You are currently browsing the tag archive for the ‘Kidnappning’ tag.

Jag känner mig frestad att se titeln Prisoners som kännetecknande för alla Villeneuves filmer jag sett till dags dato. Den största medkänslan och omtanken som regissören visat någon av sina rollfigurer riktades mot en android och hans hologramflickvän. I övrigt synes större delen av hans persongalleri vara fångna i sig själva, distanserade från både omvärld och medmänniskor.

Innan katastrofen drabbar är just det kanske inte riktigt sant för familjerna Dover och Birch. De firar Thanksgiving i all vänskaplighet tills dess att döttrarna Anna och Joy är puts väck. Varken polisen eller idoga skallgångskedjor kan återfinna det minsta spår av flickorna. Däremot finns en misstänkt – Alex Jones som parkerade sin husbil i grannskapet tidigare under dagen.

Hantverkaren och fadern Keller Dover tycks se Annas försvinnande som ett personligt misslyckande och fixerar sin sökande blick på Alex. Strunt samma att polisen inte kan hitta något som binder den mentalt dysfunktionelle unge mannen till bortförandet av Anna och Joy, Keller VET ju att han har något med saken att göra. Och därmed måste kriminalinspektör Loki inte bara fortsätta att leta reda på flickorna utan också försöka lista ut vart Alex har tagit vägen.

Detta med distansering och främlingskap mellan Villeneuves rollfigurer var ärligt talat inget som slog mig vid tittarna på Sicario och Blade Runner 2049. Men efter att dessutom ha sett regissörens två filmer från 2013 – Enemy och Prisoners – i ett svep var det svårt att blunda för den vinkeln. Den distanseringen skulle jag också vilja påstå finns mellan tittaren och filmernas olika personer men det är ett avstånd som inte påverkar mitt engagemang i historierna han vill berätta.

Snarare handlar det om att ingen är helt ond eller god, har helt rätt eller fel. Villeneuve får mig att hela tiden hoppas på ett av de där förtröstansfulla Hollywood-sluten där alla som förtjänar det är trygga. Samtidigt tvingar han mig att inse att det sällan blir så i verkligheten. Undan för undan dras tumskruvarna åt i Prisoners så att jag i slutänden känner mig mer eller mindre tvingad att följa Loki och Keller Dover till berättelsens slut. Att hoppas på det bästa samtidigt som jag så gott det går försöker förbereda mig på det värsta.

Det ser ut som om många hyllade Jake Gyllenhaals insats som Loki när Prisoners hade premiär. Själv fastnar jag i betydligt högre utsträckning för Hugh Jackmans plågade fadersfigur, vilken i någon mån ser dotterns försvinnande som ett misslyckande för hans manlighet och förmåga att skydda familjen. Dramats mödrar är i många fall bifigurer, i värsta fall hjälplöst neddrogade kollin i en skoningslös historia där det bara finns förlorare. Oavsett om de är fyllda av hämndbegär eller perverst rättspatos. Gud kan åkallas av vem som än finner det lämpligt att ta en högre makt som intäkt för sina handlingar.

Förutom ambivalensen hos rollfigurerna slås jag också av Villeneuves förmåga att dra ut på sin historia utan att det känns som om han drar ut på sin historia. I händerna på en mindre skicklig regissör skulle det ha känts som om Prisoners hade minst tre olika slut, varav två skulle ha varit helt onödiga, men som nu löper allt enligt en obeveklig och inneboende logik som jag är maktlös att stå emot.

Jag gissar att jag sällar mig till det stora flertalet när jag föredrar Prisoners före Enemy. Kanske kommer den senare filmen att vinna med typ 20 år i backspegeln men just nu känner jag mig betydligt mer engagerad i den rättframma historien om moralisk ambivalens.

Annonser

När det kommer till advokatthrillers torde det absolut mest välkända namnet fortfarande vara John Grisham. Med start 1989 och A Time to Kill har det hunnit bli inte mindre än nästan 40 romaner och tiotalet filmadaptioner (inklusive det något otippade paret Skipping Christmas och Christmas With the Cranks).

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Public Enemy No. 1 – Part 1, Public Enemy No. 1 – Part 2, Mesrine Part 1: Killer Instinct, Mesrine Part 2: Public Enemy #1

Tycker du att amerikanskt 20-tal och John Dillinger känns lite mossigt? Då kanske franskt 60- och 70-tal passar bättre? Detta är nämligen (de tvådelade) historien om Jaques Mesrine som levde rövare i både Frankrike, Kanada och USA.

Public Enemy är en biopic och som alla biografiska berättelser hänger mycket på perspektiv. Det är också filmen medveten om (sannolikt inte minst tack vare att en del av den bygger på Mesrines självbiografi) och den inleder därför med en disclaimer om att varje människas liv utgörs av en uppsjö olika synvinklar. Läs hela inlägget här »

Växte man upp under 80-talet fanns det en stor skiljelinje där man var tvungen att hålla sig på antingen ena eller andra sidan: Stephen King eller Dean R(ay) Koontz. De allra flesta höll på team King, så även jag. De få Koontz-böcker jag testade nådde aldrig upp till samma nivå vare sig språkligt eller spänningsmässigt.

Läs hela inlägget här »

Nej, i det avseendet är titeln välfunnen – Joaquin Phoenix Joe känns inte riktigt närvarande i verkligheten. You Were Never Really Here var min första Lynne Ramsey-film och därför visste jag inte egentligen vad jag skulle förvänta mig.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Guldrushens glada dagar

Ända sedan Homer Simpson besviket utropade ”Why did they have to screw up a perfectly serviceable wagon story with all that fruity singing?!” medan Marge och Lisa beundrade Lee Marvins “marvelous splits” har jag varit nyfiken på Westernmusikalen Paint Your Wagon.

Läs hela inlägget här »

Richard Montanari: The Skin Gods (2006)

Det känns som om thrillerförfattaren Richard Montanari började med ett ganska häftigt koncept: runtomkring i Philadelphias få kvarvarande hyrvideobutiker börjar det dyka upp kassetter där någon klippt in hemgjorda mordscener. Psycho, Fatal Attraction, Scarface, Les Diaboliques. Polisen är snart på seriemördarjakt. Or are they?!

Läs hela inlägget här »

splitAllting är relativt. En stukad fot är inte så farligt i förhållande till ett brutet ben, vilket i sin tur är en baggis jämfört med att få bägge benen avbitna av en späckhuggare. Claire ska snart få sig en rejäl lektion vad gäller den typen av relativitet – irritationen över att tvingas bjuda den otillgängliga klasskompisen Casey på sin födelsedagsfest torde ha förbleknat i samma sekund som Claire, Casey och Claires kompis Marcia vaknar upp efter att ha blivit sömnsprejade och kidnappade av en okänd man.

Läs hela inlägget här »

filmspanarna_kvadrat_svEdward Heward Bunker känns kanske inte som den mest givna av författare. Men som alla goda berättare vet är det lika bra att gräva där man står. Uppvuxen med alkoholiserade föräldrar och fosterhemsplacerad från fem års ålder tog det inte lång tid innan Bunker började göra sig en karriär på bankrån, knarkaffärer och utpressning. Vid 17 års ålder hade han den tvivelaktiga äran att bli San Quentin-fängelsets yngste fånge någonsin.

Läs hela inlägget här »

The Philadelphia ExperimentNär Albert Einstein formulerat sin banbrytande relativitetsteori kopplade han av genom att pyssla med en modell som skulle kombinera elektromagnetism och gravitation. En modell som enkelt uttryckt skulle kunna utgöra en teoretisk bas för en osynlig tidsmaskin.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Javier Sierra, The Secret Supper
Stephen King, End of Watch
Anthony Doerr, All the Light We Cannot See
Fred Vargas, Cirkeltecknaren

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser