You are currently browsing the tag archive for the ‘Missbruk’ tag.

Så var det alltså dags att knyta ihop säcken. Själv hade jag i viss mån piskat mig igenom både Himmelstrand och Rörelsen mot upploppet som är X: Den sista platsen för ögonen. En sak gör mig trygg och väl till mods med en gång: det överlastade språket som jag hade svårt för i Rörelsen lyser med sin frånvaro och bör därmed ha varit ett manér som John Ajvide Lindqvist gav sitt yngre jag. X gör mig dessutom inte bara trygg utan lämnar mig också lite glatt överraskad – en av Sveriges mesta skräckförfattare kan ju för fasiken skriva kriminalromaner också!

För det är lite så X startar upp. Tommy T är journalisten som en gång stod högst i hackordningen (i alla fall vad grävande kriminaljournalister anbelangande), blev inbjuden till TV-morgonsofforna och kunde hinka Bollinger på Operakällaren med ett större eller mindre hov omkring sig. Nu har hans karriär varit i dalande under ett par år och det senaste påhugget får han bara för att det gäller det gamla gardet kriminella (som han har bättre tumme med än tidningens nya stjärnskott Mehdi).

Det gamla gardet är nämligen på utdöende – en sannskyldig självmordsvåg har dragit fram som en slåttermaskin genom Stockholms undre värld och alla är förstås intresserade av att veta varför. I sina efterforskningar stöter Tommy på fler och fler hänvisningar till en mystisk gestalt som kallar sig X.

I miljonprogramsbygget Gårdsstugan står samtidigt Tommys systerson Linus i snålblåsten på sin balkong och vill att livet ska vara något mer än en rullstolsburen pappa och bingomissbrukande mamma. Han vill lira med de stora grabbarna, vara Någon som betyder Något, en person som skulle kunna vara tillsammans med Mila Kunis istället för att bara ha en affisch av henne på väggen. (Han är med andra ord en huvudperson i en Martin Scorsese-film.)

Tack vare att Linus i unga år börjat kursa sin egen adhd-medicin har han kommit i kontakt med Alex och det är Alex som nu ger honom möjlighet att sticka in en tå i dörrspringan som lovar att leda till att det där som Linus inte har. Kan det vara så att mannen som förser Alex med snorbilligt, snorrent heroin är densamme som Tommys ”X”?

I denna kriminalknarkhistoria väver så Ajvide Lindqvist successivt in trådarna från Himmelstrand och Rörelsen på ett sätt som är avsevärt mer fingerfärdigt än jag ärligt talat vare sig vågat hoppas på eller trodde vara möjligt.

Återigen framstår Fältet, Den andra platsen, som en fristad för de skadade och brustna. Än tydligare än i Rörelsen blir kopplingen mellan kroppslig skadegörelse och möjligheten att nå platsen i något slags nirvanatillstånd. Och återigen hymlas det knappast med liknelserna till platsen som en drog, vars (miss)bruk alltid bär med sig fara. X har ju för fasiken tagit steget rakt in i en ”riktig” värld av droger, full med klunkare, snörvlare, limsniffare och Bailyspimplare.

Gestalten X är en fantasieggande skapelse, där det i många sammanhang återkommande krysset (Gårdsstugans huskroppar är exempelvis byggda i ett gigantiskt X) signalerar både en okänd entitet och det man gör när man ska försöka utplåna något (alltså kryssa över). Han kopplas samman till det som eventuellt väcktes till liv vid utgrävningen av Brunkebergstunneln på ett sätt som jag finner spännande med aldrig blir riktigt klar över. Jag tycker mig känna stråk av Lovecraft i den undflyende ”Sigge” men det är kanske bara i mitt huvud som det namnet skulle kunna vara en förkortning av, säg, Shub-Niggurat?

Samtidigt blir det tydligt att drivkraften i min läsning av trilogin har varit den här genomgående historien och att jag nu tycker mig ha fått lite fler pusselbitar som (kanske) visar ”hur det hänger ihop”. I det blir X förstås också den bästa delen.

Trots det finns fortfarande bitar även här som jag inte kommer överens med. Vissa beståndsdelar, som ryktet om Tommys frånfälle, tycks användas för effekt för att sedan glömmas bort. Beskrivningarna av personligheter och relationer som Ajvide Lindqvist absolut gör mycket bra blir i det här sammanhanget tyvärr snarare distraktioner i min läsning. När det börjar dra ihop sig blir jag närmast frustrerad över att exempelvis behöva lägga tid på Tommys försök att leva tillsammans med ex-horan Anita, oavsett hur välskrivna de scenerna är. Hjärtat och känslan i Linus relation till sin pappa gick däremot rätt in i själen. Förutom den, tar jag också med mig scenen mellan Geten och Enhörningen som är den enskilt bästa i hela serien.

Tyvärr visar sig trilogins avslutning också innebära vissa problem för en läsning som hängt upp sig (allt för mycket?) på den övergripande historien. För ärligt talat, blir det hela inte lite väl snöpligt? En oerhört elaborerade konspiration, vars slutmål lika gärna hade kunnat uppnås genom att sätta en kula i offret eller offrens panna med en gång? Jag tvekar att använda ett så drastiskt uttryck som ”marmortrappa till dasset”, men kanske i alla fall en marmortrappa som slutar i en MTV-cribs-hall när jag hellre hade velat ha något i stil med Allerdale Hall.

Nå, Ajvide Lindqvist har bjudit sina läsare på one hell of a ride fram tills dess och jag är övertygad om att det finns betydligt fler läsare som kan uppskatta den mer än jag gjorde. Om inte annat krävs det ett visst mot att starta upp ett sådant här projekt med en roman som Himmelstrand. Jag är glad att jag höll ut till X men i nuläget känns exempelvis en omläsning inte särskilt aktuell. Då plockar jag nog till exempel hellre upp den kärnfulla Tjärven.

Annonser

De personer som i Himmelstrand befann sig utkastade på ett vidsträckt fält under en klarblå himmel kunde alltid ta sin tillflykt i det faktum att det hela säkert bara var en dröm. När som helst skulle de vakna upp i den verkliga världen med Ica-butiker, campingplatser och vardagsbestyr.

Det är den här vardagligt verkliga världen som den unge John Lindqvist med alla till buds stående medel försöker fly från när vi möter honom under ungefär ett halvår i mitten på 80-talet. Han har flyttat in till stan från Blackeberg för att försöka slå sig fram som trollkarl i underhållningsvärlden och ägnar dagarna åt en nedslående tiggarrunda till restauranger som inte är det minsta intresserade att hyra in en ”pajas till kaffet”.

Han har ett tveksamt hyreskontrakt till ett gårdshus på Luntmakargatan, vilket som av en händelse ligger mer eller mindre vägg i vägg med Brunkebergstunneln. Det finns något i den där tunneln som långsamt invaderar Johns värld och som bland annat får honom att försöka nedteckna en märklig händelse från barndomen. En berättelse i berättelsen om en mobbad pojke som möter ett övergivet barn…

Som synes är Rörelsen inte bara en prequel till Himmelstrand utan också en roman där John Ajvide Lindqvist slår knut på sig själv i (fejk)biografiska ansatser. De självbiografiska inslagen är knappast någon hemlighet, frågan som läsaren möjligen ska ställa sig är hur mycket självbiografi vi snackar om här. Hade han sitt första jobb på en restaurang som hette Monte Carlo? Fick han någonsin dagsböter för stöld? Och hyste han någonsin en obönhörlig längtan att knuffa ned oskyldiga medmänniskor framför ett tunnelbanetåg?

Det finns dock också en god chans att det inte är meningen att läsaren ska ställa några frågor överhuvudtaget. I samma friskrivande anda som jag uppfattade i Himmelstrand finns hänvisningar till författare som Beckett och Sartre samt ett kortare meningsutbyte om böcker som saknar handling.

Men helt utan händelseutveckling är Rörelsen absolut inte, snarare tvärtom. Frågan som kvarstår är dock densamma som i Himmelstrand – åt vilket håll rör sig egentligen romanen och dess huvudperson? Har författaren Ajvide Lindqvist någon poäng med att berätta det han berättar om den unge sökarens liv?

I brist på svar i det avseendet går det förstås att istället jaga kopplingar till Himmelstrand och fältet, som i den här versionen kommer att kallas Den Andra Platsen. Istället för att vara ett limbo eller en skärseld som för de förvisade husvagnsinvånarna i den tidigare romanen blir platsen här en fristad och en trygghet. En tillflykt där man både kan lära känna sitt sanna jag och visa upp det utan att skämmas. Och skymtar vi inte också en svart tiger till tonerna av gatumusikantens framförande av Peter Himmelstrandlåtar där han står i Brunkebergstunneln?

Men eftersom det ändå finns mer av en handling i Rörelsen har jag inte lika svårt för poänglösheten som i Himmelstrand. Då får jag större problem med dels romanens språk, dels distansen som introduceras genom författarens tilltal. Den unge John Lindqvist har en olycksalig faiblesse för ålderdomliga ord som man väl i och för sig skulle kunna skriva upp på pretentiös-sökar-ungdoms-kontot men när ”hugsvalelse” återkommer för tredje gången känns det bara högtravande och krystat. Den som berättar allt detta är dessutom inte den unge John utan författaren John Ajvide Linqvist, 30 years down the road. Hans metakommentarer om både sin egen berättelse och det författarskap som vi läsare kommit att bekanta oss med under åren funkar inte för min del. Jag rycks bort från mitten av 80-talet med LP-skivor, Depeche Mode och ”Stripped” och landar pladask i en frustrerande förvirring över vad författaren egentligen pysslar med. Liknelserna mellan suget hos Den Andra Platsen och ett missbruk, vilket som helst, blir ännu mer ineffektiva när de tydligt pekas ut av författaren själv.

Med två delar av trilogin innan för bältet känner jag en viss tillförsikt inför den sista delen, X. Jag tror knappast att jag kommer att få några fler svar men tycker mig i alla fall ha en tydligare bild av vad jag kan förvänta mig. Men fortfarande har jag svårt att skaka av mig känslan av att detta är böcker skrivna med presumtiva uppsatser och avhandlingar i litteraturvetenskap i bakhuvudet. I det avseendet är de förstås som öppnad kroppspulsåder för fältets vita vampyrer.

Krigsveteranen Freddie Quell mår inte alls särskilt bra. Sannolikt gjorde han det inte under själva kriget heller men när han nu tvingas fungera i ett någorlunda normalt 50-talssamhälle går det mesta åt helvete. Inte minst tack vare Freddies hängivna alkoholmissbruk som frestar honom att både blanda och bränna egen sprit. Det är inte alla som kan ta sin thinner som en man.

Läs hela inlägget här »

Stephen King tycks inte bara ha varierat sin utgivning mellan romaner och novellsamlingar utan också kört en varannan långisarnas när det kommer till novellsamlingarna. Efter Night Shift kom Different Seasons vilken avlöstes av Skeleton Crew vilken in sin tur följdes av Four Past Midnight. Det säger sig självt att det därefter alltså var dags för ett rikt smörgåsbord i form av Nightmares and Dreamscapes.

Läs hela inlägget här »

TjuvhederKriminella må blåsa alla andra, men inte varandra. I alla fall om man ska tro uttrycket ”honor among thieves” som på svenska mycket väl kan översättas till ”tjuvheder” (Wikipedia vill också jämställa det med det italienska omertá, vilket känns mer tveksamt. Eller i alla fall en insnävning eftersom omertá snarare handlar om att man inte tjallar).

Läs hela inlägget här »

Här kommer en fortsättning på mina funderingar om Rocky-serien, innehållandes sex filmer. Självklart gör jag också ett försök att krita dit ett betyg på var och en av dem.

***

Rocky IVDe fem Rocky-filmerna som följer på originalet struntar både i det som lagts upp på bordet i föregående film och det som timar under själva filmens gång. Någon gång i varje film ska Rocky lova Adrian att det här, det var/är minsann hans sista fajt bara för att fem sekunder senare börja klunka i sig råa ägg till tonerna av Bill Contis Gonna Fly Now. Filmen Rocky V ska ta vid precis där Rocky IV slutade men sonen Rocky Jr. har ändå hunnit åldras flera år. På samma sätt får vi se tränaren Mickey i vad som ska vara en flashback till tidigare filmer men där skådisen Burgess Meredith förstås är påtagligt äldre än han var då.

Läs hela inlägget här »

TyrannosaurPaddy Considine är inte bara en brittisk Sam Rockwell-lookalike utan också en riktigt duktig regissör och manusförfattare. I alla fall att döma av debuten Tyrannosaur. Considine gjorde redan 2007 en kortfilm som heter Dog Altogether och som utgör grunden för historien som sedan blev Tyrannosaur. Annars skulle jag nog ha undrat om han helt enkelt inte bara hade snattat Clint Eastwoods Gran Torino och sedan svärtat ned den ytterligare eftersom brittisk realism ju är så mycket mer…realistisk än amerikansk dito.

Läs hela inlägget här »

Where the Buffalo RoamOm en advokat ska vara någon som håller ordning på sina klienter, kanske allra helst se till att de inte hamnar i trubbel överhuvudtaget, är Carl Lazlo ett rätt dåligt val. I alla fall för journalisten Hunter S. Thompson.

Läs hela inlägget här »

Det är första advent (äntligen!) och därmed dags för Rörliga bilder och tryckta ords hävdvunna julfilmsinlägg. En modern klassiker den här gången måste man nog säga.

***

Bad SantaDen unge Thurman Merman är inte bara olyckligt lottad vad gäller namn. Han är dessutom ganska rundnätt, vilket ger de coola skateboard-kidsen carte blanche att mobba honom. Man kan också fundera på om det är något som inte riktigt är kopplat som det ska i skallen på Thurman eftersom han fortfarande tycks tro på allsköns sagor. Inte minst på Tomten och julens välsignande inverkan.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Reefer Madness: The Movie Musical

Reefer MadnessSamhällets fiende nr 1, farligare än jazzmusik, farligare än heroin och kokain kombinerat, är ”marijuana”. Både eftersom det växer som ogräs varhelst i USA och dess användning inte involverar otäcka sprutor eller kanyler. Det kommer i samma förklädnad som helt oskyldiga cigaretter men var och en som puffar på ”reefers” kommer till skillnad från vanliga rökare att bli hjälplöst beroende. Mer lika vansinnigt skrattande zombies än något annat. Flickor blir dessutom givetvis obönhörligt lösaktiga (”Turning all our children into hooligans and whores”).

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Ransom Riggs, Library of Souls
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Kristina Ohlsson, Sjuka själar

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser