You are currently browsing the tag archive for the ‘1960-tal’ tag.
Dagens film fick se sig helt lottlös vid förra veckans Oscarsgala. Därmed inte sagt att den är dålig, långt därifrån…
***
Varför sitter det sju…nej, vänta…en, två, tre…åtta unga män framför domare Julius Hoffman i rättssalen i september 1969? De är åtalade enligt en lag som gör det olagligt att frakta idéer över statsgränser, hur märkligt det än kan låta. Men 1968 — året för Pragvårar, Röda armé-sprängningar och 2001-premiärer — instiftades Civil Rights Act i USA. En lag som under tio rubriker talar om hatbrott, diskriminering och…att det är förbjudet att korsa statsgränser i syfte att ”incite a riot, organize, promote or participate in a riot or to extend activities of a riot, or to aid and abet any person performing such activities”. Ety slutet av 60-talet var utan tvekan en period av upplopp. Världen stod i brand och en hel del av de flammorna hade sitt ursprung i ett krig som fördes av USA, men knappast på amerikansk mark.
Ett slag som däremot kom att stå på amerikansk mark var när ca 10 000 demonstranter i slutet av augusti 1968 samlades i Chicago för att uttrycka sitt missnöje över demokraternas presidentkandidat, Hubert Humphrey (samt partiets generella politik får man anta). Humphrey var i demonstranternas ögon inte den motkraft som behövdes för att få ett slut på Vietnamkriget. Partikonventet följde på morden av Dr. Martin Luther King i april och Bobby Kennedy i juni. Desillusionen, desperationen, missnöjet och misströstan torde ha varit allestädes närvarande hos många av de 10 000, vilka nu ställdes mot mer än dubbelt så många poliser och nationalgardessoldater. Scenen var redo.
Regissör och manusförfattare Aaron Sorkin återvänder i The Trial of the Chicago 7 än en gång till mammas gata med politiska spörsmål och rättsprocedurer i fokus. Den här gången har han alltså tagit sig an rättegången för de som kom att kallas för The Chicago Seven (inledningsvis The Chicago Eight). Alltså sju unga män som enligt Civil Rights Act åtalades för att ha anstiftat upploppen året innan vid partikonventet i Chicago. En uppställning som får mig att tänka på Life of Brian. Ni vet; People’s Front of Judea, Judean People’s Front och en uppsjö andra, likalydande organisationer. Här är det ledare för Students for a Democratic Society, Youth International Party och National Mobilization Committee to End the War in Vietnam som står i skottgluggen. Och så lite så där vid sidan av, en av grundarna för Black Panthers (den åttonde av The Chicago Eight).
Tydligen skrev Sorkin manuset redan under 00-talet men av olika anledningar lades det i malpåse. Ingen verkar ha varit mer överraskad än han själv när det visade sig få förnyad aktualitet ungefär tio år senare tack vare valet av en viss president, vars styre skulle komma att präglas av just upplopp. Såväl för som emot.
Alltså, Sorkin kan ju det här. Det finns aldrig ett uns av tvekan över att ett rättegångsdrama med hans signatur inte ska hålla måttet. För min del blir det dock inledningsvis en smula förvirrande eftersom jag lyckas missa att filmen gör ett tidshopp på fem månader. Därför tror jag ett tag att det ska handla om en rättsröta så genomgripande att justitiedepartementet bestämt sig för åtal redan innan upploppen skedde, men riktigt så illa var det inte.
Illa nog ändå, kan man tycka. Frank Langella spelar domare Julius Hoffman, vars beteende i rättssalen får Mark Rylance försvarsadvokat att fundera på om det kan vara läge att plocka in en demenspsykolog. Särskilt utsatt blir svarta pantern Bobby Seale, spelad av Yahya Abdul-Mateen II. Han förvägras att invänta sin egen advokat (som är sjuk) och till slut blir både bojad och försedd med munkavle i själva rättssalen. Hade det inte varit för att händelsen verkligen inträffade, är det den typen av scen som man annars slagit ned på som överdrivet symbolisk.
Självklart tar sig manuset vissa friheter med vem som säger vad eller i vilken ordning saker och ting utspelas men jag vill ändå påstå att framställningen är förhållandevis nyanserad. I alla fall om vi betänker att de huvudpersoner som vi ska sympatisera med sitter på endast en av två sidor i rättssalen. Det diskuteras en hel del om hur föräldrauppror gärna tar formen av politiskt engagemang och hur lätt det är att tända upploppsgnistan, även om det inte är meningen. Plus den förvärrande faktorn som var Vietnamnkriget, där unga amerikaner stupade samtidigt som en hord vänstervridna “non-conformists” skanderade slagord på hemmaplan istället för att göra sin patriotiska plikt. Men det råder samtidigt ingen större tvekan om att detta till syvende och sist är en film om hur Staten eller Systemet försöker kväsa medborgarnas misshagliga åsikter genom att ge sig på enskilda individer.
Skådismässigt är det Sacha Baron Cohen och Eddie Redmayne som skiner allra starkast, vilket kanske inte är så konstigt eftersom de organisatoriskt, utseende- och åsiktsmässigt ställs mot varandra. Cohens hippeanarkist Abbie Hoffman (Youth International Party) mot Redmaynes mer politiskt polerade Tom Hayden (Students for a Democratic Society). Just den dynamiken bränner till när det är en halvtimme kvar av filmen. Enda nackdelen med det är att de scenerna är så pass bra att de tyvärr får de föregående dryga 90 minutrarna att kännas lite omständliga.
Slutet blir också närmast parodiskt “Oh, Captain, my Captain”-bombastiskt men fram tills dess måste jag säga att The Trial of the Chicago 7 var en film som levererade både underhållning och upplysning. Finns det någon bättre kombo? Skulle väl i så fall möjligen vara Allen Ginsberg och hans “war chant”.
Innan premiären av Austin Powers: International Man of Mystery 1997 var Mike Myers i min värld inte så mycket mer än Dana Carveys mindre rolige sidekick i SNL och Wayne’s World-filmerna. Jo, jag vet att Myers spelade Wayne och tekniskt sett var huvudpersonen men jag har alltid haft en soft spot för Carvey. Efter Wayne’s World kom någon halvrutten komedi med en omöjlig titel (So I Married an Axe Murderer) och en ännu omöjligare översättning av titeln (En brud på hugget).
alt. titel: Minnen av igår, Minder fra i går, Dagen i går, Only Yesterday, Memories of Teardrops, Memories of Yesterday
Första Ghibli-filmen ut som inte regisserats av Hayao Miyazaki. I den här omgången, vill säga, för Isao Takahata hade ju 1988 gjort Eldflugornas grav. Och den filmen ger ändå en fingervisning om vad man kan förvänta sig av Minnen av igår. Nej, vi har inte särskilt många svältande barn, tack och lov, men borta är också gigantiska insekter, talande katter och skogsvarelser som gillar paraplyer.
Minnen av igår berättar en högst realistisk historia om den 27-åriga Taeko som till sin mors stora förskräckelse fortfarande är singel. Hon bor i Tokyo i början av 80-talet (vi får senare i filmen en liten tidsmarkör i form av en E.T.-referens) där hon jobbar på kontor. Taekos stora kärlek är dock den japanska landsbygden och på sin semester tar hon tåget norrut för att plocka safflor eller färgtistel. Här träffar hon också eko-bonden Toshio som minst sagt brinner för både ekologisk odling och japanska bönders villkor i en allt mer påträngande och effektiviserad modernitet. Läs hela inlägget här »
På förekommen anledning från Jojjenito som för bara några dagar sedan postade en text om en av 2017 års mest framgångrika filmer.
***
Det var en gång en prinsessa som inte kunde prata. Ingen visste att hon var en prinsessa, allra minst hon själv. Därför fick hon nöja sig med att städa undan andra människors skit, både bokstavligt och bildligt, i det hemliga fortet där hon arbetade. Men en dag fick hon syn på en fängslad prins i ett av de hemliga rummen, en prins som liksom hon själv inte kunde prata. Men deras gemensamma, verbala stumhet innebar inte att att de var oförmögna att uttrycka sin kärlek för varandra. Däremot hotades deras kärlek av fortets riddare, vilka bytt hästen mot paragrafer och lansen mot elektriska kofösare.
That is funny! Ja, det finns många i Saigon anno 1965 som påstår sig vara humorkännare. Däremot är de absolut inte överens om vad som är roligt. Särskilt inte när munläderekvilibristen Adrian Cronauer anländer till militärens radiostation för att börja jobba som DJ, headhuntad från Kreta (där alla kvinnor ser ut som Zorba) av General Taylor.
alt. titel: Plutonen, Platoon – Kamp-patruljen
Oliver Stones Platoon både ger och tar när det gäller bevingade uttryck. Regissören och manusförfattaren inleder nog så högtravande med citat ur Predikaren (”Gläd dig, du yngling, din ungdom”) och droppar både likaledes högtravande (”Hell is the impossibility of reason”) samt…mindre högtravande (”Excuses are like assholes, Taylor, everybody got one”).
Min utvalda film att prata om under Snacka om films 230:e avsnitt som släpptes i torsdags. Apropås begreppet ”Oscar bait”.
***
alt. titel: Deer Hunter
I mitten av 70-talet var den allmänna åsikten i Hollywood att ingen ville se filmer om Vietnamkriget. Vilket kanske inte var så konstigt med tanke på att kriget inte officiellt var över förrän 1975. Nu motbevisade förvisso Michael Ciminos The Deer Hunter den slutsatsen men det som uppenbarligen drog publik var knappast någon upplyftande beskrivning av vare sig kriget eller det USA som förde det. Och även om filmen inte var först med att rikta ett kritiskt öga mot det nationella traumat var den en av de tidigaste att få en bred spridning. Det beredde därmed vägen för filmer som Apocalypse Now, Platoon och Full Metal Jacket.
I ovanligt rask marsch för att vara jag tog jag mig an Ian McEwans bok On Chesil Beach efter att ha sett filmadationen i juni 2018 tillsammans med filmspanarnätverket. Dels hade jag läst boken förut och tyckte mycket om den då, dels skiljde sig filmen från min minnesbild på ett par viktiga punkter och jag ville kolla om jag verkligen hade så uselt komihåg.
Jan Guillous språngmarsch genom det 20:e århundradet, via tre norska fiskarbröder, fortsätter. I ett tidigare inlägg tog jag mig fram till den fjärde boken, Att inte vilja se, vilken behandlade Sverige under andra världskriget. Då berättades historien fortfarande främst ur storebrodern Lauritz Lauritzens perspektiv och handlade bland annat om hans konfliktfyllda förhållande till den tyska nationen.
That’s what HE said!