Ibland händer det! Att man som gammal, garvad läsare fortfarande kan hitta en liten guldgruva, rik på glimmande underhållningsådror. Men ofta kan den gamla och garvade läsaren behöva lite hjälp för att hitta den där guldgruvan. I mitt och Ian Flemings fall var den sammankopplande länken filmpodcasten Shinypodden, vilken under sin åttonde säsong temporärt bytte namn till Bondpodden.

Programvärden Henke bjöd in kompisen och Bondkonässören Patrik (senare anslöt även Joel) för att inte bara prata om Connery, Lazenby, Moore, Dalton, Brosnan och Craig utan också om de litterära förlagorna av Ian Fleming. Patrik lade ut texten så pass entusiastiskt att jag blev ganska nyfiken och lite Youtubande senare gick allt av bara farten. Jag mer eller mindre hetslyssnade på Flemings berättelser om sin toppspion under december 2020 och blev som sagt positivt överraskad.

Vi är många som faller i fällan att avfärda äldre kulturuttryck. Någonstans finns inte sällan ett nästintill omedvetet motstånd att plocka upp den dammiga boken eller svartvita filmen – kan de verkligen ha något att säga? Och om de har det, är de väl ändå Finkultur ut i fingerspetsarna och något man mer eller mindre måste plåga sig igenom?

Just det motståndet var alltså tillräckligt närvarande även hos mig för att jag skulle bli en smula överraskad av hur förbannat underhållande Flemings böcker var. Och då menar jag inte bara den ofrivilliga underhållningen i rabiat och ogenerad rasism och sexism à la 50-tal. Här fanns både humor och spänning. Plus ett känslomässigt innehåll som jag av halvljummen erfarenhet från filmerna inte alls hade förväntat mig.

Ju mer jag tänker på det, desto mer framstår Flemings böcker som en slags manlig motsvarighet till den föraktade FLN-litteraturen (Flärd, Lidelse, Njutning) eller, för att tala klarspråk, tantsnusk. På samma sätt som Jackie Collins eller Judith Krantz, skrev Ian Fleming vad man kanske skulle kunna kalla…manssnusk? Farbrorssnusk? Herrsnusk? (Nää, det senare är väl de där färgglada tidningarna som stod högst upp på tidningshyllan?)

Flärden kommer i form av det jet set-liv som Fleming gärna låter sin hjälte leva när han är ute på uppdrag. Hemmavid är det viktigt att poängtera att James Bond lever ett anonymt och frugalt liv men utanför Londons hank och stör ser han till att mjölka mesta möjliga ur sitt representationskonto. Det är casinon, påkostade hotellrum, kaviar och champagne när hans uppdrag så tillåter. Det är sannolikt ingen slump att den allra första boken, Casino Royale, bygger på att Bond ska skinna skurken som kallas Lé Chiffre vid baccaratbordet i nordfranska (men fiktiva) Royale-les-Eaux. (När den första Bondfilmen, Dr. No, såg dagens ljus fanns det redan minst nio böcker.)

Bonds lidelse skulle kanske kunna jämställas med hans jobb, spänningen i de olika uppdrag han tar på sig. Utan att uttryckligen formulera det så, upplever jag att Fleming gjort sin hjälte till en missbrukare av kickar (det han däremot är explicit med är Bonds periodvisa användande/missbruk av amfetamin, cigaretter och alkohol). På samma sätt som Sherlock Holmes är James Bond aldrig så levande som när han får mäta sig med sina motståndare, såväl fysiskt som psykiskt. Mer än en bok startar i Bonds tankar på att säga upp sig, eftersom han upplever att alla spännande uppdrag är slut. I likhet med andra hjältar av samma skrot och korn kan han till och med känna respekt för, och skapa relationer med, en viss typ av skurkar. En av de få saker som är oförlåtligt i Bonds värld är att kollaborera med fiendens säkerhetstjänster, särskilt då den ryska. Bullriga korsikanska maffia-rövare som Marc-Ange Draco går däremot alldeles utmärkt att samarbeta med.

Så är vi då framme vid njutningen – det är förstås inte tu tal om saken än att James Bond är en kvinnokarl av rang. Men mitt intryck är att han aldrig tillåter detta intresse komma i vägen för uppdraget. Kan man å andra sidan kombinera nytta med nöje, så mycket bättre. Både ton och beskrivningar är betydligt mer sexuella än jag hade förväntat mig; det är uppenbart att Bond är en karl som gillar att ligga. Gärna med många olika kvinnor och i det avseendet är hans primära fokus naturligtvis alltid huruvida kvinnorna i hans närhet är liggbara eller inte. Urvalet tycks främst vara utseendebaserat. När Bond får en ny sekreterare i form av Mary Goodnight är han synnerligen nöjd över att hon är en ”honey” och hennes anställningsdetaljer verkar omfatta sådana livsviktiga fakta som hennes mått (37-22-35). Hela 00-avdelningen har förstås slagit vad om vem av dem som först kommer att få henne på rygg.

Utifrån min icke-manliga, 20-talsläsning synes Ian Fleming ändå ha ett något ambivalent förhållande till kvinnor. Ok, det går ju inte att hymla med att själva grunden i relationen kvinnligt-manligt är att det de senares plikt att ta hand om och skydda de förra. Vilket i sin tur leder till konstanta anstrykningar av kvinno-infantilisering, både från Bond och Fleming själv. Exempelvis benämns de flesta män med antingen för- och efternamn eller bara efternamn. Medan kvinnorna snabbt nedgraderas till att vara en ”Vesper”, ”Tilly” eller ”Tracy”. Det mest uppenbara exemplet är givetvis Honeychile Ryder (Dr. No), vars förnamn i och för sig paradoxalt nog blir mindre barnsligt när Bond övergår till att kalla henne Honey.

Bond blir oerhört frustrerad om en kvinna inte gör som hon blir tillsagd och det enklaste utloppet för denna frustration är trösterika tankar på att han ska ge henne smisk när situationen har lugnat ned sig. Men till och med halsstarriga kvinnor får som de vill enbart i de fall Bond bedömer att situationen fullkomligt skulle urarta (och därmed sätta dem bägge i fara) om han skulle tvinga dem att lyda. Det kanske mest taktlösa exemplet i det här fallet är stackars Tilly Masterton (Goldfinger) som tack vare sin personliga (och, därmed, irrationella) hämndlystnad först får skulden för att Bond inte kunnat ta hand om skurken innan saker och ting går överstyr. Därefter drar hon dessutom på sig sin egen död för att hon låter sig styras av kvinnliga känslor istället för att lyssna på Bond.

Så…finns det några försonande drag hos Fleming när det gäller Bond och kvinnor? Några försonande drag överhuvudtaget? Häng med imorgon och se. To be continued, som man säger…