You are currently browsing the tag archive for the ‘Tom Cruise’ tag.
Jag törs tippa att de flesta av mina generationskamrater har någon slags relation till Grottbjörnens folk, boken om hur cro-magnon-flickan Ayla växte upp hos en grupp neanderthalare. Jean M. Auel var kvinnan som, tack vare idén att förlägga sina romaner till den senaste istiden, lyckades smyga in kittlande sexskildringar på bibliotekshyllorna.
Men böckerna handlade ju inte bara om sex. Jag minns en läsupplevelse späckad av spännande fakta och en stark hjältinna. Så med tanke på det generationsfenomen som inte minst de två första böckerna (The Clan of the Cave Bear från 1980 och The Valley of the Horses från 1982) blev är det förstås inte så konstigt att man ville ge sig på att göra film av det hela.
Jag såg aldrig The Clan of the Cave Bear när det begav sig och därför bjöd förtexterna på trevliga överraskningar i form av Jan de Bont bakom kameran, John Sayles bakom manusskrivandet och Alan Silvestri bakom taktpinnen. Däremot kanske man borde ha lagt lite mer kosing på regissören? Michael Chapman har förvisso en högst imponerande CV som fotograf. Innan The Clan… hade han däremot bara regisserat All the Right Moves med en ung Tompa Cruise i huvudrollen.
Av det intressanta populärvetenskapliga innehållet kvarstår platt intet. Filmen är på det hela taget fruktansvärt…platt och, icke minst, tråkig. Sayles och Chapman har försökt renodla själva händelseutvecklingen men det är förstås svårt när så mycket av förlagan går ut på att Ayla skulle lära sig en massa saker.
I det avseendet skapas därmed inget som helst engagemang för Darryl Hannah där hon hasar omkring i pälstossor och skinnkolt. Inte heller är det en historia som skapar särskilt många möjligheter för Jan de Bonts kamera. Mitt intryck är att han är bra på action-sekvenser och det finns det förstås försvinnande lite av här.
En annan hörnsten i romanen var relationerna inom klanen men inte heller det funkar särskilt bra i filmens sammanhang. Det enda språk som finns till hands är enkla gester och gutturala ord, varav hälften utgörs av klanmedlemmarnas namn. The Clan… har i någon mån försökt att lösa språkfrågan genom att texta vissa delar av neandertalarnas gester och dessutom slänga på en berättarröst men det hjälps inte. Återigen har jag bara min minnesbild av boken att gå på, men därifrån hade jag med mig en intrikat beskrivning av en hyfsat avancerad kultur med ett väl utvecklat teckenspråk. Av all detta får publiken ingen uppfattning i filmen.
Darryl Hannah är förstås The Clans… mest välkända fejs men i rollen som hennes fostermor Iza ser vi också Pamela Reed. Vilken tyvärr större delen av filmen tvingas gå runt i en allt mer markerad neanderthals-ålders-make up som mest av allt får henne att se ut som om hon skulle ha varit med i Labyrinth istället. James Remar är å sin sida närmast oigenkännlig som shamanen Creb eftersom halva hans ansikte består av stora ärr. Vi kan dock inte lämna skådisuppräkningen utan att också nämna veteranen Bart the Bear som gör en stabil ritualinsats där han får bita skallen av en man (effekterna är inte toppklass i de scenerna för att uttrycka det milt) innan han huggs ihjäl med en stenkniv.
The Clan… floppade föga förvånande rejält på biograferna men jag hade hoppats att i alla fall kunna få mig till del en skrattretande dålig film. Tyvärr kunde Darryl & Co inte ens stå till tjänst med det.
Annonser
alt titel: One Shot, Jack Reacher: One Shot
Kameran följer den vita skåpbilen, ackompanjerad av hetsigt spänd musik. Vem kör bilen? Vem är det som gör sin egen ammunition i de inklippta scenerna? Vem ska falla offer för krypskyttens kula?
Det var en gång en man som hette Jim Grant. Han jobbade med brittisk TV under tre årtionden och läsare i min egen ålder känner kanske igen TV-serienamn som Brideshead Revisited (“my summer with Sebaaaaastian”), The Jewel in the Crown, Prime Suspect och Cracker? Nåvälan, mot mitten av 90-talet hade bland annat ett nytt chefsskap med hårdare business-nypor gjort att det inte längre var lika roligt att jobba och ovanpå det blev Grant uppsagd.
En bit in i Mission: Impossible – Fallout, Ethan Hunts senaste äventyrskrönika, börjar jag fundera på i vilken av filmerna som Charlize Theron var skurken med det luddiga syftet för alla sina illdåd. Handlade det inte om en hårddisk av något slag? Och kanske en kidnappningssituation?
P
å 60-talet i den franska kuststaden Rochefort drömde alla om kärlek. På 80-talet i den amerikanska kuststaden Los Angeles drömmer ingen om kärlek, utan är bara om fame and fortune. Or do they?!
Det känns helt följdriktigt att en man som Luc Besson älskar serier som Adèle (skelskiftesfantasy) eller Valérian et Laureline (sci-fi). Däremot kanske han borde se till att hålla tassarna borta från dem i filmsammanhang? Alternativt ägna lite tid att anamma koncept som ”Kill your darlings” och ”Show, don’t tell”.
Nick Morton hävdar med emfas att han och kompisen Vail inte är simpla gravplundrare i Irakkrigets svallvågor utan ägnar sig åt den betydligt mer hedervärda sysslan att ”liberate antiquities”. Det svårt att undgå känslan av att han i detta förvandlas till ett språkrör för bolaget Universal självt.
För när nu både Marvel och DC skapar filmserier som ger säkert klirr i kassan är det klart att Universal vill ha en bit av den kakan. Här finns det förvisso inga serietidningar i botten men väl en räcka väletablerade monster. Häpp, Dark Universe!
Ett våldsamt år, särskilt februari månad av någon anledning… England chockas av det grymma mordet på tvåårige James Bulger eftersom förövarna är två tioåringar. Senare dödas sex personer när en bilbomb exploderar i garaget under World Trade Center. Sannolikt inte helt ointressant i sammanhanget då amerikanska ATF blott två dagar senare stormar David Koresh område i Waco, Texas. Eller i alla fall försöker storma, det hela utvecklar sig till en 50 dagar lång belägring.
En hel del uppmärksammade dödsfall inträffar det här året. Morden på Pim Fortuyn, Fadime Sahindal och Daniel Pearl resulterar i många tidningsrubriker. En som däremot knappast kan sägas ha dött i förtid är den brittiska drottningmodern som dör en naturlig död vid 101 års ålder.
I Moskva går det åt en hel massa folk, tyvärr oskyldig gisslan, när militären stormar en teater som ockuperats av tjetjenska terrorister.
Det finns mycket som kan tyckas omöjligt (eller åtminstone osannolikt) med Rogue Nation. Att Tom Cruise fortfarande orkar hålla igång med en imponerande mängd egna stunts. Att filmens produktionsbolag inbegriper namn som China Movie Channel och Alibaba Pictures (även det kinesiskt). Att storyn innehåller en kvinnlig motpart till Ethan Hunt som får vara (nästan) lika mycket kickass som han. Att regissör och manusförfattare Christopher McQuarrie faktiskt lyckas få även denna femte del i filmserien att stå på egna ben.
That’s what HE said!