You are currently browsing the tag archive for the ‘Undercover’ tag.

Frågan är vad Ron Stallworth hade förväntat sig när han ansökte om att utbildas till Colorado Springs första afro-amerikanske polis. Han hade sannolikt inte förväntat sig att sitta fast i ett arkivrum men var däremot säkert mindre överraskad över att ständigt behöva höra sina kollegor referera till afro-amerikanska misstänkta eller offer som en ”toad”.

Men detta är 1970-tal och till och med i Colorado börjar politiker och polisväsende att vara lite oroade över den allt starkare afro-amerikanska rörelsen. När en av de viktigaste krafterna inom ”Black Power”-rörelsen, Stokely Carmichael/Kwame Ture, bjudits in att tala för studentrörelsen inser alla att det förstås inte duger att skicka en vit polis till mötet för att höra vad som sägs. Och därmed fick Ron hoppa på undercovertåget.

Vilket han är ganska nöjd med, inte bara för att det ger honom en chans att fly arkivrumsrutinen utan också för att han vid mötet träffar hetingen Patrice. Vilken dessutom råkar vara studentföreningens ordförande och en synnerligen politiskt lagd ung kvinna. Men medan förhållandet med Patrice rullar på händer det inte så mycket på jobb-fronten innan Ron en dag råkar se en annons. En blänkare som kungör att en liten organisation vid namn Ku Klux Klan alltid välkomnar nya medlemmar.

Ron tänker ”Ah, vad fan” och ringer upp. Vad han inte räknat med var att per omgående och i egen hög person bli inbjuden till nästa Klan-möte. Vilket förstås blir lite kruxigt eftersom medlemmarna inte alltid kan dölja sina anleten under toppiga mössor.

Spike Lee var en regissör som var hot shit runt mitten av 80-talet men som efter biopic:en Malcom X försvann (i alla fall från min radar). Däremot går det snabbt att konstatera att han absolut inte varit sysslolös under alla dessa år, filmografin tycks stadigt ha rullat på och jag ser till min förvåning att han faktiskt regisserade remaken av Oldboy med Josh Brolin (ett faktum som jag sannolikt registrerade när filmen kom men sedan lika snabbt glömde bort igen).

Frågan är dock om BlacKkKlansman kan vara hans stora comeback (eller möjligen sista heroiska ansträngning?). Oavsett vilket befinner sig nämligen den ständigt förbannade Spike Lee ännu en gång i en politisk situation där det inte bara är relevant att belysa amerikanska rasmotsättningar i allmänhet, utan där Klanen återigen drar stora folkmassor. Där personer som David Duke andas morgonluft. Där en vit makt-snubbe ränner en bil rakt genom motdemonstranter. Där den sittande presidenten väljer att kommentera händelsen med att bägge sidor nog är lika goda kålsupare.

Ja, det är inte utan att jag blir lite nyfiken på i vilken ordning saker och ting föll på plats för Spike Lee. Gick han och letade efter en idé för att kunna kommentera utvecklingen post-Trump eller fick Ron Stallworths historia från 70-talet plötsligt ny relevans?

BlacKkKlansman tillhör alltså de där historierna som är så osannolika att de bara kan vara sanna. Ron Stallworth blev mycket riktigt 1972 den förste afro-amerikanske polisen i Colorado Springs och han genomförde ett undercoveruppdrag inom Klanen där en annan polisman uppdrogs att låtsas vara Ron i sammanhang när han var tvungen att delta personligen.

Däremot finns det ingen bekräftelse på att denne polis egentligen hade judisk bakgrund, vilket dock är ett dramaturgiskt tillägg som jag tycker fungerar bra i historien. Filip ”Flip” Zimmermann är en sekulariserad jude som innan uppdraget inte funderat särskilt mycket över sin judiska identitet. Det är först när han konfronteras med Klanens fullkomligt irrationella hat som han även i sina egna ögon transformeras från en individ till en representant. Från polisen Flip till en ”kike”.

På det hela taget har Spike Lee och hans team tagit hem storslam vad gäller castingen. Alla medverkande gör inte bara bra prestationer utan är också riktigt porträttlika, från John David Washingtons Ron till Topher Graces David Duke och Corey Hawkins Kwame Ture. John David Washington har en hyfsat känd farsa som heter Denzel (som ju för övrigt spelade huvudrollen i Lees Malcom X) och detta är en kille som jag kommer att försöka hålla koll på i fortsättningen. Men han blir också mycket bra uppbackad av Adam Driver som Rons ”alter ego”, Flip Zimmermann. Driver som, i alla fall för min del, fick bevisa att han kunde vara mer än emo-Kylo Ren i Steven Soderberghs något bortglömda Logan Lucky.

Jag vet inte om det var affischen som fick mig att tro att BlacKkKlansman skulle vara en komedi. Visst finns det en hel del scener som är surrealistiskt humoristiska, exempelvis då David Duke pompöst proklamerar att Ron (som han pratar med i telefon) absolut inte kan vara svart för Duke vet minsann hur svarta pratar. Men när jag tänker tillbaka på filmen är det framförallt ilskan och i viss mån missmodet som hängt sig kvar.

Spike Lee har inte gjort en perfekt film – vissa scener tenderar att dra ut väl långt på tiden och jag blev ibland rätt otålig i biofåtöljen. Det hjälpte inte till att jag inte kan se en Klan-utklädd person utan att påminnas om Blazing Saddles (”Why, Rhett! How many times have I told you to wash up after weekly cross burning?”).

Men själva berättelsen är så pass välkonstruerad och filmens andra halva så pass stark att jag minns den som bättre än jag uppfattade vid själva tittningen. Bilder av Harry Belafonte som, i rollen av ett ögonvittne, får berätta om lynchningen av Jesse Washington 1916 eller Klanens måltavlor i form av negroida karikatyrer hänger sig kvar. Filmen får mig att fundera och ifrågasätta och det är inte det sämsta.

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

The Informeralt. titel: Tre sekunder, Three Seconds

Döm om min förvåning när filmatiseringen av Anders Roslund och Börge Hellströms infiltratörsthriller Tre sekunder bränner loss på alla cylindrar i New York med en Joel Kinnaman som pratar sin bästa amerikanska engelska och Rosamunde Pike som tuff FBI-agent.

Läs hela inlägget här »

Odjuret

I efterordet till Tre timmar, Anders Roslunds egen fortsättningbok på deckarserien som han och Börge Hellström började skriva tillsammans, berättar författaren att ambitionen med hela projektet var att blanda fakta och fiktion. Inte bara fria fantasier om ett gäng poliser som löser fall efter fall, det ena mer spektakulärt än det andra. Utan också introducera läsaren till alla andra inblandade när det kommer till kriminell verksamhet, såväl offer som förövare.

Box 21.jpg

Läs hela inlägget här »

Lyssningen på Kathy och Brendan Reichs ungdomsserie Virals påminde mig om att jag en gång i tiden tyckte mycket om böckerna om Tory Brennans gammelmoster, Temperence.

Läs hela inlägget här »

Muskelmannen som kallar sig Mr. Bricks vaknar upp på golvet, bredvid sin ”säng” (en madrass på ett par lastpallar) med ett kulhål i skallen. Han minns inte vem som skjutit honom eller varför. Däremot vet han med säkerhet att han saknar sitt livs kärlek Scarlet. I en dimma av hjärnskadeinducerade krampanfall och hallucinationer ger han sig iväg för att leta rätt på henne.

Läs hela inlägget här »

Det är svårt att undkomma känslan av att det som Destroyer främst kommer att bli ihågkommen för (om filmen nu blir ihågkommen överhuvudtaget) är hur pass mycket Nicole Kidman har fulat ned sig för rollen som den minst sagt slitna LA-polisen Erin Bell.

Läs hela inlägget här »

Är det för tidigt att börja uppladdningen inför Oscars-säsongen? Här är i alla fall en film som tog hem något av en storslam vid galans 79:e upplaga.

***

the-departedFör att vara en Martin Scorsese-rulle måste erkännas att både Colin Sullivan och Billy Costigan är oväntat schyssta killar. Men visst, allt är ju relativt. Dels gör de bägge saker som man kanske helst inte ska göra som en rakryggad medborgare. Dels kryddas historien också med närvaron av Francis Costello och han är verkligen ingen schysst kille.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Örnen har landat

The Eagle Has LandedHitler kläcker en vansinnig idé: om man skulle försöka kidnappa Winston Churchill?! Som alla hans underlydande vet, är det dock för hälsans skull bäst att inte strunta i någonting som poppar upp i Führerns lilla skalle. Uppdraget att komma på en genomförandeplan hamnar på Oberst Radls bord, med det underförstådda syftet att planen ska visa att det helt enkelt är omöjligt.

Men Radl är en både noggrann och trosviss typ och kan inte ignorera de allt mer lockande fakta som radar upp sig i en tjusig liten kö. Det visar sig nämligen att tredje riket har en spion, Starling, placerad i en oskyldig engelsk by i Norfolk. Denna spion har precis rapporterat att Churchill ska besöka ett flygfält som ligger i närheten.

Läs hela inlägget här »

Så här i semestertider tar man sig inte an några litterära stordåd, särskilt inte om man siktar på böcker som man utan någon större saknad kan dumpa ur packningen när de är färdiglästa. Eller de som finns på mp3 på biblioteket och därför går snabbt att lägga in på iPodden. Och då blir ju kvaliteten därefter också…

***

Ken Follett: Jackdaws (2001)
Felicity “Flick” Clariet hör till de modiga män och kvinnor som under andra världskrigets sista skälvande månader opererar bakom fiendens linjer i det ockuperade Frankrike. Hon har ett nära samarbete med den franska motståndsrörelsen men när ett uppdrag att spränga en viktig telefonväxel (viktig för tyskarna alltså) går totalt åt helskotta måste hon samla ihop ett nytt team som kan göra jobbet.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Mystic River
Lev Grossman, The Magician King
Dean R. Koontz
, The Funhouse

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg