You are currently browsing the tag archive for the ‘Kvinnlighet’ tag.

Fortsättning på gårdagens inlägg om Ian Flemings superspion

***

Ska stackars Fleming få ha någon slags cred kvar i moderna läsares ögon ska jag nog enbart dra en barmhärtighetens ridå för hans ”insikter” i dels våldtagna kvinnors psykologi, dels kvinnlig homosexualitet. Men (och det är ju här som det börjar bli intressant) samtidigt får ändå några av Flemings kvinnor ha egen agens inom den förvisso rejält begränsade 50- och 60-talsramen. I både Thunderball och On Her Majesty’s Secret Service blir spionhjälten räddad ur dödlig fara av kvinnor vid avgörande ögonblick. I Dr. No kan Honey Ryder utnyttja sin kunskap om djur och natur för att överleva helt på egen hand.

I ett genusperspektiv är dessutom den nionde romanen,The Spy Who Loved Me, högintressant. Historien berättas helt ur den unga kanadensiskan Vivienne ”Viv” Michels ögon. Hon har bott en period i England och nu är föreståndare för ett avlägset liggande motell i Adirondackbergen. Det synes vara en knapphändigt dold ”hemlighet” att Fleming modellerade sina berättelser och sin hjälte utifrån sig själv. Med den informationen i bakhuvudet skulle jag säga att det är anmärkningsvärt att Viv, med egna ord, först får beskriva hur hon blir snuvad på en riktig relation av snorvalpen Derek Mallaby (efter att han, intill våldtäktens gräns, pressat henne till sex) och därefter “övertalas” till en abort av sin chef (vadå, de hade ju bara lite kul och om preventivmedlen inte funkade är det faktiskt hennes eget fel).

I mina ögon är det ganska uppenbart att Fleming velat göra ett statement gentemot den brittiska prydheten vilken enbart resulterar i skam- och skuldbeläggande. Samt ångestladdade och traumatiserande sexdebuter på golvet till en biografloge ovanpå en överrock. Jag håller det inte för helt osannolikt att boken är ett försök att i någon mening erkänna sina ”ungdomliga” misstag och se hur sådana handlingar faktiskt kan ha påverkat kvinnorna runtomkring honom. Det är inte svårt att se en ung Fleming i både Derek, som bara vill ligga med en snygg tjej, och mannen som betalar för en abort för att slippa en hel del omak (inte minst relationsmässigt). Behöver jag säga att en samlad kritikerkår hatade boken? Detta trots att Viv i någon mening blir sexuellt rebootad av en viss James Bond…

Med ett remarkabelt undantag är James Bond alltså inte en kvinnas man. Men även i On Her Majesty’s Secret Service, när han bereder sig för att ställa sig framför altaret, strösslar Fleming sin text relativt generöst med antydningar om att spionen bara lurar sig själv när han tror att han ”can have it all”. Både spänning OCH ett tillfredsställande förhållande med en och samma kvinna för resten av livet. Blott ett par böcker senare, i The Man with the Golden Gun, är Bond helt på det klara med att monogami inte är hans grej.

Vilket därmed gör spionen till en smått tragisk figur. Kanske inte i relation till kvinnsen, men i förhållande till sin övriga (manliga) omvärld. Det görs tydligt att med det liv James Bond lever har han extremt få nära vänner – han är en i grunden ensam man som ibland faktiskt verkar tycka det är lite jobbigt. Detta blir särskilt tydligt i From Russia, with Love där Bond ovanligt snabbt smider fasta vänskapsband med britternas kontakt i Istanbul, Kerim Bey. Bara för att få dem sönderslitna inom kort av de vedervärdiga ryssarna.

James Bond är en kapabel man, men jag upplever inte att Ian Fleming velat skapa någon oövervinnerlig superhjälte (om vi inte räknar in det faktum att karln röker ca 60-70 extra starka cigg om dagen. Det är minst en var 20:e minut med sex timmars sömn). Bond längtar (i alla fall ibland) efter mänsklig kontakt, liksom alla andra. Han blir utslagen och spyr av trycket från explosioner eller hotet från dödligt giftiga insekter. Han fäller till och med tårar från gång till annan. Han blir deprimerad och måste botas medelst elchocker. Det torde inte vara någon slump att Fleming redan i den första boken, Casino Royale, tvingar sin spion att genomgå en mycket specifik tortyr som i princip attackerar hans libido. Jag skulle vilja påstå att det inte är en scen man som författare målar upp om man vill få sin hjälte att framstå som världshistoriens mesta macho-man.

Men efter alla dessa böcker måste man som läsare ändå inse att James Bond, för det stora flertalet, är en filmspion och inte en litterär dito. Filmserien om James Bond har blivit tillräckligt ikonisk för att exempelvis ge material till en hel trilogi parodi-filmer (Austin Powers). Men eftersom filmerna inte alls följer böckernas kronologi blir det ganska underhållande att notera när allt det, som numera räknas till klassiska (film-)Bond-karakteristiska, egentligen dyker upp i böckerna.

I det perspektivet kan vi konstatera att det i just boken Dr. No förekommer ett oerhört extravagant skurktillhåll (villain’s lair), mitt ute i ingenstans. Här introduceras också konceptet ett-onödigt-komplicerat-sätt-att-ta-livet-av-Bond-som-ger-honom-chans-att-fly. Båda dessa element förstärks hundrafalt i den näst sista romanen, You Only Live Twice. Då får vi också skurken som ska förklara hela sitt upplägg i detalj för Bond, även om det inom bokens ram faktiskt blir någorlunda logiskt. Syftet är nämligen att knäcka Bond och få honom att inse att motstånd är meningslöst. Goldfinger introducerar en katt-utrustad skurk och i Thunderball har vi den outsägligt onda skurkorganisationen där ledaren avrättar misshagliga individer vid sittande mötesbord. Det är nästan rart att se hur hur lite SPECTRE hymlar med sina ultimata mål (akronymen står för Special Executive for Counter-intelligence, Terrorism, Revenge and Extortion). Filmerna plockar dock in SPECTRE som skurkorganisation redan i film nummer två, From Russia, with Love, där Fleming istället pekade med hela handen mot ”Mother Russia”.

Ska man finna något som helst nöje i Ian Flemings spionböcker hänger det förstås på att man kan ha överseende med ganska mycket – eller åtminstone finna en slags skräckblandad förtjusning i rent häpnadsväckande rasistiska uttalanden (när Bond exempelvis har en kort Harlem-sejour i Live and Let Die). Jag hade som sagt lättare till skratt än genuin indignation och kunde därmed också njuta av såväl mer renodlade spänningsmoment som bitska beskrivningar av amerikansk kultur-degenaration (Florida-staden St. Petersburg framställs som soldränkt helvete).

Casino Royale (1953)

Live and Let Die (1954)

Moonraker (1955)

Diamonds Are Forever (1956)

From Russia, with Love (1957)

Dr. No (1958)

Goldfinger (1959)

For Your Eyes Only (1960, novellsamling)

Thunderball (1961)

The Spy Who Loved Me (1962)

On Her Majesty’s Secret Service (1963)

You Only Live Twice (1964)

The Man with the Golden Gun (1965)

Octopussy and The Living Daylights (1966, novellsamling)

Ibland händer det! Att man som gammal, garvad läsare fortfarande kan hitta en liten guldgruva, rik på glimmande underhållningsådror. Men ofta kan den gamla och garvade läsaren behöva lite hjälp för att hitta den där guldgruvan. I mitt och Ian Flemings fall var den sammankopplande länken filmpodcasten Shinypodden, vilken under sin åttonde säsong temporärt bytte namn till Bondpodden.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Berättelsen om Askungen

Jag gissar att Walt Disney Pictures knappast hade kunna önska sig en mer varsam live-version av en film som med rätta kan kallas för en Disney-klassiker. Regissör Kenneth Branagh och manusförfattare Chris Weitz håller sin Cinderella oerhört nära den animerande adaptionen från 1950 och har bara uppdaterat historien precis så mycket att den inte ska fastna i halsen på 2010-talspubliken.

Läs hela inlägget här »

Det är bara att köra igång med den rätt så bastanta pudeln: jag var en av alla de som tyckte det lät grymt onödigt med en remake av Dario Argentos övernaturliga färgthriller från 1977. Men så började det ju trilla in en del positiva omdömen och då blev jag såklart nyfiken på spektaklet. Emellertid blev titten fortfarande ett rejält hopp rakt ut i tomheten eftersom jag inte hade någon tidigare erfarenhet av vare sig regissören Luca Guadagnino eller manusförfattaren David Kajganich. För trots att filmen utgår från Dario Argento och Daria Nicolodis manus finns här så mycket nytt att det är högst relevant att ge cred till ytterligare en manusförfattare.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: I morgen danser vi

Det finns inget utrymme för svaghet i georgisk dans! Nä, det är klart, om dansen inte ska tjäna något annat syfte än att vara ett uttryck för den georgiska själen vill man förstås inte visa sig svag och rank. En georgisk manlig dansare ska vara som ett monument! En georgisk kvinnlig dansare ska vara oskuldsfull och anständig!

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Porträtt av en kvinna i brand, Portrait of a Lady on Fire, Portræt af en kvinde i flammer, Portrett av en kvinne i flammer

Marianne kommer som porträttmålare till ett ensligt beläget hus vid Bretagnes karga kust runt mitten av 1700-talet. Uppdraget att måla av den unga Héloïse har kommit till henne först efter att modern anlitade en manlig målare som misslyckades med porträttet. Héloïse har nämligen hämtats hem för att fylla sin systers roll – att gifta sig med en rik man. Men den presumtive maken vill först ha ett porträtt av sin tillkommande och därför vägrar Héloïse att låta sig avbildas enligt logiken: ingen tavla=inget bröllop.

Läs hela inlägget här »

Alla scouter vet vad en hajk är. Alla mina generationskamrater vet i sin tur att Hajk också var ett TV-program där den outhärdligt käcke Bengt Alsterlind ofta inledde med ett ”Tjipp!”. HAJK var akronym för ”Helfestligt, Allmänbildande, Jätteintressant, Kunskapsorienterande”. Kan det bli mer 70- och 80-tals-barn-TV än så?

Läs hela inlägget här »

Bara att par år senare hade systrarna Ginger och Brigitte definitivt kategoriserats som ”emo” av sina jämnåriga på Bailey Downs high school. Nu är de mest bara konstiga, även om den gloende killklicken givetvis inte undgått att notera att Ginger fått bröst värdiga deras uppmärksamhet.

Läs hela inlägget här »

Det har sagts många gånger men tål att sägas igen – trailers är ett jäkla gissel. Widows framstod nämligen i den formen som en renodlad samt nervpirrande heist-thriller. Det var bara vetskapen att Steve McQueen stod som regissör som gjorde mig någorlunda förberedd på att filmen sannolikt inte ”bara” skulle vara en nervpirrande heist-thriller. Grabbarna i salongen som gick efter en kvart hade uppenbarligen inte samma tur.

Widows börjar emellertid nog så dramatiskt (hej, Reservoir dogs!). Ett gäng skurkar med den erfarne Harry Rawlings i spetsen ska genomföra ytterligare en välplanerad stöt men allting går åt skogen på det mest magnifika sätt. Ett par biljakter och en SWAT-insats senare är både Harry, hans kumpaner samt rånbytet sprängda i småbitar. Läs hela inlägget här »

I sin ”Mina kompisar”-bok deklarerade den unga Hanna tydligt vad som var hennes barndoms högsta önskan i barnsligt präntade blyertsbokstäver: ”INTE bo i Alingsås!”

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Gary Wolf, Who Censored Roger Rabbit?
Dean R. Koontz
, Lost Souls
Bengt Liljegren, Adolf Hitler

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg