Where the Crawdads Sing (2022)

alt. titel: Där kräftorna sjunger

Oftast är det den manlige outsidern som får vara småstadens syndabock när det gäller allehanda brottsliga aktiviteter som samhällets stöttepelare inte vill veta av. Fylla, stölder, våldtäkter. Ibland till och med mord. Då är det lätt att skylla på luffaren, alkisen, bydåren.

Det visar sig att Barkley Cove funkar exakt likadant, bara det att outsidern den här gången är en ung kvinna. Kya Clark är i folkmun ”the marsh girl” och eftersom hon varken gått i skolan eller på annat sätt visat att hon är intresserad av att socialisera sig med stadsbefolkningen ligger det nära till hands att misstänka henne för både det ena och det andra. Så när stadens guldgosse, Chase Andrews, hittas nedanför brandtornet med bakhuvudet intryckt börjar ryktesspridningen omgående. Inte blir det bättre av att det finns indicier som knyter träskflickan till brottet och snart befinner hon sig i en liten häktescell.

För att hennes försvarsadvokat, Tom Milton, ska kunna göra sitt jobb och för att vi i publiken ska få lite kött på benen börjar Kya berätta om sin ensamma uppväxt ute i vildmarken.

Tack vare jobbets bokcirkel var jag redan bekant med Delia Owens (i mina ögon orimligt) populära roman som knöt samman Kyas uppväxt- och överlevnadsberättelse med rättegångsdramat, en hel del våtmarksbiologi samt en icke föraktlig portion kärleksmelodram. Min förhoppning var att Olivia Newmans adaption skulle kunna leverera något mer än en naturkunskapsinfluerad Harlequin-roman. Med tanke på att manuset skrivits av Lucy Alibar, som också stod bakom Beasts of the Southern Wild, fanns ändå ett visst hopp.

Slutresultatet är dock en rätt vild blandning av rått och ruttet. Jag tycker om att filmen lägger större vikt vid relationen mellan Kya och handlarparet Madison. Jumpin’ och Mabel agerar mer eller mindre som ett par extraföräldrar till lillflickan som är strandsatt (men ingalunda hjälplös) i de ödsliga våtmarkerna. Filmen tjänar också på att kunna visa upp sådant som Delia Owens var tvungen att beskriva i text (eftersom hon är en ganska medioker författare så länge det inte handlar biologiska spörsmål).

Daisy Edgar-Jones är också en tillräckligt duktig skådis för att kunna placera Kya ett par pinnhål över den stereotypa bild av en övernaturligt vacker och skygg vildmarksflicka som boken frammanade. Edgar-Jones passerar inte för direkt modellsnygg, men besitter rejält med charm. Tyvärr är det den enda skådisprestationen som Where the Crawdads Sing kan skryta med (möjligen med undantag för en numera silverhårig men alltid stabil David Strathairn).

Jojo Regina som spelar den unga Kya är oväntat stel, vilket blir ett problem när så pass mycket av historien hänger på att publiken ska uppfatta henne som oemotståndligt kavat och tapper. Stelheten behäftar dessvärre också både Taylor John Smith och Harris Dickinson som spelar den äldre Kyas två friare, Tate Walker och Chase Andrews. Bägge framstår som ofantligt träiga och trista, varför det blir svårt att känna någon större gnista mellan någotdera av paren. Kya faller för de olika männen främst för att manuset säger att hon ska göra det.

Och när vi nu ändå är inne på filmens problemområden… Romanen är som sagt en blandning, med lite av varje. Men Alibar har av naturliga skäl varit tvungen att välja vad som ska platsa i manuset och gjort det (för min del) tråkiga valet att i hög utsträckning fokusera på kärlekshistorien. Det som gjorde att Owens bok ändå stack ut en smula var de biologiska utläggningarna, men de har i filmen reducerats till enbart miljöbilder. Förvisso snygga miljöbilder (filmade av Polly Morgan i Louisiana) men ändå inget mer än skådebröd.

Kärleksfokuset innebär också att en hel del av Kyas uppväxtskildring hoppas över, vilket på ett sätt är smart eftersom jag som tittare får betydligt färre anledningar att ställa obekväma frågor jämfört med när jag befann mig i läsarpositionen. Men eftersom vi ändå får se en fullkomligt övergiven 7-åring förvandlas till en 19-åring som uppenbarligen inte har några problem med att hålla både kropp, hår och kläder såväl rena som luktfria undrar jag ändå lite över hur den där resan gick till. Till saken hör också att den 19-åriga Kya inte har ett enda synligt ärr på kroppen och perfekta tänder, vilket synes nästan ännu mer orimligt.

Filmen var bättre än boken i så motto att Daisy Edgar-Jones lyckades mota bort förlagor som Bayou Girl och Spawn of the Bayou från min hjärna. Fotografiskt är den också snygg med prunkande grönska, glittrande vatten och guldgula solnedgångar. Men själva historien fortfarande inget mer än en upphottad Harlequinbok.

M – Eine Stadt sucht einen Mörder (1931)

alt. titel: M, M – Il mostro di Düsseldorf, M, el vampiro de Düsseldorf, M el maldito, El vampiro negro

Berlin håller på att gå under i paranoid skräck. En rovgirig barnamördare slår till närhelst han vill och polisen står maktlös. Han skriver hånfulla brev till tidningarna, vilka i sin tur spär på masshysterin genom att påpeka att mördaren kan vara ”vem som helst”. Sitter han (det tycks aldrig vara någon större tveksamhet kring dennes könstillhörighet) bredvid dig på bussen? På krogen? Är det din dryckesbroder, kollega eller granne? Blotta åsynen av en man i bojor och ordet ”barnamördare” får folkmassor att gå bananas och lyncha den stackaren på fläcken.

Fortsätt läsa ”M – Eine Stadt sucht einen Mörder (1931)”

Dr. Mabuse, der Spieler (1922)

alt. titel: Dr. Mabuse, Dr. Mabuse, King of Crime, Dr. Mabuse, the Gambler

Psykoanalytikern Dr. Mabuse. Av allt att döma en respektabel förkämpe för en god psykisk hälsa. Med den psykoanalytiska metoden menar han att 80% av samtidens ”nervsjukdomar” kommer att kunna botas. Men för många innebär Mabuses namn något helt annat. Han tornar upp sig över staden, spelar ett spel om människor och deras öden. Han är både förbannelse och salighet. Mästare på förklädnader, falskmyntare, börsmanipulatör. En man som inte tvekar att utnyttja sina kunskaper i hypnos och suggestion för att främja sina egna intressen.

Fortsätt läsa ”Dr. Mabuse, der Spieler (1922)”

X2: Kung Fu Panda 1 & 2 (2008 & 2011)

Vem är jag? Den matglada pandan Po får möjlighet att ställa sig denna existentiella fråga inte bara en, utan två, gånger. Första gången i Kung Fu Panda, när han är osäker på om stormästare Oogway verkligen gjorde rätt som valde honom till dragon warrior framför de mer meriterade mästarna Tigress, Viper, Crane, Mantis och Monkey.

Fortsätt läsa ”X2: Kung Fu Panda 1 & 2 (2008 & 2011)”

The Northman (2022)

Den unge prins Amleth tvingas åse hur hans far, kung Aurvandill, mördas av hans farbror Fjölnir (hädanefter lämpligen omdöpt till Fjölnir den broderlöse). Svärandes evig hämnd flyr Amleth över havet mot ett ovisst öde. Flera år senare har han lyckan att tillhöra ett gäng som gillar att snaska flugsvamp och klä sig i vargskinn innan de attackerar oskyldiga bosättningar i syfte att plocka åt sig lite fräscha trälar.

Fortsätt läsa ”The Northman (2022)”

The Tragedy of Macbeth (2021)

Antingen är Joel Coen extremt sugen på att göra film av Shakespeares skotska pjäs Macbeth eller också är han extremt sugen på att göra film. Punkt. The Tragedy of Macbeth är nämligen den första långfilmen på mycket länge (någonsin?) där brorsan och långlivade parhästen Ethan inte är inblandad.

Fortsätt läsa ”The Tragedy of Macbeth (2021)”

Omtitten: The Other Boleyn Girl (2008)

The Other Boleyn Girl

Texten publicerades för första gången på bloggen i februari 2016.

alt. titel: Den andra systern Boleyn

Det lilla jag vet om brittisk 1500-talhistoria har jag primärt fått mig till livs genom film. Ramarna för The Other Boleyn Girl var hyfsat givna tack vare Shekhar Kapurs Elizabeth från 1998. Där får ju den paddlika Mary I skräna om att hon vägrar lämna över kungadömet till flickan vars mor var ”that whore Anne Boleyn”.

Fortsätt läsa ”Omtitten: The Other Boleyn Girl (2008)”

Bad Times at the El Royale (2018)

Mitt i allt det trevliga som brukar vara Malmö filmdagar bjussas det ofta på lite förhandstittar. Antingen i längre promotion-segment eller rena trailers. För min del är det i princip enda gången jag ser trailers, jag söker annars aldrig upp dem aktivt och tittar oftast bort när de visas på biografen.

Så 2018 fick vi se en trailer som såg så ruggigt cool ut att jag ville se filmen med en gång. Det var spöregn och Chris Hemsworth utan skjorta och eld och en skäggig Jeff Bridges. Inte minst för att The Cabin in the Woods-Drew Goddard stod bakom spektaklet gick mina tankar i övernaturliga banor. Bridges var klädd som en präst – innebar det att Hemsworth var djävulen? Jag ville ju veta! Nu!

Fortsätt läsa ”Bad Times at the El Royale (2018)”

Kaidan (1964)

alt. titel: Kwaidan, Kwaidan – Storie di fantasmi

I min text om Mario Bavas episodfilm Black Sabbath misstänkte jag helt fräckt att regissören verkade vilja ta med sig färgfilmen hem efter varje dags inspelning och göra onämnbara saker med den. Efter titten på Kaidan misstänker jag lika fräckt att japanen Masaki Kobayashi sannolikt gärna skulle göra Bava sällskap. Både det närmast lustfyllda förhållandet till mättade färger i alla möjliga olika uppsättningar samt en otvetydig studiokänsla gör att Kaidan påminner mig en hel del om Black Sabbath.

Fortsätt läsa ”Kaidan (1964)”

Moonrise Kingdom (2012)

alt. titel: Moonrise Kingdom – Una fuga d’amore

Så, efter titten på Gaspar Noés Climax kändes det som om i princip vad som helst skulle vara en förbättring. Så varför inte passa på att plocka upp Wes Anderson, en annan regissör som jag tenderar att inte komma överens med? Som med sin petimätriga och orimligt övertänkta filmstil inte kunde skilja sig mer mot Noés totala tygellöshet.

Fortsätt läsa ”Moonrise Kingdom (2012)”