You are currently browsing the tag archive for the ‘Philip Seymour Hoffman’ tag.

God’s Pocket. Låter ganska så mysigt, inte sant? En liten känguruficka på magen där man kan boa in sig eller en elegant monogramförsedd näsduksficka? Om Philadelphia-stadsdelen God’s Pocket verkligen är Guds ficka är Gud i så fall identisk med den enbente alkis som rotar igenom soptunnorna efter vinslattar, för det här är banne mig så långt från mysigt man kan komma. En mer lämplig benämning skulle vara typ Guds susp.

Utan att det sägs rent ut känns detta som ett område på dekis. Vi ser inga barn, ett fåtal ungdomar. Alla invånarna synes antingen arbetslösa eller pyssla med mer eller mindre skumma affärer. Fritiden spenderas med fördel på lokala hänget The Hollywood där alla ser ut som de började röka redan när de låg i mammas mage. Över hela God’s Pocket ligger det liksom en sådan där kladdig, grå hinna av gammalt fett och damm. En hinna från ett kök hos någon som har ett bord med en sliten perstorpsplatta och som inte orkat bry sig om att dra en disktrasa över den på länge.

Så i det avseendet passar förstås Mickey Scarpato rätt bra in eftersom han spelas av en Philip Seymore Hoffman som i vanlig ordning ser både sliten, ledsen och ohälsosam ut. Håret är svettigt, ansiktet är rödmosigt och kulan på magen borde snarare börja kallas för en badboll. Samtidigt har han det förstås inte så lätt eftersom vi nästan med en gång förstår att han inte känner sig riktigt jämlik i förhållandet med den sexiga Jeanie (spelad av Christina Hendricks) och dessutom har ekonomiska bekymmer.

Frågan är dock om Jeanie har någon större anledning till att vara kräsen eftersom hon fullkomligt curlat sönder sitt vidriga lilla kryp till son, Leon. Han bor fortfarande hemma och förlitar sig på lilla mamma för att både komma upp till jobbet på morgonen och ha en lunch att stoppa i magen. Han kallar svarta kollegor för ”nigger”, skryter gärna med hur han dödat djur (mammas tolkning: ”He’s so fond of animals”) eller vad han skulle kunna göra med de kvinnor som kommer i vägen för honom och hans kniv.

Att Mickey dras med sina ekonomiska bekymmer filmen igenom och dessutom tar ett par dåliga beslut som knappast hjälper honom på traven kommer inte som någon större överraskning. Återigen blir jag påmind om hur lite jag gillar filmer där det redan från början är så uppenbart att allt kommer att gå åt helvete för huvudpersonen. Släng in en obegriplig relation i mixen (Jeanie och Mickey pratar inte särskilt mycket med varandra för att uttrycka det milt) och jag blir ännu mindre engagerad

God’s Pocket är (förstås) genomgående ett drama men här och där finns det scener som antingen är lite surrealistiskt roliga eller innehåller oväntat realistiskt våld. De lättade upp avsevärt men var tyvärr inte tillräckligt många för att rädda filmen som helhet. Det absoluta slutet innebar dock en oväntat positiv överraskning.

Jag ska villigt erkänna att God’s Pocket var en film som fick mig att fundera en hel del på varför både Mickey och Jeanie gjorde som de gjorde men det var tyvärr inget som resulterade i en mer underhållande eller rolig filmupplevelse. Älskar man Philip Seymore Hoffman lika mycket som bloggkollegan Fiffi gör slinker filmen förstås ned betydligt lättare. Samtidigt hade jag exempelvis också svårt att hänga med på den prestation som Fiffi såg hos Richard Jenkins, vilken spelar en alkad kolumnist (på dekis, vad annars?). Och då gillar jag Jenkins generellt sett bättre än PSH.

Det var tråkigt att inte kunna se samma kvaliteter i filmen som Fiffi efter hennes oreserverade hyllning i podden Snacka om film! men så är det ju ibland. Om man aldrig testar får man aldrig veta.

Annonser

Krigsveteranen Freddie Quell mår inte alls särskilt bra. Sannolikt gjorde han det inte under själva kriget heller men när han nu tvingas fungera i ett någorlunda normalt 50-talssamhälle går det mesta åt helvete. Inte minst tack vare Freddies hängivna alkoholmissbruk som frestar honom att både blanda och bränna egen sprit. Det är inte alla som kan ta sin thinner som en man.

Läs hela inlägget här »

En hel del uppmärksammade dödsfall inträffar det här året. Morden på Pim Fortuyn, Fadime Sahindal och Daniel Pearl resulterar i många tidningsrubriker. En som däremot knappast kan sägas ha dött i förtid är den brittiska drottningmodern som dör en naturlig död vid 101 års ålder.

I Moskva går det åt en hel massa folk, tyvärr oskyldig gisslan, när militären stormar en teater som ockuperats av tjetjenska terrorister.

Läs hela inlägget här »

A Most Wanted ManEn John Le Carré-filmatisering förnekar sig sällan. Det är prat och en uppbyggnad i långsam lunk snarare än rykande actionjakter och uppseendeväckande pang-pang. Spekulationer, osäkerhet och vaga misstankar istället för ett tydligt hot som måste förgöras till varje pris. Alla aktörer pillar mer eller mindre misstroget på varandra under spiontäcket i en tävling om vem som kan bli mest tillfredsställd på sina egna villkor.

Läs hela inlägget här »

State and MainFör att parafrasera: ”Absolut show korrumperar absolut”. Det blir lärdomen för den idylliska Vermontsmåstaden Waterford när en filminspelning landar hos dem efter att ha gjort sig omöjliga i New Hampshire. Bland annat är huvudrollsinnehavaren Bob Barrenger ökänd för att ha vissa problem med att kontrollera sitt bångstyriga libido. And he likes ’em young…

Läs hela inlägget här »

Publicerad i Västerbottens Kuriren i september 1998

Bröderna Coen är något av ett unikum i filmvärlden, sedan undergroundsuccéen Blood Simple 1984 har Ethan och Joel slagit in fullträff efter fullträff. Triumfen Fargo vann både bästa regi och bästa originalmanus i Cannes.

I The Big Lebowski möter vi som vanligt ett mer eller mindre egenartat persongalleri, exempelvis John Goodmans hetlevrade Vietnamnveteran, John Turturros sliskige bowlare och inte minst Jeff Bridges The Dude. The Dude, som egentligen heter Jeff Lebowski och, som det sägs i inledningen antagligen är den lataste mannen i Los Angeles, lever ett ganska avslappnat liv som mest tycks bestå i att dricka White Russians och bowla med sina kompisar. Denne mildsinte mans liv ändras ganska drastiskt när han träffar på ett par torpeder som påstår att en icke-existerande fru är skyldig deras boss pengar och dessutom kissar på hans matta. Förvisso ingen speciellt dyrbar matta, men några gränser får det trots allt finnas!

Läs hela inlägget här »

I många musikvideos står den manliga artisten och ser lagom ointresserad eller farlig ut (lite beroende på musikgenre) medan ett större antal råsnygga tjejer runt omkring alla lyckas med konststycket att göra tydligt att de inget hellre vill än bli påsatta av denna adonis i människohamn. Man får helt enkelt en känsla av att det i grunden är lite töntiga, bortglömda killar som här äntligen har fått chansen att realisera sina våta tonårsdrömmar. I Almost Famous har regissören och manusförfattaren Cameron Crowe snarare tagit chansen att återuppleva sin redan levda våta tonårsdröm som journalist för Rolling Stone.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Cold Moon
Stephen King, Blaze
Edward St Aubyn, Romanerna om Patrick Melrose vol 1

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg