Ett, tu…TV-serier! #24

Arrested Development (2003-2019, 5 säsonger och 84 avsnitt)

Första gången jag upplevde ett avsnitt av Arrested Development var något av en uppenbarelse. Den fullkomligt dysfunktionella och egocentriska familjen Bluth bjöd på halsbrytande äventyr med allt från en libidinös och fängslad patriark till två kusiner där den ene ständigt försökte hitta moraliska kryphål för att kunna kyssa den andra.

Bakom serien står bland andra brödraparet Joe och Anthony Russo, vars namn inte bara är välbekanta i Community-sammanhang utan också inom MCEU. Arrested Development är dock inte lika referenshumor-meta som Community, utan mer pang-på-rödbetan. Skådismässigt skäms serien inte heller för sig och i princip alla de huvudsakligen involverade (från Jason Bateman och Portia de Rossi till David Cross och Michael Cera) känns igen från många andra produktioner. Birollerna går inte heller av för hackor med namn som Ben Stiller, Judy Greer och Charlize Theron.

Serien gjorde ett ganska långt uppehåll mellan säsong 3 och 4, ett uppehåll som varade mellan 2006 och 2013. Tyvärr måste jag ifrågasätta det vettiga i att försöka sparka liv i den avsomnade hästen eftersom de nya avsnitten inte ens kommer i närheten av de tre första säsongerna. Man försöker sig på en del nya grepp, framförallt tekniken att berätta ungefär samma historia ur olika rollfigurers synvinkel, men det blir mest bara tradigt. Jag tycker heller inte att den lyckas särskilt bra med att gör humoristiska poänger av det faktum att de flesta skådisarna synbarligen är äldre.

De tre första säsongerna är fortfarande komiskt guld men det går alldeles utmärkt att göra halt efter dem.

The Chair (2021, 1 säsong och 6 avsnitt)

Trots att den fladdrade förbi i ögonvrån hade jag nog inte tagit mig an The Chair om jag inte sett en rekommendation som utlovade humor på bekostnad av en stelbent akademi. Det börjar vara ganska många år sedan jag lämnade den miljön, men lite nu och då får jag ändå ett nostalgiskt il.

Och i det avseendet blev i och för sig The Chair ett ganska effektivt motgift för en sådan nostalgi. Här möter vi en nyutnämnd prefekt inom det fiktiva Pembroke College, Ji-Yoon Kim. Hon startar sin utnämning med höga ambitioner för den ärevördiga, men lätt ålderstigna, engelskainstitutionen. Bara för att se dem en efter en malas till stoft i de akademiska kvarnarna, vilka inbegriper både klåfingriga mecenater och woke-studenter som inte ser det minsta humoristiska i en lärare som försöker förhålla sig skämtsamt till exempelvis Hitler och nazism.

Ji-Yoon spelas av Sandra Oh och förutom New England-college-porr är hon seriens stora behållning. Jag tycker hon lyckas spela ut en brett men samtidigt trovärdigt register av känslor inför en fullkomligt surrealistisk arbetssituation samt ett hyfsat rörigt privatliv som bland annat innehåller en trulig, adopterad dotter.

I en tid när mycket ska dras ut på både längden och bredden är det naturligtvis lätt att applådera det faktum att The Chair lyckats begränsa sig till endast sex avsnitt. Samtidigt tycker jag att skaparna Amanda Peet (japp, DEN Amanda Peet) och Annie Julia Wyman gapat över väl många och komplexa ämnen för en sådan begränsad tid att avhandla dem på.

Här har vi sexism och rasism på campus, den fria forskningens förutsättningar i förhållande till krav på modernisering och en marknad där studenterna är konsumenter av utbildning, moderskap, chefskap, gisslananställningar och säkert ett gäng till som jag hunnit glömma bort i hastigheten. Inget av allt detta är dåligt eller irrelevant men slutresultatet känns lite rumphugget, som om The Chair bara hunnit skrapa på ytan.

Men det är en ganska bra yta, så en klar rekommendation på The Chair. Det är ju ändå bara sex avsnitt…

X15: Michael Connelly (1992-2016)

Det visade sig att Michael Connelly var ännu en av många thrillerförfattare vars verk fanns i berusande överflöd som ljudböcker på YouTube. Hans mest bestående romanfigur torde vara L.A.-polisen Hieronymus ”Harry” Bosch (vars dopnamn gett upphov till otaliga kommentarer böckerna igenom). Särskilt som Bosch kommit att figurera i en hyllad TV-serie, porträtterad av Titus Welliver. Men vi kanske också är några som minns filmen The Lincoln Lawyer, där ingen mindre än Matthew McConaughey spelade den skrupulöse försvarsadvokaten Mickey Haller?

Fortsätt läsa ”X15: Michael Connelly (1992-2016)”

Måndags-Ekman: Med dej i mina armar (1940)

Bloggkollegan Fredrik gjorde mig nyfiken på Hasse Ekman. Fredrik har till och med skrivit en intressant bok om mannen ifråga — The Man from the Third Row. Är man det minsta Ekman-nyfiken (eller svensk film-dito) kan jag varmt rekommendera en genomläsning. Själv började jag med att titta på ett gäng Ekman-filmer och tänkte dela med mig av resultatet. Så för en tid framöver kommer bloggen att bjuda på en måndags-Ekman, kanske blir starten på veckan per automatik lite bättre av det?

***

Direktören Krister Dahl lever livets glada dagar. Varje morgon måste den hårt prövade betjänten Vårby ta hand om alla tomma champagneflaskor som dräller omkring hemma i Dahls luxuösa lägenhet. Varje kväll är Krister ute och äter med en ny flicksnärta som han ger fjantiga smeknamn (antagligen för att slippa minnas deras riktiga namn). Direktörsskapet på importfirman som han ärvde från sin far är knappast någon betungande uppgift, med konsekvensen att även firmans anställda tar det minst sagt lugnt på dagarna.

Fortsätt läsa ”Måndags-Ekman: Med dej i mina armar (1940)”

Kinsey (2004)

”What is normal?” När psykologer ställer frågan kan svaret bli tabubelagda familjekonstellationer och en kontroversiell superhjälte. När en biolog ställer samma fråga inser han snart att den inte kan besvaras utan statistiska underlag. Oavsett om normaliteten sedan gäller gallsteklar eller den mänskliga sexualiteten.

Fortsätt läsa ”Kinsey (2004)”

Professor Marston and the Wonder Women (2017)

“What is normal?” Det är den retoriska fråga som både filmen Professor Marston and the Wonder Women och dess titelperson ställer till såväl publik som psykologistudenter.

Fortsätt läsa ”Professor Marston and the Wonder Women (2017)”

L’Odyssée (2016)

alt titel: Jacques – Havets utforskare, The Odyssey

På engelska kan ordet “odyssey” antingen betyda (1) ”an extended adventurous voyage” eller (2) ”an intellectual or spiritual quest”. På svenska översätts det snarare till irrfärder.

Fortsätt läsa ”L’Odyssée (2016)”

Beautiful Creatures (2009)

Tänka sig, det gick tydligen att klämma fram ytterligare en chosen-one-ungdomsserie. Berättaren i Kami Garcia och Margaret Stohls första bok i serien The Caster Chronicles, Beautiful Creatures, är den unge sydstataren Ethan Wate. Han har levt hela sitt liv i staden Gatlin i South Carolina där invånarna hela tiden tycks vara mer intresserade av vad som har hänt och bevara allt precis som det alltid har varit än av nya idéer.

Fortsätt läsa ”Beautiful Creatures (2009)”

Project X (1987)

Project XFlygaren Jimmy Garret måste som straff efter en ”romantisk incident” i ett flygplan jobba en period på en av flygvapnets forskningsanstalter. Inte så att Jimmy själv ska utföra någon forskning, men det hade kunnat vara värre. Han hade kunnat bli sittande som e-kolvsdiskare.

Fortsätt läsa ”Project X (1987)”