You are currently browsing the tag archive for the ‘Kalla kriget’ tag.

Det kändes ju givet att som Queen-fan fastna för en trailer där en stentuff Charlize Theron pucklar på folk till höger och vänster till tonerna av Killer Queen. I’m there, no questions asked!

MI-6-agenten Lorraine Broughton ställer inte heller särskilt många frågor när hon skickas till Berlin i slutet av 1989, det är ju hennes jobb. Men det är en stad i uppror hon anländer till, alla aktörer som tänkas kan och som har spioner i stan (det vill säga: alla) är ute efter spioneriets heliga graal som tycks vara på vift. En bruttolista på aktiva spioner i fel händer kan bli ödesdiger för rätt sida.

Om det nu finns en rätt sida vill säga. För någonstans i bakgrunden finns hela tiden den där ständiga spionfrågan: vem har rätt och vem har fel? Vad är sanning och vad är lögn? Who won and what was the fucking game anyway?

Men Atomic Blonde är en film för en generation som blivit vana vid att deras spioner ska sparka mer stjärt än sitta på den och snacka. Vi är alltså långt ifrån en musgrå John le Carré, både vad gäller spionerna och omgivningarna. Berlin anno 1989 är mindre betong och mur än det är sexklubbar, barer, neon, tetris, punkare, boomboxar. Och musik, musik i massor. Från bilstereos och klubbar strömmar Nena, Depeche Mode, David Bowie, Duran Duran och Public Enemy.

Och mitt i allt detta befinner sig Charlize Theron. Efter Mad Max: Fury Road trodde man kanske inte att hon kunde bli mycket tuffare men här har hon alltså tagit ytterligare ett steg på den vägen. Hennes Lorraine går på en diet av iskall Stoli och lavahett adrenalin, ytterligare en i raden av spioner som tack vare sin yrkesbana är mer eller mindre psykiska vrak. Eftersom Atomic Blond är en film som börjar i slutet har vi också sett hennes blåslagna kropp och vet därmed att varje sammandrabbning gör nya kontusionsinsättningar på kroppskontot.

Och många sammandrabbningar blir det. Det är inte förrän i slutet som det långsamt går upp för mig att de tamejfan tycks vara utan klippning varenda en! Åtminstone upplevde jag de som det från den punkt när jag blev medveten om det hela och det gör dem ju inte mindre imponerande. Theron slåss med en blandning av elegans och gatuslugger, allt beroende på ork och förmåga, på ett sätt som känns realistiskt. Med sin förmåga att använda sig av alla till buds stående medel blir hon en blond Jackie Chan (fast utan martial arts, då). Sannolikt är det ingen slump att regissören David Leitch har ett gediget förflutet i stuntbranchen.

Theron flankeras av en hyfsat solid cast, med namn som James McAvoy (håller han månne på att bli typecastad som en larger-than-life-galning?), John Goodman, Toby Jones, Eddie Marsan (der är väl bara Ulrich Mühe som skulle vara bättre på att spela brun stasitjänsteman än Marsan) och Sofia Boutella (som får vara lite mer levande här än i The Mummy). Minsann hittar vi inte också vår egen Bill Skarsgård på ett hörn?

Möjligen är detta en bättre cast än vad Atomic Blonde egentligen förtjänar. För plockar man bort de ascoola slagsmålsscenerna, Therons allmänna fuck you-attityd och ett par metagrepp som gör framställningen aningens mer påhittig än en obruten skottlinje från A till Ö finns det väl egentligen inte så värst mycket kvar av exempelvis story eller moraliska dilemman att fånga på mikrofilmen.

Men vad gör det, när hela härligheten kröns av Queens Under Pressure? Jag lämnar i alla fall Atomic Blonde med två spännande frågor surrandes i skallen. Hur mycket potential finns det inte nu för Deadpool 2 som också ska regisseras av Leitch? Och vilken roll kommer att fullborda trojkan som Theron påbörjat med Imperator Furiosa och Lorraine Broughton?

En annan som också sett Atomic Blonde är Fiffis filmtajm. Bloggarna Movies-Noir, Fripps filmrevyer och Har du inte sett den? är andra som redan sagt sitt om Charlize.

 

Ett kortare avbrott i 1800-talskavalkaden som är Brontë-bonanzan för en rykande aktuell bio- och Oscarsfilm.

***

hidden-figuresalt. titel: Dolda tillgångar

Ska man vara petig finns det väl egentligen inga dolda tillgångar, det handlar bara om att veta var man ska titta någonstans… Dit väldigt få ögon letar sig är beräkningsenheten vid rymdorganisationen NASA på 60-talet. En separat och segregerad enhet där det enbart finns svarta kvinnor anställda för att i allt väsentligt agera som mänskliga räknemaskiner (det fanns alltså en tid när ”colored computer” inte hänvisade till en blå iMac).

Läs hela inlägget här »

Här kommer en fortsättning på mina funderingar om Rocky-serien, innehållandes sex filmer. Självklart gör jag också ett försök att krita dit ett betyg på var och en av dem.

***

Rocky IVDe fem Rocky-filmerna som följer på originalet struntar både i det som lagts upp på bordet i föregående film och det som timar under själva filmens gång. Någon gång i varje film ska Rocky lova Adrian att det här, det var/är minsann hans sista fajt bara för att fem sekunder senare börja klunka i sig råa ägg till tonerna av Bill Contis Gonna Fly Now. Filmen Rocky V ska ta vid precis där Rocky IV slutade men sonen Rocky Jr. har ändå hunnit åldras flera år. På samma sätt får vi se tränaren Mickey i vad som ska vara en flashback till tidigare filmer men där skådisen Burgess Meredith förstås är påtagligt äldre än han var då.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaDet är amerikanskt 50-tal och Eddie Mannix jobbar åt Capitol Pictures Studio. Trots att TV-hotet lurar vid horisonten är filmindustrin fortfarande ett nav i kulturlivet och Capitol Pictures drar sitt strå till stacken med mastodontfilmer, westerns, musikaler och melodramer.

Läs hela inlägget här »

Rocky IEfter titten på Creed (och inspirerad av Cecilias fina text samt Fiffis ohöljda kärlek) kände jag att det kunde vara läge att ägna originalet min odelade uppmärksamhet, för jag vet ärligt talat inte om det någonsin har hänt. Vare sig Sly Stallone eller boxningsfilmer är riktigt min grej. Av bara farten (och en släng av en ibland ohälsosam kompletteringsmani) hade jag ändå helt plötsligt plöjt alla sex Rocky-filmerna som föregick uppföljaren anno 2015.

Läs hela inlägget här »

Bridge of Spiesalt. titel: Spionernas bro

I den klassiska barnboken Raska på, Alfons Åberg blir pappa irriterad på att Alfons segar sig igenom alla morgonmåsten med hänvisning till att han ”ska bara”. Jag undrar om inte Bridge of Spies är ett exempel på konsekvenserna när en vuxen resonerar på samma sätt.

Läs hela inlägget här »

TrumboAtt namnet Dalton Trumbo inte är mer välkänt (i alla fall inte innan den här filmen eller utanför USA) är sannolikt ett tecken så gott som något på det förhållandevis undanskymda liv som levs av alla manusförfattare som inte är Aaron Sorkin.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaSpionen över alla spioner, James Bond, må ha uppdaterat både sina fordon, drinkvanor och kvinnliga partners (det senare kan förstås diskuteras…) men uppenbarligen finns det fortfarande ett stort sug efter en mer traditionell spion. En slipad kvinnokarl och en västvärldens hjälte. En manly man som slåss mot såväl kriminella organisationer som kommunister med samma nonchalanta småleende på läpparna och ständigt en dräpande oneliner eller två i bakfickan.

Läs hela inlägget här »

Tomorrowlandalt. titel: Disney Tomorrowland: A World Beyond

En atom innehåller enorma krafter. Innan kalla kriget och kärnvapenparanoian, så påtaglig för oss som växte upp på 70-talet, var den karakteristiska symbolen något som stod för hopp och potential. Något som skulle göra världen bättre, starkare och renare. Inte konstigt att Walt Disney valde den lille gynnaren som kännemärket för Disneylandområdet Tomorrowland, enligt hans egen vision ”a vista into a world of wondrous ideas, signifying Man’s achievements… The hope for a peaceful, unified world.” Vad låg väl förborgat i atomen om inte framtiden?! Nu, sextio år senare, är framtiden vare sig bättre eller renare. Vissa skulle säkert vilja hävda att den rentav är sämre (*host* SD).

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Falken och snömannen

The Falcon and the SnowmanThe Falcon and the Snowman inleds med en tydlig BOATS-förklaring och i det här fallet är det nog ingen dum idé eftersom historien (som så ofta när det gäller BOATS) är så osannolik att man annars avfärdat den direkt.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Neil Gaiman, Neverwhere
Thomas Harris, Red Dragon
Elizabeth Gaskell, Cranford
Dashiell Hammett, The Maltese Falcon

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg