You are currently browsing the tag archive for the ‘Ögongodis’ tag.

Mitt i allt det trevliga som brukar vara Malmö filmdagar bjussas det ofta på lite förhandstittar. Antingen i längre promotion-segment eller rena trailers. För min del är det i princip enda gången jag ser trailers, jag söker annars aldrig upp dem aktivt och tittar oftast bort när de visas på biografen.

Så 2018 fick vi se en trailer som såg så ruggigt cool ut att jag ville se filmen med en gång. Det var spöregn och Chris Hemsworth utan skjorta och eld och en skäggig Jeff Bridges. Inte minst för att The Cabin in the Woods-Drew Goddard stod bakom spektaklet gick mina tankar i övernaturliga banor. Bridges var klädd som en präst – innebar det att Hemsworth var djävulen? Jag ville ju veta! Nu!

Men så gick det som det gick. Det tog ett tag innan Bad Times at the El Royale nådde svenska biografer och när den väl gjorde det blev mottagandet ganska ljumt. Efter ett tag glömde jag bort att leta efter den där filmen med den coola trailern. Tills dess att den en dag dök upp i streamingflödet och då var titten given.

Hotellet El Royale, vars gimmick är att den ena halvan ligger i Nevada och den andra i Kalifornien, har sett sina bästa dagar passera. En gång var det en tummelplats för jet set-klicken men nu lever det mest på gamla minnen och de gäster som inte har råd att hyra ett mer påkostat pang.

En stormig kväll 1969 anländer prästen Daniel Flynn, sångerskan Darlene Sweet, den tarvlige säljaren Laramie Seymour Sullivan och en ung flicka som vägrar uppge sitt namn till liggaren. Snart ska det visa sig att alla har sina dolda och mörka sidor, inklusive El Royale självt.

Återigen visar sig fördelen av att inte sätta sig framför en film med höga förväntningar. Hade jag sett Bad Times… enbart utifrån trailern hade jag nog blivit besviken. Som det nu var förväntade jag mig närmast ett magnifikt magplask och så illa var det verkligen inte. Ska jag fortsätta med simhopparanalogin landar Bad Times… lite för sent och med lite för mycket plask om fötterna för att vara förtjänt av full poängpott, men nog fanken var filmen underhållande!

Jag fattar för att de främsta invändningarna riktas mot Bad Times… tempo och längd (141 minuter). Där tvingas jag hålla med. Goddards debut The Cabin in the Woods höll sig till tajta och rappa 95 minutrar medan dagens film tillåts sagga lite nu och då, främst i scener där Cynthia Erivos (egentligen Cynthia Onyedinmanasu Chinasaokwu Erivo) Darlene ska sjunga. Hon har en fantastisk röst, inget fel på den, men tempot blir lidande. Samtidigt kan jag förstå varför Goddard valt att framhäva Erivos sång så pass mycket, för i andra scener (särskilt en, där man bara hör den men inte ser henne) är den smått förhäxande.

Vet ni något annat som Goddard verkar ha blivit förhäxad av? Chris Hemsworths torso. Nu är han förvisso inte den djävulen, men väl en dito i människohamn i form av sektledaren Billy Lee. Det är nästan lite synd att han konstant knallar runt med uppknäppt skjorta eftersom det gör tydligt att han är alldeles för snygg, välvårdad och vältränad för att vara en trovärdig hippie-sektledare i slutet av 60-talet.

Teman som bedrägerier, synvillor och övervakning känns igen från The Cabin…, detsamma gäller atmosfären av påkostat överdåd. I fallet Bad Times… består det främst av El Royales galet luxuösa (samt rymliga) lobby med en bardisk stor som en ladugård, en uppsättning varuautomater som känns flottare än en restaurang och en glimmande Wurlitzer som stående på ett neonbelyst altare (filmens soundtrack med exempelvis Four Tops och Frankie Valli är betydligt mer minnesvärt än dess score av Michael Giacchino).

Men när Goddard ska knyta ihop säcken för Bad Times… slinker det plötsligt in lite för mycket realism och genuin sorg i allt det där överdådet för att händelseutveckling och stämning ska lira ihop till 100%. Där lyckades regissören slå an en mer samstämmig klang genom de cyniska och mörkt humoristiska metaelementen i sin förra film.

Men Goddard kommer ändå långt med sin Bad Times…, så pass att jag tycker att det är synd att den inte genererat mer uppmärksamhet eller vinst (knappt budgeten tillbaka i box office, ouch!). De huvudsakliga rollprestationerna är bra, kanske skulle jag vilja sätta Bridges fader Flynn i spetsen för dem. Men Erivo är också stabil och återigen får jag en anledning att gilla Dakota Johnson (nu i rollen som den arga hippie-tjejen). Är du bara det minsta nyfiken skulle jag absolut rekommendera en titt, trots längd och tempo. Den tar igen allt nästan det på rent utseende. Så innan jag stänger butiken bör jag i rättvisans namn kanske också nämna fotograf Seamus McGarvey (The Hours, Atonement, Nocturnal Animals) samt produktionsdesigner Martin Whist (Cloverfield, The Cabin…, Super 8).

alt. titel: Kwaidan, Kwaidan – Storie di fantasmi

I min text om Mario Bavas episodfilm Black Sabbath misstänkte jag helt fräckt att regissören verkade vilja ta med sig färgfilmen hem efter varje dags inspelning och göra onämnbara saker med den. Efter titten på Kaidan misstänker jag lika fräckt att japanen Masaki Kobayashi sannolikt gärna skulle göra Bava sällskap. Både det närmast lustfyllda förhållandet till mättade färger i alla möjliga olika uppsättningar samt en otvetydig studiokänsla gör att Kaidan påminner mig en hel del om Black Sabbath.

Fast här snackar vi i och för sig inte over the top italienska vampyrhistorier med Boris Karloff utan japanska, traditionella spökhistorier (som förvisso inte behöver vara mindre over the top för det). Fyra stycken allt som allt. Kaidan betyder bokstavligt talat ”spökhistoria” och alla fyra nedtecknades av den japaniserade grek-irländaren Patrick Lafcadio Hearn. Hearn kom till Japan 1890, tog sig en hustru, namnet Koizumi Yakumo, blev buddist och stannade i landet till sin död 1904 där han gjorde stora insatser för att förmedla en dittills nästan okänd kultur till en västerländsk publik. Däribland alltså spökhistorier.

Först ut är berättelsen om en samuraj som efter många år (och giftermål på annat håll) återvänder till sin försmådda ex-hustru i Kyoto. Därefter handlar det om en skogshuggare som under en snöstorm blir skonad av en Yuki-onna eller snökvinna på villkor att han inte får berätta om det för någon levande själ. Sedan får vi träffa den blinde tempeltjänaren Hoichi, vilken spelar och sjunger så vackert att den förintade Heike-klanen kommer och hämtar honom om natten för att få höra balladen om ett stort sjöslag 1185. Och så avslutas alltihopa med en liten rumphuggen och oavslutad sak om tjänaren Kannai som tar det olyckliga beslutet att tömma en skål med te i vilken har ser spegelbilden av en man.

Tja, jag vet inte, jag… Kaidan verkar ha sopat banan med konkurrenterna i Cannes och var var nominerad till en Oscars-gubbe för bästa utländska film. Roger Ebert ska ha kallat den ”among the most beautiful films I’ve seen”. Och ja, jag kan absolut hålla med om det visuella – Kaidan är en fenomenalt vacker film, inte minst färgmässigt. Mest fastnade jag för den surrealistiskt målade himlen som syns i bakgrunden till berättelsen om skogshuggaren och snökvinnan. Under snöstormen är den illande blå och fylld med vad som torde kunna liknas vid ögon som vore de målade av van Gogh. Senare har den fått en blodröd mättnad som skapar en märklig stämning där den syns mot bakgrunden av en övertydlig studio-skog.

Men skönhet räcker tyvärr inte hur långt som helst i det här fallet. Kaidan är tre jävla timmar lång. Det är alldeles för mycket tid att spendera på utdragna scenen som inte leder någonvart samt spökhistorier som både är välbekanta till sin struktur och i flera fall dessutom avslöjar hela mysteriet i sin titel. Den första berättelsen är betitlad ”Det svarta håret” och även om jag gillar konceptet med ett mordiskt spökhår som tar hämnd på svikar-maken, blir utförandet alldeles för teatraliskt (men tack för bekräftelsen av att det är något olycksbådande med långt, svart kvinnohår i den japanska kulturen).

Så fort skogshuggaren i ”Kvinnan i snön” träffar på sin blivande maka i skogen råder det ingen större tvekan om vem hon egentligen är. Och även om det inte var helt uppenbart hur ”Öronlöse Hoichi” skulle utspelas rådde det knappast någon soäkerhet om hur den skulle sluta. Just den här historien uppfattade jag som filmens längsta, men det kan också ha berott på att den inleddes med ett evighetslångt parti där en gäll röst tävlar i klagosång med ett stränginstrument och sjunger balladen om sjöslaget vid Dannoura. Det hela blir inte mindre segt av att publiken så att säga får se hela historien i tre olika versioner: vyer av tavlor som avbildar slaget, sången och så en slags dramatisering i vad som mest av allt liknar en plaskdamm.

Den sista berättelsen är i och för sig barmhärtigt kort och binder också ihop alla fyra berättelserna på ett ganska elegant sätt i det att vi exempelvis får en förklaring till den omnipotenta berättarrösten som följt med oss hela tiden.

Kaidans bildspråk var närmast magnetiskt och filmen bjuder på en märklig ljudbild som skapar en ganska obehaglig stämning. Men historierna i sig och själva framförandet funkade väldigt dåligt för min del. Inte en film jag kommer att leta land och rike runt efter i en luxuös samlarutgåva i 4K-upplösning om vi säger så.

alt. titel: Moonrise Kingdom – Una fuga d’amore

Så, efter titten på Gaspar Noés Climax kändes det som om i princip vad som helst skulle vara en förbättring. Så varför inte passa på att plocka upp Wes Anderson, en annan regissör som jag tenderar att inte komma överens med? Som med sin petimätriga och orimligt övertänkta filmstil inte kunde skilja sig mer mot Noés totala tygellöshet.

Men i rättvisans namn har jag ändå stött på Anderson-filmer som funkat, främst Fantastic Mr. Fox och The Grand Budapest Hotel, och jag hade gott hopp om Moonrise Kingdom.

På den lilla ön New Penzance smiter unge Sam Shakusky från scoutlägret Camp Ivanhoe, i sann Shawshank Redemption Rita Hayworth-anda, och lämnar efter sig en formell avskedsansökan från Khakiscouterna. Uppståndelsen blir stor när det visar sig att den jämnåriga advokatdottern Suzy Bishop rymt tillsammans med Sam. Nu försöker de gömma sig på ön samtidigt som både den övriga scoutkåren, polisen Duffy Sharp och Suzys föräldrar försöker få fatt på dem.

Har Wes Anderson gjort en kort återgång till sitt ursprung med Moonrise Kingdom? Både genom att förlägga handlingen till ett halvt om halvt idylliserat 1965 (ok, Anderson är född ’69 men i alla fall…) och för första gången sedan Bottle Rocket och Rushmore ha barn i huvudrollerna? Jag tror kanske att den där idylliseringen och oskulden anno 1965 är viktigare för filmens ton men visst känns anrättningen också något mindre ansträngd när Andersons patenterade deadpan-dialoger framförs av två tolvåringar. Dock inte mer fungerande än att jag aktivt måste tänka på att inte irritera mig på greppet.

Tur då att det ändå händer en hel del i Moonrise Kingdom så jag får lite annat att fundera på. De båda rymlingarna hittas snart igen men de vuxna drabbas av samvetskval när det visar sig att Sam är föräldralös och därför kommer att hamna i klorna på en cape-försedd socialkvinna. Överhuvudtaget verkar vuxenvärlden inte ha så värst bra verktyg för att handskas med barn som Sam och Suzy. De har båda stämplats som problembarn men vad vi i publiken ser är två brådmogna och intelligenta ungdomar som äntligen hittat en själsfrände och nu också vill hitta en plats där de kan få vara ifred. Kan det möjligen vara så att samhället ibland är lite väl snabbt med att kategorisera allt som inte passas in i mallen som ”problem”? Vill Anderson till och med antyda att nutiden är överdrivet orolig när det kommer till ungas förmodade psykiska ohälsa?

Men det är fler som får vända fördomarna över ända i Moonrise Kingdom. Föga förvånande visar det sig att Duffy Sharp inte alls är korkad, utan lika smart som hans efternamn antyder. Inte heller är scoutledaren Randy Ward lika inkompetent som hans överordnade, Kommendör Pierce, vill göra gällande. Bruce Willis spelar Sharp och i rollen som Ward ser vi en vattenkammad Edward Norton. Anderson-veteranen Bill Murray får ta en lite mer undanskymd roll som Suzys pappa tillsammans med Frances McDormand som hans hustru. Alla gör det de ska (aldrig skulle väl Anderson ha en felcastad skådis?!) men självklart fäster man sig mest vid Kara Hayward och Jared Gilman som Suzy och Sam.

Moonrise Kingdom ligger visuellt mer åt det färgglada miniatyrhållet och det passar mig alldeles utmärkt. Scoutlägret ser ut som om Rutigt ätit en dålig korvsnutt och kaskadspytt över alla tälten samtidigt som scouterna själva, helt i enlighet med namnet Khakiscouterna, är beigare än beiga. Tematiskt återkommer syndaflodstemat och jag antar att man kan se Sam och Suzy som slutgiltiga överlevare av den. Suzy är i sin tur en ivrig bokläsare där omslagen på hennes böcker ser ut att ha målats av femåringar eller glada amatörer i filmteamet. Men det visar sig förstås att jag sitter och småflinar åt något som Anderson högst medvetet (vad annars?!) har lejt ut till diverse konstnärer.

I mina ögon blev Moonrise Kingdom en rar och visuellt tilltalande bagatell. Absolut inte lika störande som en del av hans andra filmer (det är dock något med den där deadpan-stilen som fortfarande ger mig klåda) men också utan The Grand Budapest Hotels passion och målmedvetenhet.

‘Tis better to have loved and lost than never to have loved at all…

…skulle kunna ha varit sensmoralen i Luca Guadagninos Call Me By Your Name om det inte vore för att jag misstänker att akademikerfamiljen Perlman rynkar på näsan åt en så lättillgänglig typ som Lord Alfred Tennyson. Samuel och Annella, med sonen Elio i släptåg, spenderar somrarna i norra Italien och är ungefär alla sorters ”-ella” man skulle kunna önska sig. Intellektuella, kulturella, spirituella. Regniga kvällar sysselsätter man sig med att läsa tyska medeltida texter, ögonblicksöversatta till engelska och Samuel grillar alla sina nytillkomna forskarassistenter på frukt-filologi.

Läs hela inlägget här »

Det är bara att köra igång med den rätt så bastanta pudeln: jag var en av alla de som tyckte det lät grymt onödigt med en remake av Dario Argentos övernaturliga färgthriller från 1977. Men så började det ju trilla in en del positiva omdömen och då blev jag såklart nyfiken på spektaklet. Emellertid blev titten fortfarande ett rejält hopp rakt ut i tomheten eftersom jag inte hade någon tidigare erfarenhet av vare sig regissören Luca Guadagnino eller manusförfattaren David Kajganich. För trots att filmen utgår från Dario Argento och Daria Nicolodis manus finns här så mycket nytt att det är högst relevant att ge cred till ytterligare en manusförfattare.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Porträtt av en kvinna i brand, Portrait of a Lady on Fire, Portræt af en kvinde i flammer, Portrett av en kvinne i flammer

Marianne kommer som porträttmålare till ett ensligt beläget hus vid Bretagnes karga kust runt mitten av 1700-talet. Uppdraget att måla av den unga Héloïse har kommit till henne först efter att modern anlitade en manlig målare som misslyckades med porträttet. Héloïse har nämligen hämtats hem för att fylla sin systers roll – att gifta sig med en rik man. Men den presumtive maken vill först ha ett porträtt av sin tillkommande och därför vägrar Héloïse att låta sig avbildas enligt logiken: ingen tavla=inget bröllop.

Läs hela inlägget här »

Fria Ligan förlag startades ”med målet att öppna dörrar till främmande världar och locka folk att utforska dem”. Och i vanliga fall är dessa världar närmast utomjordiskt främmande i händerna på ett författarstall som innehåller namn som Simon Stålenhag och Jeff VanderMeer. Men som varenda dinosaurieälskande unge vet finns det en svunnen urtidsvärld där invånarna var minst lika fantasieggande som någonsin slitna robotar med en diskbänksrealistisk aura.

Läs hela inlägget här »

För oss cyniker är det lätt att hitta ett annat ord för ”drömmare” – ”besatta”. För vad annat kan man kalla franske lindansaren Philippe Petit som får för sig att han ska gå på lina mellan World Trade Center-tornen efter att ha sett en tidningsartikel om konstruktionen av dem?

The Walk är Robert Zemeckis försök att i friare form än dokumentären Man on a Wire från 2008 berätta hur Petit kuppade sig in i tornen, spände upp en lina mellan dem och den 7 augusti 1974 spatserade fram och tillbaka på en stålkabel 400 meter upp i luften. Allt medan New York-poliserna som till slut anlände stod och hoppade på stället av nervositet över att galningen förr eller senare skulle falla mot en säker död.

Läs hela inlägget här »

Holt Ferrier saknar de gamla, goda dagarna. Han och hustrun Annie var Cirkus Medicis stora ryttarstjärnor. Den vackra och kloka Annie sade alltid rätt saker till barnen Milly och Joe och Holt själv hade ännu inte förlorat vänsterarmen i Frankrikes skyttegravar.

Läs hela inlägget här »

Det är inte ofta det händer, men nu är det dags för springandes, sprillandes, skinande nytt på bloggen! Själva innehållet i Anders Fager och Peter Bergtings Kråkorna är emellertid varken särskilt spralligt eller glittrande, vilket i sig naturligtvis inte behöver vara en nackdel.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Hilary Mantel, Wolf Hall
Hugh Laurie, The Gun Seller

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg