X14: Ian Fleming (1953-1966) #2

Fortsättning på gårdagens inlägg om Ian Flemings superspion

X3: Austin Powers (1997-2002)

Innan premiären av Austin Powers: International Man of Mystery 1997 var Mike Myers i min värld inte så mycket mer än Dana Carveys mindre rolige sidekick i SNL och Wayne’s World-filmerna. Jo, jag vet att Myers spelade Wayne och tekniskt sett var huvudpersonen men jag har alltid haft en soft spot för Carvey. Efter Wayne’s World kom någon halvrutten komedi med en omöjlig titel (So I Married an Axe Murderer) och en ännu omöjligare översättning av titeln (En brud på hugget).

Musikalvecka: Jerry Springer: The Opera (2005)

När jag flyttade upp till Umeå för att börja på universitetet var jag i många avseenden en TV-mässig oskuld, uppväxt på ettan, tvåan och, under en mycket kort period, fyran. Det var dock en situation som snabbt kunde åtgärdas med hjälp av korridorsboende och en gemensam TV som fick in både trean, femman och ZTV.

Yrrol – en kolossalt genomtänkt film (1994)

Var 1989 ett ovanligt bra svenskt år för komediserier? Eftersom jag själv har superdålig koll på årtal och enbart går på magkänsla skulle jag ha gissat att jag först såg snällisserien En himla många program för att ett par år senare byta upp mig till den lite mer vågade Lorry. Men de hade premiär samma år och på samma kanal (SVT1).

Nice to C you again: The man from U.N.C.L.E. (2015)

Texten publicerades för första gången på bloggen i augusti 2015.

Spionen över alla spioner, James Bond, må ha uppdaterat både sina fordon, drinkvanor och kvinnliga partners (det senare kan förstås diskuteras…) men uppenbarligen finns det fortfarande ett stort sug efter en mer traditionell spion. En slipad kvinnokarl och en västvärldens hjälte. En manly man som slåss mot såväl kriminella organisationer som kommunister med samma nonchalanta småleende på läpparna och ständigt en dräpande oneliner eller två i bakfickan.

The man from U.N.C.L.E. (2015)

Spionen över alla spioner, James Bond, må ha uppdaterat både sina fordon, drinkvanor och kvinnliga partners (det senare kan förstås diskuteras…) men uppenbarligen finns det fortfarande ett stort sug efter en mer traditionell spion. En slipad kvinnokarl och en västvärldens hjälte. En manly man som slåss mot såväl kriminella organisationer som kommunister med samma nonchalanta småleende på läpparna och ständigt en dräpande oneliner eller två i bakfickan.

Chain Reaction (2005)

alt. titel: House of Blood

Jag är numera beredd att stämma in i Eric Cartmans fullt berättigade fråga: ”What the hell is wrong with German people?!”. Enligt severed-cinema.com är tydligen tysk splatter en erkänd subgenre (vars meriter i och för sig uppges debatteras av de insatta) och Olaf Ittenbach en av de mer välkända utövarna. Han ska ha producerat ”gore fests” och ”does do an amazing job at special effects”. Nej, nej och åter nej. Inte om man ska gå efter Chain Reaction i alla fall.

X4: Get Smart (2008)

Jag skäms inte för mig, utan snor eminenta Fiffis idé om olika recensioner om samma film, i det här fallet Get Smart. I sann Hollywoodanda måste ju dock uppföljare vara bigger ‘n better, så den här gången tar vi med fyra texter. Nå, vem har rätt — surmagade Fiffi och RJ eller mer vänligt inställda FLMR och jag?