The Russia House (1990)

alt. titel: Ryska huset, Det russiske hus, Russlands hus, John le Carré’s The Russia House

Barley Scott-Blairs förlag är på fallrepet och själv har han dragit sig tillbaka till Lissabon för att sakta men säkert supa sig till döds. Därför missar han att dyka upp på ljudboksmässan i Moskva (”Audio fair?! Cassettes, books of the bloody future!”) till stor oro för den unga ryska kvinna som sökt sig dit för att överlämna ett viktigt bokmanus. Utan andra valmöjligheter tvingas hon nu dumpa det hos en av Barleys närvarande kollegor som i sin tur fattar exakt vad som pågår när en ryska vill ge en västerlänning något i Moskva.

Vilket i sin tur innebär att Barley nu sitter tillsammans med MI6 och försöker förklara att han aldrig träffat någon Katja. Däremot stötte han för ett tag sedan på en intensiv idealist vid något slags sovjetiskt författarkollektiv. Kan det vara mannen, som då bara lystrade till namnet Dante, som skrivit ”manuset”? En packe dokument, vilka visar sig vara högintressanta för såväl MI6 som CIA?

Barley å sin sida skiter i vilket tills dess att han får span på ett foto av Katja och det uppenbarligen spritter till i gammelmanshjärtat. Villkoret för överlämning av ännu saftigare munsbitar från Dante är att Barley och ingen annan sköter kontakten. Ett jobb som Barley mer än gärna tar på sig eftersom han dels gillar att besöka Sovjet, dels vill få en chans att träffa den sköna ryskan.

The Russia House bygger på en John le Carré-roman med samma namn som publicerades bara året innan filmen hade premiär. Som synes påminner upplägget en hel del om andra le Carré-historier. I den mån man kan tala om spionraffel är det inte James Bond-nivå som gäller, utan ett lågintensivt puttrande som mestadels går ut på nervös väntan. Vilket i sin tur gör att filmen vilar tungt på de inblandade skådespelarnas axlar.

Och här finns all anledning att ändå dra kopplingar till en viss Agent 007 eftersom Bradley spelas av ingen mindre än Sir Sean Connery himself. Och lika bra som Connery var som ung och fräck operativ agent, lika bra är han nu som en betydligt äldre och slitnare man. Tillika hårdnackad vänsterintellektuell. Till hjälp har han dock sin egen rollfigur, som utan tvekan ställer upp på hela projektet för en chans till lite kärlek och idealism på ålderns höst snarare än lojalitet mot queen and country. Med ett glasnost-Sovjet vid tröskeln behöver hans förläggare inte hymla med att han faktiskt gillar både Ryssland och ryssar.

De som däremot hymlar en hel del är förstås MI6 och CIA där vi möter stabila prestationer från Roy Scheider, James Fox, John Mahoney, J. T. Walsh samt Ken Russell av alla människor. Klaus Maria Brandauer är förstås trovärdigt intensiv som idealisten Dante, vilken inte känner sig tillräckligt nöjd med det nya och ”öppna” Sovjet.

Som en åsna mellan de två hötapparna Barley och Dante hittar vi också Michelle Pfeiffer i rollen som Katja. Hon får mig än en gång att inse hur pass duktig hon är även om hon ärligt talat inte får särskilt mycket att jobba med rent psykologiskt här. Varför hon (givetvis) faller för Bradley är högst oklart, bortsett från att han har ett sinne för humor. Något som absolut inte passar sig för intensiva idealister som Dante.

Förutom skådisarna vågar jag påstå att The Russia House-pallen får stabilitet tack vare ytterligare två ben: Jerry Goldsmiths score och det maximala utnyttjandet av att vara den andra amerikanska filmen någonsin som kunde spelas in på plats i det tidigare järnridåstängda Sovjet (den första var Red Heat). De många miljöbilderna länder hela produktionen en svårslagen känsla av realism och legitimerar också Bradleys välvilliga inställning till Ryssland och ryssar. I det avseendet är det svårt att veta om cred ska gå till regissören Fred Shepisi eller fotografen Ian Baker, bägge australiensare. Kanske till dem bägge två, med tanke på att de jobbat tillsammans med så pass skilda produktioner som The Russia House, Roxanne och Fierce Creatures.

The Russia House är en le Carré-filmatisering som absolut inte skämmer ut sig bland andra och kanske mer kända adaptioner. Om inte annat visar den att Sean Connery är en jävel på att spela på kam.

6 reaktioner till “The Russia House (1990)”

  1. Instämmer i det mesta och när jag läser min text om filmen tar vi upp liknande saker. Inte så tokigt det här. Sällan jag verkligen uppskattar John le Carré-filmatiseringar, men dåliga brukar de inte heller vara.

    Sean Connery blev kanske bättre med åren. Gillade honom iofs även som Bond och annat runt den tiden, men uppskattar nog honom nästan mer som skådespelare när han blev äldre. Det är liksom något komfortabelt med honom helt enkelt.

    https://moviesnoir.blogspot.com/2019/07/the-russia-house.html

  2. Connery är mycket komfortabel. Jag, som inte är något stort Bond-fan, har nog lättare att uppskatta hans senare icke-Bond-roller. Han har väl egentligen inte blivit en bättre skådis, han spelar bara roller som tilltalar mig mer

  3. Bond är Bond, men tycker det är bra att han inte bara hamnade i ett fack och visade att han kunde en hel del annat också. Växte upp med och uppskattade Roger Moore som Bond, men han hade ingen vidare karriär utanför/efter Bond. Inte i närheten av Connery.

  4. @Filmitch: Det känns som om det är lite som Philip K. Dick — det cirkulerar en massa filmer därute där man inte ens visste att det fanns en förlaga…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: