Rear Window (1954)

Idag får jag göra sällskap med bloggkollegan Fripps filmrevyer. Henke har dessutom redan diskuterat dagens film på Shinypodden som precis har dragit igång sin tredje Hitchcock-säsong. Slink in och lyssna, vettja!

***

alt. titel: Fönstret åt gården, Fönstret mot gården, Fenêtre sur cour, Das Fenster zum Hof, Skjulte øjne, Vinduet mot bakgården, La ventana indiscreta, Alfred Hitchcock’s Rear Window

En man instängd i sin lägenhet, utan möjlighet att gå utanför dörren. Van vid ett äventyrligt liv som kringresande fotograf är lägenhetens begränsningar ytterligt påtagliga. Just nu kan han inte göra så mycket mer än att leva bland sina bildminnen och tjuvkika på sina grannar. Kameran och blixten, hans arbetsredskap, är undanlagda i ett skåp.

Rear Window hade mycket väl kunnat vara en pandemi-lockdown-thriller. Men nu är det mitten av 50-talet och James Stewart är faktiskt den ende som är hänvisad till sin lägenhet denna smältande varma sommarvecka tack vare ett brutet ben (som han givetvis skaffade sig i en ofantligt äventyrlig racerbilsolycka). Hans grannar kan komma och gå som de vill men spenderar ändå orimligt mycket tid i sina respektive lägenheter. Själv får han besök varje dag, såväl av den bestämda Thelma Ritter som den gudomliga Grace Kelly. Ritter är sjuksköterskan som ska se till att Stewart i växer fast i sin rullstol medan Kelly är hans flickvän. Sort of.

Halloween: Resurrection (2002)

Än en gång välkomna till Haddonfield, staden som plötsligt utrustats med ett helt eget universitet men som fortfarande torde ha USA:s sämsta polisutryckningsrespons (när manuset så kräver).

Håhåjaja. Här trodde jag att jag redan sett temats absoluta lågvattenmärke i och med The Curse of Michael Myers men så sköljer Halloween: Resurrection över mig i all sin uselhet och bevisar än en gång, likt en övertydlig Busta Rhymes-replik, att man inte ska känna sig säker på något här i världen. Fy helvete, så dåligt detta var… The Curse… var korkad och ologisk på alla sätt och vis men här känner jag mig direkt pinsamt berörd å alla inblandades vägnar.

Eyes of Laura Mars (1978)

alt. titel: Ögon, Øjne, The Eyes of Laura Mars

Det är ingen större hemlighet att John Carpenters Prince of Darkness är starkt inspirerad av Nigel Kneales manus till TV-filmen The Stone Tape. Det är heller ingen hemlighet att Kneale hatade Prince of Darkness: ”With an homage like this, one might say, who needs insults?” Trots att det förstås måste svida att höra något sådant, kanske Carpenter ändå i någon mån kunde identifiera sig med Kneales känsla? Han skrev nämligen ett första utkast till Eyes of Laura Mars, vilket sedan togs över av bolaget Columbia och skrevs om innan det hamnade framför kameran. Carpenters omdöme? ”The original script was very good, I thought. But it got shat upon”.

Psycho (1960)

Innan vi sparkar igång 2020 års Halloween-tema på allvar kan det vara idé att påminna om att de avslutande kategorierna kan spoila dagens film ganska friskt

***

alt. titel: Alfred Hitchcock’s Psycho

• ”Why, she wouldn’t even harm a fly…”
• ”We all go a little mad sometimes”
• ”A boy’s best friend is his mother”
• ”A son is a poor substitute for a lover”
• ”Mother! Oh God, mother! Blood! Blood!”

Welcome to Slasherween! #3

Ok, detta är den sista introduktionen till Slasherween, scout’s honour! Imorgon blir det en regelrätt recension

***

Welcome to Slasherween! #1

Hjärtinnerligt välkomna till 2020 års Halloween-tema, fullsmockat med maskbeklädda mördare samt mördade tonåringar som vågat sig på att ligga och/eller knarka. Jag talar förstås om den kanske mest välkända av skräckgenrer: slashern. Kanske till och med så välbekant att det inte sällan sätts likhetstecken mellan den och hela skräckgenren? I vanlig ordning kommer hela oktober att ägnas åt en kronologisk nedräkning mellan 1960 och 2018, så förhoppningsvis kommer det att finnas något matnyttigt för alla under slasherween.

Golly, is that the time?!

Japp, det är dags att avsluta årets brittiska Halloween-tema. It was jolly fun while it lasted, but all good things must come to an end och allt det där. Bloggen tar lite ledigt imorgon, så tusen tack till alla tappra läsare som än en gång hängt med på mina exkursioner in i skräckfilmsterritoriet. På återseende onsdagen den 6 november med sedvanlig inläggsfrekvens samt vilda genreblandning.

Don’t Look Now (1973)

alt. titel: Rösten från andra sidan, Rødt chok, Avdøde advarer

Lilla Christine drunknade en kylslagen dag och föräldrarna John och Laura har nu tagit sin tillflykt till ett nästan lika kylslaget Venedig där John arbetar med att renovera en kyrka. Vet ni vad som mer är kylslaget? Relationen mellan makarna, vilket förstås inte är särskilt förvånande. Men Lauras beteende blir som en omvänd hand efter hon pratat med två äldre brittiska systrar varav den ena påstår sig vara synsk. Hon har sett Christine skrattande sitta mellan sin mamma och pappa.

The Damned (1962)

alt. titel: …de kallblodiga, These Are the Damned

Den lilla kuststaden Weymouth har blivit ett farligt ställe. En amerikansk turist som chevalereskt erbjuder en ung flicka sin arm för att ”hjälpa” henne att korsa gatan blir strax nedslagen av gänget som flickan tillhör. Regeringstjänstemannen Bernard som träffar den nedslagne Simon strax efter tillbudet kan bara sucka och bekräfta att nya, våldsammare tider också hittat fram till det sköna Albion.