You are currently browsing the tag archive for the ‘Sex’ tag.

On Chesil BeachI ovanligt rask marsch för att vara jag tog jag mig an Ian McEwans bok On Chesil Beach efter att ha sett filmadationen i juni 2018 tillsammans med filmspanarnätverket. Dels hade jag läst boken förut och tyckte mycket om den då, dels skiljde sig filmen från min minnesbild på ett par viktiga punkter och jag ville kolla om jag verkligen hade så uselt komihåg.

I den mån man kan säga att On Chesil Beach har en historia är det förstås inte mycket som skiljer sig mellan bok och adaption. Florence och Edwards nyfödda äktenskap går ett lika grymt som tragiskt öde till mötes i bröllopssviten. Regissören Dominic Cooke försökte så gott det gick, tillsammans med författaren som också skrev manus, att porträttera och artikulera de unga tus tankar, orosmoment och ångest genom bilder och dialog. Men det säger sig nästan självt att en bok, som i så hög utsträckning enbart befinner sig i huvudet på sina huvudpersoner, har helt andra förutsättningar att skapa förståelse för det som händer (samt icke minst varför). Särskilt i händerna på en sådan virtuos på både språk och framställning som Ian McEwan.

Exempelvis kan han på ett helt annat sätt göra tydligt hur Florence och Edward befinner sig just i brytpunkten mellan det traditionella och moderna när det gäller relationer mellan könen och synen på äktenskap. De är bägge offer för sin mellangeneration och en förhärskande tidsanda. I det perspektivet skulle man nästan kunna kalla On Chesil Beach för en sexuell zeitgeistroman. Året är 1962 och än mer än i filmtitten känner jag en stark längtan efter att kunna sätta mig ned med dramats bägge aktörer och prata lite om det här med blommor och bin. Helst innan de ställde sig framför prästen och lovade att hänga ihop för tid och evighet.

För kruxet är att de inte kan prata med någon om de här knepigheterna, varken med varandra eller någon annan. Detta är ett årtal när det inte var särskilt vanligt att ens föräldrar satte sig ned och hade ”the talk” med sina avkommor. Florence är rädd och äcklad av hela cirkusen, till sin hjälp har hon bara en klinisk instruktionsbok där ord som ”engorged” knappast gör hennes tveksamhet mindre. Samtidigt är hon högst medveten om vad som förväntas av henne som hustru. Medan Edward å sin sida håller på att gå upp i limningen av kåthet, ett tillstånd som börjat nå vulkaniska proportioner sedan han avhållit sig från självbefäckelse innan bröllopet. Eftersom de som sagt inte pratat om detta överhuvudtaget tänker han sig att Florences avoghet innan bröllopet enbart beror på att hon är en ordentlig flicka, men som inom äktenskapets tillåtande hank och stör kommer att släppa loss och bli den sexgudinna han inte ens vågat drömma om.

McEwan beskriver sitt unga par i deras prekära situation med både tragik, humor och värme samt en stor portion ömhet. Jag får intrycket av att till och med han gärna önskat att deras försiktigt ljuva kärlekshistoria skulle få ett lyckligare slut än som det nu föll sig. Det är nästan som att författaren ventilerar sin frustration över sakernas tillstånd genom sina personer. Florence och Edwards är två människor som uppriktigt älskar varandras personligheter och ändå är det det där förbenade sexet som i slutänden stjälper hela relationslasset.

Eftersom det är han själv som skrivit manus till filmen måste man kanske anta att författaren valt att förstärka delar som han upplevde var allt för otydliga i romanen. Samtidigt tycker jag att det är lite synd att tittaren presenteras för en väldigt konkret anledning till Florences inställning till sex medan jag faktiskt knappt uppfattar en antydan till den anledningen i boken. Och då bara för att jag aktivt letar efter den på grund av filmen.

Men jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att Ian McEwan kan ha tyckt att filmens oerhört krystade och tillrättalagda slut var bättre än den bitterljuva tillbakablick som presenteras i boken. Prestationsmässigt gjorde de två unga skådespelarna storartade insatser och vid denna omläsning var det helt klart Saoirse Ronan jag såg framför mig som Florence. Utseendemässigt fanns absolut ingenting att invända mot filmatiseringen. Men vad gäller stämning och psykologi föredrar jag helt klart det litterära originalet. Det tillåter mig att komma närmare både Florence och Edward, även om det är en närhet som är en bitter kalk att tömma.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser

Jan Guillous språngmarsch genom det 20:e århundradet, via tre norska fiskarbröder, fortsätter. I ett tidigare inlägg tog jag mig fram till den fjärde boken, Att inte vilja se, vilken behandlade Sverige under andra världskriget. Då berättades historien fortfarande främst ur storebrodern Lauritz Lauritzens perspektiv och handlade bland annat om hans konfliktfyllda förhållande till den tyska nationen.

Blå stjärnan Läs hela inlägget här »

I en cell på någon slags korsning mellan ett mentalsjukhus och ett fängelse sitter en rädd flicka. Faktum är att Juliette Ferrars balanserar nära gränsen till vanvett. Dels på grund av sin långa isolering, utan kontakt med en annan människa. Dels på grund av att hon har förmåga att döda andra med enbart sin beröring.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Charmören, The Charmer

Jo, nog är han charmig, Esmail. Faktum är att han hänger upp hela sin tillvaro på sin förmåga att charma kvinnor som han träffar på krogen och det dröjer inte särskilt länge innan vi förstår att Esmail är iransk flykting i Danmark. Möjligheten att kunna slänga fram en dansk medborgare till sambo eller fru i samtalen med migrationsverket ligger förstås högt upp på Esmails önskelista.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: G – som i gemenskap

Dags att skotta igen ett enormt hål i min ungdomsallmänbildning! Anno 1983 var jag blott elva år gammal, tillika hästtjej. Därmed tog det ett tag innan G som koncept registrerades på min radar. Om jag inte minns helt fel var det i en artikel i Kamratposten om Niels Jensen där jag för första gången insåg att det funnits en jättejättepopulär film som hette G. Och eftersom det här fortfarande var 80-tal och jag ärligt talat inte brydde mig tillräckligt mycket för att jaga rätt på både en VHS-kassett och något att spela den i har det alltså dröjt innan jag rättat till misstaget.

Läs hela inlägget här »

Lust. Som känsla ofta förknippad med sexualitet. Rått, primalt, begär. Något helt annat än det mer finstämda ”kärlek”. Men ett ord som också kan användas i betydelsen ”gör vad du har lust med”, alltså gör vad du vill.

Läs hela inlägget här »

Efter att ha ”avnjutit” Battlefield Earth kändes det lägligt att ta itu med en annan science fiction-film som blivit känd för att vara ”worst movie ever” – John Boormans Zardoz.

Läs hela inlägget här »

Det är lika bra att erkänna det: jag har stora problem med Anna Odells X & Y. (Och det beror faktiskt inte på att jag, varje gång titeln dyker upp, blir påmind om den där MAD-serien som i original hette Spy vs. Spy.) Antingen kan jag helt enkelt tolka den problematiska känslan som ett utslag av att jag faktiskt sett en (i mina ögon) dålig film. Eller också handlar det om att innehållet stör mig och att den därmed redan per automatik bevisat sitt existensvärde.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The House on the Edge of the Park

Hur skulle Tom och Lisa ha kunnat gissa att deras medbjudna gäster så fullkomligt skulle knäcka deras lilla fest? Här hade de tänkt sig ett stillsamt samkväm i goda vänners lag och så gick det käpprätt åt helvete.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Killer Must Kill Again, The Killer Must Strike Again, The Dark Is Death’s Friend

Tack vare den utmärkt trevliga bloggen “Pappa älskar film” hade jag fått upp ögonen för regissören Luigi Cozzi som verkade vara en sympatisk typ. Så det är klart att jag passade på att hugga en av hans tidigare alster när tillfälle gavs. Cozzi tycks vara mest känd för rymdoperan Star Crash (”a masterpiece of unintentionally bad filmmaking”) men jag valde nu en film vars titel antydde något mer åt giallo-hållet.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Sacred
Virginia Woolf, Mrs Dalloway
Michael Connelly, The Crossing

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser