X2: The Talented Mr. Ripley (1955 & 1999)

Känslan av att ha dragit lite av en Patricia Highsmith-nitlott när det gällde The Prize of Salt (Carol) och Strangers on a Train gjorde att jag blev sugen på att återgå till en mer pålitlig produkt från författaren. Eller skulle det visa sig att jag mindes historien om den bedrägligt hamnskiftande Tom Ripley i ett allt för rosenrött skimmer?

Men så var lyckligtvis inte fallet, det dröjer inte länge innan jag är helt indragen i Toms värld. För det är ”the world according to Tom” som vi läsare får ta del av och det står snart klart att det är en ganska opålitlig berättare vi har att göra med. Eller kanske inte direkt opålitlig för läsaren, men däremot för sin omvärld. Den Tom vi får möta är nämligen en ganska annorlunda varelse jämfört med den Tom som visas upp inför omvärlden.

”Vår” Tom är nästan sjukligt mån om att passa in och, vad vi förstår, lyckas tyvärr inte alltid göra det på ett sömlöst sätt. Här känns det som han påminner om andra Highsmith-personer – de där som man tycker lite synd om men samtidigt inte kan låta bli att irritera sig på eftersom de är så uppenbart osjälvständiga och klängiga.

Så det är klart att när Tom lyckas bli inbjuden i gemenskapsvärmen som skapas runt den snuskigt rike arvingen Dickie Greenleaf är det som om Sankte Per ställt upp Pärleporten på vid gavel. Men vi som står vid sidan av inser ju snabbt att sådana ojämlika förhållanden bara kan sluta på ett sätt. Och det är frågan om Tom Ripley vare sig kan eller vill acceptera det.

Ungefär lika snabbt som jag står huvudstupa ned i ett flärdfullt rikis-50-tal i bokform blir jag också sugen på att se om filmen från det superstabila 90-talet med en superstabil 90-tals-cast: Matt Damon som Tom, Jude Law som Dickie och Gwyneth Paltrow som Marge Sherwood. Och jag har tur igen! För Anthony Minghellas film står sig minst lika bra som Highsmiths bok.

Vad jag däremot inte mindes var hur grymt snygg filmen är, ett visuellt element som jag inte riktigt uppfattade i boken. Highsmith lägger inte lika stor vikt vid sina naturbeskrivningar som ausssie-fotografen George Seale gör, när vi kommer till glittrande medelhav och smördrypande italiensk kvällssol. Både författaren och fotografen är däremot lika fascinerade av alla de luxuösa ting som följer med en rikis-livsstil, vare sig det handlar om parfym, kläder eller smyckeskrin.

Rollfigurerna i detta spel är fascinerande i såväl bok som film. Både så att säga i sig själva men också i hur Minghellas manus valt att förändra dem (och i viss mån historien) runtomkring dem. Exempelvis är Minghellas Tom mer av en underdog redan från början medan Highsmith inte hymlar med att hennes Tom bedrar folk för fulla muggar redan innan han träffar Dickies far som ber Tom att hämta hem sonen från Italien.

Filmens Dickie är mer av ett rövhål medan Marge är betydligt mer sympatisk, inte minst gentemot Tom. Däremot är jag inte säker på om förändringen av relationen mellan Dickie och Marge (från bokens typ KK till filmens stadiga par) egentligen påverkar deras respektive relationer till Tom. Jo, kanske ändå… För när bokens Marge inte kilar stadigt med Dickie ligger det närmare till hands att vara sotis på Tom och exempelvis insinuera att han är intresserad av Dickie som något mer än en vän.

Jomenvisst känner vi också igen Highsmiths tendens att blanda in en smula homoerotik i sina tajta vänskapsförhållanden. Inte alltid lika uttalat som i The Prize of Salt men icke desto mindre vänskapsförhållanden som ofta tangerar gränsen där vänskap börjar övergå i något annat. Samt att den tangeringen inte nödvändigtvis är ömsesidig.

Jag vill minnas att jag såg filmen innan jag läste boken vilket säkert kan påverka det faktum att jag fortfarande också tycker att alla tolkningar är mästerliga och synnerligen välfunna för de olika rollernas personligheter. Damon är en trovärdig underdog som gömmer ett våldsamt och överilat drag i all den där underdånigheten gentemot Laws lätta arrogans och ständiga självberättigande. Paltrow utstrålar i sin tur genuin charm och mjukhet som gör att man i någon mån köper att hon accepterar att bli behandlad som hon blir av Law. Till sist måste också nämnas gamle Philip Seymour Hoffman som gör en fullkomligt vedervärdig Freddie Miles med den äran. I det sällskapet blir Cate Blanchett faktiskt lättglömd och det vill inte säga lite (hon skulle dock se till att fixa den detaljen i Carol).

En intressant skillnad mellan bok och film är hur de väljer att lämna sin huvudperson. Minghella straffar sin Tom hårt och skoningslöst men lämnar i det sin publik fri att faktiskt känna lite sympati för honom. Medan Highsmith straffar med ett betydligt mer lömskt vapen – den allestädes närvarande paranoian.

Om det inte redan framgått är både bok och film högst rekommendabla och jag skulle verkligen vilja framhålla vinsten av att ta del av dem (nästan) simultant. De ger varandra ett rejält mervärde. Och varför inte slänga in den franska filmen Plein soleil från 1960 med en ungdomligt vacker Alain Delon i en av sina första större roller också när ni ändå är på gång?

The Talented Mr. Ripley (1955)

The Talented Mr. Ripley (1999)

Moneyball (2011)

alt. titel: L’arte di vincere, Le stratège, Moneyball – L’art de gagner, Die Kunst zu gewinnen – Moneyball, Moneyball: Rompiendo las reglas, El juego de la fortuna

The Oakland Athletics är ett baseballag med en anrik stamtavla. Ursprungligen grundade 1901 i Philadelphia (då de förstås hette Philadelphia Athletics) har de för all del ett antal imponerande titlar i bagaget. Men runt 2001 börjar den senaste (från 1989) anta ett lätt dammigt utseende. Krisen i klubben är uppenbar och många vet precis vad den kommer sig av: brist på pengar och förlust av viktiga nyckelspelare.

Fortsätt läsa ”Moneyball (2011)”

God’s Pocket (2014)

God’s Pocket. Låter ganska så mysigt, inte sant? En liten känguruficka på magen där man kan boa in sig eller en elegant monogramförsedd näsduksficka? Om Philadelphia-stadsdelen God’s Pocket verkligen är Guds ficka är Gud i så fall identisk med den enbente alkis som rotar igenom soptunnorna efter vinslattar, för det här är banne mig så långt från mysigt man kan komma. En mer lämplig benämning skulle vara typ Guds susp.

Fortsätt läsa ”God’s Pocket (2014)”

The Master (2012)

Krigsveteranen Freddie Quell mår inte alls särskilt bra. Sannolikt gjorde han det inte under själva kriget heller men när han nu tvingas fungera i ett någorlunda normalt 50-talssamhälle går det mesta åt helvete. Inte minst tack vare Freddies hängivna alkoholmissbruk som frestar honom att både blanda och bränna egen sprit. Det är inte alla som kan ta sin thinner som en man.

Fortsätt läsa ”The Master (2012)”

2002 års tio bästa filmer

En hel del uppmärksammade dödsfall inträffar det här året. Morden på Pim Fortuyn, Fadime Sahindal och Daniel Pearl resulterar i många tidningsrubriker. En som däremot knappast kan sägas ha dött i förtid är den brittiska drottningmodern som dör en naturlig död vid 101 års ålder.

I Moskva går det åt en hel massa folk, tyvärr oskyldig gisslan, när militären stormar en teater som ockuperats av tjetjenska terrorister.

Fortsätt läsa ”2002 års tio bästa filmer”

A most wanted man (2014)

A Most Wanted ManEn John Le Carré-filmatisering förnekar sig sällan. Det är prat och en uppbyggnad i långsam lunk snarare än rykande actionjakter och uppseendeväckande pang-pang. Spekulationer, osäkerhet och vaga misstankar istället för ett tydligt hot som måste förgöras till varje pris. Alla aktörer pillar mer eller mindre misstroget på varandra under spiontäcket i en tävling om vem som kan bli mest tillfredsställd på sina egna villkor.

Fortsätt läsa ”A most wanted man (2014)”

State and Main (2000)

State and MainFör att parafrasera: ”Absolut show korrumperar absolut”. Det blir lärdomen för den idylliska Vermontsmåstaden Waterford när en filminspelning landar hos dem efter att ha gjort sig omöjliga i New Hampshire. Bland annat är huvudrollsinnehavaren Bob Barrenger ökänd för att ha vissa problem med att kontrollera sitt bångstyriga libido. And he likes ’em young…

Fortsätt läsa ”State and Main (2000)”

The Big Lebowski (1998)

Publicerad i Västerbottens Kuriren i september 1998

Bröderna Coen är något av ett unikum i filmvärlden, sedan undergroundsuccéen Blood Simple 1984 har Ethan och Joel slagit in fullträff efter fullträff. Triumfen Fargo vann både bästa regi och bästa originalmanus i Cannes.

I The Big Lebowski möter vi som vanligt ett mer eller mindre egenartat persongalleri, exempelvis John Goodmans hetlevrade Vietnamnveteran, John Turturros sliskige bowlare och inte minst Jeff Bridges The Dude. The Dude, som egentligen heter Jeff Lebowski och, som det sägs i inledningen antagligen är den lataste mannen i Los Angeles, lever ett ganska avslappnat liv som mest tycks bestå i att dricka White Russians och bowla med sina kompisar. Denne mildsinte mans liv ändras ganska drastiskt när han träffar på ett par torpeder som påstår att en icke-existerande fru är skyldig deras boss pengar och dessutom kissar på hans matta. Förvisso ingen speciellt dyrbar matta, men några gränser får det trots allt finnas!

Fortsätt läsa ”The Big Lebowski (1998)”

Almost Famous (2000)

I många musikvideos står den manliga artisten och ser lagom ointresserad eller farlig ut (lite beroende på musikgenre) medan ett större antal råsnygga tjejer runt omkring alla lyckas med konststycket att göra tydligt att de inget hellre vill än bli påsatta av denna adonis i människohamn. Man får helt enkelt en känsla av att det i grunden är lite töntiga, bortglömda killar som här äntligen har fått chansen att realisera sina våta tonårsdrömmar. I Almost Famous har regissören och manusförfattaren Cameron Crowe snarare tagit chansen att återuppleva sin redan levda våta tonårsdröm som journalist för Rolling Stone.

Fortsätt läsa ”Almost Famous (2000)”