You are currently browsing the tag archive for the ‘1960-tal’ tag.
I ovanligt rask marsch för att vara jag tog jag mig an Ian McEwans bok On Chesil Beach efter att ha sett filmadationen i juni 2018 tillsammans med filmspanarnätverket. Dels hade jag läst boken förut och tyckte mycket om den då, dels skiljde sig filmen från min minnesbild på ett par viktiga punkter och jag ville kolla om jag verkligen hade så uselt komihåg.
I den mån man kan säga att On Chesil Beach har en historia är det förstås inte mycket som skiljer sig mellan bok och adaption. Florence och Edwards nyfödda äktenskap går ett lika grymt som tragiskt öde till mötes i bröllopssviten. Regissören Dominic Cooke försökte så gott det gick, tillsammans med författaren som också skrev manus, att porträttera och artikulera de unga tus tankar, orosmoment och ångest genom bilder och dialog. Men det säger sig nästan självt att en bok, som i så hög utsträckning enbart befinner sig i huvudet på sina huvudpersoner, har helt andra förutsättningar att skapa förståelse för det som händer (samt icke minst varför). Särskilt i händerna på en sådan virtuos på både språk och framställning som Ian McEwan.
Exempelvis kan han på ett helt annat sätt göra tydligt hur Florence och Edward befinner sig just i brytpunkten mellan det traditionella och moderna när det gäller relationer mellan könen och synen på äktenskap. De är bägge offer för sin mellangeneration och en förhärskande tidsanda. I det perspektivet skulle man nästan kunna kalla On Chesil Beach för en sexuell zeitgeistroman. Året är 1962 och än mer än i filmtitten känner jag en stark längtan efter att kunna sätta mig ned med dramats bägge aktörer och prata lite om det här med blommor och bin. Helst innan de ställde sig framför prästen och lovade att hänga ihop för tid och evighet.
För kruxet är att de inte kan prata med någon om de här knepigheterna, varken med varandra eller någon annan. Detta är ett årtal när det inte var särskilt vanligt att ens föräldrar satte sig ned och hade ”the talk” med sina avkommor. Florence är rädd och äcklad av hela cirkusen, till sin hjälp har hon bara en klinisk instruktionsbok där ord som ”engorged” knappast gör hennes tveksamhet mindre. Samtidigt är hon högst medveten om vad som förväntas av henne som hustru. Medan Edward å sin sida håller på att gå upp i limningen av kåthet, ett tillstånd som börjat nå vulkaniska proportioner sedan han avhållit sig från självbefäckelse innan bröllopet. Eftersom de som sagt inte pratat om detta överhuvudtaget tänker han sig att Florences avoghet innan bröllopet enbart beror på att hon är en ordentlig flicka, men som inom äktenskapets tillåtande hank och stör kommer att släppa loss och bli den sexgudinna han inte ens vågat drömma om.
McEwan beskriver sitt unga par i deras prekära situation med både tragik, humor och värme samt en stor portion ömhet. Jag får intrycket av att till och med han gärna önskat att deras försiktigt ljuva kärlekshistoria skulle få ett lyckligare slut än som det nu föll sig. Det är nästan som att författaren ventilerar sin frustration över sakernas tillstånd genom sina personer. Florence och Edwards är två människor som uppriktigt älskar varandras personligheter och ändå är det det där förbenade sexet som i slutänden stjälper hela relationslasset.
Eftersom det är han själv som skrivit manus till filmen måste man kanske anta att författaren valt att förstärka delar som han upplevde var allt för otydliga i romanen. Samtidigt tycker jag att det är lite synd att tittaren presenteras för en väldigt konkret anledning till Florences inställning till sex medan jag faktiskt knappt uppfattar en antydan till den anledningen i boken. Och då bara för att jag aktivt letar efter den på grund av filmen.
Men jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att Ian McEwan kan ha tyckt att filmens oerhört krystade och tillrättalagda slut var bättre än den bitterljuva tillbakablick som presenteras i boken. Prestationsmässigt gjorde de två unga skådespelarna storartade insatser och vid denna omläsning var det helt klart Saoirse Ronan jag såg framför mig som Florence. Utseendemässigt fanns absolut ingenting att invända mot filmatiseringen. Men vad gäller stämning och psykologi föredrar jag helt klart det litterära originalet. Det tillåter mig att komma närmare både Florence och Edward, även om det är en närhet som är en bitter kalk att tömma.
Annonser
Jan Guillous språngmarsch genom det 20:e århundradet, via tre norska fiskarbröder, fortsätter. I ett tidigare inlägg tog jag mig fram till den fjärde boken, Att inte vilja se, vilken behandlade Sverige under andra världskriget. Då berättades historien fortfarande främst ur storebrodern Lauritz Lauritzens perspektiv och handlade bland annat om hans konfliktfyllda förhållande till den tyska nationen.
Ska man tro TV-serier och filmer har varje välbärgad, liberal villagata i USA ett. Ett homosexuellt par, alltså. Oftast bögar, alltid välutbildade. I de övriga kärnfamiljerna är fruarna generellt välvilligt inställda till män som (givetvis) också är intresserade av trädgårdssysslor och heminredning medan deras makar förhåller sig något mer avvaktande. På Camphor Tree Lane i Los Angeles är det här paret George och Jim. George är den äldre, mer reserverade, collegeprofessor i litteratur. Jim är den yngre, arkitekt och sannolikt mer sällskapligt lagd gentemot grannarna är sin partner.
På förekommen anledning, då Henke och Carl från Shiny-podden idag pratar om en annan allvarlig Coen-man.
***
En olycka kommer sällan ensam. Larry Gopnik har all anledning att fråga sin gud varför just han tycks särskilt utvald att samla på sig extra många olyckor. Något svar får han definitivt inte från det religiösa hållet. När Larry försöker få hjälp med hur han ska hantera grannar som bråkar om tomtgränser, en son som beställer dyra skivor utan hans vetskap, en bror som ägnar sig åt olagliga kortspel och en fru som vill skiljas blir svaret antingen att han måste skaffa sig lite perspektiv eller en obegriplig historia om en tandläkare som ser judiska bokstäver i sina patienters tänder.
En klassisk ursäkt för (amerikanska) män som blir påkomna med en Playboy-tidning är att de bara läser den för artiklarna. En minst lika bra ursäkt borde kunna vara att de läser den för novellerna och då snackar vi inte texter med inledningar som ”Dear Penthouse…” (oaktat att sådana texter dessutom publicerades i en helt annan herrtidning).
Filmspanarnas tema ”Utmaningar” blev en rungande succé i september 2013, så det var klart att vi skulle göra om det någon gång. Allt som är värt att göras, är värt att göras (minst) en gång till. Lagom till julledigheten 2014 var det alltså dags att bli utmanad igen och tydligen är jag ett utmaningsoffer som skall bliva bedömd utifrån ogillade regissörer. Läs hela inlägget här »
Om en advokat ska vara någon som håller ordning på sina klienter, kanske allra helst se till att de inte hamnar i trubbel överhuvudtaget, är Carl Lazlo ett rätt dåligt val. I alla fall för journalisten Hunter S. Thompson.
Ja, vad finns egentligen innuti Llewyn Davis? Inte mycket, om vi ska tro Coenbrödernas senaste skapelse. Llewyn försöker under 60-talets början hålla någon slags folksångarkarriär under armarna men det är tveksamt om han brinner för Konsten med någon större hetta än att det är bättre än att vara en vanlig knegare. Llewyn brinner inte för någonting. Vilket dock inte hindrar att han intar en sedvanligt konstnärselitistisk hållning – han vill kunna försörja sig på sin musik men att leverera vad folk kan tänka sig att betala för är under hans värdighet.
Inför systern Joy hävdar han att han vill något mer än bara existera (vilket alla vanliga knegare uppenbarligen gör), men frågan är om han ens gör det. Llewyn går genom livet (eller i alla fall under den period som vi får följa honom) liksom avstängd för det mesta. Vilket naturligtvis gör det lite problematiskt att han inte verkar ha någon egen bostad utan soffsurfar sig runt bland de gamla och nya bekantskaper som kan stå ut med hans svårmodiga uppenbarelse.
Att Cuba-krisen kanske var det närmaste världen kommit till ett tredje världskrig är välkänt. Exakt hur nära är dock inte riktigt lika välkänt, men nu är det dags för sanningen att komma fram i dagsljuset.
Året är 1962 och livet leker för den unge Charles Xavier i Oxford. Inte bara har han föräldrar som är tillräckligt rika för att skicka honom till lärosätet, han får dessutom chans att studera genetik. Ett ämne som ligger honom varmt om hjärtat eftersom både han själv och hans styvsyster Raven är mutanter.
That’s what HE said!