You are currently browsing the tag archive for the ‘Serie’ tag.

Många är de som undrat och frågat sig varifrån skräckmästaren Howard Phillips Lovecraft fick sina idéer. Med start i två volymer – Howard Lovecraft and the Frozen Kingdom och Howard Lovecraft and the Undersea Kingdom – ger författaren Bruce Brown tillsammans med tecknarna Renzo Podesta och Thomas Boatwright sin syn på saken.

Lille Howard har verkligen inte världens bästa julafton. Hans mamma har släpat iväg honom till Butler-sanatoriet där pappa Winfield befinner sig bakom lås och bom. Medan mamma gråter ut hos läkarna skrämmer pappa slag på sin son genom att, med vansinnet lysande i det tärda ansiktet, varna gossen för en livsfarlig bok. Det är förvisso Winfield själv som skrivit den men nu har han insett sitt misstag och manar Howard att förstöra verket innan det förgör honom.

Men när boken dyker upp under näsan på Howard, inslagen i juklappspapper, kan han förstås inte hålla sig. Sidorna är fulla av galet svammel om en plats vid namn R’yleh – ”an unholy marriage between fairy tales and nightmares”. Och när Howard läser pappans skriverier högt transporteras han plötsligt till en djupfryst ödemark.

Men inte mer öde än att han strax stöter på den tentakelförsedde Thu thu hmong. Eftersom Howard räddar monstret från att störta mot sin död lovar han att tjäna pojken vilket funkar bra för Howard som alltid önskat sig en hund. Hädanefter går därför varelsen under namnet Spot.

I det kylslagna R’yleh stöter Howard också på den unge kung Abdul. Och eftersom Howard är en hjälpsam ung man lovar han också att leta reda på den magiska bok som Abdul behöver för att förvisa den onde anden som hemsöker hans kungarike. Men Abdul är inte helt ärlig och återkommer i Undersea Kingdom för att hota hela Howards familj, vilket bland annat leder till att gossen måste frita pappa Winfield från sanatoriet.

I likhet med många andra historier som är för bra för att vara påhittade har Bruce Brown utgått från en högst reell verklighet. Howard Phillips Lovecrafts far hette mycket riktigt Winfield och var dessutom var intagen på Butler-sanatoriet i Providence i fem år innan han dog. Innan sitt sammanbrott ska han ha gjort och sagt ”strange things”. Vilket i och för sig inte är helt ovanligt för personer som rapporteras ha dött i sviterna av syfilis.

Men om man struntar i sådana prosaiska sjukdomsdetaljer är det en smart uppstart för Howard och Spots äventyr. Serierna är på det hela taget hyfsat lättsmälta berättelser, så lättsmält det nu kan bli när de är iscensatta inom en välbekant Lovecraft-mythos.

Historien i Undersea Kingdom hade lite mer stuns än i originalet, i och med mer inspel från pappa Winfield. Men stilmässigt föredrar jag nog den första boken, Frozen Kingdom, av Renzo Podesta jämfört med uppföljaren, Undersea Kingdom, av Thomas Boatwright. Podesta levererar kantigare och mer skissartade teckningar som enligt min mening passar Lovecrafts universum bättre än Boatwrights rundare Howard, vars uppenbarelse framstår som allt för tokrolig i sammanhanget. Samtidigt dikterar manuset också en god portion humor, särskilt i relationen mellan Howard och hans Spot. De är i det perspektivet ett klassiskt odd couple där tjänaren ofta är visare och mer kunnig än sin herre.

De här bägge albumen om en ung Howard Lovecraft var trevliga för den läsare som gillar sin skräckmästare men knappast något världsomstörtande. Med tanke på att serier brukar kosta sina modiga slantar finns det bättre produkter att spendera dem på.

Howard Lovecraft and the Frozen Kingdom (2009)

Howard Lovecraft and the Undersea Kingdom (2011)

Annonser

Lyssningen på Kathy och Brendan Reichs ungdomsserie Virals påminde mig om att jag en gång i tiden tyckte mycket om böckerna om Tory Brennans gammelmoster, Temperence.

Eller bara Tempe, som Kathy Reichs hjältinna tycker om att kalla sig. Jag tog vad som fanns tillgängligt där ute i internetz-havet och lyssnade mig därför igenom böckerna 2 till och med 7 (det finns till dags dato totalt 18 böcker i serien), alla med mer eller mindre putslustiga titlar som Death du Jour och Grave Secrets.

Rent yrkesmässigt är Tempe en direkt kopia av sin upphovskvinna – professor i antropologi vid Charlottes University of North Carolina samt rättsantropolog vid Quebecs Laboratoire des Sciences Judiciaires et de Médecine Légale. En rättsantropolog (det finns inte särskilt många sådana, ungefär ett hundratal i USA) kliver in när rättspatologen inte kan dödsorsaken hos ett förmodat brottoffer.

Böckerna rör sig alltså ofta runt skelett och ben, antingen sådana som varit begravda så pass länge att det faktiskt inte finns något annat kvar eller kroppar som är i ett sådant upplöst eller fragmentariskt tillstånd att det inte finns något annat att jobba med än eventuella ”toolmarks”. Det är dessutom en yrkesroll som ger Tempe upprepade möjligheter att påpeka att de där TV-kriminalteknikerna som gör allt (*host* CSI) faktiskt inte finns på riktigt om allt ska gå rätt till.

Reichs är dessutom involverad i sitt yrkes vetenskapliga bakgrund vilket innebär att läsaren genom böckerna får sig en hel del till livs när det gäller exempelvis DNA-profilering, tandidentifiering och hur man letar efter gravplatser med hjälp av georadar. I likhet med många andra deckarförfattarkollegor ger böckernas individuella handling också ibland anledning till särskilda djupdykningar.

I Grave Secrets åker Tempe till Guatemala för att bistå utgrävningen av en massgrav från landets inbördeskrig (ett krig där 45 000 aktivister ”försvann”) Fatal Voyage handlar om en flygkrasch i North Carolina och i Bare Bones är illegal djurhandel på tapeten. Ofta kommer hela paketet i form av små föreläsningar, levererade till eller av Tempe, men de är så pass intressanta att i alla fall jag aldrig har några problem att ta mig igenom dem

Reichs skriver alltså om sådant hon själv kan, vilket alltid är ett smart drag. Däremot vet man förstås inte lika noga hur pass mycket av sig själv som person hon har hällt över i sin hjältinna och hur mycket som är önsketänkande. Tempe hamnar förstås i betydligt (BETYDLIGT!) fler livshotande situationer än Reichs själv rimligtvis bör ha upplevt. Det är ingen hejd på de mer eller mindre galna och blodtörstiga skurkar som förr eller senare alla vill ge sig på den där nyfikna och snokande kvinnan. Gör de inte det ser oftast Tempe till att söka upp dem i vad som alltid utvecklas till en nagelbitande final. En final som efter ett par böcker, när man lärt sig mönstret, också får en lätt komisk ton eftersom de ibland är milt sagt krystade. I dessa tidiga böcker har Reichs en faiblesse för närmast grandiost galna sektledare och vidskepliga blodsritualer.

De här situationerna tvingar förstås vår hjältinna till en hel del handlingskraft om än inte direkt övermänsklig sådan. Motiveringen är oftast Tempes mer eller mindre känslosamma anknytning till vad helst offer hon stöter på, särskilt om de är unga och kvinnliga (ett personlighetsdrag som Reichs också överförde till systersondottern Tory). Kanske inte alltid helt professionellt, vilket också påpekas från gång till annan av chefer, kollegor och bekanta men samtidigt ett sympatiskt drag och något som gör att Tempe förstås alltid fläker sig för att ta reda på vad som hänt personerna bakom de förmodade brott som hon är med och utreder.

Det Reichs klarar med betydligt mer elegans är de medvetet komiska inslagen som ligger både i situationer och det faktum att Tempe är mycket sarkastisk. Särskilt får hon anledning att munhuggas med kanadensiske polisen Andrew Ryan, där jag dock måste erkänna att jag ganska snabbt tröttnar på deras minst sagt gropiga kärlekshistoria. Särskilt som den i allt för hög grad bygger på att Tempe drar förhastade slutsatser och sedan inte pratar om dem med Ryan själv.

Reichs är också en helt ok miljö-skildrare och öser lika delar kärleksfulla beskrivningar över både Quebec och Charlotte. Lite orättvist i sammanhanget är förstås att Quebec rent vädermässigt alltid drar det kortaste strået, särskilt för någon som älskar sol, värme, ljumma vindar och strandhäng lika mycket som Tempe. Men jag kan villigt erkänna att jag tack vare Reichs blivit oerhört sugen på att besöka både Quebec och North Carolina.

Å ena sidan är Reichs precis lika formulaisk som exempelvis Jeffery Deaver, man lär sig snart hennes grepp och mönster. Å den andra är det mönster som jag inte alls tröttnar på lika fort. Eller också handlar det om att jag tycker att det är roligare att hänga med Tempe än med Lincoln Rhyme och Amelia Sachs.

Death du Jour (1999)

Deadly Décisions (2000)

Fatal Voyage (2001)

Grave Secrets (2002)

Bare Bones (2003)

Monday Mourning (2004)

Det tar tid att skriva om produktiva författare så här kommer fortsättningen på måndagens thriller-inlägg.

***

Jag hade läst ett par böcker av Jeffery Deaver innan den här lyssningen och trodde mig veta att jag gillade hans stil. Lite lagom hårdkokt och klurigt med Lincoln Rhymes problemlösarförmåga. Ibland riktigt gruvliga beskrivningar av mord och mordvapen. Särskilt hade jag fäst mig vid hans förmåga att skapa en paranoid stämning eftersom han föredrar skurkar av betald lönnmördar-modell. Alltså kallsinniga gärningsmän som är fullfjädrade proffs (inte minst när det kommer till förklädnader) och fullkomligt ostoppbara. De kan gömma sig var som helst och förvandla det enklaste vardagsobjekt till en dödlig fälla.

Men det är kanske oundvikligt att en viss mättnad infinner sig när man klämmer tolv böcker på raken? För ganska snabbt inser jag att Deaver har hittat vissa patenterade favoritgrepp och sedan håller sig till dem. Så framemot bok fyra-fem har jag utan större problem knäckt koden och sedan ligger utmaningen främst i upptäcka när Deaver börjar lägga ut sin patiens på sedvanligt manér.

Tyvärr är författaren orimligt förtjust i oväntade vändningar, vilka naturligtvis helt tappar sin eftersträvade effekt när läsaren lärt sig uppmärksamma till och med ryckningen i Deavers hand när han börjar fundera på att greppa blinkersspaken. Oväntat länge håller böckerna tillräckligt hög kvalitet i andra avseenden för att jag fortfarande ska tycka att de är underhållande men när vi är framme vid bok numero elva, The Skin Collector, framstår författaren och hans grepp enbart som trötta. Slutsatser (givetvis korrekta) dras på oerhört lösa grunder och till och med en ovan Deaver-läsare skulle börja ana ugglor i mossen.

I dessa vändningar ingår också att författaren tycks extremt motvillig att offra några som helst insatser på riktigt. Det vill säga: han låter gärna läsarna tro att en person som vi kommit att bry oss om faller offer för mördaren men det visar sig alltid vara falskt alarm. Vilket får till följd att man också i höjd med bok fyra-fem slutat bry sig eftersom man vet att alla alltid kommer att klara sig. I detta ingår trist nog Lincolns självmordsbenägenhet, orsakad av hans skada. I The Bone Collector bränner hans depression verkligen till och engagerar men så småningom slutar man förstås att ta den på allvar.

Jag är beredd att hålla med om att Deaver lägger sig vinn om sina huvudsakliga teman och personer, det vill säga Lincoln, Amelia samt kollegan Ron Pulaski. Men författaren fastnar som sagt allt för gärna i vinkelvolten och efter ett tag börjar man bli less på att hela tiden påminnas om Rons huvudskada som gör att polisen oroar sig för sin arbetsförmåga. Eller att Deaver för den delen alltid måste påpeka att den oansenlige teknikern Mel Cooper har en praktfull svensk flickvän som han tävlingsdansar med (ett faktum som alltid verkar överraska Deaver lika mycket som de som möter Coopers flickvän). Ibland känns också researchen lite småslarvig. Nej, alla svenskor super inte till på aquavit och skulle en ivrig vinkännare verkligen gå på en föreläsning om ”European wines”?!

Läser man Deavers deckare en och en med så pass långt mellanrum att man hinner glömma bort upplägget är särskilt de första riktigt trevliga. Men sett till hela serien är den inte mer än att böckerna kan tillhandahålla en stunds förströelse på långflygningar.

The Bone Collector (1997)

The Coffin Dancer (1998)

The Empty Chair (2000)

The Stone Monkey (2002)

The Vanished Man (2003)

The Twelfth Card (2005)

The Cold Moon (2006)

The Broken Window (2008)

The Burning Wire (2010)

The Kill Room (2013)

The Skin Collector (2014)

The Steel Kiss (2016)

Bonus:
Men vänta, vänta!! YouTube är inte klar med Deaver i och med tolv böcker om Lincoln Rhyme.

Här återfinns också The Sleeping Doll (2007) med CBI-agenten (California Bureau of Investigation) Kathryn Dance, vilken introducerades genom ett kort gästspel i The Cold Moon. Hon är expert på förhörsteknik samt att läsa kroppsspråk och måste i denna första del i sin egen serie fånga en mordisk sektledare med en obehaglig förmåga att få sina kvinnliga följeslagare att lyda hans minsta vink. I övrigt bjuder boken på klassisk Deaver thorugh and through med vändningar och allt.

Dessutom kan man passa på att stifta bekantskap med John Pellam, en tidig Deaver-skapelse från 90-talet (debuten gjordes dock 1988 med boken Manhattan is My Beat). För en ivrig filmtittare som jag är just Pellam-böckerna underhållande eftersom de handlar om en tidigare regissör som av olika anledningar nu arbetar som location scout (Wikipedia säger att det är ett svenskt uttryck…). Det droppas alltså många filmmakar-godbitar parallellt med själva deckarhistorien. I Bloody River Blues (1992) blir Pellam dessutom kompis med en polis som skjutits i ryggen. Kan efterforskningarna kring sådana skador månne ha utgjort fröet till skapandet av en viss paralyserad brottsplatstekniker? Mer pang-på-rödbetan än man är van vid men helt spikrak löper förstås inte vägen. Det är ju ändå Jeffery Deaver vi snackar om…

Shallow Graves (1992)

Bloody River Blues (1993)

The Sleeping Doll (2007)

YouTube är oerhört förtjust i författaren Jeffery Deaver. Alternativt är Deavers (ljudboks)förläggare inte intresserade att med ljus och lykta jaga efter olovliga uppspelningar av deckarförfattaren. Jag kunde nämligen utan några större besvär lyssna mig igenom närmare hälften av hans imponerande produktion, med fokus på brottsbekämparen Lincoln Rhyme.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Trollkarlen från Oz

Att spela in fantasifull och färgglad musikal i slutet av 30-talet var fanimig ingen lek, det var en business på liv och död. Bokstavligt talat. Det går ju allehanda rykten om Poltergeist-förbannelsen men när det gäller den folkkära klassikern The Wizard of Oz lyckades man helt på egen hand skada eller äventyra en försvarlig del av skådespelarnas fysiska hälsa.

Läs hela inlägget här »

Att dra igenom alla Batman-långfilmerna från och med 1989 skapade ett oväntat superhjältesug. Tack vare generösa kompisar har jag dock numera tillgång till den ambivalenta skattkistan Netflix och där fanns ju några kortfilmer att roa sig med. En del av dem var till och mer riktigt sevärda. Nästa lördag får Läderlappen lite musikal-ledigt men därefter återkommer han för ett sista kort gästspel i ett försök att knyta ihop superhjältesäcken. Läs hela inlägget här »

I deckaren Deadly Décisions, skriven av rättsantropologen Kathy Reichs, måste den rådiga hjältinnan Temperance Brennan rädda sin unge systerson Kit från en dödlig skottlossning mellan olika biker-gäng. Och det var ju tur att Kit överlevde den pärsen, för annars skulle han aldrig ha växt upp och i sin tur avla en dotter vid namn Tory Brennan.

Läs hela inlägget här »

Är man inne i ett serie-il torde det vara närmast en självklarhet att ta sig an boken som en av Sveriges mesta skräckförfattare, Anders Fager, producerat tillsammans med tecknaren Daniel Thollin. Thollin är knappast någon duvunge i de här sammanhangen, bland annat står han bakom Uppsala-serien 1000 ögon. Tillsammans med Fager har han också skapat barnboken Den elaka vikarien.

Läs hela inlägget här »

Nelson Jent är under isen. Utan jobb och partner har han å andra sidan vid blott några och tjugo skaffat sig en hjärtattack. Fast Nelson ser ingen anledning till att återuppta boxningsträningen, alternativt dra ned på vare sig mat eller cigaretter. Det var ju inte en hjärtattack hjärtattack.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Inkalen, The Incal

Upptäcktsfärden i seriernas värld fortsätter, den här gången med klassisk science fiction i form av Moebius (en av Jean Girauds pseudonymer) och med manus av Alejandro Jodorowsky. Science fiction-filmälskare har sannolikt inga större problem att koppla ihop paret med den ofullbordade filmatiseringen av Dune där Moebius skulle ha arbetat jämsides Chris Foss och H.R. Giger.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Noah Berlatsky, Wonder Woman
Michael Connelly, The Poet

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser