly, The Poet
Roslund & Thunberg, En bror att dö för

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser