X14: Ian Fleming (1953-1966) #2

Fortsättning på gårdagens inlägg om Ian Flemings superspion

I ett genusperspektiv är dessutom den nionde romanen,The Spy Who Loved Me, högintressant. Historien berättas helt ur den unga kanadensiskan Vivienne ”Viv” Michels ögon. Hon har bott en period i England och nu är föreståndare för ett avlägset liggande motell i Adirondackbergen. Det synes vara en knapphändigt dold ”hemlighet” att Fleming modellerade sina berättelser och sin hjälte utifrån sig själv. Med den informationen i bakhuvudet skulle jag säga att det är anmärkningsvärt att Viv, med egna ord, först får beskriva hur hon blir snuvad på en riktig relation av snorvalpen Derek Mallaby (efter att han, intill våldtäktens gräns, pressat henne till sex) och därefter “övertalas” till en abort av sin chef (vadå, de hade ju bara lite kul och om preventivmedlen inte funkade är det faktiskt hennes eget fel).

I mina ögon är det ganska uppenbart att Fleming velat göra ett statement gentemot den brittiska prydheten vilken enbart resulterar i skam- och skuldbeläggande. Samt ångestladdade och traumatiserande sexdebuter på golvet till en biografloge ovanpå en överrock. Jag håller det inte för helt osannolikt att boken är ett försök att i någon mening erkänna sina ”ungdomliga” misstag och se hur sådana handlingar faktiskt kan ha påverkat kvinnorna runtomkring honom. Det är inte svårt att se en ung Fleming i både Derek, som bara vill ligga med en snygg tjej, och mannen som betalar för en abort för att slippa en hel del omak (inte minst relationsmässigt). Behöver jag säga att en samlad kritikerkår hatade boken? Detta trots att Viv i någon mening blir sexuellt rebootad av en viss James Bond…

Med ett remarkabelt undantag är James Bond alltså inte en kvinnas man. Men även i On Her Majesty’s Secret Service, när han bereder sig för att ställa sig framför altaret, strösslar Fleming sin text relativt generöst med antydningar om att spionen bara lurar sig själv när han tror att han ”can have it all”. Både spänning OCH ett tillfredsställande förhållande med en och samma kvinna för resten av livet. Blott ett par böcker senare, i The Man with the Golden Gun, är Bond helt på det klara med att monogami inte är hans grej.

Vilket därmed gör spionen till en smått tragisk figur. Kanske inte i relation till kvinnsen, men i förhållande till sin övriga (manliga) omvärld. Det görs tydligt att med det liv James Bond lever har han extremt få nära vänner – han är en i grunden ensam man som ibland faktiskt verkar tycka det är lite jobbigt. Detta blir särskilt tydligt i From Russia, with Love där Bond ovanligt snabbt smider fasta vänskapsband med britternas kontakt i Istanbul, Kerim Bey. Bara för att få dem sönderslitna inom kort av de vedervärdiga ryssarna.

James Bond är en kapabel man, men jag upplever inte att Ian Fleming velat skapa någon oövervinnerlig superhjälte (om vi inte räknar in det faktum att karln röker ca 60-70 extra starka cigg om dagen. Det är minst en var 20:e minut med sex timmars sömn). Bond längtar (i alla fall ibland) efter mänsklig kontakt, liksom alla andra. Han blir utslagen och spyr av trycket från explosioner eller hotet från dödligt giftiga insekter. Han fäller till och med tårar från gång till annan. Han blir deprimerad och måste botas medelst elchocker. Det torde inte vara någon slump att Fleming redan i den första boken, Casino Royale, tvingar sin spion att genomgå en mycket specifik tortyr som i princip attackerar hans libido. Jag skulle vilja påstå att det inte är en scen man som författare målar upp om man vill få sin hjälte att framstå som världshistoriens mesta macho-man.

Men efter alla dessa böcker måste man som läsare ändå inse att James Bond, för det stora flertalet, är en filmspion och inte en litterär dito. Filmserien om James Bond har blivit tillräckligt ikonisk för att exempelvis ge material till en hel trilogi parodi-filmer (Austin Powers). Men eftersom filmerna inte alls följer böckernas kronologi blir det ganska underhållande att notera när allt det, som numera räknas till klassiska (film-)Bond-karakteristiska, egentligen dyker upp i böckerna.

I det perspektivet kan vi konstatera att det i just boken Dr. No förekommer ett oerhört extravagant skurktillhåll (villain’s lair), mitt ute i ingenstans. Här introduceras också konceptet ett-onödigt-komplicerat-sätt-att-ta-livet-av-Bond-som-ger-honom-chans-att-fly. Båda dessa element förstärks hundrafalt i den näst sista romanen, You Only Live Twice. Då får vi också skurken som ska förklara hela sitt upplägg i detalj för Bond, även om det inom bokens ram faktiskt blir någorlunda logiskt. Syftet är nämligen att knäcka Bond och få honom att inse att motstånd är meningslöst. Goldfinger introducerar en katt-utrustad skurk och i Thunderball har vi den outsägligt onda skurkorganisationen där ledaren avrättar misshagliga individer vid sittande mötesbord. Det är nästan rart att se hur hur lite SPECTRE hymlar med sina ultimata mål (akronymen står för Special Executive for Counter-intelligence, Terrorism, Revenge and Extortion). Filmerna plockar dock in SPECTRE som skurkorganisation redan i film nummer två, From Russia, with Love, där Fleming istället pekade med hela handen mot ”Mother Russia”.

Ska man finna något som helst nöje i Ian Flemings spionböcker hänger det förstås på att man kan ha överseende med ganska mycket – eller åtminstone finna en slags skräckblandad förtjusning i rent häpnadsväckande rasistiska uttalanden (när Bond exempelvis har en kort Harlem-sejour i Live and Let Die). Jag hade som sagt lättare till skratt än genuin indignation och kunde därmed också njuta av såväl mer renodlade spänningsmoment som bitska beskrivningar av amerikansk kultur-degenaration (Florida-staden St. Petersburg framställs som soldränkt helvete).

Casino Royale (1953)

6 reaktioner till “X14: Ian Fleming (1953-1966) #2”

  1. Oj! Betyg på varje bok! Det var frejdigt. Jag skriver ju också om böcker på min blogg men som du ser blir det inte så ofta. Just nu blockas nya böcker av omnämnda om-läsning (gårdagens inlägg). Men när jag väl skriver om böcker gör jag som du med tv-serier, dvs skippar betygen. Tycker det är så mycket svårare att betygsätta böcker än film. 🙂

  2. Jag har ju skrivit om böcker redan från början och har nog aldrig tyckt de varit svårare att betygssätta än film. TV-serier är en helt annan sak, där har jag svårt att se helheten i allt annat än enskilda avsnitt

  3. Åh, vilket härligt matisk inlägg!

    Du har bra synvinklar på mycket av Flemings litteräre spion som jag tycker passar utmärkt.

    Det mest spännande i texten ovan är givetvis ”The Spy Who Loved Me” där jag tror att du är ganska spot on på dina slutsatser.
    Som du skriver så använde Fleming mycket av sina erfarenheter i sina böcker. Oftast tänker man kanske främst på hans arbete inom spionbranchen under andra världskriget, men i denna bok använder han sig både av sin bakgrund som journalist – och -ja visst – han skall tydligen ha förlorat sin oskuld längst bak i en biograf också.

    Överlag känns det som du tagit dig igenom alla böckerna med gott humör och blivit underhållen av det mesta av resan. Kul!

    Betyg på alla böckerna är också roligt att se!
    Det var inte oväntat att se FRWL & OHMSS med högst betyg.
    TSWLM är ju en osäkert kort hur den mottas, men kul att se att den var med på toppen också.
    Också intressant att se Dr No med lägst betyg. Det är ju den bok som är mest overklig i sin story (och därmed mest lik Bondfilmerna!). Jag är dock inte förvånad över detta betyg. 🙂

  4. @Patrik: Stort tack för likaledes matig kommentar. Sedär, till och med biografen var ”inspirerad av verkliga händelser” 🙂

    Som jag skriver, om man inte blir underhållen av böckerna bör det bero på att man inte kan fördra det föråldrade synsättet för de är ju utan tvekan både spännande pch roliga! Om jag minns rätt kändes det som om Dr. No gick lite på tomgång, det fanns inte samma gnista i berättandet och det hela blev mer av en redovisning. Jag upplevde också att den bröt lite väl hårt mot FRw, iom den förhållandevis enkla avpolleteringen av Tania.

  5. Har bara läst en handfull av böckerna kanske mest beroende på att man inte brukar snubbla över dem. Blev dock lite småsugen att köpa på mig serien som finns relativt billigt på nätet.
    Nu har jag iofs tillgång till rubbet som ljudbok men föredrar fysiska utgåvor.
    Genomgången var rejäl och som alltid underhållande och bra jag ställer upp på dina iaktagelser baserat på det lilla jag läst.
    Tror nog att det är rätt grepp att ta när det rör rasism e.tc det var skrivet för länge sedan och det var en annan tid. Klarar man inte det blir bok och filmutbudet ganska snabbt magert
    När du nu läst alla böckerna är det inte dags att ta sig an alla filmer 😉

  6. @Filmitch: Tack för fint beröm (som vanligt, kan tilläggas) 🙂 Helt klart en serie som är värd att äga i sin helhet och i fysisk form om du frågar mig. Själv har jag blivit lite sugen att börja hålla utkik efter äldre utgåvor på antikvariat och second hand. Jo, jag borde väl det. Men samtidigt känns det nästan som om jag sett alla nu, tack vare Shinypodden 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: