Även om anledningen var nog så allvarlig, är det ändå ganska coolt att priset för bästa utländska film vid den 89:e Oscarsgalan (som gick till iranska The Salesman) togs emot av en tvättäkta astronaut, iransk-amerikanskan Anousheh Ansari.
I januari 2017 hade den nyligen tillträdde Donald Trump nämligen utfärdat en exekutiv order – “Protecting the Nation from Foreign Terrorist Entry into the United States” – vilken gjorde att regissören och manusförfattaren Asghar Farhadi ansåg sig förhindrad att själv ta emot priset. Innan själva galan hade alla de nominerade i kategorin (däribland vår egen Hannes Holm) gemensamt fördömt det “climate of fanaticism and nationalism” som ordern skapade.
Nå, nu hade i och för sig Farhadi redan fått utmärka sig i Oscarssammanhang när hans film Nader och Simin – En separation blev den första iranska film någonsin att vinna utlands-kategorin fem år tidigare. Därmed är Farhadi (tillsammans med bland andra Akira Kurosawa) en av få regissörer att vinna priset mer än en gång.Till dags dato har regissören gjort nio långfilmer, men de enda som har fastnat på min radar är alltså hans Oscars-filmer: Nader och Simin från 2011 och The Salesman från 2016.
Med tanke på det ovan nämnda uttalandet om “fanaticism and nationalism” är det nästan lite paradoxalt att Farhadis bägge filmer i stor utsträckning handlar om grundläggande humana dilemman. Gärna mellan gifta par – i ena fallet Nader och Simin, i det andra Emad och Rana. Enligt min erfarenhet är annars fanatism och/eller nationalism ett ganska vanligt tema i filmer från den delen av världen (åtminstone de filmer som når fram till lilla Arboga).
Men det är klart att det finns vissa kulturella förutsättningar i Farhadis berättelser som komplicerar saker och ting, framförallt i Nader och Simin. De riktiga problemen i separationshistorien uppstår först när det inte finns någon lojal hustru på plats att ta hand om Naders Alzheimer-sjuke far. Nader måste därför hyra in den fattiga Razieh, vilken inte har någon vårdutbildning att tala om och som behöver dubbelkolla med religiös auktoritet om det är grönt att hon tvättar av den gamle när han gjort på sig.
Men som sagt, fokus i bägge filmerna ligger på genuint mänskliga dilemman och känslan av oundviklig tragedi som är nära nog grekisk till sin karaktär. Historierna målas upp som inledningsvis enkla konflikter, men där de kämpande sidorna snart förflyttas in i ett gråzons-territorium som inte levererar några enkla svar om rätt och fel. En förövare kan också vara svag och någon att tycka synd om, samtidigt som ett offer också kan ta dåliga beslut.
Bortsett från att de bägge huvudsakliga kvinnorna (Leila Hatami som Simin och Taraneh Alidoosti som Rana) klär sig i slöja, är relationer och reaktioner lätta att identifiera sig med. Filmernas huvudroller är bägge män (Peyman Moaadi som Nader och Shahab Hosseini som Emad) som trasslar in sig mer och mer i lögner eller tankar på hämnd. De är bägge hyfsat omtänksamma, moderna män som av olika anledningar plötsligt befinner sig i akut känslomässig kris.
The Salesman dras med ett tydligare meta-element eftersom Rana och Emad samtidigt spelar det gifta paret Linda och Willy Loman i en uppsättning av klassikern Death of a Salesman. Tyvärr måste jag erkänna att till och med efter att ha läst på om pjäsen ser jag inte riktigt parallellerna mellan exempelvis Willy och Emad. Rent känslomässigt tilltalade också Nader och Simin mig mer, kanske för att det var lätt att relatera till Naders förtvivlan över faderns sjukdom. Scenen när han gråtande försöker duscha av sina dagars upphov i ett illa utrustat badrum är berörande. Och även om Simin framstår som extremt rationell, på gränsen till avstängd (till och med gentemot sin egen dotter), är det lätt att sympatisera med hennes önskan att kunna leva sitt liv på egna villkor.
Bägge filmerna är utan tvekan sevärda. Däremot vet jag inte om det gav något mervärde att se dem back-to-back.
Jodaeiye Nader az Simin (2011)
alt. titel: Nader och Simin – En separation, Nader og Simin – en separation, Nader og Simin – et brudd, Nader und Simin – eine Trennung, A Separation
Forushande (2016)
alt. titel: En handelsreisende, Sælgeren, The Salesman
Alla scouter vet vad en hajk är. Alla mina generationskamrater vet i sin tur att Hajk också var ett TV-program där den outhärdligt käcke Bengt Alsterlind ofta inledde med ett ”Tjipp!”. HAJK var akronym för ”Helfestligt, Allmänbildande, Jätteintressant, Kunskapsorienterande”. Kan det bli mer 70- och 80-tals-barn-TV än så?
Kvinnor fick lite av en raw deal i det post-revolutionära Iran, skulle man väl kunna säga. Särskilt för kvinnor som Shideh. Innan revolutionen var hon en politiskt aktiv läkarstudent – nu är hon hänvisad till slöjan och hemmet. Läkarplanerna måste läggas på hyllan eftersom hon förvägras att fortsätta med studierna med hänvisning till hennes politiska ställningstagande. De gamla kursböckerna kan lika gärna åka på soptippen. Jane Fonda-videon med de ögonblödande grälla jympingdräkterna måste hållas inom strikt lås och bom.
alt. titel: 
Rörliga bilder och tryckta ord 