You are currently browsing the tag archive for the ‘Parodi’ tag.

Fortsättning på gårdagens inlägg om Ian Flemings superspion

***

Ska stackars Fleming få ha någon slags cred kvar i moderna läsares ögon ska jag nog enbart dra en barmhärtighetens ridå för hans ”insikter” i dels våldtagna kvinnors psykologi, dels kvinnlig homosexualitet. Men (och det är ju här som det börjar bli intressant) samtidigt får ändå några av Flemings kvinnor ha egen agens inom den förvisso rejält begränsade 50- och 60-talsramen. I både Thunderball och On Her Majesty’s Secret Service blir spionhjälten räddad ur dödlig fara av kvinnor vid avgörande ögonblick. I Dr. No kan Honey Ryder utnyttja sin kunskap om djur och natur för att överleva helt på egen hand.

I ett genusperspektiv är dessutom den nionde romanen,The Spy Who Loved Me, högintressant. Historien berättas helt ur den unga kanadensiskan Vivienne ”Viv” Michels ögon. Hon har bott en period i England och nu är föreståndare för ett avlägset liggande motell i Adirondackbergen. Det synes vara en knapphändigt dold ”hemlighet” att Fleming modellerade sina berättelser och sin hjälte utifrån sig själv. Med den informationen i bakhuvudet skulle jag säga att det är anmärkningsvärt att Viv, med egna ord, först får beskriva hur hon blir snuvad på en riktig relation av snorvalpen Derek Mallaby (efter att han, intill våldtäktens gräns, pressat henne till sex) och därefter “övertalas” till en abort av sin chef (vadå, de hade ju bara lite kul och om preventivmedlen inte funkade är det faktiskt hennes eget fel).

I mina ögon är det ganska uppenbart att Fleming velat göra ett statement gentemot den brittiska prydheten vilken enbart resulterar i skam- och skuldbeläggande. Samt ångestladdade och traumatiserande sexdebuter på golvet till en biografloge ovanpå en överrock. Jag håller det inte för helt osannolikt att boken är ett försök att i någon mening erkänna sina ”ungdomliga” misstag och se hur sådana handlingar faktiskt kan ha påverkat kvinnorna runtomkring honom. Det är inte svårt att se en ung Fleming i både Derek, som bara vill ligga med en snygg tjej, och mannen som betalar för en abort för att slippa en hel del omak (inte minst relationsmässigt). Behöver jag säga att en samlad kritikerkår hatade boken? Detta trots att Viv i någon mening blir sexuellt rebootad av en viss James Bond…

Med ett remarkabelt undantag är James Bond alltså inte en kvinnas man. Men även i On Her Majesty’s Secret Service, när han bereder sig för att ställa sig framför altaret, strösslar Fleming sin text relativt generöst med antydningar om att spionen bara lurar sig själv när han tror att han ”can have it all”. Både spänning OCH ett tillfredsställande förhållande med en och samma kvinna för resten av livet. Blott ett par böcker senare, i The Man with the Golden Gun, är Bond helt på det klara med att monogami inte är hans grej.

Vilket därmed gör spionen till en smått tragisk figur. Kanske inte i relation till kvinnsen, men i förhållande till sin övriga (manliga) omvärld. Det görs tydligt att med det liv James Bond lever har han extremt få nära vänner – han är en i grunden ensam man som ibland faktiskt verkar tycka det är lite jobbigt. Detta blir särskilt tydligt i From Russia, with Love där Bond ovanligt snabbt smider fasta vänskapsband med britternas kontakt i Istanbul, Kerim Bey. Bara för att få dem sönderslitna inom kort av de vedervärdiga ryssarna.

James Bond är en kapabel man, men jag upplever inte att Ian Fleming velat skapa någon oövervinnerlig superhjälte (om vi inte räknar in det faktum att karln röker ca 60-70 extra starka cigg om dagen. Det är minst en var 20:e minut med sex timmars sömn). Bond längtar (i alla fall ibland) efter mänsklig kontakt, liksom alla andra. Han blir utslagen och spyr av trycket från explosioner eller hotet från dödligt giftiga insekter. Han fäller till och med tårar från gång till annan. Han blir deprimerad och måste botas medelst elchocker. Det torde inte vara någon slump att Fleming redan i den första boken, Casino Royale, tvingar sin spion att genomgå en mycket specifik tortyr som i princip attackerar hans libido. Jag skulle vilja påstå att det inte är en scen man som författare målar upp om man vill få sin hjälte att framstå som världshistoriens mesta macho-man.

Men efter alla dessa böcker måste man som läsare ändå inse att James Bond, för det stora flertalet, är en filmspion och inte en litterär dito. Filmserien om James Bond har blivit tillräckligt ikonisk för att exempelvis ge material till en hel trilogi parodi-filmer (Austin Powers). Men eftersom filmerna inte alls följer böckernas kronologi blir det ganska underhållande att notera när allt det, som numera räknas till klassiska (film-)Bond-karakteristiska, egentligen dyker upp i böckerna.

I det perspektivet kan vi konstatera att det i just boken Dr. No förekommer ett oerhört extravagant skurktillhåll (villain’s lair), mitt ute i ingenstans. Här introduceras också konceptet ett-onödigt-komplicerat-sätt-att-ta-livet-av-Bond-som-ger-honom-chans-att-fly. Båda dessa element förstärks hundrafalt i den näst sista romanen, You Only Live Twice. Då får vi också skurken som ska förklara hela sitt upplägg i detalj för Bond, även om det inom bokens ram faktiskt blir någorlunda logiskt. Syftet är nämligen att knäcka Bond och få honom att inse att motstånd är meningslöst. Goldfinger introducerar en katt-utrustad skurk och i Thunderball har vi den outsägligt onda skurkorganisationen där ledaren avrättar misshagliga individer vid sittande mötesbord. Det är nästan rart att se hur hur lite SPECTRE hymlar med sina ultimata mål (akronymen står för Special Executive for Counter-intelligence, Terrorism, Revenge and Extortion). Filmerna plockar dock in SPECTRE som skurkorganisation redan i film nummer två, From Russia, with Love, där Fleming istället pekade med hela handen mot ”Mother Russia”.

Ska man finna något som helst nöje i Ian Flemings spionböcker hänger det förstås på att man kan ha överseende med ganska mycket – eller åtminstone finna en slags skräckblandad förtjusning i rent häpnadsväckande rasistiska uttalanden (när Bond exempelvis har en kort Harlem-sejour i Live and Let Die). Jag hade som sagt lättare till skratt än genuin indignation och kunde därmed också njuta av såväl mer renodlade spänningsmoment som bitska beskrivningar av amerikansk kultur-degenaration (Florida-staden St. Petersburg framställs som soldränkt helvete).

Casino Royale (1953)

Live and Let Die (1954)

Moonraker (1955)

Diamonds Are Forever (1956)

From Russia, with Love (1957)

Dr. No (1958)

Goldfinger (1959)

For Your Eyes Only (1960, novellsamling)

Thunderball (1961)

The Spy Who Loved Me (1962)

On Her Majesty’s Secret Service (1963)

You Only Live Twice (1964)

The Man with the Golden Gun (1965)

Octopussy and The Living Daylights (1966, novellsamling)

Innan premiären av Austin Powers: International Man of Mystery 1997 var Mike Myers i min värld inte så mycket mer än Dana Carveys mindre rolige sidekick i SNL och Wayne’s World-filmerna. Jo, jag vet att Myers spelade Wayne och tekniskt sett var huvudpersonen men jag har alltid haft en soft spot för Carvey. Efter Wayne’s World kom någon halvrutten komedi med en omöjlig titel (So I Married an Axe Murderer) och en ännu omöjligare översättning av titeln (En brud på hugget).

Läs hela inlägget här »

Och så är vi tillbaka i avslöjandet att jag föredrar Black Christmas framför Halloween.

***

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Djungel George

Publicerad i VästerbottensKuriren i december 1997

George of the Jungle var en populär tecknad serie mot slutet av 60-talet. När så Disney behöver ett dragplåster emellan de tecknade filmerna som har premiär troget en gång om året, har man alltså dammat av Djungel George, men nu gjort den ‘live’.

Läs hela inlägget här »

En lista som redan varit publicerad men som jag kunnat uppdatera en smula, Håll utkik efter filmer som är märkta (NY)…

10. Tucker and Dale vs. Evil
En charmig, klurig och riktigt underhållande slasherspoof.

”I should have known if a guy like me talked to a girl like you, somebody would end up dead.”

Tucker and Dale pic

9. Snabba Cash (NY)
Svenska stekargangsters var mer underhållande än jag hade vågat hoppas på. Trots alla hyllningar blev jag positivt överraskad av både Daniel Espinosa, Matias Varela och Joel Kinnaman. Läs hela inlägget här »

The Bogus Witch ProjectTill alla er som någon sett en Zucker, Abrahams & Zucker-parodi (Airplane!, Top Secret) och tänkt ”det där kan ju inte vara så svårt”: se The Bogus Witch Project för en tillnyktrande insikt att det faktiskt krävs kompetens och handlag för att göra en rolig parodi.

The Blair Witch Project har inte bara på sitt samvete att vara en överskattad skräckfilm. Genom att utgöra inspiration till The Bogus Witch Project kan den härmed också parkera sig i time out-stolen för all evighet.

The Bogus Witch Project är inte ens en hel film, utan en episodfilm där den samlande kraften är att alla de huvudsakliga elementen är parodier på The Blair Witch Project. Däremellan förekommer fejkade trailers för ”roliga” TV-program som ”America’s Scariest Home Video” och något slags Home Shopping Network som säljer pinn-häxor och jackor gjorda av äkta människohud. Läs hela inlägget här »

alt. titel: Dracula – Död men lycklig, Det våras för Dracula, Dracula – En levende dødbider

Publicerad i Västerbottens Kuriren i augusti 1996

Bram Stokers lilla verk om den transylvanske greven fick större genomslagskraft än han någonsin kunnat ana. Stoker uppfann inte vampyrer eller den litterära genren, men han gav dem definitivt ett ansikte. Själva historien om den blodsugande aristokraten som kommer till England för att tömma unga möer torde vid det här laget vara så pass välkänd att det inte finns någon anledning att ta upp den igen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Robin Hood – Karlar i trikåer

Vad var riktigt hippt 1993? Jo, den uppblåsbara nymodigheten Reebok Pump och svarta rappare. Det ansåg i alla fall den då 67-årige Mel Brooks och därför inleds Robin Hood med ett rapnummer som berättar filmens historia upp till den punkt när vi kastas rakt in i den. Men inte innan en uppsättning bybor hunnit beklaga sig över att förtexternas eldpilar ständigt futtar på deras eländiga stugor. Kontrast- och metahumor, check. (Och ni kan vara lugna, även pjucken fick sina fem sekunder i filmrampljuset…)

Läs hela inlägget här »

I mitt huvud följer 1983 års To Be or Not To BeHistory of the World, pt. I. Men ska man vara petig är den remaken faktiskt inte regisserad av Brooks själv utan av koreografen Alan Johnson. Johnson hade å andra sidan hängt med Brooks sedan The Producers så man kan nog anta att de kände varandra(s stil) väl. Så dels faller filmen noga räknat inte inom ramen för temat, dels har jag redan skrivit om den samt Ernst Lubitsch original från 1942. Är du nyfiken på den jämförelsen kan du läsa texten här. För ordningens skull kan jag emellertid meddela att jag gav remaken full pott betygsmässigt.

Och därmed är det dags att ramla vidare till 1987.

***

alt. titel: Det våras för rymden

Mel Brooks hade ju redan snuddat vid rymdparodier, om än helt kort, med den lilla trailern för ”Jews in Space” i History… Då, 1981, hade det bland annat hunnit komma en Star Trek– och två Star Wars-filmer. Plus Alien och förstås hela den ursprungliga Planet of the Apes-serien. Så det var kanske inte så konstigt att Brooks till sin (nästan) nästa film vände blicken uppåt och utåt i rymden istället för bakåt i historien.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Det våras för galningarna

Den kände psykiatrikern Richard Thorndyke kommer till det kaliforniska Psychoneurotic Institute for the Very, Very Nervous för att ta över efter den avlidne Dr. Ashley. Men det är något skumt på gång på institutet, trots att huvudsköterskan Nurse Diesel och den ställföreträdande chefen Dr. Montague försöker övertyga Thorndyke om motsatsen. Patienter som Thorndyke uppfattar som fullt normala och fungerande får plötsligt våldsamma återfall.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Gary Wolf, Who Censored Roger Rabbit?
Dean R. Koontz
, Lost Souls
Bengt Liljegren, Adolf Hitler

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg