You are currently browsing the tag archive for the ‘Brian De Palma’ tag.

Dags att återuppta bekantskapen med husguden Stephen Kings debutroman Carrie. Inte sällan slås man av det obevekliga drivet i Kings tidiga produktion och Carrie är inget undantag. Både tack vare Kings egen popularitet och Brian De Palmas filmatisering (från 1976, så när det väl började röra sig för mr King gjorde det det ordentligt) torde själva historien vara ganska så välbekant.

Carrie White är det nominella mobboffret vid småstadens gymnasieskola. Möjligen kan man tycka att ungdomar i gymnasieåldern borde stå över mobbning vars uttryck snarare passar sig på en mellanstadieskolgård men här spelar antagligen småstadsmentaliteten in. Plus det faktum att det är 70-tal och trettio år av anti-mobbingskampanjer står och stampar i farstun.

Men Carrie har det inte så himla lätt hemmavid heller. Mamma Margaret är en religiös fanatiker som föredrar att låsa in sin dotter i en garderob vid minsta tecken på något som kan kallas liv. Att Carrie börjat menstruera är inte avhängigt biologi, utan gudsfruktan. Riktigt fina flickor befattar sig inte med kropp eller sexualitet i något som helst avseende. Men Carrie har inte bara börjat få bröst och menstruera utan är också lite småhet på populäre Tommy Ross.

Det hon inte vet är att Tommy Ross blivit ombedd av sin ångerfulla flickvän Sue Snell att ta med Carrie på avslutningbalen. Inte som ett skämt, vilket kanske hade varit fallet för bara ett år sedan, utan för att Sue helt plötsligt insett att det kanske inte är så himla schysst att mobba en klasskompis. Problemet är bara att rikemansflickan Chris Hargensen tycker att mobboffer borde förbli mobboffer och tar balen som en förevändning att tvåla till Carrie riktigt ordentligt.

Nu är jag för all del partisk gentemot mr King (husgud, remember?) men när jag den här gången väljer att lyssna på Carrie hittar jag till viss del nya styrkor med berättelsen. Av någon anledning har jag tidigare aldrig fastnat lika hårt för beskrivningen av Carrie som just ett mobboffer och jag slås av Kings förmåga att beskriva den stenhårda skol- och småstadshierarkin där advokatdottern tror sig vara förmer än alla andra. Samt Carries eviga underläge – hela hennes tillvaro går ut på att se sig i rollen som parian, den utstötta.

Mitt hjärta blöder för hennes försiktiga trevanden till en samhörighet, vilka sedan blir desto brutalare krossade eftersom hon hade mage att förhäva sig över sin vedertagna mobboffersroll. Konflikten mellan sex och det religiösa känner jag mig mer ambivalent inför, just religiös fanatism och enögdhet tycker jag nog att King lyckas bättre med i andra berättelser.

King gjorde med Carrie ett försök till det klassiska greppet av en dokumentroman och på det hela taget klarar han av den balansgången helt ok. Förvisso blir det kanske lite väl många utläggningar från läkare och andra vetenskapsmän men de individuella berättelserna från personer som varit delaktiga i Carries uppväxt eller det som timade den ödesdigra bal-kvällen står stadigt i Kings psykologiska fundament.

Med en familjär bekantskap med Carrie i ryggen är det inte skräck- eller äckelelementen som har romanens starkaste bärkraft utan just mobbningssituationen. Sällan har King lyckats så väl med att tydliggöra underdogpositionen som i Carrie. Sedan skadar det förstås inte med de levande beskrivningarna av kopparstinkande blod och bacondoftande förkolnade kroppar. Detaljer, likväl som psykologi, har alltid varit Kings signum.

Annonser

alt. titel: Mardrömsjakten

Om man som tittare inte fattat det redan vid den lekfulla brottningsmatchen mellan far och son Sandza under mellanösterns varma sol får Peter också försäkra den nervöse Robin att ”I’ll be with you all the way”. För att strax därefter försvinna i en terrorismorsakad båtexplosion inför Robins förtvivlade blick. Då är det ju tur att Peters gamle vän Ben Childress också finns på plats och kan se till att skeppa Robin till den där speciella skolan i Chicago som var grunden till pojkens nervositet.

Läs hela inlägget här »

Red Planet”Come on Cohaagen! Give these peeeeple äiiiiii!”

Det ligger faktiskt rätt nära till hands att tänka på Arnies klassiska utrop från Total Recall när karaktärerna i Red Planet kämpar för varje andetag som fiskar på land. Mars har ständigt retat fantasin hos jordborna. Så nära, men ändå så ogästvänlig…

Läs hela inlägget här »

RushDe mullrande motorerna lägger sig som en öronbedövande ljudmatta över publiken. Biofåtöljen skakar. Och det är inte särskilt konstigt eftersom ämnet för dagen är Formel 1 och konkurrensen mellan petimetern Niki Lauda samt playboyen James Hunt. Själv är jag inte mer bekant med historien än att jag känner igen namnet Niki Lauda, barn av 70-talet som jag är.

I likhet med vissa andra regissörer (*host* Brian De Palma) kan man lätt få intrycket att Ron Howards bästa filmer ligger bakom honom. Jag menar, Frost/Nixon var helt ok men vem minns egentligen The Dilemma? Ändå kunde hans namn på Rush inte undgå att göra mig lite nyfiken – oftast levererar han ändå rätt stabila rullar (Angels and Demons, jag tittar inte på dig).

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Kathy Reichs, Grave Secrets
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Georges Simenon, Maigrets första fall

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser