Lena (2021)

Uppvuxen på 70-och 80-talet samt utrustad med en far som gillade Hasse & Tage. Det är kanske inte så konstigt att Lena Nyman i min värld främst varit den korta, roliga i revyer och filmer som Släpp fångarne loss – det är vår!

I det perspektivet blir Isabel Anderssons dokumentär ett alldeles utmärkt tillfälle till uppvaknande för min del. Redan inledningen slår an en avgjort melankolisk ton, där Lena sjunger en tonsatt version av Karin Boyes ”Ja, visst gör det ont”. Lite sådär improv-halvjazzig som inte bara sätter en stämningston, utan också blir en tidsmässig markör.

Det känns i alla fall som om Lena fokuserar mycket på just 60-talet och konstigt vore väl annars. En stor och uppmärksammad roll 1964 i Vilgot Sjömans kontroversiella och ”skadligt upphetsande” 491, antagen till Statens scenskola samma år och sedan Nyfiken-filmerna 1967 och -68. Turbulent, minst sagt. Och inte bara karriärsmässigt, Lena kämpar med vikten vilket leder till en ond cirkel av bantningspiller>sömntabletter>ångestdämpande. Inte blir den soppan bättre av att hennes kropp döms ut som ”lite dum” när Jag är nyfiken – blå har premiär.

För min del saknar jag dock en del sammanhang för Lena. Dokumentären visar ibland en ung kvinna som läser högt ur testamenterade dagböcker och gör något slags försök att reprisera Lenas intervjukorståg från 60-talet. Jag förstår aldrig om detta är Isabel Andersson själv eller någon annan, inte heller vad de tafatta intervjuerna ska tjäna för syfte. Det talas mycket om hur intelligent och påläst Lena var, men filmen ger inte några tydliga exempel på detta vad jag kan märka. Utöver det jag redan bekantat mig med genom titten på Jag är nyfiken – gul, vill säga.

Många nämner också vilket geni hon var på scen. Här hade jag gärna tagit del av en smula inblick i hennes metod, hennes inställning till sitt eget yrke. Inte så att det är ointressant med människan bakom den yrkesmässiga fasaden. Men eftersom det är det yrkesmässiga som jag, och jag tror många med mig, har som ingång till Lena Nyman hade det i mina ögon kunnat vara relevant att lägga lite mer krut på det, jämsides alla problematiska relationer. Kanske också med nutidens blick i högre utsträckning problematisera exempelvis relationen med Vilgot Sjöman, Hasse & Tage eller hur Börje Ahlstedt lite drömmande säger ”Ja, alla blev ju kära i Lena”.

Lena är en ömsint dokumentär, det märks att Isabel Andersson både tycker om och beundrar den eldfängda skådespelaren. Men för oss andra, som inte har samma relation till Lena Nyman, blir den lite svårare att ta till sig.

Menace II Society (1993)

Titten på Justin Chons debut Gook från 2017 påminde mig om att jag hade hoodfilmsklassikern Menace II Society stående. Allen och Albert Hughes film var också en debut, men samtida, vilket alltså innebär att den utspelas lite drygt ett år efter det som timade i Gook. Dock i en annan del av Los Angeles – Watts.

Inte för att det gör någon större skillnad. Genom en kort upptakt berättar filmens huvudperson Caine hur knarket följde i spåren av 60-talets upplopp. Själv växte han upp på 70- och 80-talen med en langande far och en heroinmissbrukande mor. Föga förvånande överlevde ingen av dem tillräckligt länge för att se sin son växa upp och Caine bor nu hos sin mormor och morfar.

Lika lite överraskande är förstås det det faktum att Caines uppväxt präglat honom – ”I saw a lot and heard a lot”. I skolan lär man sig inget som är av värde på gatan och Caine har inga planer på att jobba för minimilön som en annan sucker. Pappa langaren lärde honom allt som behövdes innan han dog. Men det är inte förrän Caines kusin Harold blir dödad och han själv skottskadad i ett bilrån som vår huvudperson för första gången tar upp vapen mot annan människa. Att det inte finns något annat alternativ än att hämnas dådet är emellertid solklart.

Kontrasten till denna tillvaro, som på en och samma gång är både planlös och totalt förutbestämd (var kan en ung, svart man i LA sluta, förutom som död eller i fängelse?), utgörs av Ronnie och hennes son Anthony. Ronnie är tillsammans med den äldre Pernell som varit något av en mentor för Caine men som nu sitter i fängelse. Hon kämpar dock hårt för att Anthony inte ska få samma uppväxt som Caine och hans gelikar. Men är det ens någon idé med sådana ambitioner i 90-talets Watts? I 90-talets USA?

Gook stod för inspiration till titten, men Menace II Society bjuder snarare på en filmupplevelse liknande den från Boyz n the Hood. Jag kan exempelvis inte påminna mig att någon av 90-tals-filmerna kändes lika övertydlig och förutbestämd då, som de gör nu, i backspegeln. I likhet med John Singletons två år äldre film bjuder Menace II Society också på en rätt ojämn färd mot det oundvikliga slutet. Där filmerna skiljer sig åt är tidsförloppet – jag känner att jag i dagens film har svårt att få grepp om hur pass lång tid som verkligen förlöper mellan första gången vi träffar Caine och när vi lämnar honom.

Det är både dåligt och bra. Dåligt, för att det gör det hela något förvirrat. Jag får svårt att hålla ordning på vilka alla dessa arga, unga män är och vilken relation de har till Caine. Bra, eftersom den lätta förvirringen samtidigt förmedlar en känsla av änd- och tröstlös repetition och planlöshet. Vid olika tillfällen blir Caine ställd mot väggen av två fadersfigurer som frågar honom vad han egentligen vill med sitt liv. Vill han ens leva? Inte förrän det är för sent hittar Caine svaret på den frågan.

Relationen mellan Tre och fadern Furious skapade en mer uttalad berättelse om manlighet i Boyz n the Hood. Men skrapar man bara lite på ytan handlar en icke föraktlig del av Menace II Society om samma sak. Det är i princip uteslutande män, unga som gamla, som på olika sätt försöker handskas med rollen som Svart Man i George Busch dä:s USA. Försöker man spela enligt reglerna eller vänder man sig tydligt mot dem? Eller försöker man hitta en helt ny uppsättning regler att förhålla sig till? Innebär respekt och överlevnad per automatik att man måste ta till vapen eller finns det en annan väg?

Caines morfar spelas av välkände veteranen Arnold Johnson, men är för bibelsprängd och religiöst hårdnackad för att nå sin dotterson. Kompisen Sharif, porträtterad av Vonte Sweet, har funnit Black Power, Louis Farrakhan samt Allah och blivit en renlevnadsman på köpet. Sharifs pappa synes vara den enda positiva vuxna förebilden och spelas av Charles S. Dutton. Han är lärare och försöker uppmuntra Caine att ta tag i sitt liv, oavsett hur lönlöst det kan tyckas.

Synen på manlighet avslöjas även i dialogen. Ska en Riktigt Man alltid vara beredd till våld, gärna med vapen i hand, eller handlar det tvärtom att avstå? Snacket bygger övervägande på att den som inte vill hämnas eller försvara sig är en ”bitch” eller ”pussy”. Samma uttryck reserveras för den som på minsta sätt låter antyda att han skulle låta en kvinna bestämma. När Ronnie antastas grovt på en fest i sitt eget hem dröjer det ett bra tag innan någon lyfter ett finger för att hjälpa henne att freda sig. Men då serveras å andra sidan förövaren givetvis en överdrivet brutal pistol-whipping.

Den andra huvudsakliga berättelsen i både Boyz n the Hood och Menace II Society låter anas av filmernas respektive titlar – området, samhället, ”the hood”. Alla klagar i varierande utsträckning på det utsiktslösa, våldsamma och oberäkneliga livet i Watts. Men så fort någon andas om möjligheten att ta sig därifrån, att söka ett annat liv, kallas hen för ”sell out”. På gott, men mest på ont, är alla redan fast. Hårt förskansade i diverse skyttegravar i vad som av allt att döma är en civil krigszon.

Ska jag nu ställa just Boyz n the Hood och Menace II Society mot varandra är de ungefär lika ojämna, både vad gäller berättande, skådespeleri och filmtekniskt hantverk. Den senare filmen är dock lite hårdare, lite råare. Kanske beroende på att den inte bjuder på lika välkända fejs i huvudrollerna som en slätkindad Cuba Gooding Jr. (Ronnie porträtteras dock av 22-årig Jada Pinkett) men också för den kallsinniga inledningen som jag vill minnas var ganska uppseendeväckande när det begav sig. Är man ute efter ytterligare tidsmarkörer talar VHS-omslagets basunerande om ”Bästa Film på MTV Movie Awards!” sitt tydliga språk.

Shame (2011)

alt. titel: La honte, Deseos culpables

Brandon Sullivan är en man som gillar sex. Nej förresten, stryk det. Brandon Sullivan är en man som är beroende av sex. Ett missbruk som det förvisso är ganska lätt att skämta om men som också är oerhört skamfyllt. Det är rätt uppenbart att Brandon inte njuter särskilt mycket av allt sex han har. Vare sig det är med tjejer han raggat upp på en bar, kontorskollegor eller prostituerade.

Fortsätt läsa ”Shame (2011)”

Ett, tu…TV-serier! #21

Sharp Objects (2018, 1 säsong och 8 avsnitt)

I min text om Gillan Flynns litterära förlaga såg jag en föga smickrande TV-filmsadaption i framtiden, men ödet var vänligare stämt än så. Istället blev det en påkostad och välproducerad HBO-serie av det hela, med Amy Adams, Eliza Scanlan och Patricia Clarkson i rollerna som dotter, halvsyster och mor Preaker (samt Sophia Lillis som Amy Adams yngre jag). Plus Marti Noxon som showrunner och Jean-Marc Vallée som regissör för alla avsnitten.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #21”

Ett, tu…TV-serier! #20

Community (2009-2015, 6 säsonger och 110 avsnitt)

Trots att jag hört en hel del gott om Community var jag tvungen att ta omvägen förbi Rick and Morty för att bli tillräckligt nyfiken på att se vad Dan Harmon gjort mer för roliga serier. Och med dagens trängre nålsöga för vad man ska hålla i med när det kommer till TV-serier var det nog tur att jag hade den draghjälpen.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #20”

Jeder stirbt für sich allein (1947)

alt. titel: Ensam i Berlin, Every Man Dies Alone

Verkmästare Otto Quangel är en man som gillar lugn, ordning och reda. Han har alltid satt en ära i att sköta sitt och skita i andra. Därmed har han också sett till att skaffa ett liv där hans cirklar i möjligaste mån är fredade från utomstående rubbningar, även under pågående världskrig. Men så händer något som verkligen stör Otto Quangels strikt upprutade tankemönster.

Fortsätt läsa ”Jeder stirbt für sich allein (1947)”

Judy (2019)

Judy är en film om två olika sorters missbruk, ett kemiskt och ett känslomässigt. Judy Garland, döpt till det betydligt mer oglamorösa Frances Ethel Gumm, drabbades av båda och de hade sannerligen satt sina spår när vi möter den 46-åriga artisten i slutet av 60-talet.

Fortsätt läsa ”Judy (2019)”

Misery (1990)

alt. titel: Lida, Misery: Kidnappet, Misery non deve morire

Ska du hålla någon fången i ditt hem säger det sig kanske självt att tillgänglighet inte borde vara högprioriterat. Hade Annie Wilkes sett till att ha lite smalare dörrar och lite högre trösklar hade Paul Sheldon varit tvungen att vackert stanna i sitt sjukrum.

Fortsätt läsa ”Misery (1990)”

Hillbilly Elegy (2020)

Dagens white trash-misär fick se sig helt lottlös när den covid-säkrade Oscarsgalan var över i helgen. Glenn Close hade dock en lite mer städad frisyr vid den tillställningen.

***

Poeten och äventyraren Lars Wivallius skrev 1642 Klage-Wijsa, Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr som i någon mening är just vad den heter. Men den är också en bön om nåd för de gudfruktiga. Författaren J.D. Vance skrev 2016 en helt annan Klage-Wijsa, Hillbilly Elegy. I den självbiografiska boken beskrev han en familj starkt präglad av Kentuckys hillbilly-kultur men också hur man har ansvar för att försöka bryta destruktiva mönster. Så mer av ”Gud hjälper den som hjälper sig själv” än ”Gud hör bön” i den klagovisan skulle man kunna säga.

Fortsätt läsa ”Hillbilly Elegy (2020)”

Mank (2020)

I helgen som gick var det som bekant Oscarsgala och dagens film fick i alla fall med sig två gubbar, för foto och produktionsdesign. Rimligt, men hade Fincher gjort en bättre film tror jag den hade sopat banan med konkurrensen. Tillsammans med Nomadland i och för sig, den hade varit svårslagen i vilket fall som helst.

***

Du kan aldrig beskriva en mans hela liv på två timmar, det bästa du kan hoppas på är att ge ett intryck av det. Så beskriver Herman J. Mankiewicz sina försök till den minst sagt udda biografiska filmen Citizen Kane men det är förstås en lika sann beskrivning av Mank. En udda biografisk film om manusförfattaren Mankiewicz själv.

Fortsätt läsa ”Mank (2020)”