Babylon (2022)

“It’s the most magical place on earth!” Skådespelaren Jack Conrad menar så klart inte vare sig Disneyland eller Disneyworld. Inte minst eftersom vi befinner oss i en tid när Walt Disney knappt hunnit visa upp Steamboat Willie för en hugande publik. Nej, det “JC” pratar om är Hollywood och stumfilmsindustrin såsom den tedde i slutet av 1920-talet.

Inte för att JC’s åhörare i det här fallet behöver övertygas det allra minsta om magin och äventyret som är Filmskapande. Mexikanske immigranten Manuel (anglifierat till Manny för att gå hem lite bättre i L.A.) hyser en het längtan att vara en del av allt detta. Varför? För att han vill vara “part of something big, something meaningful”.

Och det är ju inte bara han som vill det. Nellie LaRoy längtar lika hett efter att inte bara vara en del av filmindustrin, utan dess okrönta stjärna (även om hon i och för sig hävdar att hon redan är en stjärna, alldeles oavsett hittills ouppfyllda karriärdrömmar). Trumpetaren Sidney Palmer börjar i sin tur bli less på att agera bakgrundsmusiker till backanaliska partaj där “publiken” är mer upptagna av att sätta på allt och alla, i alla tillgängliga (plus en del av de mer otillgängliga) kroppsöppningar. Samtidigt som de drar i sig sådana mängder knark att överflödet av vita högar skulle göra Tony Montana grön av avund.

Damien Chazelles nya film Babylon fokuserar på detta par – det övergripande som är Filmen och det partikulära som är de enskilda människoöden som dras in i drakens gap. För föga förvånande är Filmen (samt dess publik) inte det minsta intresserad av Personerna Nellie LaRoy eller Jack Conrad. Så fort de inte uppfyller den senaste trenden eller smaken kastas de utan pardon åt sidan.

Men som synes känner vi också igen Chazelles fascination inför såväl Drömmar som Drömmare. Det går utan problem att se Filmen är det förra, vilken de senare försöker fånga i flykten. Har de tur kanske de lyckas behålla strålkastarljuset under sina 15 sekunder.

Eller otur, beroende på hur man ser det, eftersom det i alla fall i Babylon görs tydligt hur ohyggligt svårt det är att lämna den där strålkastaren bakom sig med någon slags värdighet i behåll. Framförallt Manny, Nellie och Sidney ramlar alla dit mer eller mindre när de försöker hålla fast i det som oundvikligen ska förflyktigas. Tyvärr gör de det till ett högt självidentitetspris. För Manny är ju inte från Madrid, Sidney har inte hämtat influenser från Rachmaninov och Nellie är knappast en “lady of sophistication”. Inte ens “JC” själv är immun mot känslan av förlust när publiken sviker.

Framförallt den tidiga stumfilminsdustrin framställs som summan av en räcka mer eller mindre slumpartade händelser (rollbesättningen av ett oväntat stjärnskott, solens sista strålar som fastnar på en magisk filmsekvens, en fladdrande fjäril som hamnar exakt rätt). Därför ställer jag mig frågan om Chazelle var medveten om att han arrangerade en introducerade sekvens som i princip utgör sinnebilden för hela Babylon?

Manny ska transportera en elefant till en av de överdådiga festerna som hålls av bolaget Kinoscope. Elefanten måste dras i ett minimalt släp och spränger nästan väggarna i den lilla lastbilen. Med gemensamma krafter är det knappt att ens två bilar tillsammans klarar av att släpa åbäket i uppförsbacken till lyxvillan. Det förekommer svett, svordomar och våldsamma kroppsevakueringar.

Detta, mina kära läsare, är Babylon själv i ett nötskal. En film som sväller över alla bräddar, i alla riktningar som tänkas kan och som ständigt riskerar att slita sig loss, utan att komma fram till sin tänkta destination. Elefanten kom till slut in på den där festen (där den fick utgöra ett välbehövligt distraktionsmoment för undansmusslingen av en överdoserad ung skådespelerska) men jag känner mig mer osäker på om Chazelle verkligen lyckas hålla fast i Babylon. Tre timmars orgiastiskt tokös kommer oundvikligen att resultera i en hel del okontrollerat kladd samt en viss matt- och ömhet. Lite för ofta sitter jag och funderar på vad Chazelle egentligen vill säga med sin film. Eller snarare varför han vill säga det på just det här sättet.

Filmer som älskar Film är ju knappast en ny företeelse, särskilt inte med Tarantinos Once Upon a Time… hyfsat färsk i hjärnbarken. Babylon självrefererar ganska så rejält till Singin’ in the Rain. I mina ögon lyckas inte Chazelle hålla sina bägge teman om Drömmen och Drömmarna balanserade, istället pendlar Babylon hej vilt mellan dessa två hållpunkter. Lite för ofta blir det lite för skrikigt och hysteriskt (och kroppsevakuerande) för min smak (“Who wants to see my dad fight a fucking snake?!”).

Chazelle hade gärna fått ha ett litet samvete på axeln som uppmanat honom att ifrågasätta fler av sina val – var alla verkligen nödvändiga? Kanske hade han kunna skära och trimma i överflödet? Just nu känns det som om den där första festscenen, vilken avslutas med Nellies glädjestrålande dans ut i gryningen, skulle vara en perfekt, lång kortfilm.

Rent skådis- och hantverksmässigt går det samtidigt inte att smälla Babylon på någon enda lillfingernagel. Det är i princip utsökt hela tiden, må så vara i varierande perspektiv. Som vanligt är klippningen, tajmad in i minsta detalj till Justin Hurwitz musik, perfekt. Smolket i glädjebägaren i det avseendet är att Babylons musik ibland påminner väl mycket om vissa La La Land-slingor.

Babylon är möjligen en film som kommer att behöva tid på sig för att hitta samma plats i hjärtat som La La Land och Whiplash. Så här i backspegeln ser jag också att de två föregångarna faktiskt inte hittade den platsen med en gång, så prognosen är i och för sig god vad gäller Babylon. Här kan det alltså vara på sin plats att passa på att jacka upp La La Land till absolut toppbetyg och Whiplash bra nära det.

La La Land (2016, reviderat betyg)

Whiplash (2014, reviderat betyg)

Synchronic (2019)

Sista stoppet (än så länge) på resan tillsammans med Aaron Moorhead och Justin Benson. Vi stannar kvar på den nordamerikanska kontinenten (Spring sökte sig ju iväg till Italien), men förflyttar oss från ett ödsligt Californien till storstaden New Orleans.

Här jobbar Steve och Dennis som ambulansförare, vilket i en stad som New Orleans innebär att de sett en hel del bisarr skit. Men ett par av deras senaste utryckningar toppar allt de tidigare behövt ta hand om. Våldsamheter vilka i sin tur tycks vara kopplade till en ny drog som letat sig ut på gatorna – Synchronic.

Oftast tycker jag bättre om filmer som ger mig en rejäl historia istället för flummiga antydningar och halvkvädna visor. Men med fyra filmer signerade Moorhead & Benson i bagaget – Resolution, Spring, The Endless och Synchronic – upptäcker jag att duon möjligen är undantaget som bekräftar den regeln. För även om berättandet i Synchronic verkligen inte är pang-på-rödbetan levererar filmen samtidigt en i mina ögon betydligt mer sammanhängande och målinriktad berättelse jämfört med de tre tidigare. Trots det föredrar jag dem framför dagens film.

I duons tidigare filmer har jag kunnat fästa mig vid de huvudsakliga rollfigurerna (Mike & Chris, Evan & Lousie samt Justin & Aaron) och deras ömsesidiga relation. Den bollen tycker jag fumlas bort i Synchronic. Jag vet inte om det beror på att Moorhead & Benson blivit för upptagna med sin historia eller vad som synes vara en avsevärt mer noggrann research. Jag vet bara att jag inte bryr mig särskilt mycket om vare sig Steve eller Dennis eller deras vänskap trots att de i likhet med Mike och Chris ska vara kompisar sedan high school.

Nu är förvisso varken Anthony Mackie eller Jamie Dornan två fenomenalt karismatiska skådisar. I det här fallet är jag dock böjd att skylla bristen på gnista i deras förhållande på manuset. Jag upplever som sagt att Moorhead & Benson varit aningens för fokuserade på att få fram sin historia och därmed glömt bort att bygga relationen, alternativt att händelseutveckling och miljöer tillåts ta för mycket uppmärksamhet på bekostnad av ambulansförarnas bondande. Jag tror inte heller att det hjälper att Steve dras med hälsomässiga problem och Dennis är tvåbarnsfar. Dels skapar det behov av flera scener där männen agerar var och en för sig, dels innebär det att de bägge två är ganska slutkörda när de väl träffas.

Storstadsmiljön är som sagt hyfsat ny för filmskaparduon, men andra element känns desto mer välbekanta. Det torde vid det här laget inte vara någon större hemlighet att de är ofantligt förtjusta i drönarvyer, även om klippningen av dem kanske inte varit lika hård och brutal tidigare. Leken med och spekulationerna kring teman som tid och oändlighet återkommer. Och tro det eller ej, men drogen Synchronic har sitt ursprung i en viss sorts röd blomma som vi känner igen från både Resolution och The Endless. Lovecraft-vibbarna är inte heller helt bortglömda eftersom Synchronic samspelar med användarnas tallkottkörtel.

Synchronic har en budget på 1,5 mille, vilket inte är särskilt mycket. Samtidigt kan det jämföras med Resolution som fick jobbet gjort med 20 tuss. I någon mån kan jag tycka att Moorhead & Benson använt cashen på ett vettigt sätt, genom att bygga mer påkostade miljöer. Vi slipper lyckligtvis den CGI-fest som inte sällan följer med en större budget. Men de ambitioner som budgeten möjliggjort har tyvärr påverkat manusskrivandet negativt eftersom det känns som om Benson plötsligt glömt bort att bygga sina relationer (och dessutom tappat bort sin humor på vägen). Det är bara att hoppas på att de hittat tillbaka till sina styrkor i 2022 års Something in the Dirt. När det nu blir av att se den…

Resolution (2012)

Mike har bestämt sig. Han tänker inte låta sin bästa kompis Chris självdestruera utan att en sista gång försöka övertala honom att lägga in sig för avgiftning. Men samtidigt känner Mike Chris så pass väl att han tänkt ut en backup-plan. Så när Chris, förutsägbart, vägrar göra det som vore bäst för honom tar Mike i med hårdhandskarna. En elpistolschock senare är Chris handklovad till ett exponerat rör för lite cold turkey-terapi.

Men en abstinent och självmordsbenägen crackpundare är inte det mest oroande som Mike måste handskas med under de sju dagar han bestämt sig för att det ska få ta för Chris att bli ren.

Jag ramlade över filmskaparduon Justin Benson och Aaron Moorheads The Endless från 2017 mest av en slump, efter att den snackades upp av podden The Evolution of Horror. Efter lite påläsning förstod jag att The Endless knöt an ganska tajt till duons debut, Resolution. Och nu har jag som synes kommit fram till den också (tack för det, Cineasterna!).

Det som naturligtvis är lite synd med att ta filmerna i fel ordning är att jag i någon mån är spoilad på Resolutions upplösning. Samtidigt är Benson & Moorheads universum så pass flytande att det räcker med känslan av överhängande bävan för att det ändå ska bli ganska obehagligt. Jag gillade greppet att lite nu och då lägga in missfärgningar och skrap på filmen för att på så sätt skapa en antydan till både found footage och metaberättande. Vem eller vad är det egentligen som iakttar Mike och Chris?

Men den frågan ställs inte bara så subtilt – det är också något som Mike och Chris undan för undan måste fundera över. I likhet med The Endless skulle jag vilja påstå att Resolution visar att man kan komma jäkligt långt med ett smart manus och vettigt tempo. För det räcker ju med att Chris ställer sig helt oförstående inför den film av honom (som var anledningen till Mike sökte upp sin kompis till att börja med) för att det ska isa längs ryggraden. Om inte Chris skickade filmen och en hjälpsam karta för att hitta fram till huset som en slags rop på hjälp till Mikes e-mail, vem eller vad gjorde det då?

The Endless hade sin kultstämning som skapade skrämseleffekt och brödrarelationen för känslomässig anknytning. Resolution väljer istället iakttagandet för det förra och kompisrelationen för det senare. Enbart baserat på dessa två filmexempel skulle jag säga att Benson & Moorhead är väldigt bra på bägge delarna. I The Endless var det ju de själva som spelade bröderna Justin och Aaron, i Resolution får vi istället möta Peter Cilella och Vinny Curran i rollerna som Mike och Chris.

Ingen av dem tycks ha någon större filmkarriär att skryta med, vilket synes märkligt i mina ögon. Eller också är Benson & Moorhead fenomenala på personregi, för dynamiken mellan de gamla high school-kompisarna är otroligt bra. Lättsam, naturlig och trovärdig. Jag har inga problem att uppfatta en vänskap som sträcker sig långt bakåt i tiden. I likhet med The Endless har vi också en obalans i relationen där den ene börjar historien som bossig och självsäker medan den andre är skörare och mer osäker.

Relationen utgör emellertid en solid och välbehövlig grund även för skrämseleffekterna och skapar ett välbehövligt djup, framförallt med Chris önskan att ta sitt eget liv. Utan den bakgrunden hade de underliga ledtrådarna som Mike hittar här och var sannolikt upplevts som enbart ”weird for the sake of weird”.

Det finns säkert fler exempel på historier där skrämseleffekterna förhöjts av en labil knarkare som ska försöka avgifta på egen hand – det är ju ett så självklart sätt att lägga in både osäkerhet och paranoia kring vad som händer. Alternativt inte händer. Samtidigt är det lockande att tänka sig Resolution som en föregångare eller inspirationskälla till Evil Dead-remaken som kom året efter. Det var ingen usel film, men använde inte just den vinkeln lika bra som Resolution lyckas göra.

Förutom att slå ett slag för Resolution kan jag dessutom verkligen rekommendera att se den och The Endless back-to-back, det gav bägge filmerna ett klart mervärde (så pass att jag nog måste höja betyget i alla fall ett halvt snäpp för The Endless). Bägge filmerna är emellertid lite för långdragna och tvetydiga för att jag ska vilja klämma i med de där riktiga toppbetygen. Men det känns samtidigt inte som en anledning till att inte bara att kötta på och klippa Benson & Moorheads övriga filmer – Spring och Synchronic.

Resolution (2012)

The Endless (2017, reviderat)

Whitney Houston: I Wanna Dance with Somebody (2022)

alt. titel: I Wanna Dance: The Whitney Houston Movie, I Wanna Dance with Somebody

Som 70-talist är det i princip omöjligt att kokettera med att inte veta vem Whitney Houston var. Att försöka påstå det är som att medge att man levde under en sten mellan åtminstone mitten av 80-talet och slutet av 90-talet – sångerskan var helt enkelt omöjlig att undgå. Obegripligt framgångsrika hitlåtar, musikvideos och ett filmframträdande med dåtidens störste hunk Kevin Costner – The Bodyguard.

Biopic-filmen Whitney Houston: I Wanna Dance with Somebody gör det lätt för sig och plockar titeln från en av dessa hitlåtar. Jag vågar påstå att regissör Kasi Lemmons och manusförfattare Anthony McCarten gjort det ännu lättare för sig när det gäller själva innehållet. McCarten är en veteran i genren med filmer som Darkest Hour, Bohemian Rhapsody och The Two Popes men kanske är just musiker inte författarens bästa gren?

Jag noterar att jag tyckte Bohemian Rhapsody rent innehållsmässigt var menlös och det är väl ungefär den etiketten jag också skulle vilja sätta på I Wanna… Skillnaden mellan de bägge filmerna är dock att jag älskar Queens musik medan ms. Houston alltid lämnat mig ganska kall. Därmed blev faktiskt filmens 146 minutrar ganska tradiga, särskilt när det ska till att filmas hela sångnummer som i mina öron aldrig tycks ta slut.

Handlingsmässigt får jag intrycket av att I Wanna… består av en massa lösryckta segment som för min del aldrig ramas in av ett sammanhang, bortsett från sångerskan själv förstås. Det flyter upp att vissa svarta kritiker såg Houston som en “sell-out”, men det räcker tydligen att hon sedan gör ett R&B-influerat album (I’m Your Baby Tonight från 1990) för att få alla sådana kommentarer att försvinna.

Det läggs ganska mycket tid på att beskriva Houstons tidiga relation med vännen Robyn Crawford som sexuell. Men så fort sångerskan träffar Bobby Brown är det uppenbarligen slut med det och det av ingen tydligare anledning än att hon är ute efter “Faith and Family”. Vare sig det gäller Crawford eller Brown får vi som publik aldrig någon egentlig förklaring till vad de olika relationerna gav någon av parterna.

Till skillnad från relationen med Crawford läggs det däremot överraskande lite tid på att etablera Houstons omfattande drogmissbruk. I tidiga tonåren röker hon lite gräs med Crawford, därefter ett raskt hopp till att hon plötsligt drar kokslinor i TV-soffan med ett glas rödvin och sedan ett ännu raskare hopp till att hon missbrukar så pass tungt att hon inte längre kan sköta sitt jobb.

Att sångerskan dessutom var djupt engagerad i både anti-apartheid-rörelsen och annan välgörenhet var tydligen inte ens tillräckligt intressant för att nämna med ett ord.

Och inte för att jag borde vara särskilt överraskad, men I Wanna… tar sig förstås ganska stora friheter med sanningen. Det berömda framträdandet på Super Bowl var exempelvis egentligen förinspelat. Och även om det inte hade varit det ställer jag mig frågande till om Houston verkligen hade haft möjlighet att dels styra över framträdandets tempo (med tanke på att det skulle tajmas med en överflygning av en hoper jetplan), dels i sista sekunden välja att framträda i träningsoverall istället för något mer paljettbeprytt.

Möjligen ville McCarten reprisera den magnifika Live Aid-avslutningen från Bohemian Rhapsody, men det framträdande som I Wanna… påstår att Houston gjorde 2012 för att hylla sin vän och producent Clive Davis ägde tyvärr aldrig rum. Överhuvudtaget kan jag tycka att det blir lite problematiskt att filmen enbart fokuserar på Houston och Davis när det kommer till det musikaliska.

Till synes lika pricksäker som Robin Hood plockar Houston ut hitsingel efter hitsingel helt på egen hand med det ungdomligt tvärsäkra argumentet “I’LL give it a hook”. Att alla dessa låtar både skrevs och producerades av andra skickliga musiker synes nästintill oviktigt i sammanhanget. Den ungdomliga självsäkerheten verkar dessutom ha spillt över på såväl studioinspelningar och påkostade konsertframträdanden eftersom det framstår som något Houston klarade av utan problem från dag 1.

I Wanna… ger inte tittaren särskilt mycket mer än en hitlåtskavalkad och jag känner att jag får noll insikt i personen Whitney Houston. Trots ingredienser som gravt drogmissbruk och stormiga misshandelsförhållanden framstår I Wanna… i slutänden som översiktlig, lättviktig och ytlig.

Det förefaller ganska symptomatiskt att när Houston pratar om hur mycket hon offrat för att vara en världsstjärna förstår jag inte riktigt vad hon pratat om. Jag har nämligen inte sett några större offer, bara en ung kvinna som fått exakt det hon startade filmen med att uttryckligen önska – en musikkarriär på sina egna villkor.

Blonde (2022)

Tja, när jag nu hoppat på Marilyn Monroe-tåget med titten på My Week With Marilyn kunde jag ju lika gärna fortsätta färden med den omtalade adaptionen av Joyce Carol Oates hyllade Blonde, regisserad av Andrew Dominik. En film som delat publiken i betydligt högre utsträckning än jag uppfattar att bokförlagan har gjort. Kanske för att Oates skrivit sin roman som en uttalad ”biographical fiction” medan filmen Blonde inte lägger fram några sådana förbehåll. Blonde tar förvisso inte munnen lika full som My Week With Marilyn (”This is their true story”). Men i och med att Dominik valt att utnyttja flera visuella grepp och berättartekniker som ska signalera inre processer och upplevelser hos sin huvudperson skulle jag vilja påstå att han samtidigt lägger tyngdpunkten på “biographical” snarare än ”fiction”.

Fortsätt läsa ”Blonde (2022)”

My Week With Marilyn (2011)

Every baby needs a da-da-daddy/with silver in his hair

Ja, Marilyn Monroe behöver alla pappor, mammor och andra bundsförvanter hon kan få tag på. Särskilt när gubbstöten Laurence Olivier är så dum mot henne. Han regisserar den unga kvinnan i filmen The Prince and the Showgirl och har väldigt lite tålamod med en skådespelare som bästa fall uppehåller inspelningen i flera timmar. I värsta fall dyker hon inte ens upp.

Fortsätt läsa ”My Week With Marilyn (2011)”

Lena (2021)

Uppvuxen på 70-och 80-talet samt utrustad med en far som gillade Hasse & Tage. Det är kanske inte så konstigt att Lena Nyman i min värld främst varit den korta, roliga i revyer och filmer som Släpp fångarne loss – det är vår!

I det perspektivet blir Isabel Anderssons dokumentär ett alldeles utmärkt tillfälle till uppvaknande för min del. Redan inledningen slår an en avgjort melankolisk ton, där Lena sjunger en tonsatt version av Karin Boyes ”Ja, visst gör det ont”. Lite sådär improv-halvjazzig som inte bara sätter en stämningston, utan också blir en tidsmässig markör.

Fortsätt läsa ”Lena (2021)”

Menace II Society (1993)

Titten på Justin Chons debut Gook från 2017 påminde mig om att jag hade hoodfilmsklassikern Menace II Society stående. Allen och Albert Hughes film var också en debut, men samtida, vilket alltså innebär att den utspelas lite drygt ett år efter det som timade i Gook. Dock i en annan del av Los Angeles – Watts.

Fortsätt läsa ”Menace II Society (1993)”

Shame (2011)

alt. titel: La honte, Deseos culpables

Brandon Sullivan är en man som gillar sex. Nej förresten, stryk det. Brandon Sullivan är en man som är beroende av sex. Ett missbruk som det förvisso är ganska lätt att skämta om men som också är oerhört skamfyllt. Det är rätt uppenbart att Brandon inte njuter särskilt mycket av allt sex han har. Vare sig det är med tjejer han raggat upp på en bar, kontorskollegor eller prostituerade.

Fortsätt läsa ”Shame (2011)”

Ett, tu…TV-serier! #21

Sharp Objects (2018, 1 säsong och 8 avsnitt)

I min text om Gillan Flynns litterära förlaga såg jag en föga smickrande TV-filmsadaption i framtiden, men ödet var vänligare stämt än så. Istället blev det en påkostad och välproducerad HBO-serie av det hela, med Amy Adams, Eliza Scanlan och Patricia Clarkson i rollerna som dotter, halvsyster och mor Preaker (samt Sophia Lillis som Amy Adams yngre jag). Plus Marti Noxon som showrunner och Jean-Marc Vallée som regissör för alla avsnitten.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #21”