Mannen som slutade ljuga: Berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick (2013)

Hannes Råstam fick ju hjälp med att slutföra sin Fallet Thomas Quick. En av de som valde att gå vidare med hela historien var journalistkollegan Dan Josefsson. En man som för övrigt är minst lika välmeriterad som Råstam rent prismässigt – bland annat tre Guldspadar och lika många Stora journalistpris.

För i likhet med många andra som tog del av det som Råstam satte ljus på i den märkliga Quick-härvan undrade även Josefsson: hur kunde den rättspsykiatriska vården och ett helt rättsväsende börjat trassla in sig i detta till att börja med?

Josefsson hade redan tidigare skrivit två populärvetenskapliga böcker tillsammans med psykologen Egil Ligne och det föll sig därför naturligt att han började i den änden. Mannen som slutade ljuga är en fascinerande kartläggning som börjar med psykoanalysens födelse samt upphovsmannen Sigmund Freud och som slutar i en av Sveriges största rättsskandaler.

I både för- och bakgrund till Quick-härvan står nämligen psykoterapeuten Margit Norell. En av de allra mest drivande i Sverige när det bland annat gäller psykoanalysen kring bortträngda minnen. Förenklat uttryckt kan man säga att Norell och hennes följeslagare menar att i princip all psykisk ohälsa – från lättare depressioner och ätstörningar till svår schizofreni – har sin grund i traumatiska barndomsminnen.

Mår du dåligt och inte har några minnen av en svår barndom är kopplingen ändå så stark att den enda lösningen som kvarstår är att du trängt undan dem. Därmed blir det terapeutens uppgift att försöka få dig att minnas igen. Allt som patienten kommer på under terapisessionerna tas för dagsens sanning och ska under inga omständigheter ifrågasättas eftersom det ses som ett övergrepp.

Lika övertygande som Råstam argumenterade för hur Quick-härvan utspelade sig, lika övertygande argumenterar Josefsson för hur den kunde uppstå överhuvudtaget. Hur Norell skapade små kotterier av lärljungar, vilka inte minst befann sig på Säter. (Men hon var också drivande bakom Hanna Olsson i arbetet med Catherine och sanningen). Om Råstam var försiktig med att kalla gemenskapen runt Quick för ”sekt-liknande”, visar Josefsson med all önskvärd tydlighet att det inte var något ”-liknande” över Norells grupper – kvinnan skapade mer eller mindre renodlade sekter runt sin egen person. Kanon fick på inga villkor ifrågasättas och de som kom med kritik blev utstötta ur gemenskapen.

Josefsson lägger inte ut texten särskilt mycket om det rena händelseförloppet runt Sture Bergvall och Thomas Quick, men det behövs inte heller. Det har ju Råstam redan gjort i Fallet Thomas Quick. Mannen som slutade ljuga blir därmed ett utmärkt komplement till Råstams bok där de bägge journalistförfattarna tar sig an hela den bisarra historien från två olika håll. Josefsson lägger fram många sannolika svar på frågor som Råstam själv ställde.

Stilistiskt upplever jag att bägge böckerna är likvärdiga, drivna och flyhänta i språket. De gör det lätt för sina läsare att hänga med i både resonemang och turer. Men hur osannolikt det än låter lyckas Josefsson berätta en historia som toppar Råstams när det gäller absurditet och jag finner hans kartläggning av Norells roll i den svenska psykoanalysens historia ännu mer intressant. Han skördar inte bara frukterna av Råstams grundarbete, utan spårar helt egna stigar.

Fallet Thomas Quick – att skapa en seriemördare (2012)

Mikael Håfströms true crime-film Quick var helt ok och tydliggjorde samtidigt den avgörande betydelse journalisten Hannes Råstam hade när det gällde att sätta ljus på hela Thomas Quick-röran. Så en lyssning på Fallet Thomas Quick, Råstams bok om sitt eget arbete med frågan, var ganska given när tillfälle gavs.

Råstam beskriver inledningsvis hyfsat kronologiskt hur han via ett gammalt pyromanfall i Falun kom att intressera sig för mannen som blivit känd som Sveriges största (enda?) seriemördare. Ganska snart efter det lyckades journalisten få till en intervju med Sture Bergvall som fortfarande befann sig på institutionen Säter.

Den härva som författaren sedan metodiskt nystar upp är återigen en sådan där historia som låter fullkomligt osannolik, om det inte vore för att det är dagsens sanning. En fundering jag har när vi kommit en bit in i Råstams efterforskningar (och som jag får svar på först i det relativt långa efterordet) är hur mycket tid karln egentligen lade på detta arbete. Svaret är: mycket. Fruktansvärt mycket till och med. Men som efterordet gör tydligt är det så Råstam jobbade. Nästan mer av forskare än renodlad journalist lyckades han ändå få ur sig tillräckligt med kvalitativa grävreportage för att samla på sig en imponerande meritlista vilken bland annat rymmer inte mindre än sex Guldspade-priser.

Och med tanke på det omfattande undersökningsmaterialet i Thomas Quick-fallet är en forskare uppenbarligen vad som krävdes för att tydliggöra alla de märkliga turer som såväl rättspsykiatrin som rättsväsendet i stort tog för att nagla fast seriemördaren. Sett så här uppspaltat och i backspegeln framstår det fullkomligt osannolikt hur så pass många professionella människor kunde drabbas av något som närmast liknar en masspsykos när det kommer till Quick.

Råstam är också noga med att lyfta fram något slags ursprung till hela cirkusen: en man med mycket psykisk ohälsa och känslor av otillräcklighet och mindervärde. Det målas upp en bild av en man som inledningsvis i princip bara ville ha någon att prata med. När han försökte närma sig terapeuter som utövade en psykologisk metod som intresserade honom, objektrelationsterapin, förstod han snabbt att HAN i sin tur inte alls intresserade DEM.

Objektrelationsterapin handlar om att gräva djupt i de egna barndomsminnena och Sture Bergvall fallerade här på samma sätt som han gjort i livet för övrigt. Inga trauman stod att hitta på så att säga naturlig väg. Så vad gör en psykiskt sjuk person som till varje pris vill ha kontakt med sin terapeut? Börjar hitta på diverse hemskheter naturligtvis. Ju värre saker Bergvall berättade, desto större respons upplevde han att han fick från vården och där började det sluttande planet som slutade i ett bråddjup av åtta fällande morddomar. Morddomar som sedan 2013 är upprivna.

De som skyndade på färden mot botten var dels en vårdapparat som proppade sin patient full med beroendeframkallande läkemedel närhelst han, eller de, upplevde att det behövdes. Dels ett rättsväsende där framförallt åklagare Christer van der Kwast och polisen Seppo Penttinen skapade en kultur där det aldrig var möjligt att ifrågasätta den ”bevisning” man ansåg fanns mot Thomas Quick. Motstridiga röster antingen övertalades att ändra sig eller tystades helt. Hade man en gång köpt in sig på bilden av Thomas Quick som ett unikum bland seriemördare och i princip Ondskan självt var det tydligen extremt svårt att returnera varan.

Råstam fick tyvärr själv aldrig se Fallet Thomas Quick i tryck då han avled i cancer innan publiceringen. Såvitt jag förstår är det journalistkollegor som sett till att färdigställa verket men att lejonparten ändå är av hans hand. Det hela är både välskrivet och intressant och, inte minst, tydligt (vilket torde vara något av en bedrift med tanke på den snåriga grundhistorien). Den Guldspade som Råstam fick posthumt för sin bok synes vara synnerligen välförtjänt.

A Dangerous Method (2011)

Från en vetenskapshistorisk film med Kiera Knightley till en annan. Ungefär så gick väl mina tankar när jag gick från Morten Tyldums kryptoraffel The Imitation Game till David Cronenbergs psykoanalytiska A Dangerous Method.

Inledningsvis kanske det kan verka lite märkligt att mästaren av body horror vänder sig mot vad man med lite välvilja kanske skulle kunna kalla för ”the horrors of the mind”. Bara det att allt som rör sig i skallarna hos våra huvudsakliga protagonister inte är så värst horribelt.

Fortsätt läsa ”A Dangerous Method (2011)”

Smile (2022)

Rose Cotter har försökt att bearbeta livstraumat med en psykiskt sjuk mor genom att själv bli en själslig helare. Eller ja, åtminstone en terapeut som arbetar alldeles för mycket samt både sover och äter alldeles för lite. Men även en pigg och välnärd terapeut kommer antagligen inte att må särskilt bra med tanke på vad som utspelas under mötet med Laura Weaver. En allt ökande panik och paranoia slutar nämligen tragiskt nog med att den unga kvinnan skär halsen av sig.

Fortsätt läsa ”Smile (2022)”

Twelve Monkeys (1995)

alt. titel: De 12 apornas armé, L’Armée des 12 singes, 12 Monkeys

Glappet mellan fantasi och verklighet i fallet Twelve Monkeys blir betydligt mer påtagligt vid en omtitt 2022 än när det begav sig i mitten på 90-talet. Nu står världen förvisso inte inför en dödssiffra på 5 miljarder (i nuläget 6,6 miljoner enligt WHO), men blotta tanken på att försöka hantera den nuvarande smittan genom att tränga ihop sig i trånga, underjordiska korridorer känns nästintill skrattretande.

Fortsätt läsa ”Twelve Monkeys (1995)”

Nightmare Alley (2021)

alt. titel: La fiera delle illusioni – Nightmare Alley, El callejón de las almas perdidas

Eftertexterna till Guillermo del Toros Nightmare Alley rullar till tonerna av Hoagy Carmichaels Stardust från 1927. Ett sällsynt välfunnet örhänge, för vad är väl framgång och lycka mer än stjärnestoft? Något efemärt och flyktigt, inte sällan en ren illusion. Och ingen vet det bättre än Stanton Carlisle.

Fortsätt läsa ”Nightmare Alley (2021)”

Toc Toc (2017)

alt. titel: I väntan på terapeuten, Toc Toc – Eine obsessiv unterhaltsame Komödie

Knackelibang på dörren!
Vem där?
Toc!
Vilken Toc då?
Toc Toc!

Det är kanske inte längre så många som har någon relation till Povel Ramel-visan från 1956 prarafraserad ovan (vilken han dock översatt en gång förut, då med titeln Bang Bang Bang – Vem där?). Originalet, från 1936, anknyter till ett begrepp som sannolikt är mer välbekant – Knock, Knock Jokes.

Fortsätt läsa ”Toc Toc (2017)”

Starred Up (2013)

alt. titel: Blodsband

Starred Up torde göra den brittiska fängelsemiljön samma tjänst som Steve McQueens Hunger. Ingendera av filmerna gör att man blir sådär jättesugen på att sitta i högriskfängelse.

Fortsätt läsa ”Starred Up (2013)”

Stockholm (2018)

Jag undrar om alla bankanställda någonstans i bakhuvudet alltid har med sig möjligheten att utsättas för det som Kreditbankskontoret vid Norrmalmstorg fick uppleva en vårdag 1973? Det vill säga att lokalen invaderas av en galning som skjuter med automatvapen och kommer med diverse krav på etablissemanget. Och sådana krav går förstås inte att ställa om man inte samtidigt har påtryckningsmedel i form av en gisslan.

Fortsätt läsa ”Stockholm (2018)”

The Quiet Ones (2014)

Det händer märkliga och oförklarliga saker runt den unga Jane Harper. Spöken, säger ni? Kanske till och med en demon, ute efter att besätta lammköttet? Ingalunda, säger Joseph Coupland, professor i abnormal psykologi. Ett forskningsfält han mer eller mindre tycks ha övergett för att istället ge sig in på det paranormala området.

Fortsätt läsa ”The Quiet Ones (2014)”