The Russia House (1990)

alt. titel: Ryska huset, Det russiske hus, Russlands hus, John le Carré’s The Russia House

Barley Scott-Blairs förlag är på fallrepet och själv har han dragit sig tillbaka till Lissabon för att sakta men säkert supa sig till döds. Därför missar han att dyka upp på ljudboksmässan i Moskva (”Audio fair?! Cassettes, books of the bloody future!”) till stor oro för den unga ryska kvinna som sökt sig dit för att överlämna ett viktigt bokmanus. Utan andra valmöjligheter tvingas hon nu dumpa det hos en av Barleys närvarande kollegor som i sin tur fattar exakt vad som pågår när en ryska vill ge en västerlänning något i Moskva.

Vilket i sin tur innebär att Barley nu sitter tillsammans med MI6 och försöker förklara att han aldrig träffat någon Katja. Däremot stötte han för ett tag sedan på en intensiv idealist vid något slags sovjetiskt författarkollektiv. Kan det vara mannen, som då bara lystrade till namnet Dante, som skrivit ”manuset”? En packe dokument, vilka visar sig vara högintressanta för såväl MI6 som CIA?

Barley å sin sida skiter i vilket tills dess att han får span på ett foto av Katja och det uppenbarligen spritter till i gammelmanshjärtat. Villkoret för överlämning av ännu saftigare munsbitar från Dante är att Barley och ingen annan sköter kontakten. Ett jobb som Barley mer än gärna tar på sig eftersom han dels gillar att besöka Sovjet, dels vill få en chans att träffa den sköna ryskan.

The Russia House bygger på en John le Carré-roman med samma namn som publicerades bara året innan filmen hade premiär. Som synes påminner upplägget en hel del om andra le Carré-historier. I den mån man kan tala om spionraffel är det inte James Bond-nivå som gäller, utan ett lågintensivt puttrande som mestadels går ut på nervös väntan. Vilket i sin tur gör att filmen vilar tungt på de inblandade skådespelarnas axlar.

Och här finns all anledning att ändå dra kopplingar till en viss Agent 007 eftersom Bradley spelas av ingen mindre än Sir Sean Connery himself. Och lika bra som Connery var som ung och fräck operativ agent, lika bra är han nu som en betydligt äldre och slitnare man. Tillika hårdnackad vänsterintellektuell. Till hjälp har han dock sin egen rollfigur, som utan tvekan ställer upp på hela projektet för en chans till lite kärlek och idealism på ålderns höst snarare än lojalitet mot queen and country. Med ett glasnost-Sovjet vid tröskeln behöver hans förläggare inte hymla med att han faktiskt gillar både Ryssland och ryssar.

De som däremot hymlar en hel del är förstås MI6 och CIA där vi möter stabila prestationer från Roy Scheider, James Fox, John Mahoney, J. T. Walsh samt Ken Russell av alla människor. Klaus Maria Brandauer är förstås trovärdigt intensiv som idealisten Dante, vilken inte känner sig tillräckligt nöjd med det nya och ”öppna” Sovjet.

Som en åsna mellan de två hötapparna Barley och Dante hittar vi också Michelle Pfeiffer i rollen som Katja. Hon får mig än en gång att inse hur pass duktig hon är även om hon ärligt talat inte får särskilt mycket att jobba med rent psykologiskt här. Varför hon (givetvis) faller för Bradley är högst oklart, bortsett från att han har ett sinne för humor. Något som absolut inte passar sig för intensiva idealister som Dante.

Förutom skådisarna vågar jag påstå att The Russia House-pallen får stabilitet tack vare ytterligare två ben: Jerry Goldsmiths score och det maximala utnyttjandet av att vara den andra amerikanska filmen någonsin som kunde spelas in på plats i det tidigare järnridåstängda Sovjet (den första var Red Heat). De många miljöbilderna länder hela produktionen en svårslagen känsla av realism och legitimerar också Bradleys välvilliga inställning till Ryssland och ryssar. I det avseendet är det svårt att veta om cred ska gå till regissören Fred Shepisi eller fotografen Ian Baker, bägge australiensare. Kanske till dem bägge två, med tanke på att de jobbat tillsammans med så pass skilda produktioner som The Russia House, Roxanne och Fierce Creatures.

The Russia House är en le Carré-filmatisering som absolut inte skämmer ut sig bland andra och kanske mer kända adaptioner. Om inte annat visar den att Sean Connery är en jävel på att spela på kam.

X14: Ian Fleming (1953-1966) #2

Fortsättning på gårdagens inlägg om Ian Flemings superspion

Fortsätt läsa ”X14: Ian Fleming (1953-1966) #2”

X14: Ian Fleming (1953-1966) #1

Ibland händer det! Att man som gammal, garvad läsare fortfarande kan hitta en liten guldgruva, rik på glimmande underhållningsådror. Men ofta kan den gamla och garvade läsaren behöva lite hjälp för att hitta den där guldgruvan. I mitt och Ian Flemings fall var den sammankopplande länken filmpodcasten Shinypodden, vilken under sin åttonde säsong temporärt bytte namn till Bondpodden.

Fortsätt läsa ”X14: Ian Fleming (1953-1966) #1”

BlacKkKlansman (2018)

Frågan är vad Ron Stallworth hade förväntat sig när han ansökte om att utbildas till Colorado Springs första afro-amerikanske polis. Han hade sannolikt inte förväntat sig att sitta fast i ett arkivrum men var däremot säkert mindre överraskad över att ständigt behöva höra sina kollegor referera till afro-amerikanska misstänkta eller offer som en ”toad”.

Fortsätt läsa ”BlacKkKlansman (2018)”

Ett, tu…TV-serier! #1

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #1”

The Informer (2019)

The Informeralt. titel: Tre sekunder, Three Seconds

Döm om min förvåning när filmatiseringen av Anders Roslund och Börge Hellströms infiltratörsthriller Tre sekunder bränner loss på alla cylindrar i New York med en Joel Kinnaman som pratar sin bästa amerikanska engelska och Rosamunde Pike som tuff FBI-agent.

Fortsätt läsa ”The Informer (2019)”

X8: Roslund & Hellström (2004-2018)

Odjuret

I efterordet till Tre timmar, Anders Roslunds egen fortsättningbok på deckarserien som han och Börge Hellström började skriva tillsammans, berättar författaren att ambitionen med hela projektet var att blanda fakta och fiktion. Inte bara fria fantasier om ett gäng poliser som löser fall efter fall, det ena mer spektakulärt än det andra. Utan också introducera läsaren till alla andra inblandade när det kommer till kriminell verksamhet, såväl offer som förövare.

Box 21.jpg

Fortsätt läsa ”X8: Roslund & Hellström (2004-2018)”

X6: Temperance Brennan (1999-2004)

Lyssningen på Kathy och Brendan Reichs ungdomsserie Virals påminde mig om att jag en gång i tiden tyckte mycket om böckerna om Tory Brennans gammelmoster, Temperence.

Fortsätt läsa ”X6: Temperance Brennan (1999-2004)”

Musikalvecka: Mr. Bricks: A Heavy Metal Murder Musical (2011)

Muskelmannen som kallar sig Mr. Bricks vaknar upp på golvet, bredvid sin ”säng” (en madrass på ett par lastpallar) med ett kulhål i skallen. Han minns inte vem som skjutit honom eller varför. Däremot vet han med säkerhet att han saknar sitt livs kärlek Scarlet. I en dimma av hjärnskadeinducerade krampanfall och hallucinationer ger han sig iväg för att leta rätt på henne.

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Mr. Bricks: A Heavy Metal Murder Musical (2011)”

Destroyer (2018)

Det är svårt att undkomma känslan av att det som Destroyer främst kommer att bli ihågkommen för (om filmen nu blir ihågkommen överhuvudtaget) är hur pass mycket Nicole Kidman har fulat ned sig för rollen som den minst sagt slitna LA-polisen Erin Bell.

Fortsätt läsa ”Destroyer (2018)”