You are currently browsing the tag archive for the ‘Ögongodis’ tag.

‘Tis better to have loved and lost than never to have loved at all…

…skulle kunna ha varit sensmoralen i Luca Guadagninos Call Me By Your Name om det inte vore för att jag misstänker att akademikerfamiljen Perlman rynkar på näsan åt en så lättillgänglig typ som Lord Alfred Tennyson. Samuel och Annella, med sonen Elio i släptåg, spenderar somrarna i norra Italien och är ungefär alla sorters ”-ella” man skulle kunna önska sig. Intellektuella, kulturella, spirituella. Regniga kvällar sysselsätter man sig med att läsa tyska medeltida texter, ögonblicksöversatta till engelska och Samuel grillar alla sina nytillkomna forskarassistenter på frukt-filologi.

Läs hela inlägget här »

Det är bara att köra igång med den rätt så bastanta pudeln: jag var en av alla de som tyckte det lät grymt onödigt med en remake av Dario Argentos övernaturliga färgthriller från 1977. Men så började det ju trilla in en del positiva omdömen och då blev jag såklart nyfiken på spektaklet. Emellertid blev titten fortfarande ett rejält hopp rakt ut i tomheten eftersom jag inte hade någon tidigare erfarenhet av vare sig regissören Luca Guadagnino eller manusförfattaren David Kajganich. För trots att filmen utgår från Dario Argento och Daria Nicolodis manus finns här så mycket nytt att det är högst relevant att ge cred till ytterligare en manusförfattare.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Porträtt av en kvinna i brand, Portrait of a Lady on Fire, Portræt af en kvinde i flammer, Portrett av en kvinne i flammer

Marianne kommer som porträttmålare till ett ensligt beläget hus vid Bretagnes karga kust runt mitten av 1700-talet. Uppdraget att måla av den unga Héloïse har kommit till henne först efter att modern anlitade en manlig målare som misslyckades med porträttet. Héloïse har nämligen hämtats hem för att fylla sin systers roll – att gifta sig med en rik man. Men den presumtive maken vill först ha ett porträtt av sin tillkommande och därför vägrar Héloïse att låta sig avbildas enligt logiken: ingen tavla=inget bröllop.

Läs hela inlägget här »

Fria Ligan förlag startades ”med målet att öppna dörrar till främmande världar och locka folk att utforska dem”. Och i vanliga fall är dessa världar närmast utomjordiskt främmande i händerna på ett författarstall som innehåller namn som Simon Stålenhag och Jeff VanderMeer. Men som varenda dinosaurieälskande unge vet finns det en svunnen urtidsvärld där invånarna var minst lika fantasieggande som någonsin slitna robotar med en diskbänksrealistisk aura.

Och jag inbillar mig att det inte minst är för alla dessa ungar som vetenskapsjournalisten Anna Davour gjort gemensam sak med konstnären Stålenhag. Tillsammans har de ruvat ett ägg som kläckt ur sig praktverket Urtidsbilder. En bok för alla oss som aldrig kunnat motstå lockelsen hos tanken på meterstora grävlingar, flygande ödlor med sex meters vingspann eller tolv meter höga skräcködlor.

Det räcker ju med själva uttrycket – skräcködlor – för att man ska få en liten mysrysning längs med ryggraden. Genom Anna Davours texter har jag i och för sig lite svårt att få grepp om den exakta definitionen av ”dinosaurie” men en snabb titt på relevant Wikipedia-artikel kan möjligen förklara varför författaren duckat just den frågeställningen.

Fokus i Urtidsbilder ligger nämligen på att göra alla dessa märkliga varelser så relaterbara för en nutida publik som möjligt. Då är det inte riktigt läge att börja haspla ur sig långrandiga utläggningar om kräldjurens taxonomi. Infraklassen Archosauria (härskarödlor) innehåller nämligen exempelvis såväl ordningarna Crocodilia (vilken i sin tur bland annat innehåller de nu levande krokodilsläktena) som Dinosauria (skräcködlor) och Pterosauria (flygödlor). Ordningen Ichtyosauria (fisködlor) inordnas i sin tur inte i samma infraklass, men väl i underklassen Diapsida.

Däremot passar författaren på att göra vissa evolutionära poänger, vilka också känns mer relevanta än taxonomiska sådana. Exempelvis poängteras: ”Fåglarna utvecklades vid sidan av flygödlorna, som hörde till en annan gren på reptilernas släktträd. Naturen uppfann, kan man säga, vingar och flygkonst flera gånger. När liknande lösningar utvecklas parallellt kallas det för konvergent evolution”.

Uttrycket ”relaterbar” ska dock inte tolkas som att Davour och Stålenhag gjort en tecknad serie där Velociraptorer knallar omkring i gängtatueringar och säger ”wassup” eller Archaeopteryx testar den senaste vejpsmaken Yellow Wacky Taffy. Istället formar författaren en gemenskap mellan dåtid och nutid när hon bland annat påpekar att Velociraptor var ”lika tung som en jämthund”. Jag tolkar valet att alltid hänvisa till de olika djuren som ”han” eller ”hon”, istället för ”den”, som ett berättartekniskt grepp med samma syfte.

Davour visar också på geografiska kopplingar. Fossil från den sex meter långa Mastodonsaurus, vilka ofta återfinns i sandsten, nämns i samma mening som de tyska borgar och kyrkor vilka är byggda av samma sandsten. Det Tyskland som vi känner idag låg alltså för dryga 200 miljoner år sedan vid och under Tetyshavet. På samma sätt frammanas en känsla av igenkänning och samband när jag läser att Plateosaurus (i fossilletandets tidevarv döpt till ”Schwäbisk lindorm”, en upp till 10 meter hög växtätare) är den första dinosaurien som hittats i Norge.

I sina korta texter har Davour som synes passat på att dessutom peta in en hel del fossilhistoria. Fynden av dessa urtidsödlor har fullt naturligt påverkat mänskligheten och vår bild av dinosaurier mer än deras blotta existens för miljoner år sedan. Men vår föreställnings dinosaurier handlar inte enbart om vitnande ben och fossilkunskap. Nej, här finns potential för fantasin att härja fritt när de märkliga djuren och deras obekanta miljö ska tolkas visuellt. Och i det fallet får förstås Simon Stålenhag chans att briljera på samma sätt som Anna Davour gör i sina texter. Stålenhag är ju tidigare mest känd för sina diskbänksrealistiska bilder av ett 70- och 80-tals Sverige med futuristiska inslag. Men kanske ligger dinosaurier inte så långt bort från detta som man skulle kunna tro eftersom de, likt robotar i ett typiskt svenskt landskap, gärna upplevs som både förtrogna och främmande på en och samma gång.

Och om vi nu ska snacka om det välbekanta? Möjligen suggererar jag fram ickeexisterande kopplingar till den mest klassiska av alla moderna dinosaurieskildringar, men jag får icke desto mindre intrycket av att Stålenhag i sin bild av två velociraptorer ger oss en liten nickning i riktning mot filmen som gjorde just den arten mer välkänd än självaste T-Rex.

Jag har redan använt begreppet ”praktverk” i samband med Urtidsbilder och det är föga förvånade mycket tack vare Stålenhags bilder. Hans styrka ligger inte i detaljarbetet, utan i att frammana en känsla av en svunnen forntid samtidigt som miljöerna ändå framstår som välbekanta. Läsaren har inga problem med att känna igen effekten när solljus filtreras ned i vatten eller genom ett lövverk. Bara det att att det den den här gången faller på en en två meter lång Erypos istället för en vanlig, jäkla krokodil.

Helheten är alltså viktigare än ett precist detaljarbete och tillåter man bara sig själv att svepas med är det inga större problem att känna av det piskande regnet mot ansiktet eller vätan i den tidiga morgondimman. Många av Stålenhags bilder vibrerar av liv och lyckas förmedla en känsla av att de lyckats fångat de skygga motiven mitt i språnget. Han ger oss en chans att lyfta på förlåten till forntidens hemligheter, tjuvkika på spektaklet som utspelas framför våra ögon från fåtöljens trygghet.

Urtidsbilder är en bok att bläddra fram och tillbaka i, en bok att låta sig tjusas av. Det är en bok som jag önskar att jag själv hade haft när jag befann mig i den värsta dinosaurieåldern. Lyckligtvis är det aldrig för sent att tillåta sig gå i barndom.

Även om det tog ett bra tag innan postning säger jag såklart stort tack till Fria Ligan för ett recensionexemplar.

För oss cyniker är det lätt att hitta ett annat ord för ”drömmare” – ”besatta”. För vad annat kan man kalla franske lindansaren Philippe Petit som får för sig att han ska gå på lina mellan World Trade Center-tornen efter att ha sett en tidningsartikel om konstruktionen av dem?

The Walk är Robert Zemeckis försök att i friare form än dokumentären Man on a Wire från 2008 berätta hur Petit kuppade sig in i tornen, spände upp en lina mellan dem och den 7 augusti 1974 spatserade fram och tillbaka på en stålkabel 400 meter upp i luften. Allt medan New York-poliserna som till slut anlände stod och hoppade på stället av nervositet över att galningen förr eller senare skulle falla mot en säker död.

Zemeckis och hans manus (skrivet tillsammans med en Christopher Browne) gör inga större ansträngningar att få publiken att ”förstå” Petit. Det tycks inte finnas något psykologiskt svar på var Petit får sin drivkraft från. Han vet bara att han från tidig ålder aldrig velat göra något annat än gå på lina och dessutom enbart göra det för sin egen skull. Inte så att han är främmande för att tjäna pengar på sina stunts men han kompromissar aldrig i syfte att få en publik. Backuper som säkerhetslinor eller -nät skulle göra hela övningen meningslös i Petits ögon. Han får själv, i Joseph Gordon-Levitts skepnad, uttryckligen förklara att han själv aldrig kunnat svara på frågan ”varför”. Det enda filmen siktar på att uppnå är att visa ”hur”.

Och det gör den väl ganska bra. Zemeckis är en erfaren man och vet hur man lägger upp en kupp-historia. För i grunden är The Walk en sådan, även om slutresultatet inte är en massa pengar, utan en kabel sträckt mellan två torn på Manhattan. Vi får medhjälparna av varierande kompetens och engagemang samt den evigt trogna och stöttande partnern Annie. En kvinna som aldrig tycks ifrågasätta vare sig Petits engagemang i sin dröm eller sitt eget engagemang i försöken att hjälpa honom uppnå den.

The Walk visades i 3D på IMAX-biografer och det är nog så man egentligen ska se den. Det mesta filmen har som talar för sig bygger på det visuella godiset från polske fotografen Dariusz Wolski och teamet som fick det att se ut som om Gordon-Levitt verkligen befann sig nästan en halv kilometer ovanför jordytan. Som så många andra kupp-filmer är den som bäst när det hela äntligen kan sättas i rörelse plus belöning i form av Petits kabel-promenader.

Gordon-Levitt gör ett helt ok jobb, men är liksom sin film absolut bäst när han får sätta lindansartossorna på den där kabeln. Innan dess är han lite för mycket överdrivet kolerisk fransos, jag förväntar mig att han hela tiden ska dyka upp i randig tröja, basker och med en baugette under armen. Vilket bland annat beror på att man valt att låta hans franskaccentuerade berättarröst följa oss genom det hela.

Den gör det dessutom från Frihetsgudinnans fackla och jag undrar om Zemeckis hade någon tanke med just den positionen. I mitt huvud framstår nämligen just Frihetsgudinnan som en kraftfull symbol för alla de som drömmer om ett nytt liv och nya chanser i the Land of Opportunity. Som Philippe Petit.

Under de sista minutrarna av The Walk blir det emellertid tydligt att Zemeckis hade ytterligare ett syfte med sin film, förutom att berätta om en cool kupp-BOATS. Faktiskt lyckas den för min del bli en av de mer berörande 9-11-filmerna jag sett, när tornen sätts in i ett 1970-talsperspektiv, men berättat ur ett post-2001-perspektiv. På något sätt lyckas Zemeckis, Gordon-Levitt och Alan Silvestris score göra det väldigt tydligt hur otänkbart det som hände den 11 september var innan det hände.

Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att se om sista, säg, halvtimmen av The Walk. Särskilt om jag fick chans till en maffigare visning än TV:n hemma i vardagsrummet kan stå till tjänst med.

Holt Ferrier saknar de gamla, goda dagarna. Han och hustrun Annie var Cirkus Medicis stora ryttarstjärnor. Den vackra och kloka Annie sade alltid rätt saker till barnen Milly och Joe och Holt själv hade ännu inte förlorat vänsterarmen i Frankrikes skyttegravar.

Läs hela inlägget här »

Det är inte ofta det händer, men nu är det dags för springandes, sprillandes, skinande nytt på bloggen! Själva innehållet i Anders Fager och Peter Bergtings Kråkorna är emellertid varken särskilt spralligt eller glittrande, vilket i sig naturligtvis inte behöver vara en nackdel.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Det levande slottet, Det levende slot, Det levende slottet, Howl’s Moving Castle

Nu var väl inte Hayao Miyazaki så rysligt gammal 2004 (faktiskt inte ens 65) men jag kan ändå tänka mig att han genom sin hjältinna Sophie ville förmedla känslan av att åldras: som genom ett trollslag är man inte längre ung, utan en krökt, 90-årig gumma.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: I skräckens klor, Tre rædselsnætter, Black Sabbath, The Three Faces of Fear, The Three Faces of Terror

Mario Bava har börjat jobba med färgfilm och verkar älska det så mycket att man misstänker att han tog med sig den hem efter varje dags inspelning och gjorde onämnbara saker med den.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: En officer och en spion, An Officer and a Spy

En tid av svallande nationalism, kryddad med främlingsfientlighet och ett icke föraktligt mått antisemitism. Känns det igen? Nå, Roman Polanskis senaste film utspelas vid förrförra sekelskiftet och är alltså inget nutidsdrama. Men dess antydda paralleller mellan samhällsströmningarna under 1890- och 2010-talen är näppeligen oavsiktliga. Filmens titel, J’Accuse, spelar på det faktum att om publiken anno 2020 känner till något om den olycklige Alfred Dreyfus och hans öde är det sannolikt rubriken på författaren Émile Zolas tidningsartikel där han anklagade en hel hoper franska officerare.

J’Accuse är alltså inget mindre än en historisk true crime- och rättegångshistoria. Vi får följa hur den rakryggade och hederlige överstelöjtnanten Marie-Georges Picquart (som filmen av förklarliga skäl dock aldrig kallar ”Marie-Georges”, bara ”Georges”) börjar ifrågasätta fallet med den förräderidömde (samt judiske) Alfred Dreyfus. Det är ett grävande som inte är särskilt hälsosamt för karriären. Dels på grund av att rättegångsproceduren i alla avseenden var fullkomligt undermålig, vilket man förstås inte vill kännas vid. Dels eftersom att när nu karln ändå dömts till deportering går det knappast att återkalla domen utan stor nesa för armén och fosterlandet. För att inte tala om det faktum att domen sände ett viktigt budskap till Frankrikes fiender och dessutom tillfredsställde dåtidens kraftiga antisemitiska strömningar. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Imperium
Diana Wynne Jones
, House of Many Ways
Mats Strandberg, Hemmet

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg