Ett, tu…TV-serier! #18

The Crown (2016-, 4 säsonger och 40 avsnitt)

Återigen gav det utdelning att ge sig på en redan hyllad och prövad serie. The Crown gav mig allt det jag fick från Downton Abbey i form av av scenografi, kostymer, aristokrati och Englandsporr men lyckades dessutom leverera allt det jag saknade från den senare produktionen. För min del utgör The Crown av en perfekt blandning av relationsdrama, nutidshistoria och smarta behandlingar allmängiltiga ämnen som politik religion, plikt, föräldraskap, social utsatthet, osäkerhet, avundsjuka, platsen för ärevördiga traditioner i ett modernt samhälle, missbruk och psykisk ohälsa. För att nämna några.

Ett, tu…TV-serier! #2

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

The X-Files: I Want to Believe (2008)

Få som i slutet av 90-talet befann sig i närheten av en TV bör kunna undgå att känna igen uttrycket “I want to believe”. FBI-agent Fox Mulders motto och förbannelse i ett. Den helhjärtat frälste som i avsnitt efter avsnitt ställdes mot den betydligt mer skeptiskt rationella Dana Scully. Hon trodde också, men på vetenskaplighet och metodologi.

Carey Mulligan (1985-)

Idag har jag tittat lite närmare på sockersöta Carey Mulligans tidiga karriär, i form av filmen Pride and Prejudice och BBC-minserieversionen av Bleak House, bägge från 2005. Tillsammans med några andra bloggare har vi samlat våra Careytankar hos Fiffis Filmtajm. Hoppa över och läs om skådespelerskan som redan trollbundit filmpubliken i An Education och Never Let Me Go och som snart kommer att porträttera Jay Gatsbys gamla flamma Daisy Buchanan.

The House of Mirth (2000)

alt. titel: Glädjens hus

I fallet med The House of Mirth ser man tydligt faran med att intressera sig allt för mycket för förlagor. Första gången jag såg filmen tyckte jag mycket om den, inte minst Gillian Andersons porträttering av Lily Bart. New York-miljöerna från sent 1800-tal var kärleksfullt och noggrant återskapade och persongalleriet runt omkring henne fantasieggande.

Filmen gjorde att jag blev sugen på att läsa boken och den blev snabbt en favorit. När jag nu såg om filmen (med även Scorceses The Age of Innocence i ryggen) hade dess glans tyvärr falnat rätt betänkligt.