You are currently browsing the tag archive for the ‘Rachel Weisz’ tag.
‘Tis the season! Dags för bloggens traditionsenliga 1:a adventsfilm och det är så juligt det blir här. Håll till godo och börja ladda julemys
***
Det är inte lätt att vara ett helgon. Sankte Nicholas Claus, aka Jultomten, skulle gärna vilja ha en bättre relation med sin bror men vad hjälper det när Fred bestämt sig för att hata julen och allt som är förknippat med den? Fred hatar jul och jultomtar så till den milda grad att han finner ett rent nöje i att jobba som indrivningsman och kunna ta tillbaka julklappar som folk inte kunnat betala.
Men Fred är också i största allmänhet en loser som hoppar på den ena get-rich-quick-affären efter den andra. När han ringer upp Nick för att be om 50 000 dollar (hey, om inte Jultomten kan leverera en sådan julklapp, vem kan det då?!) tar Nick chansen till lite bro-bonding. Om Fred kommer och jobbar för honom några dagar inför julafton kanske den där julklappen kan fixa sig?
Men en tjurig brorsa på Nordpolen utgör inte en lyckad kombination med den strikte tillsynsmannen Clyde Northcut. Northcut är i sin tur på plats för att granska tomteoperationens effektivitet och han tycks inte vara särskilt intresserad av att ha överseende med Nicks problem. Tvärtom verkar han njuta av det faktum att han har en chans att stänga ned hela härligheten (och därmed få julen att upphöra helt? Lite oklart…).
Jag tillhör knappast vare sig Vince Vaughn eller Paul Giamattis starkaste fanbase men kan tycka att det här ändå blev en rätt trivsam julrulle med dem i rollerna som Fred och Nick. Fred Claus vinner på att Vince Vaughn inte är ett totalt rövhål utan faktiskt kan vara både trevlig och omtänksam, personlighetsdrag som han konstigt nog främst verkar undanhålla sin egen familj och flickvän. Wanda spelas av Rachel Weisz, ett faktum som transporterar den här filmen ännu längre in i sagornas värld eftersom hon är alldeles för snygg och alldeles för tålmodig för både Vince Vaughn och hans personlighet. Skurkrollen hålls istället föredömligt under armarna av en glasögonbeprydd Kevin Spacey som effektiviseringsexperten Clyde.
Som i så många andra julfilmer ligger fokus på dels familjen, dels betydelsen av Julandan. Själv gillade jag vinkeln att inga barn borde märkas upp som antingen ”naughty” eller ”nice”. Barn som är ”stygga” är det av en anledning och kan därför ha ett större behov av en present än de snälla. Klapparna blir i den här historien inte främst en anledning för barnen att tro på tomten, utan ett bevis för att de har någon som tror på dem vilket i sin tur i bästa fall kan ge dem lite självkänsla.
Att historien kring det här med klappar innehåller logiska luckor i storleksordningen granen utanför Rockefeller Center får man allt som oftast ta (om tomten delar ut klappar, hur kommer det sig att Fred kan driva in dem?) i den här typen av film. Det är sällan det går smärtfritt att sammanfoga hur prylar ska leda till en uppskattning av mer abstrakta värden som vänskap och vänlighet. Samtidigt gör Fred Claus försök att ställa strikt effektivitet mot…något annat som trots sin oklarhet funkar bättre än det gamla vanliga ”kommersialism vs andliga värden”.
Då tycker jag att det blir ett större problem att slutet blir lite väl flottigt i kanterna när alla nissarna med drömmande ögon ser på hur barn världen över öppnar sina julklappar. Manuset har dessutom klämt in en nisse-kärlekshistoria som känns både överflödig och ointressant. I värsta fall skapar den till och med en viss irritation eftersom Fred Claus i och med det serverar publiken ytterligare ett helt osannolikt kärlekspar i form av John Michael Higgins och Elizabeth Banks.
Eftersom min enda erfarenhet av greken Yorgos Lanthimos var hans näst senaste film, The Killing of a Sacred Deer, kan man lugnt konstatera att mina förväntningar på The Favourite inte befann sig i de mest gynnsamma av lägen. Min text om den förra innehöll ord som ”känslokalla prestationer och halvkvädna visor”. Men man är väl inte sämre kvinna än att man kan ändra sig och bänka sig inför en film som både var gratis och utan konkurrens på Malmö filmdagar. Ingen större ansträngning med andra ord.
alt. titel: The Queen and I
Jag kan se den färdiga spelfilmen framför mig. I rollen som den åldrande men på intet sätt skamfilade eller modfällda drottningen Farah Diba har vi en parant kvinna, modell Raquel Welch eller Julie Andrews. Den yngre dokumentärfilmaren som söker upp henne är antingen av typen Naomi Watts eller Jennifer Connelly om det ska bli ett drama, alternativt Jennifer Aniston eller Rachel Weisz om vi tänker oss lite mer humor i mixen.
Att en tonåring som större delen av sitt läsbara liv varit fascinerad av fantasy modellerar sin första fantasybok utifrån en tydlig Tolkien-mall torde vara både förståeligt och ursäktligt. Hur det nu än var fick ju den unge Christopher Paolini till en rätt frejdig äventyrsbok där hans hjälte, den likaledes unge Eragon, lär sig om livet och hittar sin identitet som drakryttare tillsammans med sin Saphira.
Lite efter de övriga listorna, men hey, det är ju semester! Då är det tillåtet att ta det lugnt.
Året då hugande konspirationsteoretiker får ännu mer vatten på sin bog när svenska regeringen beslutar att man varken ska bärga eller täcka över de omkomna eller själva vraket av M/S Estonia.
I oktober 1942 har slaget om Stalingrad pågått i fyra månader men är fortfarande långt ifrån över. Soldaten Vasilij Zaitsev anläder till fullt kaos och beordras storma tyska befästningar utan så mycket som en vattenpistol att försvara sig med. Alla och envar som försöker retirera blir utan misskund skjutna av sina egna trupper som desertörer. Snart visar det sig dock att den enkle herdepojken från Uralbergen är en jäkel på att skjuta och han blir snabbt förflyttad till ett prickskyttekommando.
Till att börja med: Detta blir sista inlägget innan jag och bloggen tar lite julledigt. Om ni överlever stöket, julbordet och dans kring granen ses vi igen den 28 december.
***
”Like sands through the hour glass, so are the days of our lives”.
Nej, det blev ju inte riktigt rätt. Men det är kanske lite betecknande att jag inte kan låta bli att tänka på en evighetssåpa samtidigt som jag tittar på vad som borde vara en rätt underhållande sword and sorcery-rulle, adapterad från ett populärt dataspel. Och tänker jag inte på evighetssåpor, funderar jag på om amerikanarna verkligen är medvetna om att det sagoland de suggererar fram i verkligheten inte alls styrs av en välvillig konung som ser in i sitt hjärta och då vet hur man gör Det Rätta, utan någon som på pappret är det värsta USA kan tänka sig (en muslim på väg att skaffa sig kärnvapen).
En uppföljare för att rida på vågen från en tidigare populär film? Ett aprilskämt? No such luck…
Hollywood skulle ju inte vara Hollywood om man inte kan casha in på en populär företeelse. Den första mumiefilmen blev, kanske något oväntat, en hit och faktiskt också en riktigt bra matinéfilm, full med äventyr och glatt humör. Därför ska man väl knappast bli förvånad över att det relativt snart tröskades fram en uppföljare där Imhotep, följdriktigt, återkommer.
The Mummy är äventyrsfilm när den är som bäst! Huvudpersonen är dock inte, som man kanske skulle kunna tro av titeln, mumien själv utan bibliotekarien Evelyn. Då det är 1920-tal och den arkeologiska vetenskapen (läs: gravplundringen) levde livets glada dagar i Egypten ger sig Evelyn, tillsammans med brodern Jonathan och äventyraren Rick O’Connell, iväg till den mystiska staden Hamunaptra. I sin forskariver lyckas sällskapet dock återuppväcka den mumifierade översteprästen Imhotep och då han, såsom sig bör, är en extremt ond mumie hotar snart han hela den civiliserade världen.
That’s what HE said!