You are currently browsing the tag archive for the ‘Spion’ tag.

Jag har inte läst David Lagercrantz Millennium-trilogi-uppföljare Det som inte dödar oss och hade ärligt talat inte fattat att The Girl in the Spider’s Web byggde på den innan jag satte mig ned för lite Wikipedia-läsning efter filmvisningen. Därför kan jag heller inte uttala mig om i hur hög utsträckning filmen skiljer sig från boken.

Det jag däremot raskt kan konstatera är att flickan som fångats i spindelns nät inte har särskilt mycket gemensamt med den Lisbeth Salander som jag fått träffa i Stieg Larssons böcker. I alla fall inte bakgrundsmässigt. Flickan som lekte med elden berättade om en uppväxt i en förortslägenhet med en närmast svagsint mor och en misshandlande far. Medan The Girl in the Spider’s Web öppnar upp med dunder och brak med ett par supersmarta småsystrar, en incestuös far, en helt frånvarande mor samt ett dramatiskt snölandskap som inte har det minsta gemensamt med en grå Stockholmsförort.

Som vuxen tycks Lisbeth Salander inte ha någon som helst koppling till vare sig Dragan Armanski eller Milton Security, utan tar på sig frilansuppdrag när hon inte travar omkring barfota i sin industri-utkylda lägenhet (på Söder Mälarstrand?). Den senaste beställaren av Lisbeths frilanstjänster är Frans Balder som börjat ångra att han utvecklade mjukvara till NSA, vilken möjliggör vem som helst att ta över kontrollen av ett lands vapensystem.

Salander fingrar på sina datorer off camera och sedan påbörjas en nedladdning från NSA:s servrar. Tjolahej, tjolahopp så ligger programmet istället på Salanders hårddisk och hon tar sig ett välförtjänt bad efter uträttat värv. Men det visar sig att den lilla programvaran hade ett antal entusiastiska följare som nu har siktet inställt på Salander. Som det inte det vore nog har Balder dessutom vänt sig till Säpo.

Det känns rimligt att dagens regissör, Fede Álvarez, har sneglat ganska mycket på David Finchers The Girl With the Dragon Tattoo från 2011. För visst får vi möta samma James Bond-inspirerade och CGI-stinna förtexter i The Girl in the Spider’s Web. Fördelen är att både persongalleri och historia sedan utvecklas till att, i betydligt högre utsträckning än den tidigare filmen, faktiskt också påminna om en Bond-film. Därmed skär sig inte inledningen lika mycket mot resten av innehållet.

För visst är Lisbeth Salander en superhjälte. Någon som först superlimmar ihop sina sår för att sedan ta till rejälare doningar (lex häftpistol) när hennes våldsamma äventyr fortsätter att sätta sina avtryck. Hennes hand med datorer, mobiltelefoner och varjehanda nätverk är bekymmersfri, praktisk och omedelbar. Inledningen ger dessutom vid handen att hon blivit någon slags maskerad hämnare (hade hon haft ett alias skulle det kunna vara ”Our Lady of righting of wrongs”). Ständigt på jakt efter alla dessa män som tydligen inte kan låta bli att hata kvinnor. Men huvudsakligen måste hon i The Girl in the Spider’s Web slåss mot en mer äkta James Bond-superskurk. Till och med korrekt iförd en synnerligen utmärkande klädsel.

Jag beklagade mig över att Stieg Larsson petat in en sådan överdriven stereotyp som Ronald Niedermann i Flickan som lekte med elden men här blir det tydligt att inte heller uppföljaren är främmande för sådana styggelser. Frans Balders son August har någon form av högfungerande neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och hans närvaro skriker Mercury Rising långt innan handlingen ”avslöjar” barnets rätta roll.

Efter att ha sett Evil Dead-remaken är jag inte särskilt förvånad över att Fede Álvarez fått ur sig en snygg men ack så grå film. I detta Sverige finns alla upptänkliga färger, så länge de är svart, vitt och alla nyanser däremellan. Vi snackar stål, sten och snö och det ser förbannat kallt ut för jämnan. Trots det envisas flera rollfigurer av någon anledning med att klä av sig i tid och otid.

Claire Foy gör en helt ok prestation som superhjälte-Salander, särskilt om man jämför med hennes motspelerska Sylvia Hoeks eller de småflickor som spelar de unga systrarna i iledningsscenerna. Detsamma gäller Sverrir Gudnason som hennes ständige vapendragare ”Kalle” Blomkvist. Roligast var emellertid att se genomcharmige Stephen Merchant i rollen som Frans Balder och Phantom Thread-Vicky Krieps som Erica Berger.

Storymässigt ligger The Girl in the Spider’s Web i linje med exempelvis valfri Fast&Furious– eller varför inte Mission Impossible-film. Exakt vad titeln ska anspela på är dock oklart bortsett från att Fede Álvarez låter en lockespindel knata över ett schackbräde i början (fun fact: Manusförfattaren Stephen Knight har också skrivit och regisserat Tom Hardy i Locke). Jag kan heller inte tycka att Erica Bergers fullt rimliga fråga huruvida Michael Blomkvists journalistkarriär står och faller med Lisbeth Salander får någon riktigt lösning.

Det finns egentligen ingenting i filmen som vare sig gör att jag tittar till lite extra (bortsett från en raffinerat upplagd hisscen) eller börjar gäspa käkarna ur led allt för mycket. Bara en av många genomsnittliga thrillerflugor som fastnat i actionspindelns nät.

Jan Guillous språngmarsch genom det 20:e århundradet, via tre norska fiskarbröder, fortsätter. I ett tidigare inlägg tog jag mig fram till den fjärde boken, Att inte vilja se, vilken behandlade Sverige under andra världskriget. Då berättades historien fortfarande främst ur storebrodern Lauritz Lauritzens perspektiv och handlade bland annat om hans konfliktfyllda förhållande till den tyska nationen.

Blå stjärnan Läs hela inlägget här »

Hobbs & Shawalt. titel: Fast & Furious: Hobbs & Shaw

Den ene är ”kort” (178 cm) och den andre är lång (på riktigt, 193 cm). Den ene synes normalbyggd medan den andre är lika bred som en ladugårdsvägg. Den ene klär sig i lårkort trench och skjortor medan den andre föredrar tajta T-shirts och cargo-brallor. Vilka är de?

Läs hela inlägget här »

Det är inte särskilt svårt att förstå att något är allvarligt fel mellan högutbildade brittiska paret Perry och Gail (för oss som tvingas titta på, alltså). Istället för att stöna av välbehag när Perrys händer far över hennes kropp i den där marockanska hotellsängen börjar Gail gråta. Sammanbitet och med tillkämpad älskvärdhet äter de senare middag med varandra, en middag som avbryts av att Gail får ett jobbsamtal på mobilen. Det är svårt att avgöra om Perry tycker att det är skönt att bli av med den gemensamma middagspressen eller blir irriterad över att hon prioriterar jobbet framför deras försök att hitta gnistan.

Läs hela inlägget här »

När jag tänker tillbaka inser jag att jag har svårt att separera den första utgivningen av Stieg Larssons deckare Män som hatar kvinnor med den hajp som sedan länge omgärdat trilogin. Blev män som hatar kvinnor en lika omedelbar braksuccé som Dan Browns The Da Vinci Code eller tog det ett tag för snacket att börja gå?

Läs hela inlägget här »

Med tanke på att Hollywood är (ö)kända för att satsa på säkra kort är det överraskande lite som ändå är säkert i filmbranschen. Efter The Bourne Ultimatum sade sig Matt Damon vara färdig med Jason Bourne. ”There’s no way we can trot out the same character”.

Läs hela inlägget här »

När jag nu försökt mig på tre olika versioner av The Bourne Identity var det förstås bara att köra vidare på trilogin där Identity anno 2002 utgjorde första delen. De två uppföljarna tar sina namn från Ludlums andra och tredje bok om Jason Bourne, aka David Webb, men har i övrigt hittat på helt egna historier.

Läs hela inlägget här »

YouTube visade sig vara en oväntat rik ljudbokskälla att ösa ur när det kom till välkända snubbe-författare som jag hittills inte orkat ta mig an bok-ledes. För visst känns det väl som att exempelvis Tom Clancy och Ken Follett är Män som skriver böcker för andra Män? Nu hade turen kommit till Robert Ludlum och hans Jason Bourne.

Läs hela inlägget här »

Trots förlusten av mentorn Harry Hart, aka Galahad, går det rätt bra för Eggsy Unwin. Han genomför elaborerade och konditionskrävande biljakter samt dejtar svenska prinsessan Tilde. Faktum är att hans största bekymmer just nu är att komma överens med svärföräldrarna kungen och drottningen. But all that’s about to change…

Läs hela inlägget här »

Tom Clancy: The Cardinal of the Kremlin (1988)

På rekommendation från en pålitlig källa gav jag Mr Techthriller, Tom Clancy, ytterligare en chans att visa vad han går för. The Hunt For Red October blev inte den spännande läsupplevelse jag kommit att förvänta mig från filmatiseringen och katastrofen Red Storm Rising lade jag ifrån mig efter bara en knapp tredjedels läsning.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, Sista färjan från Ystad
David Baldacci, The Last Mile

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg