You are currently browsing the tag archive for the ‘Ögongodis’ tag.

Holt Ferrier saknar de gamla, goda dagarna. Han och hustrun Annie var Cirkus Medicis stora ryttarstjärnor. Den vackra och kloka Annie sade alltid rätt saker till barnen Milly och Joe och Holt själv hade ännu inte förlorat vänsterarmen i Frankrikes skyttegravar.

Läs hela inlägget här »

Det är inte ofta det händer, men nu är det dags för springandes, sprillandes, skinande nytt på bloggen! Själva innehållet i Anders Fager och Peter Bergtings Kråkorna är emellertid varken särskilt spralligt eller glittrande, vilket i sig naturligtvis inte behöver vara en nackdel.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Det levande slottet, Det levende slot, Det levende slottet, Howl’s Moving Castle

Nu var väl inte Hayao Miyazaki så rysligt gammal 2004 (faktiskt inte ens 65) men jag kan ändå tänka mig att han genom sin hjältinna Sophie ville förmedla känslan av att åldras: som genom ett trollslag är man inte längre ung, utan en krökt, 90-årig gumma.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: I skräckens klor, Tre rædselsnætter, Black Sabbath, The Three Faces of Fear, The Three Faces of Terror

Mario Bava har börjat jobba med färgfilm och verkar älska det så mycket att man misstänker att han tog med sig den hem efter varje dags inspelning och gjorde onämnbara saker med den.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: En officer och en spion, An Officer and a Spy

En tid av svallande nationalism, kryddad med främlingsfientlighet och ett icke föraktligt mått antisemitism. Känns det igen? Nå, Roman Polanskis senaste film utspelas vid förrförra sekelskiftet och är alltså inget nutidsdrama. Men dess antydda paralleller mellan samhällsströmningarna under 1890- och 2010-talen är näppeligen oavsiktliga. Filmens titel, J’Accuse, spelar på det faktum att om publiken anno 2020 känner till något om den olycklige Alfred Dreyfus och hans öde är det sannolikt rubriken på författaren Émile Zolas tidningsartikel där han anklagade en hel hoper franska officerare.

J’Accuse är alltså inget mindre än en historisk true crime- och rättegångshistoria. Vi får följa hur den rakryggade och hederlige överstelöjtnanten Marie-Georges Picquart (som filmen av förklarliga skäl dock aldrig kallar ”Marie-Georges”, bara ”Georges”) börjar ifrågasätta fallet med den förräderidömde (samt judiske) Alfred Dreyfus. Det är ett grävande som inte är särskilt hälsosamt för karriären. Dels på grund av att rättegångsproceduren i alla avseenden var fullkomligt undermålig, vilket man förstås inte vill kännas vid. Dels eftersom att när nu karln ändå dömts till deportering går det knappast att återkalla domen utan stor nesa för armén och fosterlandet. För att inte tala om det faktum att domen sände ett viktigt budskap till Frankrikes fiender och dessutom tillfredsställde dåtidens kraftiga antisemitiska strömningar. Läs hela inlägget här »

Om Oscarsjuryn följer Bafta i spåren kommer dagens film att gå hem med en massa gubbar under armen. Om det tycker jag inte.

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Achievement in Directing
  • Best Original Screenplay
  • Best Achievement in Cinematography
  • Best Achievement in Makeup and Hairstyling
  • Best Achievement in Production Design
  • Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)
  • Best Achievement in Visual Effects
  • Best Achievement in Sound Mixing
  • Best Achievement in Sound Editing

***

Vid den franska fronten (eller i alla fall en del av den) jublar britterna. Tyskarna har retirerat! Om man nu bara kan fortsätta att pressa fienden kanske det (allt för långa) första världskriget äntligen kan avslutas. Ett stort anfall planeras alltså i gryningen. Men tyskarna är ena listiga rackare. Flygfoton visar att reträtten enbart är av strategisk natur och att de ligger och väntar på att britterna ska göra precis det de är på väg att göra. Så nu måste vicekorpralerna Tom Blake och William Schofield hinna fram och stoppa framryckningen innan 1 600 brittiska män och pojkar rusar rakt in i käftarna på den tyska fällan.

Läs hela inlägget här »

Rian Johnson gick från Star Wars till att bli nominerad för ”Best Original Screenplay”.

***

Fakta i målet är följande: den välkände (samt, icke att förglömma, förmögne) deckarförfattaren Harlan Thrombey hittas morgonen efter sin egen 85-årsfest med halsen avskuren. Polisen är snabbt på plats för att förhöra alla i den månghövdade familjen, inklusive Harlans sjuksköterska Marta Cabrera. I bakgrunden lurkar också den berömde privatdetektiven Benoit Blanc som blivit inhyrd av en anonym uppdragsgivare. Det visar sig att såväl barn som barnbarn och ingifta givetvis alla har anledning att ha önskat livet ur gubben. Det är inte utan att man undrar om Harlan fullt medvetet skapade sig både ett liv och en bostad som mest av allt påminner om en omgång Cluedo.

Läs hela inlägget här »

Greta Gerwig har inga större problem med att dra en Oscars-slipsten.

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Performance by an Actress in a Leading Role
  • Best Performance by an Actress in a Supporting Role
  • Best Adapted Screenplay
  • Best Achievement in Costume Design
  • Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)

***

alt. titel: Unga kvinnor

Dagens läsare vill ha underhållning utan moraliska pekpinnar samt levererad kort och kärnfullt. Moralen är dock inte mer ointressant än att en kvinnlig protagonist vid berättelsens slut måste vara sedesamt gift. Eller död. Vilketdera går bra…

Läs hela inlägget här »

Så var det dan före dan. Dags för bloggen att ta lite julledigt och vila upp sig inför julbordet. Vi är tillbaka med ett par mellandags-inlägg innan det återigen blir en kort nyårspaus. God Jul alla och på återseende fredagen den 27 december!

***

alt. titel: Notorious!, Kvinna – Spion, Berygtet, Alfred Hitchcock’s Notorious

Ett år efter Spellbound var det dags för Alfred Hitchcock att fösa ihop Ingrid Bergman med en annan karl. Bergman spelar den egentligen ganska tragiskt trasiga (samt alkoholmarinerade) Alicia Huberman, dotter till en nyligen förräderidömd nazist. Alltså långt ifrån den rationellt vetenskapliga psykoanalytikern Constance Peterson.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Djävlarna

Ok, något gjorde uppenbarligen kristendomen och 1600-talets kyrkvälde till ett extremt smakligt byte för den brittiska filmindustrin i slutet av 60- och början av 70-talen. För vad sägs om uppställningen Witchfinder General och The Blood on Satan’s Claw, nu också kompletterad med Ken Russells The Devils?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Angie Sage, Magyk
Dean R. Koontz
, Breathless
Mo Yan, Det röda fältet
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg