alt. titel: Dödlig puls, Leg med døden, Inn i det ukjente, L’expérience interdite, Flatliners – Heute ist ein schöner Tag zum Sterben, Linea mortale
Jämsides med Top Gun passade jag på med en omtitt av en annan film som för min del hittills också kunnat kategoriseras som en ”klassiker”. Skulle Joel Schumachers 90-talare Flatliners röna samma öde som Tony Scotts 80-talare?
Fortsätt läsa ”X2: Flatliners (1990 & 2017)”
alt titel: Top Gun – den beste av de beste, Top Gun: Pasión y gloria, Top Gun (Ídolos del aire)
Klart att Top Gun: Maverick väckte nyfikenheten på hur 80-talsklassikern skulle stå sig idag. Och med försäkran från podden Snacka om film! att det skulle den visst göra var det ju bara att dra igång ikonen som är Top Gun från 1986.
Fortsätt läsa ”Top Gun (1986)”
I Vilda Västern var en ”Maverick” ett kreatur som lyckats förbli omärkt. Å ena sidan kan man se den omärkta statusen som den ultimata symbolen för frihet, en ”Maverick” tillhör ingen utom sig själv och de öppna vidderna. Å den andra innebär detta samtidigt att en ”Maverick” är ett öppet mål, fritt fram för alla och envar att ta i besittning och gör anspråk på som sin egendom.
Fortsätt läsa ”Top Gun: Maverick (2022)”
alt. titel: Nyckeln till frihet, Rita Hayworth – nyckel till flykten, Frihetens regn, En verden udenfor, À l’ombre de Shawshank, Die Verurteilten, Le ali della libertà, Cadena perpetua
Filmskaparen Frank Darabont har ett långt och nära förhållande till både film och Stephen King. Om inte Wikipedia ljuger mig rakt upp i ansiktet (aldrig skulle väl Wikipedia…) är Darabont en av de som i bokstavlig mening jobbade sig upp från botten. Han gick ut high school 1977 och istället för att gå vidare till college fick han jobb på klassiska Grauman’s Egyptian Theatre i L.A. Därefter produktionsassistent innan han kunde hugga tag i sin egen första film, vilken som av en händelse också råkade vara en av Kings första så kallade Dollar Babies.
Fortsätt läsa ”The Shawshank Redemption (1994)”
Barry Seal är uttråkad. En skicklig pilot, en av de yngsta någonsin att ha blivit anställda av bolaget TWA (Trans World Airlines) och vad får han göra? Sitta och skjutsa folk fram och tillbaka mellan städer som Toronto och Miami som en annan busschaffis. Det enda som livar upp vardagsslitet är enstaka lådor med kubanska smuggelcigarrer och inte ens det gör Barry särskilt pirrig i magen.
alt. titel: Till varje pris, Noe å dø for
”Well, Suzanne, I sure pity the person who says no to you.”
Nej, Suzannes chef Ed på den lokala TV-stationen i småstaden Little Hope i New Hampshire vet inte hur rätt han har. Men så har han egentligen aldrig orkat säga nej på skarpen till sin drivna medarbetare. En som däremot sätter tassen i den björnsaxen är Suzannes man Larry och det ska han komma att få sota för.
To Die For är ytterligare en av de där 90-talsfavoriterna som knockade mig på bio och sedan dess aldrig fallerat att underhålla mig kungligt, nästan oavsett hur många gånger jag ser om dem. Jag minns inte i hur hög utsträckning Nicole Kidman ens hade gett utslag på min filmradar fram tills dess. Men tittar jag på hennes tidigare roller skulle jag vilja påstå att To Die For, åtminstone för min del, var den första filmen där hon på allvar klev ut ur skuggan av att vara Tompa Cruises aussie-fru. Fortsätt läsa ”To Die For (1995)”
Chevalereskt räcker taxichaffisen Max över sitt älskade foto på Maldiverna till allmänna åklagaren Annie med repliken ”You need it a hell of a lot more than I do”. Famous last words… Härnäst att sätta sig i baksätet är nämligen Vincent och det ska snart gå upp för den timide Max att Vincent inte är någon vanlig affärsman, på plats i L.A. för en natts oskyldigt avtalsskrivande.
Jag törs tippa att de flesta av mina generationskamrater har någon slags relation till Grottbjörnens folk, boken om hur cro-magnon-flickan Ayla växte upp hos en grupp neanderthalare. Jean M. Auel var kvinnan som, tack vare idén att förlägga sina romaner till den senaste istiden, lyckades smyga in kittlande sexskildringar på bibliotekshyllorna.
alt titel: One Shot, Jack Reacher: One Shot
Kameran följer den vita skåpbilen, ackompanjerad av hetsigt spänd musik. Vem kör bilen? Vem är det som gör sin egen ammunition i de inklippta scenerna? Vem ska falla offer för krypskyttens kula?
Det var en gång en man som hette Jim Grant. Han jobbade med brittisk TV under tre årtionden och läsare i min egen ålder känner kanske igen TV-serienamn som Brideshead Revisited (“my summer with Sebaaaaastian”), The Jewel in the Crown, Prime Suspect och Cracker? Nåvälan, mot mitten av 90-talet hade bland annat ett nytt chefsskap med hårdare business-nypor gjort att det inte längre var lika roligt att jobba och ovanpå det blev Grant uppsagd.
Rörliga bilder och tryckta ord 