You are currently browsing the tag archive for the ‘Ögongodis’ tag.

alt titel: Deep Red, The Hatchet Murders

Musikläraren och jazzpinisten Marcus Daly skäller på sina medmusikanter. Stycket de tränar på utförs för perfekt, genomförandet ska vara trashigare. Vad som däremot inte är det minsta trashigt eller ofullständigt är Dario Argentos Profondo Rosso. Det skulle till ett halloween-tema för att jag äntligen skulle komma mig för att se detta portalverk inom giallo-genren.

Alltnog, när Marcus knallar hem om kvällen hör han först ett skrik och ser sedan sin granne Helga bli mördad i sin egen lägenhet. Förutom att vara Marcus granne är Helga också ett medium som under dagen haft en uppvisning. Hon har en telepatisk förmåga (publiken, säg hej till efterföljaren till Cat… och Four Flies…!) som låter henne uppfatta kvardröjande tankar i ett rum, ”like cobwebs”. Den här dagen har hon emellertid satt en sten, modell Indiana Jones, i rullning genom att identifiera någon i publiken som en pervers mördare. För att vara riktigt säker på att jaga upp vederbörande så mycket som möjligt skriker hon ut mot auditoriet ”You will kill again!”

Och ja, det gör förstås mördaren. Särskilt som hen (återigen anledning att notera detta ypperligt användbara ord när det gäller förövare i giallos!) hört Helga säga till sin vän Professor Giordani att hon vet vem mördaren är.

Tack vare sin inblandning får Marcus spendera ett par timmar på polisstationen och identifieras dessutom i en tidningsartikel som ett ögonvittne av journalisten Gianna Brezzi. Allt detta gör att han bestämmer sig för att själv försöka ta reda på vem mördaren är, om inte annat för att skydda sitt eget liv.

Lika bra att lägga korten på bordet med en gång – jag förstår mycket väl varför Profondo rosso ses som en klassiker, för detta är bra giallo-skit. Argento har lyft sig rejält i håret jämfört med sina djur-giallos, både vad gäller det visuella och historia.

Jag tyckte mig ju se ett förstadium till Argentos spännande kameraarbete i de tidigare filmerna men här är det som om han äntligen hittat hem på riktigt. Eller också är det bara att han förfinat sina grepp så att de nu kuggar i och kompletterar varandra ännu snyggare. Kärleken till extrema närbilder finns kvar, men når en ny nivå när de inte bara gäller mordoffer och mördarparafernilia utan också Helgas högst levande mun när hon i ren skräck inte ens kan svälja en klunk vatten.

Men inte ens i de här närbilderna är Argentos kamera helt statisk – den smyger och kryper och sveper över bordsskivor, notpapper och pianotangenter. Blickfånget på till synes triviala ting i märkliga vinklar, men framförda genom en hackig thrillerklippning skapar en del av Profondo Rossos alldeles särskilda stil.

Vad som också hunnit bli mer utvecklad är Argentos förmåga att förena de här (ofta klaustrofobiska) elementen med omfångsrika bilder där kameran befinner sig högt upp eller långt ifrån och som tillåter filmen att dra djupt efter andan. Även här finns både stillastående vinklar och rörelse; själv blev jag särskilt fångad av hur en långsam utzoomning följer hur en person rör sig bort från en annan samtidigt som de för en konversation om sanningens relativa natur.

Tillsammans med den visuella finessen får vi förstås också rejäla mängder grafiskt våld och brutala dödsscener. Allt är inte supersnyggt och motiveringen till att slå sönder tänder mot en spiselkrans eller försöka skålla ihjäl någon när det skulle ha räckt att sticka kniven i vederbörande är inte alltid tydlig. Samtidigt skulle jag säga att det blir ganska uppenbart att poängen primärt är en kontrasterande effekt och som sådan funkar den alldeles utmärkt.

Andra kontraster som blir oerhört effektiva är det intimt invaderande killer-o-vision-perspektivet tillsammans med regissörens förkärlek för stora fönster, vilka förvandlar det privata till obehaglig exhibitionism. Den djupt röda teatern där Helgas uppvisning äger rum (publiken, säg hej till Scanners!) ger en föraning om att det vi ser blott och bart är en föreställning. Hennes frivilliga medverkan i det fallet blir sedan till en högst ofrivillig sådan när hon, halvdöd och blodig, trycks upp mot sitt eget upplysta panoramafönster.

Såvitt jag kan förstå tycks det finnas två huvudsakliga varianter av Profondo rosso. En (director’s cut?) på ca 120 minuter och en bioversion på ca 100 minuter. Jag skulle vilja påstås att de extra 20 minutrarna har ett mervärde, både visuellt, relations- och historiemässigt. Eftersom jag såg den långa versionen med italiensk dialog och den korta med engelsk var det också intressant att notera skillnaderna i språk mellan den talade och översatta dialogen. I undertexterna säger exempelvis Helga att mördarens tankar är som ”a knife in my flesh” men det hon på ren engelska säger är ”prick of a thorn”.

Dags att göra halt innan detta blir allt för (”ännu mer” är kanske ett korrektare uttryck) långdraget. Och då har jag inte ens hunnit fram till vare sig förtexterna eller Argentos första lyckosamma samarbete med Goblin. Inte heller Marcus och Giannas jämställdhetsdiskussioner (med efterföljande armbrytning), Giannas skruttiga bil eller comic relief-poliserna. Är ditt livs mission att se enda giallo, skulle jag i nuläget starkt rekommendera att satsa på Profondo rosso. Det ska bli spännande att se om jag får anledning att revidera den åsikten allt eftersom temat lider.

Annonser

alt. titel: Ljudet från kristallfågeln, Svarta handsken, The Bird With the Crystal Plumage

Amerikanske författaren Sam Dalmas blir ofrivilligt vittne till ett brutalt överfall på galleristen Monica. Hjälplös tvingas han se på medan kvinnan förblöder i sitt starkt upplysta galleri vilket är utrustat med så sinnrika dörrar att ingen människa kan ta sig in innan polisen är på plats.

Självklart blir Sam själv misstänkt och hans pass beslagtaget. Efter utmattande förhör tvingas dock polisen släppa honom men på den nattliga promenaden hem blir Sam själv överfallen av en köttyx-galning. Det finns alltså ganska många anledningar för Sam att börja gräva i fallet med kvinnomördarvettvillingen som hemsöker Rom.

Polisen, när de väl avfört Sam från listan över misstänkta, tycks vara mer än villiga att låta honom i praktiken utföra deras markarbete. Medan kriminaltekniker analyserar bevis i form av hånfulla telefonsamtal från mördaren till den ansvarige kommissarien knallar Sam runt på Roms gator och besöker såväl antikaffärer som fängslade hallickar.

Så, giallo numero due (men ett hyfsat tidsmässigt hopp från 1964 till 1970) och regidebuten från en viss herr Dario Argento. Än så länge har jag ju bara Mario Bavas Blood and Black Lace att jämföra med men visst finns det skillnader som till och med jag tycker mig se.

Bägge regissörerna gillar att arbeta med kameran i form av åkningar och vinklar. Argentos upptakt, med ett rakt-ovanifrån-perspektiv på ett skrivbord i skugga och ett par handskbeklädda händer är lika enkelt som effektivt.

Färgmässigt är emellertid The Bird… betydligt mer av brungrått 70-tal än färgsprakande 60-tal, med ett par notabla undantag. Argento tycks vara närmast barnsligt förtjust i ljusreflektioner i glimmande stål och här har vi en mördare med en förhållandevis bred repertoar i det avseendet. Hen (för i en giallo kan man ju aldrig vara helt säker på mördarens könstillhörighet. Inte heller mördaren själv är alltid riktigt klar på den punkten) svingar såväl knivar och dolkar som köttyxor och rakknivar. Alla givetvis vasseggade och stålblanka.

Det enda som verkar fascinera Argento lika mycket som dödliga lens flares är rött blod mot ljus bakgrund, må det sedan vara ett droppar på ett golv, stänk på en vägg eller en allt större fläck på en kritvit (och naturligtvis synnerligen chic) byxdress. Eller för all del en klängväxt med blodröda blad mot en putsad husfasad.

Till skillnad från Bava arbetar Argento betydligt mer med bildliga referenser än färgsättning. Fåglar förekommer i alla möjliga skepnader. I en särskilt suggestiv scen stödjer sig den störtblödande galleristen Monica mot en installation bestående av en enorm rovfågelfot med hotfullt skarpslipade klor. Det hela blir inte mindre visuellt slående av att galleriets front är ett enda stort panoramafönster, vilket därmed gör hennes dödsvåndor till ett slags konstverk i sig. Det känns inte helt osannolikt att Argento är en stor anhängare av vårt välkända Poe-citat: ”The death of a beautiful woman is, unquestionably, the most poetical topic in the world”.

Eftersom alla offren är kvinnor är polisen helt inne på teorin om att mördaren i någon mening är “pervers”. I en line up-scen paraderas välkända förövare framför Sam för att se om han känner igen någon av dem. En transvestit som kommit med i hopen viftas däremot bort av kommissarien med argumentet ”Det vet ni väl att ‘Ursula Andress’ är transsexuell, inte pervers!”. I Blood and Black Lace kom sådana funderingar på skam, så icke i The Bird… Molto pazzo, helt enkelt.

Ennio Morricone himself står för fiolerna men jag kan inte tycka att han gör samma skillnad för Argento som han gör för Leone. Scoret är mest en enda röra av Rosemary’s Baby-imitationer och hysterisk improv-jazz.

Ett genomgående tema, som jag inte blir riktigt klok på om det ska vara en slags ironisk poäng eller inte, är att Sam hela tiden är på väg till hemlandet USA men ständigt blir uppehållen av mördarjakten. Eftersom han själv står på mördarens lista betonas det hela tiden hur pass mycket mer stillsamt och ofarligt USA är jämfört med Roms bloddränkta gator och gallerier. Detta i en tid när åtminstone New York bör ha varit välkänt för sitt minst sagt bistra klimat vad gäller strejker, upplopp och brottslighet.

Nå, trots att det dessutom finns en hel del att dra på munnen åt kommer jag ändå på mig själv med att tycka att filmen är riktigt spännande. Argentos brungrå 70-tal må vara mindre tilltalande visuellt än Bavas men har å andra sidan en rätt otrevlig skitighet som vi aldrig kom i närheten av på Christina Cuomos fashionabla modehus.

Däremot vet jag inte riktigt om jag kan förlåta Dario för att hans sällsynta hittepå-fågel (Hornitus nevalis), vilken spelar en avgörande roll för mördarjakten, visar sig vara en vanlig, jäkla grå krontrana (Balearica regulorum).

alt titel: Blod och svarta spetsar, Blood and Black Lace

Ytan på modehuset som drivs av änkan Cristiana Cuomo må se elegant och vacker ut men i själva verket är arbetsplatsen en häxkittel av utpressning, droger och otrohet. Alla, såväl modeller som direktörer och designers, har något att dölja.

Men skiten sprids rejält genom den berömda fläkten när en maskerad mördare i hatt och trenchcoat får för sig att brutalt mörda modellen Isabella (bland annat genom att dunka henne mot ett träd). Det visar sig nämligen att Isabella har fört dagbok och noggrant dokumenterat lastbarheten som grasserat på arbetsplatsen. Vem tjänar mest på att den förstörs, mördaren eller modellerna? Och är de verkligen olika personer?

Rent storymässigt blir jag en smula förvånad över Blood and Black Lace – jag hade av någon anledning fått för mig att filmen skulle vara betydligt skummare. Men i grund och botten är händelserna som utspelar sig bland modellerna och på modehuset en klassisk pusseldeckare i bästa Agatha Christie-stil. Byt ut drogerna mot ett maffigt arv och jag skulle vilja påstå att vi hamnar i 1958 och Arne Mattssons Mannekäng i rött. I det perspektivet vill jag särskilt lyfta de märkliga mannekängdockorna i den italienska filmen som ser ut att vara klädda med röd sammet och så med en svart peruk på huvudknoppen. Kan Mario Bava ha sett Mattsson? Tanken svindlar…

Nå, nu drar Bava (som står för både regi och manus) på lite mer än vad det finns utrymme för hos ett prudentligt svenskt äkta par i 50-talets slut. Fokus ligger inte alls på efterspelen i upptäckten av kropparna, långa spekulationer mellan de olika rollfigurerna om vem som kan vara mördaren eller en avslöjande scen där alla samlats i salongen och den briljante detektiven avslöjar hur det hela gick till.

Istället blir den typen av berättelser mest en transportsträcka mellan de olika och brutala morden av de sköna modellkvinnorna. Ispettore Silvestri är absolut inte inkompetent (vilken 60-talspolis hade inte raskt dragit slutsatsen att man har att göra med en mordisk sexgalning?!) men hans insats gör i slutänden ingen skillnad för upplösningen och avslöjandet av mördaren.

Så hade Blood and Black Lace enbart bestått av en lite halvtafflig deckarhistoria kryddad med lite halvtaffliga mord-effekter (majoriteten av morden är i sig inte särskilt uppseendeväckande, men då har jag i och för sig ett backspegelsperspektiv på dem) hade filmen förstås inte kommit att bli den klassiker som den ju är.

Det Bava utvecklat i produkter som I Vampiri och Black Sunday är en visuell ambition som gör att inte ens jag har några som helst problem att strunta i både historia och styltiga dialoger. Det handlar om allt som kan uppfattas av ögat: miljöer, kläder, kameraarbete och ljussättning. Färgerna är klara och kontrasterande. Modehusets inredning är en orgie i draperier och takhöjder upp till himlen (påminner inte så lite om en viss slottssal). Telefonlurar är tomteröda och kastar sig nästan ut från skärmen när de pressas mot ett blekt kvinnoansikte med tillhörande mörkt hår. Den svarta handväskan där den söndrande dagboken förvaras når kinesiska muren-proportioner när den placeras i förgrunden och vi tvingas kika runt den för att se vad som händer. Den enda mordeffekten som är något att tala om involverar en glödhet kamin, vars yta nästan ser ut att börja övergå i flytande tillstånd.

I det perspektivet blir också den inledande presentationen av den restaurerade kopia jag såg mer begriplig. Först fnös jag en smula åt den i mina ögon onödiga och nördiga texten som i detalj berättade hur många tusentals partiklar som städats bort från originalet. Men med en film som nästan uteslutande hänger på det visuella blir det förstås av ett visst intresse att denna visualitet ges bästa möjliga förutsättningar.

Med Blood and Black Lace i ryggen känner jag mig både rustad inför och nyfiken på ett fortsatt utforskande av italiensk giallo.

alt. titel: Lust of the Vampire, The Devil’s Commandment, Evil’s Commandment

Temat börjar med tidig italiensk skräckfilm. En av de tidigaste någonsin faktiskt, enligt kunskapsymnighetshornet Wikipedia i alla fall. I Vampiri är föregången av blott en stum, och numera förlorad, Frankenstein-rulle från 1920, bland annat tack vare att genren var helt förbjuden under 30- och 40-talen.

Regissören och manusförfattaren Riccardo Freda hade varit verksam sedan slutet av 1930-talet och lyckades sälja in konceptet skräckfilm tack vare att han lovade produktionsbolaget Titanus Produzione ett manusutkast inom 24 timmar och ha hela klabbet filmat och klart på 12 dagar. Vid sin sida hade han fotografkompisen Mario Bava.

Fotografkompisen som eventuellt utvecklades till regissörsrivalen sedan Freda lämnat inspelningen under dess sista dag och Bava fick hoppa in och rädda produktionen. Samt göra några avgörande förändringar i sista minuten.

Parispolisen står handfallen inför en våg av kvinnomord som lämnar sina offer oförklarligt blodlösa. Journalisten Pierre Lantin är dock långt ifrån handfallen, istället är han fast besluten att luska reda på mördarens identitet. Vampyr eller inte! Samtidigt som han frågar ut unga studentskan Lorrette om hennes mördade kompis Mirelle blir Pierre dessutom ivrigt och avundsjukt uppvaktad av den vackra Giselle du Grand.

Men familjen du Grand gömmer en mörk hemlighet och det talas i dämpade toner om hertiginnan Margherita du Grands ”stora besvikelse” som på något sätt hänger ihop med Pierres föräldrar. Margherita har stor makt över vetenskapsmannen Julien de Grand, vilken i sin tur utför oheliga experiment. Ska Lantin komma på hur det hela hänger ihop innan ”vampyrens” senaste offer tas av daga.

Ok, hur bra var inte det här?! Nu är det förstås svårt att veta var Freda slutar och Bava tar vid men jag älskar både filmens visuella grepp och stil samt dess historia och berättande (till exempel hur vi som tittare får all nödvändig information genom övertydliga samtal mellan birollsinnehavare som sedan aldrig mer syns till). En härlig blandning bestående av en smula Victor Frankenstein/Elizabeth Báthory-mytologi, en nypa noir, mer än en gnutta Hammer-gotik, några droppar deckarrealism och ett par giallohandskar for good measure.

Visst förstår man att ”Paris” inte är mer än ett par stillbilder på Eiffel-tornet och några mattemålningar av Sacre Coeur i bakgrunden men det spelar ingen roll. Italienska eller franska, same same but different. Samtidigt undrar jag förstås varför historien inte helt enkelt utspelas i Rom? Det viktiga är dock att den är iscensatt i nutid och inte under 1800-talet, vilket med tanke på de gotiska inslagen skulle vara det naturliga. Såvitt jag förstår var det, i likhet med det svart-vita fotot, primärt ett ekonomiskt beslut men blandningen mellan journalist- och polisdeckare å ena sidan och det gotiska å den andra funkar alldeles utmärkt för min del.

Hammerestetiken har man generöst portionerat ut i kulisslottet som ägs av familjen du Grand. Här finns en otroligt cool balsal som i mysighet och trivsel påminner inte så lite om Morias bergasalar. Dessutom en överdriven ornamentering på både möbler och inredningsdetaljer som resulterar i att allt känns lite, lite vansinnigt. För att inte tala om ett övermått hemliga gångar och lönndörrar som öppnas i såväl eldstäder som kryptor. Jag gissar att det framförallt är här, samt i en grottliknande teater, som Bavas foto främst kommer till sin rätt. Scenen med kommissarie Chantal samt Pierre på ena sidan och Giselle på den andra med ett par megalånga, fladdrande gardiner i mitten är närmast hypnotisk.

Men jämfört med effekterna som sparats till Margherita du Grand är ett par gardiner platt intet, för de är freakin’ awesome!! En långsam ansiktstransformation som helt obegripligt syns fullkomligt sömlös. Tydligen ska Bava ha fixat det med olika ljussättningar och jag kan bara säga: Bravo Bava!

Och bravo Gianna Maria Canale, vilken gör en oförglömlig insats som den slöjbetäckta Margherita du Grand. Hennes väsande röst är det mest obehagliga med hela filmen. Dario Michaelis är en tjusig leading man i rollen som Pierre och Carlo D’Angelo är också bra som den hårt prövande kommissarie Chantal. Men männen står sig i det här fallet slätt mot sin kvinnliga motspelerska.

Det behöver kanske inte ens sägas att jag nu är så jävla pepp på Freda och Bavas nästa samarbete: Caltiki, il mostro immortale. Ett monster som dock får vänta lite i kulisserna för imorgon blir det bara Bava.

1960-tal. Pampigt kyrkbröllop, glada föräldrar, pirrigt brudpar och så iväg i hennes pappas dyra bil till en traditionellt brittisk kuststad för en traditionellt brittisk smekmånad. Och, förstås, bröllopsnatt…

I vanliga fall skulle denna höjdpunkt ha varit slutet på historien – efter sju sorger och åtta bedrövelser får de unga tu äntligen varandra, efter att ha tvivlat och trånat i vad som verkat vara en evighet. Men On Chesil Beach släpper ned oss tillsammans med Florence och Edward i den där traditionellt brittiska bröllopssviten vid Dorsetkusten och det står snart klart att det knappast är någon känslomässigt klimax vi får bevittna.

Läs hela inlägget här »

Crimson PeakOm nu andar faktiskt försöker vara lite hyggliga och varna sina kvarvarande nära och kära skulle man kanske kunna tycka att det vore smart av dem att framföra sina budskap i något mindre fasansfulla uppenbarelser. Samt uttrycka dem något mindre kryptiskt.

Läs hela inlägget här »

Ibland vill man ju se om filmer. Det har jag gjort med Jupiter Ascending och en uppfräschad åsikt finner ni längst ned.

***

Jupiter AscendingDet var en gång en flicka som kallades Askungen. Varje morgon fick hon gå upp tidigt och varje dag fick hon slita ont genom att hela tiden städa. Men hennes väg mot en betydligt mer högtstående social position underlättades av ett gäng klämkäcka möss och fåglar.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Porträtt av en dam

Ska man ta med sig något från Henry James klassiker The Portrait of a Lady är det kanske att ingen är mer än människa. Ralph Touchett hade både vackra och högtflygande drömmar för sin kusin Isabel Archer men i sina försök att realisera dem för henne är frågan om han inte satte henne mer i skiten än hon varit utan hans hjälp.

Läs hela inlägget här »

Hell yes, äntligen en Riktig Film! Smockad med dimma, massiva takbjälkar och slottsruiner nog för att göra vilken greve Dracula som helst tårögd av lycka och förvandla sig till en liten läderlapp av ren förtjusning.

Läs hela inlägget här »

Ett kortare uppehåll i kavalkaden, men frukta icke — zombiesarna reser sig återigen på lördag!

***

odjuret-och-hans-larlingalt. titel: Odjuret och hans lärling, The Boy and the Beast

Klart att den hemlöse pojken Ren är den perfekte lärlingen för den bufflige och tjurige odjursmästaren Kumatetsu. Strunt samma att Kumatetsu inte alls vill ha någon lärling och att Ren inte tycks vara särskilt intresserad av att skaffa sig någon mästare. Två övergivna individer som var och en på sitt håll intalat sig att ensamhet är styrka för att kunna överleva.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Stieg Larsson, The Girl Who Played With Fire
Carl-Michael Edenborg, Alkemistens dotter
Ian McEwan, On Chesil Beach

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser