You are currently browsing the tag archive for the ‘Sex’ tag.

Alkemistens dotterEtt år efter min egen disputation i idéhistoria försvarade en man vid namn Carl-Michael Edenborg sin avhandling i samma ämne. Det är väl den tidsskillnaden plus att Edenborg är fem år äldre än jag själv som jag försöker hålla kvar i minnet när jag granskar karlns imponerande CV. Publicerad litteraturkritiker i bland annat Aftonbladet, översättare, grundare av Vertigo förlag och sedan 2014 författare av en August-nominerad roman vid namn Alkemistens dotter.

Alkemisten i fråga heter Leo Drakenstierna. Han styr över godset Hermestorp och familjen Drakenstierna, främst och närmast över dottern Rebis Aurora som enligt både honom själv och andra släktingar är Utvald. Förutbestämd att uppfylla släktens månghundraåriga kall: förgörandet av den materiella världen. Drakenstiernorna är nämligen ståndaktiga gnostiker och övertygade om att människornas värld inte är skapad av gud utan en mindre, och rentav ondskefull, guddom – demiurgen. I syfte att frige allas gudomliga själar måste världsalltet därför upphöra att existera. Men innan detta gudomliga mål kan uppnås kan man ju alltid försöka se till att frigöra så många själar som möjligt från sitt materiella fängelse. En syssla som den gode Leo gärna ägnade sig åt under sina soldatdagar.

Men nu är Leo alltså far och den enda vägen till universums upplösande går via alkemins mystiska vindlingar. Han försöker inviga sin dotter i dess hemligheter samtidigt som han håller ett synnerligen hårt och vakande öga över hennes övriga uppfostran. Vänskapen med drängpojken Johan ses exempelvis inte med blida ögon.

När vi dyker ned på Hermestorp anno 1798 är Rebis emellertid ensam på godset eftersom hennes älskade far gått bort. Hon känner sig vilsen utan hans vägledning och försöker valhänt att gå vidare med de alkemiska experimenten. Men hon inser att hon behöver mer hjälp på vägen och kontaktar därför sina fåtaliga släktingar på den europeiska kontinenten. Tillsammans med pigan Katrin ger sig Rebis av för att en gång för alla försöka knäcka koden med världsförintandet.

Det märks att Edenborg kan detta med alkemi på sina fem fingrar och det är kanske inte så konstigt eftersom hans avhandling, Alkemins skam, handlade om just det. Eller snarare alkemins plats i en omvälvande tid, brytpunkten mellan gammalt och nytt, 1700-tal och 1800-tal. I det avseendet blir Rebis och hennes äventyr ett slags prisma genom vilket författaren speglat såväl filosofi som historiska händelser. Till släkten Drakenstierna hör nämligen också kungamördaren Jacob Johan Anckarström vars avrättning bevistas av Rebis och Leo.

Men Alkemistens dotter är, trots sin titel, framförallt en bok om dottern som själv är alkemist. Att Edenborg tidigare skrivit en del erotica kommer knappast som en överraskning med tanke på att mycket av Rebis personliga utveckling handlar om att försöka trycka ned det där vulkanbubblet i mage och länder. När hon är tillsammans med Johan, tillsammans med Kristin, tillsammans med kusinen Andreas. Med det ska inte förstås att Alkemistens dotter är en uteslutande erotisk roman, men sexualitet är en icke föraktlig del av det myllrande liv som Rebis undan för undan utforskar på sina resor, bara för att bättre kunna utplåna det.

Språket är en intressant blandning, där det upphöjda och förfinade samsas med det grisiga och groteska. Edenborg väjer knappast för smuts, blod och allsköns oaptitligheter. Snarare känns det som om han med liv och lust kastat sig in i just de partierna och det må väl vara hänt. Själv tyckte jag dock bäst om de detaljerade beskrivningarna från Rebis alkemiska experiment.

Ett par snabba sökningar ger vid handen att recensionerna av Alkemistens dotter generellt sett var lysande. Skribenterna framhöll gärna Rebis upptäckande av världen och livet som något befriande och nyskapande, särskilt för en kvinnlig huvudperson. I det läget kan jag känna att jag blir lite tjurig och tycker att boken lika gärna skulle kunna ses som en beskrivning av hur en kvinna, i kraft av sin obevekliga biologiska klocka, överger både studier och andra mentala strävanden. Samtidigt synes det mig uppenbart att Edenborg är en person som, om han måste välja, sannolikt skulle föredra kropp och materia framför intellekt och ande.

Själv vet jag bara att Alkemistens dotter av någon anledning blev en bok som inte fångade mig riktigt. Absolut inte dålig men heller aldrig något som engagerade fullt ut. Inte ens löftet om en fungerande alkemi kunde få mig i spinn. Ibland blir det ju så.

star_full 2star_full 2star_half_full

Factory Girl.jpgEdie Sedgewick. En sylfidisk It-girl (vilka It-girls var inte det under 60-talet?), en Andy Warhol superstar, fotomodell och frontfigur i youthquake-rörelsen.

Men också en Poor Little Rich Girl, i alla fall om man ska tro titeln, på en av de filmer som Andy Warhol gjorde med henne. Rik var hon då sannerligen, i alla fall ett tag. För även 80 000 dollar går förvånansvärt snabbt att sätta sprätt på om du är en ung kvinna i New Yorks hippaste kretsar. Särskilt om du också försöker hålla igång ett allt tyngre drogberoende.

Factory Girl är alltså biografi-filmen om Edie Sedgewick som under mindre än ett år (typ mars-november 1965) var uppe i Andy Warhol-smöret. Eftersom det är en film som behandlar personer, vilka i allra högsta grad fortfarande lever är det förstås också en film som burit med sig vissa kontroverser. Lou Reed skrädde inte orden: “It’s one of the most disgusting, foul things I’ve seen – by any illiterate retard – in a long time. There’s no limit to how low some people will go to write something to make money… They’re all a bunch of whores.” Bob Dylan försökte stoppa hela produktionen men uppnådde inte mer än att den kände sångaren, med vilken Edie har ett förhållande i filmen, kallas Billy Quinn.

Själv har jag lite svårt att förstå vad det upprörande i det hela ska vara. Ska jag vara helt ärlig, har jag överhuvudtaget lite svårt att förstå vad filmen i helhet ska gå ut på. Visst kan man hävda att Edies historia är värd att berätta. Men för mig, som inte har någon som helst koppling till vare sig henne, popkonst-rörelsen eller tidsandan, är det hela en välbekant upp-som-en-sol-och-ned-som-en-pannkaka-berättelse.

Det som möjligen gör just Edies tjurrusning mot knarkmisären en smula ovanlig är att det i alla fall i filmen inte läggs fram någon egentlig anledning till hennes missbruk. Hon har allt och det är bara hennes egna beslut (alla sprutknarkar i Warhols studio och det verkar ju kul, typ…) som leder till att det går om intet.

Hon behöver inte slita för brödfödan och det framstår inte heller som om Warhol kontrollerar eller utnyttjar henne mer än någon annan i sin närhet. Vi får exempelvis ingen scen där han uttryckligen förbjuder henne att skapa sin egen konst, att hon slutade med det tycks snarare handla om att hon aldrig tyckte sig komma upp till Warhols egen nivå. Att Factory Girl sedan försöker få oss att tycka synd om Edie när hon tokabstinensringer Gud och alla människor för att låna pengar till mer knark och de säger nej, blir i mina ögon mest förvirrande. Det är väl ganska naturligt att exempelvis en tidning som Vogue vill sälja lösnummer genom Andy Warhols senaste superstar men är mindre intresserade av att fota en tvättbjörnsgrinande sprutnarkoman och betala henne för privilegiet?

Men visst finns det förmildrande omständigheter. Lite här och var gör Factory Girl gällande att både Edie och andra drogande kvinnor i de här kretsarna mer eller mindre sedan barnsben var tillvanda vid anti-depressiva, sömntabletter och bantningspiller. Filmen vill också antyda att Edies far, Francis ”Fuzzy” Sedgewick, möjligen kan ha varit på sin dotter både en och två gånger. Även om det inte skulle vara sant tycks det vara ett faktum att stämningen hos familjen Sedgewick knappast kan kallas för tomtebolycklig. Ett annat faktum är att två av hennes bröder dog eller möjligen tog livet av sig under 1964 och 1965.

Sienna Miller fick mycket beröm för sin porträttering av Edie och hon gör absolut ett bra jobb. Alltså i likhet med exempelvis La vie en rose ett av de fall där rolltolkningen är bättre än vad filmen och manuset förtjänar. Men trots det är Edie aldrig någon som jag blir vare sig engagerad i eller berörd av. Hon uppvisar ”bara” en klassisk uppgång-och-fall-berättelse. Guy Pearce är en lagomt underlig Andy Warhol medan Jimmy Fallons ansikte är så pass välbekant att det blir distraherande som Edies vän Chuck Wein. Hayden Christiansen gör varken remarkabelt bra eller dåligt ifrån sig som ”Billy Quinn”. Lägger vi dessutom till skådisnamn som Mena Suvari, Beth Grant, Edward Herrmann, Mary-Kate Olsen, Illeana Douglas och Mary Elizabeth Winstead får Factory Girl nästan kallas för en ensamble-film.

Även om man inte är lika hård i sin kritik mot Factory Girl som Lou Reed har dock manuset tagit sig vissa friheter med Edies historia. Det gäller kanske särskilt förhållandet med Billy Quinn eftersom Edie i verkligheten inte tycks ha hookat upp med Bob Dylan innan hon brutit med Warhol. I filmen får männen däremot utgöra de två hötapparna till Edies åsna. Den enkla, trygge, jordnära och skinnpajsbeklädde all-american-folk-sångaren som inte bryr sig om materiella ting. Som kritiserar popkonsten för att vara en ihålig humbug. Eller den extravaganta Warhol som genom sin konst låter åskådaren se bortom det vardagliga och triviala.

Bilden av kretsen runt Warhol och hans skapande i silverfabriken på Manhattans East 47th Street bekräftar alla mina fördomar om perioden och navelskådningsonanerande popkonst. Om det sedan innebär att den är sanningsenlig eller inte kan jag förstås inte svara på. Warhol glider fram genom högar av nakna och påtända människor som ett silverhårigt sömngångarspöke. I bakgrunden förekommer i princip alltid minst ett knullande par. Alla som inte är nakna har på sig polotröjor. Allt som händer, alla samtal, alla infall, kan avtecknas eller filmas och plötsligt har det skapats ”konst”.

Summa summarum: återigen en biopic som förtjänar epitetet ”mer intressant än bra”, alltså.

star_full 2star_full 2star_full 2

Om Tony Philips bara fått lite mer tid på sig hade han kanske kunnat bli en brittisk Fox Mulder. Alltså någon som ägnar sitt liv åt att försöka återfinna en alien-bortförd nära anhörig. För tre år sedan försvann nämligen Tonys pappa Sam i ett starkt ljussken. Men så en dag står Sam plötsligt på tröskeln till Tonys skola, livs levande, för att hämta sin son. Kanske hade Tonys mamma Rachel rätt ändå när hon hävdade att Sam bara var ett vanligt kräk som utan en ord stack från hustru och barn?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Rösten från andra sidan, Rødt chok, Avdøde advarer

Lilla Christine drunknade en kylslagen dag och föräldrarna John och Laura har nu tagit sin tillflykt till ett nästan lika kylslaget Venedig där John arbetar med att renovera en kyrka. Vet ni vad som mer är kylslaget? Relationen mellan makarna, vilket förstås inte är särskilt förvånande. Men Lauras beteende blir som en omvänd hand efter hon pratat med två äldre brittiska systrar varav den ena påstår sig vara synsk. Hon har sett Christine skrattande sitta mellan sin mamma och pappa.

Läs hela inlägget här »

On Chesil BeachI ovanligt rask marsch för att vara jag tog jag mig an Ian McEwans bok On Chesil Beach efter att ha sett filmadationen i juni 2018 tillsammans med filmspanarnätverket. Dels hade jag läst boken förut och tyckte mycket om den då, dels skiljde sig filmen från min minnesbild på ett par viktiga punkter och jag ville kolla om jag verkligen hade så uselt komihåg.

Läs hela inlägget här »

Jan Guillous språngmarsch genom det 20:e århundradet, via tre norska fiskarbröder, fortsätter. I ett tidigare inlägg tog jag mig fram till den fjärde boken, Att inte vilja se, vilken behandlade Sverige under andra världskriget. Då berättades historien fortfarande främst ur storebrodern Lauritz Lauritzens perspektiv och handlade bland annat om hans konfliktfyllda förhållande till den tyska nationen.

Blå stjärnan Läs hela inlägget här »

I en cell på någon slags korsning mellan ett mentalsjukhus och ett fängelse sitter en rädd flicka. Faktum är att Juliette Ferrars balanserar nära gränsen till vanvett. Dels på grund av sin långa isolering, utan kontakt med en annan människa. Dels på grund av att hon har förmåga att döda andra med enbart sin beröring.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Charmören, The Charmer

Jo, nog är han charmig, Esmail. Faktum är att han hänger upp hela sin tillvaro på sin förmåga att charma kvinnor som han träffar på krogen och det dröjer inte särskilt länge innan vi förstår att Esmail är iransk flykting i Danmark. Möjligheten att kunna slänga fram en dansk medborgare till sambo eller fru i samtalen med migrationsverket ligger förstås högt upp på Esmails önskelista.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: G – som i gemenskap

Dags att skotta igen ett enormt hål i min ungdomsallmänbildning! Anno 1983 var jag blott elva år gammal, tillika hästtjej. Därmed tog det ett tag innan G som koncept registrerades på min radar. Om jag inte minns helt fel var det i en artikel i Kamratposten om Niels Jensen där jag för första gången insåg att det funnits en jättejättepopulär film som hette G. Och eftersom det här fortfarande var 80-tal och jag ärligt talat inte brydde mig tillräckligt mycket för att jaga rätt på både en VHS-kassett och något att spela den i har det alltså dröjt innan jag rättat till misstaget.

Läs hela inlägget här »

Lust. Som känsla ofta förknippad med sexualitet. Rått, primalt, begär. Något helt annat än det mer finstämda ”kärlek”. Men ett ord som också kan användas i betydelsen ”gör vad du har lust med”, alltså gör vad du vill.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, 80 grader från Varmvattnet
David Baldacci, Zero Day
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg