X3: Fear Street (2021)

Eftersom jag ändå var inne i ett il av lättsamma slashers tänkte jag att det kanske skulle kunna funka att kasta in Fear Street-filmerna i den mixen. Det var ju svårt att missa Netflix-snacket, under det relativt film-fattiga 2021, och jag hade blivit lite nyfiken på konceptet att släppa tre sammanhängande filmer på en och samma gång. Faktum är att Fear Streets tre delar är så pass sammanhängande att det känns rimligt att tala om dem i termer av att vara ett slags mellanting mellan en trilogi filmer eller en TV-serie med väldigt långa avsnitt.

Vi börjar i 1994 och tvillingstäderna Sunnyvale samt Shadyside. Som namnen antyder är allt solsken och gröna skogar i Sunnyvale medan Shadyside har sin beskärda del av socioekonomiska brister. Samt en räcka märkliga mord som får Shadysides tonåringar att undra om det inte vilar en förbannelse över såväl staden som dem själva. Med jämna mellanrum och ända sedan 1600-talet har olika Shadyside-invånare gått crazy bananas med diverse tillhyggen på sin familj eller sina medmänniskor. Från prästen Joshua Miller som stack ut ögonen på den yngre halvan av sin församling till den senaste, Randy Torres, vilken hann mörda de stackare som jobbade kvar på kvällen i Shadyside Mall innan han blev skjuten av polischefen Nick Goode.

Därefter följer en historia som på ytan påminner om klassiska 90-talsslashers som Scream eller I Know What… och som involverar tonåringarna Deena, Sam, Josh, Simon och Kate. Snart ska det dock visa sig att det ligger något mycket märkligare i botten av alla de här mordorgierna än vanlig, jäkla galenskap. Kan det på något sätt hänga ihop med häxan Sarah Fier som kanske lade en förbannelse över Shadyside? För att ta reda på det måste vi hänga med till 1978 och höra berättelsen från den enda överlevaren av massakern vid sommarlägret Camp Nightwing. Vilken i sin tur leder tillbaka till 1666 och en förklaring till vad som verkligen låg bakom häxerianklagelserna mot den unga Sarah Fier.

Nu blev det ju inte bara slashers i fallet Fear Street. Anno 1666 får vi snarare möta vibbar av det som kallas ”folk horror”, med fokus på den illavarslande skogen som omger det lilla samhället Union (detta var alltså innan uppdelningen mellan de som har och de som inte har) och mobbmentalitet påhejad av religiös fanatism. Plus ett slag för orättvis könsmaktsordning. Fördelen i sammanhanget är att bilden av häxeri som en ursäkt för patriarkatet att slå ned på självständiga kvinnor eller en möjlighet att skyla över sina egna tillkortakommanden är så pass väletablerad att Fear Street inte ens behöver bli särskilt övertydlig i sitt användande av det. Häxerianklagelserna i sig räcker för att en 20-talspublik ska fatta grejen.

Med förväntningarna inställda på något lättsamt och tonårsanpassat måste jag säga att det här faktiskt inte var så dumt. Riktigt underhållande, till och med. Och även om trilogin sannolikt inte har en chans att skrämma ens en halv-van skräckfilmskonsument var själva morden tillräckligt grisiga och makabra för att jag skulle bli överraskad. Ok, vi får förstås inte alltid se allting in i minsta detalj, men antydningar kan vara nog som talande och i 1978-segmentet skonar lägermördaren inte ens charmigt småknubbiga och glasögonbeprydda barn från sin yxa.

Samtidigt måste jag erkänna att själva inåkningen till just 70-talsdelen var kanske den som blev mest ansträngd eftersom den byggde på att någon måste sätta sig ned och säga: ”Nå, låt mig berätta om…” Men å andra sidan innehöll den delen Sadie Sink (Stranger Things-Max), en skådis vars utstrålning och stil jag verkligen gillar. Själva introduktionen till 1600-talsdelen funkade bättre, men i det fallet kändes å andra sidan hela miljön ganska konstruerad. Större delen av skådisarna (varav många återkommer i större eller mindre utsträckning genom alla tre filmerna) framstår inte som superbekväma i gråbeiga linnekläder och med någon slags generisk gamla tider-dialekt.

Men de här invändningarna blir faktiskt petitesser i sammanhanget. Jag köpte utan problem Fear Streets tonårsinramning (vuxna är  nästan lika frånvarande här som i föregångare av typen ANoES) och det i slutänden övertydliga fokuset på maktperspektiv. När jag ändå hade hängt med Shadyside-kidsen i nära sex timmar kändes det nära nog naturligt med en utveckling som handlade om att De Som Har i bokstavlig mening tagit makt och välstånd från De Som Inte Har och format sitt arv utifrån det. Möjligen blir den där sista rosetten på paketet lite väl elegant knuten eftersom jag nästan får intrycket av att sådant som självskadebeteende, psykisk ohälsa eller missbruk som genom ett trollslag försvunnit från Shadyside. Och riktigt så enkelt uppbyggd är ju nu inte världen, inte ens i YA-litteratur (gissar jag).

Fear Street-filmerna gjorde mig också glad eftersom jag tycker att de bör kunna ses som ett tydligt bevis för att tesen om att alla (skräck)filmer kan riktas mot målgruppen tonåriga killar inte håller längre. Särskilt mot bakgrund av tittarna på Tragedy Girls och The Final Girls känns det helt naturligt att Fear Street sätter dels Deena och Sam, dels systrarna Ziggy och Cindy i centrum. Här har vi alltså tre filmer som riktar sig till tonåringar, inte primärt handlar om kärlek i form av ett triangeldrama och där de huvudsakliga protagonisterna är tjejer.

Fear Street bjuder alltså på en mestadels positiv överraskning, så länge man lyckas ställa in förväntningarna på rätt nivå (och kan bortse från ett alldeles för övertydligt tidsstämplat soundtrack). I det övergripande perspektivet gillade jag greppet med tre sammanhängande filmer och jag tycker också att man lyckades koppla ihop den genomgående berättelsen på ett sätt som funkade.

I ”rätt nivå på förväntningarna” ingår också att inte hoppas på någon särskilt insatt eller djuplodande upprepning av vare sig 90-tals- eller 70-talsslashers (mer 80-tal om vi ska vara petiga) eller folk horror. De olika undergenretroperna är något filmmakarna snarare slängt upp som skådebröd, tillsammans med namn som ”Alice” (Friday the 13th) och ”Rooker” (Henry – Portrait of a Serial Killer) samt lättsmälta referenser till Poltergeist, Night of the Living Dead och Stephen King. Vill man ha det supernördiga och i alla detaljer perfekta omtaget på de här genrerna bör man vända sig annorstädes. Men jag kan tänka mig att Fear Street-trilogin i det avseendet kan vara en perfekt gateway drug för dagens spirande skräckfilmsnördar och det är inte det sämsta. Däremot får man väl hoppas att tittarna inte tar med sig den fullkomligt idiotiska vanan att skära sig mitt i handflatan så snart det medvetet ska spillas några droppar blod. Kids, don’t try this at home!

Fear Street Part One: 1994 (2021)

Fear Street Part Two: 1978 (2021)

Fear Street Part Three: 1666 (2021)

Paradiset ligger under mammas fötter (2020)

Mila står på sin student och känner sig som en muslimsk sjökapten med studentmössan nedtryckt över slöjan. Studentdagen ska ju egentligen vara en glädjens dag men Mila har allt för mycket som tynger både hjärta och hjärna. Hon och bästa kompisen Mona skulle ju ta sig igenom den här dagen tillsammans men Mona dyker inte upp, vare sig till champagnefrukost eller utspring.

Fortsätt läsa ”Paradiset ligger under mammas fötter (2020)”

Musikalvecka: Calamity Jane (1953)

alt. titel: Västerns vilda dotter, La terreur blonde, Vestens vildkat, La blonde du Far-West, Schwere Colts in zarter Hand, Non sparare, baciami!, Doris Day en el Oeste

Vad gör den smutsiga kvinnan i skinnkläder på Chicagos raffinerade gator? Som skräckslaget ryggar tillbaka från ett butiksfönster fullt med peruker i tron att de är resultatet av en indiansk skalpmassaker? Jomen det är ju så klart Martha Jane Cannary, mer känd som Calamity Jane, som rest hela vägen från Deadwood i Dakotaterritoriet för att övertala den skönsjungande Adelaid Adams att uppträda i hemstaden. Varför Adams, som är tillräckligt känd för att förekomma på cigarettbilder (hett eftertraktade av Deadwoods manliga invånare), skulle följa med Calamity är oklart men något måste hon ju försöka med. Utan hennes löfte om Adams hade Deadwood-publiken annars sannolikt skjutit ned saloonägaren Henry Miller när det visade sig att hans inbokade artist Ms. Frances Fryer egentligen var en Mr. Francis Fryer.

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Calamity Jane (1953)”

Perfetti sconosciuti (2016)

alt. titel: Vad döljer du för mig?, Ukendte venner, Perfekte fremmede, Perfetti Sconosciuti – Wie viele Geheimnisse verträgt eine Freundschaft?, Perfect Strangers

”Den som inte har något att dölja, har heller inget att frukta”

Fortsätt läsa ”Perfetti sconosciuti (2016)”

Hustlers (2019)

Strippklubb. Kanske inte den vanligaste av arbetsplatser men det innebär inte att de anställda är olika andra anställda, exempelvis vad gäller drömmar om att avancera inom sitt yrkesområde. Bli bättre på sitt jobb, helt enkelt.

Fortsätt läsa ”Hustlers (2019)”

Pengar (1885)

Det finns flera alternativa titlar till Victoria Benedictssons roman Pengar. Giftermål. Äktenskap. Kvinnor. Frihet. Allt detta fokuseras i historien om den obemedlade Selma Berg, vilken gifter sig alldeles för ung. Vid 16 års ålder hyser hon ofullbordade konstnärsdrömmar men utan vare sig pengar eller sin fars och farbrors välsignelse konstaterar farbrodern krasst “Jag tycker inte du kan bli någonting bättre än hustru åt en bra karl.”

Fortsätt läsa ”Pengar (1885)”

Musikalvecka: Burlesque (2010)

Ordet ”burlesk” härstammar från italienskans ””burlesco”, ett ord som i sin tur härstammar från ”burla”. Burla betyder skämt eller upptåg, vilket stämmer ganska bra med tanke på att filmen Burlesque ber oss tro på att en Christina Aguilera med perfekt hår håller på att ruttna bort i någon liten håla i Iowa.

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Burlesque (2010)”

Birds of Prey (and the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn) (2020)

Don efter person: amerikanska kvinno-superhjältar till internationella kvinnodagen

Harley Quinn klarar sig alldeles utmärkt utan sin puddin’, Mr. J. Det är i alla fall vad hon febrilt intalar sig själv (som psykolog borde hon ju kunna det här med självövertalning), samtidigt som hon försöker sätta världsrekord i shots per minut på Roman Sionis klubb Black Mask (sannolikt Gothams ljusaste och tystaste nattklubb). Men Harley kommer snart att behöva ha huvudet på skaft (och inte nedkört i en flaska), ety halva Gotham är ute efter att hämnas på henne när det blir känt att hon inte längre står under Jokerns beskydd.

Fortsätt läsa ”Birds of Prey (and the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn) (2020)”

X14: Ian Fleming (1953-1966) #2

Fortsättning på gårdagens inlägg om Ian Flemings superspion

Fortsätt läsa ”X14: Ian Fleming (1953-1966) #2”

X14: Ian Fleming (1953-1966) #1

Ibland händer det! Att man som gammal, garvad läsare fortfarande kan hitta en liten guldgruva, rik på glimmande underhållningsådror. Men ofta kan den gamla och garvade läsaren behöva lite hjälp för att hitta den där guldgruvan. I mitt och Ian Flemings fall var den sammankopplande länken filmpodcasten Shinypodden, vilken under sin åttonde säsong temporärt bytte namn till Bondpodden.

Fortsätt läsa ”X14: Ian Fleming (1953-1966) #1”