Cormoran Blue Strikes liv är på upphällningen, både privat och professionellt. Flickvännen Charlotte har sparkat ut honom från lägenheten och privatdetektiv-verksamheten haltar betänkligt. Ungefär som Cormoran själv, tack vare att hans vänstra ben måst ersättas av en protes efter ett bombdåd i Afghanistan där han jobbade som militärpolis.
Men som genom ett mirakel blir han kontaktad av advokaten John Bristow som vill att Cormoran utreder hans adoptivsysters självmord. Lula Landry var en välkänd fotomodell och dödsfallet har tröskats både framlänges och baklänges i tidningar och på nätet. Trots det är Bristow övertygad om att det finns något mer bakom tragedin.
Förutom titeln ståtar omslaget på The Cuckoo’s Calling med författarnamnet Robert Galbraith. Detta är dock en sentida pocketutgåva, tryckt när det redan avslöjats att Robert Galbraith egentligen var J.K. Rowling som ville försöka sig på att skriva om något annat än en tonårig trollkarl. Innan det stod klart var försäljningssiffrorna för The Cuckoo’s Calling synnerligen modesta, bara för att explodera när avslöjandet kom. Numera får man pröjsa minst 4 000 dollar för en signerad förstautgåva. Det tycks dock faktiskt inte som om det var Rowling själv eller hennes agent som stod för ”avslöjandet” i syfte att sälja lite fler volymer.
Jaha, men hur är då Rowling som författare utan sin Harry och trollkarlsvärld? Jomen, helt ok måste jag ändå säga. Styrkan i The Cuckoo’s Calling är dock personporträtten och de mellanmänskliga relationerna, snarare än själva deckarhistorien. Vad gäller en bakgrund inom militärpolisen finns det exempelvis likheter mellan Cormoran Strike och Lee Childs Jack Reacher. The Cuckoo’s Calling innehåller också en hel del London-beskrivningar som gör att jag skulle kunna likna boken vid hur Michael Connelly förhåller sig till sitt älskade L.A. Strike är emellertid inte mer lik Harry Bosch eller Mickey Haller än han är Jack Reacher. Stämningsmässigt ligger Rowling betydligt närmare äldre pusseldeckarföregångare som Agatha Christie.
Till dags dato har Rowling fått ur sig inte mindre än fem böcker om Strike. Och, får jag hoppas, hans högst kapabla sekreterarassistent Robin Ellacott. Det är nämligen via henne vi blir introducerade till privatsnokaren till att börja med, men hon försvinner sedan till viss del från historien. Lite synd att Rowling skulle trilla ned i Hermione-fällan så pass omgående kan jag tycka. Men som sagt, hon får kanske en större roll att spela allt eftersom serien fortskrider? Jag ska väl dock inte påstå att The Cuckoo’s Calling var en så fantastisk läsupplevelse att jag kommer att springa mig svettig efter de övriga fyra delarna. Men skulle jag snubbla över dem skulle jag för all del kunna tänka mig att ta upp läsningen igen.
Londons potential som skådesplats för urban fantasy synes outtömligt och det är kanske inte så konstigt. Med en historia som sträcker sig bakåt in i en grå forntid är staden nästan en slags tidsmaskin i sig självt, med lager-på-lager av händelser och mer eller mindre vinddrivna existenser.
Det var en gång en psykolog som menade att den manliga delen av befolkningen inte innehöll tillräckligt mycket kärlek för att skapa fred på jorden. Det var en uppgift som måste tillfalla kvinnan, då hennes kropp innehåller dubbelt så många ”love generating organs” som mannens. För att underlätta förflyttningen från manlig krigshets till kvinnlig kärleksfred skapade psykologen propagandaverktyget Wonder Woman, en superhjälte med styrkan hos självaste Stålmannen kombinerat med ”the allure of a good and beautiful woman”. En superhjälte som var särskilt välbehövlig anno 1941.
Rörliga bilder och tryckta ord 