Mike Noonan skulle kanske sörja sin döende författarkarriär om det vore för att han är fullt upptagen med att sörja sin döda hustru Jo. Föga förvånande är den insomnande karriären en konsekvens av Jos död eftersom Mike har inte kunnat förmå sig att skriva ett ord sedan hon blev påkörd av en buss. Han hemsöks också av spöklika skepnader och mardrömmar.
Fortsätt läsa ”Bag of Bones (2011)”
alt. titel: Gräsklipparmannen, Manden med plæneklipperen, Gressklippermannen, Gräsklipparen, El hombre del jardín, Realidad virtual, Le Cobaye, Der Rasenmähermann, Virtual Wars, Stephen King’s The Lawnmower Man
I början av 90-talet vill Dr. Lawrence Angelo ”expand human communication” via digitalisering. Jag tror faktiskt inte att han såg framför sig hur folk nästan 30 år senare skulle använda denna utökade kommunikation till att dela roliga kattvideos och ge varandra ”styrkekramizar”.
Fortsätt läsa ”The Lawnmower Man (1992)”Fortsättning på gårdagens inlägg om Ian Flemings superspion
Ibland händer det! Att man som gammal, garvad läsare fortfarande kan hitta en liten guldgruva, rik på glimmande underhållningsådror. Men ofta kan den gamla och garvade läsaren behöva lite hjälp för att hitta den där guldgruvan. I mitt och Ian Flemings fall var den sammankopplande länken filmpodcasten Shinypodden, vilken under sin åttonde säsong temporärt bytte namn till Bondpodden.
Kaka söker maka lyder ett uttryck som sannolikt är så ålderdomligt att det skulle kunna platsa i kampanjen ”adoptera ett ord”. Kanske är det ändå det som är fallet när Tyler och Ally finner varandra? Han slackar runt utan vare sig jobb eller regelrätt utbildning tack vare en död bror i bakgrunden. Relationen till affärsmanspappan Charles är ansträngd för att uttrycka det milt. Hon slackar absolut inte runt, utan har bestämt sig för att bli socialarbetare men har ändå ett livstrauma i form av nedskjuten mor.
Av någon outgrundlig anledning blev jag tillräckligt pepp på nya Bond-rullen Spectre för att vilja uppdatera mig på Daniel Craigs Bond-insats. En titt på Casino Royale när det begav sig hade gjort mig lite avtänd i all sin överraskning. Visst, vi hade den hyfsat välbekanta casinomiljön men samtidigt en Bond som blir hyfsat realistiskt torterad av en blodgråtande Mads Mikkelsen. Det var nästan så jag började längta efter Roger Moores putslustiga comebacks. Men bara nästan…
I likhet med Annie blev Mamma Mia! något jag kände att jag borde ta mig an. Musikalfilmen är en av tidernas mest framgångrika, sett till intäkter, och jag har förstått att den uppskattats av många även efter den slutade gå på bio. Det fanns bara ett problem. Jag hade börjat se Mamma Mia! inte mindre än två gånger förut och aldrig orkat längre än till andra sången (Honey, Honey) innan jag var tvungen att hejda ångvälten av feelgood som hotade att platta till både mig och min mentala hälsa.
Gigantiska sjökreatur världen över, darra månde ni – Mega Shark går på jakt! Godtrogna tittare av The Asylums tidigare mästerverk Mega Shark vs. Giant Octopus skulle kanske av den filmens slut ha trott att Mega Shark var ett minne blott men där bet de sig allt i tummen. Efter att den gigantiska (exakt hur gigantisk varierar filmen igenom, varför ändra ett vinnande koncept?) hajen attackerat och sänkt ett militärfartyg siktar den raskt in sig på ett annat fartyg.
På förekommen anledning från Filmitch som i sitt välmatade Bondmaraton kommit fram till Pierce Brosnan och Goldeneye.
***
Publicerad i VästerbottensKuriren i december 1995.
Likt en fläck på heltäckningsmattan, vilken inte har blivit borttagen med Bissells Big Green Clean Machine, dyker alltså James Bond upp igen efter sex år av tystnad. Denna gång har han återvänt till de ryska skurkarna, kanske tog de latinska knarklangarna slut. Ryssarna har utvecklat ett fasansfullt vapen — projekt Goldeneye — där en rymdsatellit kan slå ut alla elektroniska kretsar inom ett mycket precist område på jorden. En brottsorganisation ledd av den mystiske Janus stjäl vapnet och hotar nu att utplåna London. Den ende som kan hejda detta fasansfulla dåd är ni-vet-vem.
Thomas Crown är en spänningssökare av klassiskt snitt. När han inte genomför dyrbara företagsförvärv eller olika fusioner, gillar han katamaranrace, segelflyg eller 100.000-dollars golfvad. Men även sådant kan till sist bli vardagstrist och vad gör man då? Varför inte en konstkupp, även den av klassikt elegant snitt? Bytet: en ovärderlig Monet (han med näckrosorna) vilket i sin tur lockar fram försäkringsagenten Catherine Benning. Det visar sig snart att hon är en minst lika stor spänningssökare som Mr Crown, hon är Sherlock Holmes till hans Irene Adler. Frågan är bara om de någonsin kommer att kunna lita på varandra.
Rörliga bilder och tryckta ord 