You are currently browsing the tag archive for the ‘Parodi’ tag.

alt. titel: Djungel George

Publicerad i VästerbottensKuriren i december 1997

George of the Jungle var en populär tecknad serie mot slutet av 60-talet. När så Disney behöver ett dragplåster emellan de tecknade filmerna som har premiär troget en gång om året, har man alltså dammat av Djungel George, men nu gjort den ‘live’.

En tecknad introduktion berättar för oss om hur det gick till när George hamnade i hjärtat av Afrika (och inte i mjälten eller njurarna), han kom bort när ett plan kraschlandade i djungeln. Precis som Tarzan togs han om hand av apor, men växte knappast upp till att bli apornas konung. George är mer som ett barn, med ett barns nyfikenhet och tro på världens godhet, och har det mycket bra i sitt trähus tillsammans med Apan och elefanten Shep som tror att han är en hund. Allting är lugn och ro för George ända till den sköna Ursula Stanhope invaderar den afrikanska djungeln, eller snarare hennes odräglige fästman, Lyle Van De Groot som tror att han absolut är störst, bäst och vackrast. I en konfrontation med ett lejon svimmar Lyle, medan George får lov att rädda Ursula för att sedan ta henne till sitt trädhus. När George som bäst håller på att upptäcka sina ömmare känslor för Ursula, känner Lyle att han måste rädda sin fästmö från ‘den vita apan’. Men allting går inte som planerat och medan Lyle får sitta i fängelse i Afrika följer George med Ursula hem till New York, med de sedvanliga krockarna mellan civilisation och djungelliv.

Jag kan inte hjälpa det, Djungel George är kul. Det är den där typen av film där man inte till slut kan låta bli att skratta mest för att storyn är så korkad. Detta är en film som äger en avsevärd distans till sig själv och inte minst till genren av Tarzanfilmer, vilka ibland inte ens behöver parodieras. Brendan Fraser har en lagom air av snällhet och naivitet, medan Thomas Haden Church är precis så uppblåst och korkat elak som man skulle kunna förvänta sig. Det finns en mängd småsaker att fästa sig vid i denna film, och även om man inte saknar kiss-, bajs- och pruttskämt finns det också saker för den mer vuxne tittaren att uppskatta. Visst finns det flera små logiska fel, som till exempel orangutanger i Afrika, och visst är filmen dubbad. Men eftersom man i så stor utsträckning har kunnat ge känslan av en tecknad film som man inte skall ta på alltför mycket allvar, så gör det faktiskt inte så mycket.

Nog för att man skall vara patriotisk, men jag skulle ärligt talat rekommendera Djungel George framför någon av filmerna om Lilla Jönssonligan. Och om man skall döma utifrån publikens reaktioner, tycks det som om ungarna håller med mig.

Omtitt:
Om inte annat blev den här omtitten av George of the Jungle ett bevis för hur pass långt den dumroliga meta-familjefilmen utvecklats sedan andra halvan av 90-talet. Sedan 1997 har vi blivit bortskämda med Toy Story, Shrek, The Incredibles, LEGO-filmer och Wreck-it Ralph. I det gänget hänger varken Brendan Fraser eller datoranimerade elefanter med.

Därmed inte sagt att filmen inte fortfarande kan vara ganska underhållande på sina ställen. Exempelvis är Ursula Stanhope en tidig roll för Leslie Mann och hon är ju alltid härlig. Brendan Fraser får i sin tur många tillfällen att flasha sina härligt deffade muskler men jag tycker nog att han, så här i backspegeln, gör en bättre prestation som Rick O’Connor i The Mummy.

George of the Jungle är en lättsam bagatell som med fördel kan rulla i bakgrunden medan man pysslar med något annat.

En lista som redan varit publicerad men som jag kunnat uppdatera en smula, Håll utkik efter filmer som är märkta (NY)…

10. Tucker and Dale vs. Evil
En charmig, klurig och riktigt underhållande slasherspoof.

”I should have known if a guy like me talked to a girl like you, somebody would end up dead.”

Tucker and Dale pic

9. Snabba Cash (NY)
Svenska stekargangsters var mer underhållande än jag hade vågat hoppas på. Trots alla hyllningar blev jag positivt överraskad av både Daniel Espinosa, Matias Varela och Joel Kinnaman. Läs hela inlägget här »

The Bogus Witch ProjectTill alla er som någon sett en Zucker, Abrahams & Zucker-parodi (Airplane!, Top Secret) och tänkt ”det där kan ju inte vara så svårt”: se The Bogus Witch Project för en tillnyktrande insikt att det faktiskt krävs kompetens och handlag för att göra en rolig parodi.

The Blair Witch Project har inte bara på sitt samvete att vara en överskattad skräckfilm. Genom att utgöra inspiration till The Bogus Witch Project kan den härmed också parkera sig i time out-stolen för all evighet.

The Bogus Witch Project är inte ens en hel film, utan en episodfilm där den samlande kraften är att alla de huvudsakliga elementen är parodier på The Blair Witch Project. Däremellan förekommer fejkade trailers för ”roliga” TV-program som ”America’s Scariest Home Video” och något slags Home Shopping Network som säljer pinn-häxor och jackor gjorda av äkta människohud. Läs hela inlägget här »

alt. titel: Dracula – Död men lycklig, Det våras för Dracula, Dracula – En levende dødbider

Publicerad i Västerbottens Kuriren i augusti 1996

Bram Stokers lilla verk om den transylvanske greven fick större genomslagskraft än han någonsin kunnat ana. Stoker uppfann inte vampyrer eller den litterära genren, men han gav dem definitivt ett ansikte. Själva historien om den blodsugande aristokraten som kommer till England för att tömma unga möer torde vid det här laget vara så pass välkänd att det inte finns någon anledning att ta upp den igen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Robin Hood – Karlar i trikåer

Vad var riktigt hippt 1993? Jo, den uppblåsbara nymodigheten Reebok Pump och svarta rappare. Det ansåg i alla fall den då 67-årige Mel Brooks och därför inleds Robin Hood med ett rapnummer som berättar filmens historia upp till den punkt när vi kastas rakt in i den. Men inte innan en uppsättning bybor hunnit beklaga sig över att förtexternas eldpilar ständigt futtar på deras eländiga stugor. Kontrast- och metahumor, check. (Och ni kan vara lugna, även pjucken fick sina fem sekunder i filmrampljuset…)

Läs hela inlägget här »

I mitt huvud följer 1983 års To Be or Not To BeHistory of the World, pt. I. Men ska man vara petig är den remaken faktiskt inte regisserad av Brooks själv utan av koreografen Alan Johnson. Johnson hade å andra sidan hängt med Brooks sedan The Producers så man kan nog anta att de kände varandra(s stil) väl. Så dels faller filmen noga räknat inte inom ramen för temat, dels har jag redan skrivit om den samt Ernst Lubitsch original från 1942. Är du nyfiken på den jämförelsen kan du läsa texten här. För ordningens skull kan jag emellertid meddela att jag gav remaken full pott betygsmässigt.

Och därmed är det dags att ramla vidare till 1987.

***

alt. titel: Det våras för rymden

Mel Brooks hade ju redan snuddat vid rymdparodier, om än helt kort, med den lilla trailern för ”Jews in Space” i History… Då, 1981, hade det bland annat hunnit komma en Star Trek– och två Star Wars-filmer. Plus Alien och förstås hela den ursprungliga Planet of the Apes-serien. Så det var kanske inte så konstigt att Brooks till sin (nästan) nästa film vände blicken uppåt och utåt i rymden istället för bakåt i historien.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Det våras för galningarna

Den kände psykiatrikern Richard Thorndyke kommer till det kaliforniska Psychoneurotic Institute for the Very, Very Nervous för att ta över efter den avlidne Dr. Ashley. Men det är något skumt på gång på institutet, trots att huvudsköterskan Nurse Diesel och den ställföreträdande chefen Dr. Montague försöker övertyga Thorndyke om motsatsen. Patienter som Thorndyke uppfattar som fullt normala och fungerande får plötsligt våldsamma återfall.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Det våras för stumfilmen, Med buller och bång, Silent Movie Plus

När Mel Brooks gjorde Young Frankenstein tillsammans med Gene Wilder var det inte många som filmade i svart-vitt. I sin nästa film vände han sig till en ännu äldre och i samtiden mer outnyttjad filmteknik – stumfilmen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Det våras för Frankenstein, Frankenstein junior

Gene Wilder försökte faktiskt, utan framgång, pitcha sin idé om att göra en humoristisk remake på Universals klassiska adapation av Mary Shelleys Frankenstein för Mel Brooks innan de jobbade tillsammans på Blazing Saddles. Men när de efter en arbetsdag på westernparodin satt och kopplade av tog Wilder upp saken igen. Hans film skulle inte handla om Frankensteins son, fru, kusin eller svärson, utan om Frankensteins sonson. En seriös vetenskapsman som inte vill ha något att göra med sin ökände förfader. Brooks konstaterade ”That’s funny” och resten är, som man säger, historia.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Det våras för sheriffen

Det är lika bra att ställa sig upp och erkänna det med en gång – detta kan mycket väl komma att vara den mest partiska text jag någonsin skriver. Blazing Saddles en sådan djupt rotad del av min barndom att jag absolut inte kan förhålla mig objektiv till filmen. Så ni får ta följande kärleksförklaring för vad den är värd.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, World Gone By
Dean R. Koontz
, Hideaway
Peter Englund, Poltava

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg