You are currently browsing the tag archive for the ‘Michelle Pfeiffer’ tag.
Bodbiträdet Tristan Thorne påstår sig älska den vackra Victoria Forester men frågan är om den unge mannen inte snarare är besatt intill vansinnets gräns? Hans fixering vid Victoria får honom avskedad från sin anställning men till och med efter den betan lägger han ut sina sista slantar på en extravagant picnic. Victoria finner förvisso ett visst nöje i att kolka i sig champagne för första gången i sitt liv men så mycket mer intresse har hon verkligen inte i bodknodden.
Dags att fortsätta säckknytningen från gårdagen. Så en Läderlapps-lördag på en söndag med andra ord.
***
I 90-talsfilmerna är det snarare skurkarna som gör minnesvärda prestationer. Jag har exempelvis svårt att se självklara ersättare för Christopher Walken, Michelle Pfeiffer och Jim Carrey. Jämför då med Batman Begins där, förutom Bale och Caine, också Gary Oldmans Jim Gordon, Liam Neesons Henri Ducard och Tom Wilkinsons Carmine Falcone känns helt självklara. Den rollbesättning som jag genuint sörjer är dock Billy Dee Williams som Harvey Dent i Tim Burtons första Batman. Det hade varit betydligt intressantare att se honom ta på sig Two-Face-masken än den stelt överspelande Tommy Lee Jones som nu fick den uppgiften i Batman Forever. Jämfört med Jones är dock The Dark Knights Aaron Eckhart en förbättring.
Inte för att Val Kilmers The Saint är någon större höjdare men fasiken vet om han hade haft mer tur om han stannat kvar på Batman-tåget? Med tanke på att filmserien i höjd med Batman & Robin spårade ur så magnifikt som det bara går med hjälp av en stelfrusen skurk, en vegeterande dito samt en grymtande Bane.
alt. titel: Batman — Återkomsten
Bruce Wayne lyckades förstås inte hålla ihop förhållandet med fotografen Vicki Vale. Singel och fågelfri fäster han istället ögonen på industrimagnaten Max Schrecks assistent, den utmanande Selina Kyle. Som ingen annan tycks hon förstå hans kamp mellan Bruce Wayne å ena sidan och Batman å den andra.
alt. titel: Trassel i natten
Hur känns det egentligen? Lite håglöst, lite sömnlöst? Ett liv som till allt för stor del levs i pendlingsköer? Trista arbetsuppgifter? Gnissel i äktenskapet som resulterar i brist på gnissel i den äktenskapliga sängen?
Året börjar bra i konungariket Sverige. I februari presenterar Ny demokrati sin styrelse och programmet ”Drag under galoscherna” och i augusti genomför John Ausonius, senare kallad Lasermannen, sitt första attentat. Härliga tider!
Natt. Ännu ett av dessa fruktbara filmspanarteman där möjligheterna till och med är fler än Meryl Streeps Oscarsnomineringar. Jag och finkulturelle kollegan Filmitch bestämde dock gemensamt att passa på att annektera temat för att kunna klämma in ytterligare en Shakespeare-adaption. Två uppenbara möjligheter förelåg: Twelfth Night och A Midsummer Night’s Dream. Vi valde det senare alternativet, i en skådespelarmässigt stjärnspäckad version från 1999, inte bara på grund av att titeln innehöll dagens nyckelord utan också för att huvuddelen av historien utspelar sig under en enda drömsk natt. Mer Shakespeare till folket!
***
En ung kvinna sitter på tåget på väg norrut. Hon håller hårt i handen en platsannons för ett guvernantjobb i den mainska staden Collinsport. Men vi förstår snart att hon inte är nervös för att inte få jobbet, utan snarare att ta sig igenom intervjun utan att glömma bort det namn hon ger sig själv: Victoria Winters. Vem är Victoria och vad flyr hon ifrån?
Inte för att hon hade behövt vara särskilt orolig för nyfiket snokande hos familjens Collins, de har fullt upp med sina egna problem. Matriarken Elizabeth försöker förgäves upprätthålla familjen och dess ställning men tvingas se välstånd och status långsamt ätas upp av konservkonkurrenten Angel Bay. Dottern Carolyn kan inte nog snabbt flytta till New York och brodern Roger sörjer fortfarande sin fru som gick bort för tre år sedan. Läs hela inlägget här »
Publicerad i Västerbottens Kuriren i oktober 1994
Litteratur och film inom skräck brukar oftast sysselsätta sig med tre figurer: Vampyren, Varulven och Monstret. För ett par år sedan blåste Coppola liv i vampyren (Dracula), nu är det alltså varulvens tur och om ett tag kommer monstret i form av Frankensteins.
alt. titel: Oskuldens tid
När den kom kunde The Age of Innocence möjligen kännas som en lite annorlunda film från Martin Scorcese. Men om man tittar på hans regissörsproduktion hittills ser man att där finns ganska många så kallade period pieces, filmer där återskapandet av en viss miljö, av en viss tidsanda, inte bara utgör en bakgrund utan blir en del av den historia som berättas. Det är bara det att Scorceses tidsperioder ofta legat något närmare vår egen än Edith Whartons 1870-tal (GoodFellas, The Aviator, Casino, Shutter Island).
That’s what HE said!